Your stepping stone

Det har hänt en del sedan jag åkte ned och besökte västkusten. Nu har jag varit hemma i några timmar, nästan packat upp, handlat mat och fått sällskap av David över lite citronvatten och cigaretter. Det var ett trevligt välkomnande.

Jag får skriva mer imorgon, efter att jag har fått genomlida en dags arbete. Ser verkligen inte fram emot jobb imorgon, men det kommer säkert kännas bättre imorgon.

Han har fortfarande inte hört av sig. Jag vet inte om jag förväntar mig det eller inte. Men jag antar att jag hade blivit fruktansvärt glad. Det har gått fyra veckor eller något. Jag har nog tänkt på honom varenda dag; några dagar mer och andra dagar mindre. Jag förstår ingenting. Var med om exakt samma sak för drygt ett år sedan då det fanns en annan. Det gjorde så jävla ont men samtidigt och som vanligt så var det jag som kände mig dum.

Har fått nys om en underbar sångerska som sjunger rakt in i mitt hjärta på sitt debutalbum Rockferry som har släppts i år. Rakt in i mitt hjärta, särskilt när jag går runt och är heartbroken som så här. Aimee Duffy från Wales.

Kriget med oss själva

Nätter - de är så olika.

Ibland ligger man jämte någon, utmattad, svettig och naken. Sömnlöst på grund av att man inte vill sova, helt enkelt. Bara ligga och andas in stunden, bevara den för evigt. Ibland vågar jag inte ens röra den som ligger jämte. Tänk om han försvinner? Ibland vågar jag inte titta. Tänk om jag blir för van.

Andra gånger då man ligger jämte någon så vill man inget hellre än att somna. Man vill inget hellre än att personen jämte en skall gå dagen därpå. Inga farväl utan allra helst så mycket oengagemang som möjligt. Sedan blir det tomt. Totaltomt hela dagen till man går och lägger sig på kvällen och märker att man hellre ligger i en tom säng än med vissa personer. Det kanske är lika bra att köra ut folk direkt och vakna upp ensam. Så man slipper hela den där frukostgrejen. Kommunicera, liksom. Det är jävligt tråkigt ibland.

Trots att nätterna ensam blir sjukligt ensamma så är det förmodligen bättre än den sistnämnda natten. Det ger mig inte ett skit, tvärtom.

Äh, nu sitter jag bara här i soffan på västkusten och slumrar till och smårycker till Guns'n Roses nya. Sängen nästa.

Get off the cross, the wood is needed

Efter midsommarhelgen sitter jag nu och lyssnar mig in på Metaltown 2008's line-up. Vill inte slösa tid på värdelösa band när man kan se värda band och däremellan dricka öl, för öl lär det behövas i regnet! Jag betalar visserligen inte biljetten på 1200 SEK själv, men klart man vill vara effektiv.

De jag tänkt se är In Flames, Cavalera Conspiracy, Monster Magnet, Dimmu Borgir, Danko Jones, Converge, Dark Tranquility, Hardcore Superstar, Soilwork, Job For A Cowboy, Opeth, Finntroll, Killswitch Engage, Nifelheim, Die Mannequin, Witchcraft, Sonic Syndicate, Graveyard, Path of No Return, Sic, Torture Division, Dead By April och The Brothers Grim Side Show.

Jo men säkert. Tjugofyra akter, alltså tolv per dag. Har jag tur blir det snarare sex akter per dag, men så länge jag håller koll på de mest relevanta så kommer jag inte att sörja. Frågan är om man inte skall hugga West Coast Riot dagen innan också när man ändå är igång. Då skulle det ju faktiskt även kunna bli bland annat NOFX, Bad Religion, Tiger Army och Flogging Molly.

Jag måste ringa tandläkaren, ytterligare ett nyttosamtal, till Telia och säga upp ett abonnemang samt till frisören imorgon och tigga akuttid. Det känns asjobbigt. Jag avskyr tandläkaren. Och Telia. Och nyttosamtal i övrigt. Förstår inte varför det känns som en sådan stor grej ibland. Om det är mitt "tillstånd" eller om det känns så för alla.

Jag behöver hjälp nu. Inte från någon speciell antar jag, eller från något speciellt. Bara hjälp. Känner mig fruktansvärt förvirrad och trött. Jag har tappat mig själv för längesedan. Nu är det mest principer och förstånd som återstår. Det känns som om jag har ett svärd i mina händer, med ögonbindel på plats. Lämnad åt mig själv och enbart mig själv, för alltid.

Vill mest bli motbevisad.

But you don't fucking have the guts.

Siouxsie and the Banshees

Kom igen nu. Istället för att gagga om FRA - starta revolution. Jag lyssnar på musik istället.

Mia säger

Och dagens match skulle väl kunna sammanfattas som såhär enligt mig:

Mia säger:
NEJ, inget flow. Inga avslut...inget jävla samspel. Som ett kasst one night stand.

Just another pretty face

Så, nu har jag fyllepackat. Eller, jag är rätt samlad idag. Vi satte oss på Oliver Twist och drack finöl för 60 kr+ vilket var helt ok. Följde med David till Snotty en snabbis innan han följde mig hem och vi snackade lite skit tills jag var tvungen att ta farväl för att springa in och packa.

Idag har jag duschat, städat, diskat, varit uppe på vinden samt handlat. Inga goda gärningar dock. Tusan också. Hann även med en kaffe med Ronnie innan Oliver Twist. Nu kan det bara bli bättre. Det här har varit min "men för fan, ta och skärp dig ditt jävla deprimerade kadaver till fanskap"-dag. Klart det lämnar sina spår med föregående dagar; jag blev helt omotiverat skakis efter Oliver Twist, och har druckit kopiösa mängder med vätska de senaste dygnen förmodligen på grund av att jag svettats och gråtit som en tok. Men nu är det över för den här gången. Förhoppningsvis? Jag är ändå inte rädd.

Lyssnar på Just D's Bogeymannen och undrar vars fan Brett Anderson varit hela mitt liv innan jag nu går till sängs. Västkusten nästa.

Ursäkta mig, men han bor i en husvagn. I Vessigebro. :D

Godnatt.

Epilog

Sista etappen nu, sedan kan jag gå och vila. Det känns som att bedriva exorcism. Svett blandas med tårar på naken hud och håret mitt är alldeles saltvattensstripigt. Det är därför jag valde att bryta min moral och ta ledigt även imorgon. Om chefen vill så sticker jag dit en sväng och gör det allra nödvändigaste, efter att jag lyckats duscha imorgon. En dusch är välbehövligt nu.

Jag börjar känna mig starkare, det här med tårar är ibland eller ofta bara en del av processen i att hämta kraft. Alla behöver vi fälla tårar ibland. Det är när snyftande eller de djupa andetagen byts ut till gäspningar som jag vet att jag alldeles strax får ro.

Mor ringde mig häromdagen och berättade att han inte alls flyttat till Stockholm. Efter lite forskande så kom man fram till att han träffat en vitryska som bor i Tvååker. Själv bor han i en husvagn utanför Falkenberg. Vitryskans bror har varit med i Franska Främlingslegionen. Det känns ju lagom roligt. Han är redan ökänd i Tvååker, sitter vid Grusvägen med sin alkispolare och dricker öl, startar bråk på lokalpuben. Det är ju så jävla sorgligt alltså. Och sjukt vad vi fått lära oss att luska fram saker och ting genom åren, för vår egen säkerhets skull. Jag borde prata med hans dotter.

Skulle vilja se honom nu när jag åker ned. Se honom sitta där som den nolla han är och alltid kommer att förbli, och supa ihjäl sig. Ser jag honom tar jag ett kort på honom och lägger upp här.

Känner mig matt och illamående, nu kan jag sova. Imorgon kommer att bli en bättre dag. Jag kommer inte att vara lika passiv, och skall försöka göra minst tre goda gärningar.

Fade and remain

Kan inte få Honom ur mina tankar. Det gick några dagar eller en vecka efter att jag hade ett nummer mindre i kontaktlistan som jag faktiskt kände mig ok, men de senaste dagarna så har Han funnits där hela tiden.

Jag längtar något fruktansvärt mycket efter värme och kärlek. Det är allt jag vill ha nu. Och massvis med kramar. Något mer stimulerande än att sitta här i soffan och kolla ut på grannar som en efter en släcker ned och kryper ned med sin käraste. Jag hoppas att de är värda det. Nu lyser det bara i ett fönster.

Jag försöker att ta djupa andetag mest hela tiden, svälja klumpen i halsen och plocka fram min stolthet.

Pratade precis med mor i telefon, berättade för henne att jag varit hemma hela dagen idag och överväger att vara hemma från jobbet imorgon också. Jag träffar henne på onsdag då jag tar tåget ned till västkusten, kommer att stanna där i ungefär en och en halv vecka. Det gör mig nog gott att få lite moderlig kärlek, träffa vänner och bekanta och bara slappa.

Jag skulle ge vad som helst för en sådan där omfamning nu.

Petites gouttes d'eau

Måndag. Jag har varit hemma från jobbet idag. Kom hem efter att ha suttit och druckit öl på Debaser Slussen igår i åtskilliga timmar, gjorde en form av lasagne som blev äcklig, tittade på Howl's Moving Castle och grät sedan några timmar. Lade mig i Paulinas säng då hon åkt ned till västkusten och spenderade resten av de tidiga morgontimmarna med att vända och vrida på mig, svettas och sova oroligt. Ringde chefen vid 09:00 och sade att jag tänkte stanna hemma.

Steg upp vid 15:00. Det här är en sjuk dag, en infekterad dag. Jag har inte pratat med någon, inte gått utanför dörren. Ätit av den äckliga lasagnen (ja, den blev faktiskt rent ut sagt äcklig) och gått runt i mina underkläder. Gråtit lite och tänkt. Tänkt.

Tänkt.

Skall dra på mig lite temporära kläder och gå ut och ta dagens första cigarett. 19:44. Jag borde gå ut och gå.

Jag är tio cigaretter från att lämna den här staden.

Ivo

Det här är ett av alla vakna upp-moment, en av alla frigörelser, en av alla punch you in the face och fetaste jävla pungsparken i stan som aldrig blivit av. Jag märker själv att jag börjar bli riktigt irriterad, förbannad och trött på att bli behandlad som ett jävla mähä, och då folk uppenbarligen alltid kommer att förbli idioter så får väl jag försöka att stå emot mycket bättre. Bejaka mina starka sidor, bejaka mig själv.

Jag är skitglad över de människor jag fått lära känna och träffa de senaste åren, och det är först och främst handjuret jag tänker ta upp. Det är nämligen så att hur underbar man än kan tycka en människa är, hur glad man är över den lilla tid man ändock fick, så försvinner inte det faktum att folk är, ja men precis; IDIOTER. Vem fan skolade Er?

1. Rör aldrig en kvinna mot hennes vilja. Försök inte få henne till att tro att hon egentligen ville det eller uppmuntrat till det, för där viljan tar slut så tar även behörigheten slut. Det finns inget som kallas för behörighet inom förhållanden. Lägg ned det bara. Det här är inget jävla tillträde. Du blir varken inbjuden eller portad, lev i nuet och låt känna på lite god damned ömsesidighet!

2. Upphör inte med att höra av Dig utan något vidare besked. Fatta vilken extrem smärta det innebär för en människa att faktiskt ägna sin tid åt att inte veta. Att få en människa att tappa verklighetsuppfattningen, fotfästet och humöret p.g.a. att en sådan som Du har issues över saker och ting är inte OK.

3. Reflektera kring; är det verkligen nödvändigt och rättvist att döma sin nästa utifall denna av någon konstig(?) anledning skulle besitta diverse åsikter och tankar som inte faller Dig i smaken? Seriöst, göm Dig i kloaken iklädd päls och jaga råttor med påk. Är det verkligen värt att offra värme och kärlek p.g.a. några petitessliknande skillnader i värderingar? Jag har märkt det.

4. Jävla paddor.

5. Skyll inte över Dina problem på andra. Jag har varit med om så många gånger då jag hamnat i en djup diskussion som handlat om min "partners" brist på vett i beteendet gentemot mig eller måhända att attityd kan vara en bråkdel sned ibland. Och hur slutar det? Jo, det brukar sluta med att man blir anklagad själv. Det är jag som gjort fel, det är jag som mår dåligt, det är jag som har issues. Jo men fuck you, jag tror att jag är ganska medveten om att jag givetvis gör fel ibland också, och att jag har issues och mår dåligt. Och givetvis skall det också gå att diskutera, men förstå att det är kränkande att skylla över sitt dåliga beteende på någon annan. Det är fegt och det är bajsnödigt.

Och JA, jag vet att man likagärna kan applicera ovanstående även på honor. Tjejer är ju de nya killarna, liksom.

Jag har slagits med nummer två nu ett tag. Det är skitjobbigt. Jag bryr mig om Honom men Han vill väl typ inte höras. Fair enough. Jag ger upp och Han får som Han vill. Jag tycker inte om att känna det som att jag verkligen tvingar någon till att upprätthålla någon form av relation, oavsett om det är som vän eller mer. Det gör mig tvärtom väldigt ledsen och sårad.

Jag skall försöka fokusera på jobbet. Har en hel del nya arbetsuppgifter och beting och jag vill göra mitt allt. Vilket i och för sig sög rätt hårt när jag häromdagen fick höra av min kollega att jag är oseriös när det gäller mitt jobb. Min kollega och även vän privat. Fan vad arg jag blev. Det stämmer ju inte. Och det är skillnad på att ge kritik och att köra över. För första gången på länge stod jag dock emot och sade ifrån. Nu får det fan ta mig vara nog. Jag skiter i om killar inte vill ha mig för att jag är som jag är och jävligt stark som individ. Ta några steg bort från mig, snälla.

Sedan skall jag införskaffa mig en longboard, det är dags nu. Min blivande pojkvän.

Och så det sista som jag bestämde mig för i förrgår; jag skall försöka sluta gå mot röd gubbe. Det får bli någon slags meditationsövning eller något, men jag tror faktiskt att det kan vara riktigt nyttigt att stå still den extra lilla stunden och bara vara. Det var jätteskönt. Försök Ni med.

Ta det lugnt. Gör inget Ni inte vill, osv.

Och så ligger man här igen. Funderar och är nedstämd. Jag vill ha ett vapen, jag vill vara Jeanne d'Arc. Istället är jag en kvinnlig version av Arne Anka.

Utom räckhåll

Om jag skulle säga att det på sätt och vis för mig just nu känns troligt, och rimligt, att se snö falla imorgon. Så skulle de flesta tycka att jag är tokig och dum i huvudet. Den åttonde juni liksom (gud vad snabbt dagarna går).

Faktum är att det inte känns ett dugg orimligt, när jag samtidigt tänker på vad som omger mig just nu. Totalt jävla mörker. Visst, jag har det fint vissa dagar. Vi har ätit ute mycket, druckit öl i solen och skatteåterbäringen har trillat in på kontot. Jag tror att jag skrattat mycket, men inte lika mycket som vanligt. Den senaste veckan har mitt tunga sinne inte lättat så fort jag umgåtts med personer jag tycker om. Jag har haft ångest, och jag har fällt tårar. Två gånger inför folk, faktiskt. Jag är ju van, men jag är nog inte beredd på att bemöta folks reaktioner. Jag mår inte bra, men alla tar det inte lika lätt.

I tisdags satt jag på Debaser och raderade en kontakt i min telefonlista. Det var ingen fyllegrej; hade inte hunnit ta så många öl, utan det var mer en impuls som rusade upp i min hjärna och styrde fingrarna till Raderafunktionen. Han hör inte av sig, Han bränner mig. Igen, och igen.

Det får mig att känna mig som en hopplös och ensam människa. Vad hände med värmen och kärleken? Existerade den aldrig? Jag tror inte det.

Det är även andra saker som rör sig i mitt huvud. Bland annat ifrågasätter jag min skyldighet till att vara ett moraliskt stöd i vissa situationer. När människor gör saker jag inte riktigt kan stå för. Som jag inte behöver stå för. Även om det handlar om en vän till mig, som jag älskar och behöver...betyder det att man måste stå upp för denne/denna i vått och torrt. På riktigt? Jag blir mest illa till mods.

Jag har även fått mig en törn av en kollega. Men det kan jag ta en annan gång. Jag har fullt upp med att leva mitt liv som alkoholiserad singel utan hopp i blick eller vapen i hand.

Jag vill ha kärlek, nu.

Kvasikaos

Vill inget mer än att skriva nu egentligen, men jag pallar fan inte. Mår för dåligt, kastar in handduken och går och lägger mig. Hoppas på att få kunna bloggbomba imorgon istället.