Moonshiner

Det är mycket nu. Jag längtar till mitt Island.

Klättrade upp på taket natten till idag. Det var överväldigande och stort. Jag tog stegen från balkongen som man når från vinden. Sedan vidare till stegen som gick parallellt med takpannorna. Det var ganska kallt i natt, men friskt på något vis. Jag är höjdrädd, så jag skakade en del när jag tog steg för steg upp mot stjärnorna. Hade en cigarett i munnen. När jag nådde takåsen så tog jag mig vingligt upp på både benen så att jag stod stadigt på den 20-30 cm breda avsatsen gjord av järn. Tog djupa andetag och gick något skakande mot en skorstensliknande sak för att hålla i mig, men samtidigt så vart jag helt tagen av utsikten. Glömde allt annat omkring mig.

Jag hade Paulina och Simon med mig. Tidigare på kvällen var jag ute i Huddinge och grillade, det var riktigt trevligt men när klockan blev midnatt så ville jag bara in till stan. Började få halvångest, gick halvvägs till Rågsved med sällskap och tog sedan taxi till Clarion Hotell. Gick upp till baren, köpte mig en flaska Kilkenny och letade upp Simon och Paulina. Vi satt där till de stängde, tog taxi till 7eleven för att shoppa och sedan hem till Klippgatan. Det var då vi åkte upp med hissen till vinden och fortsatte äventyret där. Det varade dock inte så länge då Paulina kom på att hon är jävligt höjdrädd när hon befann sig på stegen, och klättrade tillbaka igen.

Jag är inte så glad. Det finns väl kanske ibland gränser på hur mycket man orkar ta itu med på en gång, och jag har alltid fått lov att tämja på den gränsen. Men nu orkar jag inte mer. Nu har det blivit jobbigt. Jobbet har tagit fruktansvärt mycket kraft. Relationer till folk har, som vanligt, även de tagit ofantligt mycket av mig. Att söka lägenheter suger också musten ur en efter ett tag. Vi måste vara ute första oktober och det är fan snart.

Det enda som dödar min stress är alkohol. Har utvecklat någon form av stresstinitus igen samt skakningar och emellanåt tung andning. Jag är livrädd ibland, men jag vet att det är stressen. Och som det ser ut nu så drar jag mig inte för att ta ett glas i syfte att känna mig avslappnad. Givetvis under kontrollerade former. Nu när vädret inte är lika fint så blir det bara på helgen och på tisdagar; vår officiella after work-dag i kompisgänget.

Mardrömmarna hälsar på varje natt. På dagen också, ibland. Slöt mina ögon på jobbet häromdagen och med en syn av ett ansikte som kom emot mig hotfullt, som stötte upp en vit sörja ur sitt gap, så öppnade jag ögonen lika fort igen. Ville gråta men jag jobbade ju.

I natt fick jag hälsa på Hans och Hennes nya lya. Fick se vad de hade valt för inredning, tillsammans. Hon var inte hemma, istället låg min kompis tillsammans med Honom i sängen. De flinade mot mig. Ja, det här är i stora drag, jag drömmer mycket mer detaljerat än så. Drömmarna tar död på mig i sömnen. Jag hatar dagen efter för jag kan inte alltid glömma. Jag önskar att jag åtminstone kunde få ro när jag sover.

Och så glömde jag av Cat Power på Berns. Skit också.

Mitt Ryssland

Och det jag precis skrev bröt ut som en orgasm i mitt huvud, jag kände för att gråta lyckotårar. Striden är långt ifrån över, men jag kämpar som ingen annan och nu jävlar nu jävlar!

Kom Vassili, jag går aldrig i led och du gjorde en av filmvärldens hetaste sexscener. Låt oss deala lite.

Dirty blue eyes

Jag märker hur jag mindfuckar mig hela tiden. Med hjälp av andra, helt klart, men jag styckar min själ som om den vore något helt utan affektionsvärde.

Men jag är viktig. Jag är den enda jag kan tillförlita mig på, ingen annan. Vet Ni hur mycket jag önskar att jag hade någon som var sådär speciell? Varje dag och det gör mig ledsen. Jag är nu totalt uppgiven när det gäller att finna någon form av partner. Jag är för mig själv hädanefter. Och jag tänker fan inte låta mig hjärntvättas något mer. Ger man sig på mig så ger jag tillbaka.

Handjur är något som inte längre kan komma i förstahand. Det har definitivt inte varit värt det. Det senaste året har jag lärt mig att man tar vad man vill ha, och det behöver inte illa tvunget vara något fult. Jag kan le och jag kan ge, jag kan skratta, vara ödmjuk och charmant men det har i stort sett nästan aldrig varit utan baktanke eller utan vetskap om att jag får det jag kom för och att jag smidigt kan gå min väg. Och jag kan lova att det inte alltid varit lätt att gå den där vägen, iväg från någon. Men det är så människor har behandlat mig - jag har lärt av de bästa.

Så back to casual igen när det gäller känslor - nada. Jobbet kommer att få sig en mängd kärlek, snart skaffar jag årskort på Eriksdalsbadet och börjar träna. Jag skall försöka dra igång lite andra drömprojekt och jag kommer slå mig fram på egen hand. Jag hade ett snack med chefen i förrgår. Utgick från underläge men jag är så jävla grym att jag med strålande humör lämnade jobbet den dagen. Och jag tänker låta det flöda, inte tänker jag låta mina tårar dräneras tillfullo utan nu blir det ambitioner till max. Och massvis av vackra moments med vänner.

Visst, jag vet att det kommer att komma kvällar och nätter med tårar, fortfarande. För det är ensamt. Det kommer det förmodligen att göra ofta, men jag är mycket van.

Jag är inte rädd längre.

Jag är fri.

Stop.

Jag var på strålande humör igår. Jag kommer att använda det till att stärka mig. Jag är stark själv.

Men nu rinner tårarna av mig, verkligen strilar nedför kinderna och över läpparna. Allting är värdelöst en stund som denna. Fast...allting är relativt. Känslor likaså. Fuck känslor.

F5

Satan vad helgerna går fort. Behövde verkligen ha helg efter en helvetisk jobbvecka, trots att den inte riktigt blev som jag önskat.

Jag drog med mig Caroline till Pontus på Brunnsgatan 1 i onsdags då NormanCavazzana hade utställning med sina underbara foton, och den första hälft som står för fotograferingen skickade en inbjudan. Jag var dock inte på humör för att kulturmingla och gick därför efter en öl till Snotty. Gör ändå bara bort mig, välte Carolines cider över bardisken på Pontus.

I fredags drog jag sent till Bröderna Olsson och sedan till F12-terassen. Är det tillåtet med civilvakter? Höll på att bli utslängd då jag och två okända tjejer stod och köade till killtoan; plötsligt kom tre-fyra vakter inflygandes och slängde ut oss från herrtoaletten. Då kom jag att tänka på att det stod en kille där, civilt klädd men med en walkie talkie. Moget.

Lördagen bjöd på lunch med Phil, lite allmänt tjöt samt middag hos Ronnie innan det bar av till KGB en aning sent. Ronnie bjöd hem Paulina och mig på mat och dryck och även en annan kompis till Ronnie kom. Det var så jävla trevligt att vi inte drog till KGB förrän halv tolv. Schysst tjejsnack, och senare på ett trångt KGB tog jag farväl av Morgan (NormanCavazzana) som flyttar till New York nu i veckan och stod självfallet och stampade takten till Damons Kalashnikovtoner på nedervåningen. Paulina och jag kom hem vid halv tre, det var rätt skönt att komma hem tidigt för en gångs skull.

Idag stack vi till skogen och plockade svamp. Hade hoppats på fler kantareller men det viktigaste var att det blev en jävligt trevlig utflykt med Sami, Madde och Paulina. Väl ute i skogen blev jag poppis och fick massvis med telefonsamtal vilket drog ned stämningen en aning. Tjejen vi hyr av skall tillbaka i oktober så vi måste därför hitta ny bostad fortare än kvickt. Jättetråkigt, jag har trivits sjukt bra här. Sedan ringde min kära mor. Hon var i Falkenberg, skulle hämta hem thaimat men då hennes ex satt precis vid ingången så vägrade hon gå in och hämta maten. Jag ringde runt lite till kompisar som kunde tänkas hålla till i Falkenberg så att någon kunde gå dit och betala och hämta ut maten åt mor men när jag ringde tillbaka till henne så hade det löst sig.

Jag blir så jävla trött. På honom alltså. Från att ha känt styrka igen efter en något tumult period, så blir man påmind om bostad och det där jävla svinet. Om man kunde få en enda liten sekund av frid. Nu blir jag så där stressad, uppjagad och förbaskad - igen. Jävla helvetesveckor att gå igenom.

Jag har en jävla massa att styra upp nu. Men först Låt den rätte komma in, och sedan sömn.

Höst

Helt otippat saknar jag Dig så jävla mycket. Har gjort hela tiden och jag tror att du vet det. Jag går sönder, förälskelsen fick bli alldeles för stark. Har helt klart komma över Dig, träffat andra och så där. Och min näste förtjänar att få det jag ville ge Dig och mycket mer...fan, ibland tycker jag inte ens att du är fin men du är du.

Jag hoppas att vi ses i nästa liv med bättre förutsättningar. Jag avslutar Dig här och nu. Ensam, till Arab Strap och Falcon. Vilken skitbra idé.

Fredagsgnäll

Såg fram emot helgen men nu blev den pissdålig. Köpte cornichons och långt ifrån alla verkar vara krispiga, jävligt mycket antiklimax. Och jag vill ha gammal och mjölig potatis, kan de inte lägga ned nypotatis nu? Och alla verkar ha tråkiga planer för kvällen, typiskt dåligt.

Jag hoppas att någon räddar min kväll. Kom igen nu. Det var en utmaning. Tjotahiti.

Tråkkväll

Sitter och lyssnar på Blixa och väntar in natten. Är helt slut men vill inte lägga mig än, precis som det alltid varit. Bussar kör förbi utanför och allt lever - jag vill också leva. Inte sova bort tid när det känns som att det går så snabbt. Jag har ödslat för mycket tid på tråkigheter.

När nästa lön kommer så skall jag köpa ett årskort på Eriksdalsbadet, både för bad och gym, och komma igång med träningen. Det kommer enbart att göra mig gott och jag ser på sätt och vis fram emot det. Å andra sidan har hälsa aldrig haft något med mig att göra. Men det kan ju bli, eller hur?

Det är en konstig kväll, jag sitter och tittar på olika vinklar här i lägenheten. Tänk så mycket tid vi ödslar. Människor som lever samtida med varandra som skrynklar ihop hela skiten och slänger iväg det som om det vore en gammal värdelös inköpslista. Och medan man sitter och suckar åt mänskligheten så gör den likadant tillbaka. Man är förbi, passé. Man var något då och behöver bli något nytt varje morgondag. Hur kan man bli något annat än hyperstressad? Vad är man idag då? Det är ingen som bryr sig. Blixa kanske gör.

Morgonplump

En mugg med dubbel instant espresso och ett knäckebröd. Ett glas tranbärsjuice, förstås. Solen slår på de aprikosfärgade husväggarna utanför och grannungarna har tagit speed.

Jag är så ofattbart trött nu för tiden. Jag skulle kunna gå och lägga mig och vila (sova) nästan när som helst på dagen. Man känner sig så otillräcklig och så halv. Det har varit rätt mycket stök nu, på alla de vis man kan tänka sig. Jobb, relationer, bostad och psykofarmaka som påbörjar sina sista andetag medan jag känner mig totalt rådlös ibland.

Life is a profession you can not live without.

Lägesrapport slut.

Liberty & Justice

När jag gick i högstadiet så brukade hon stå där efter lektionerna. I sina baggybyxor och Fubutröja. Hon log alltid mot mig och jag vet inte om det var för att jag gick en klass över henne eller för att hon ibland brukade få "sistan" på mina cigaretter. (Fast hette det förresten inte "kicket"?) Eller för att hon helt enkelt var en sjukt rar människa. Jag tror på det sista.

Vi brukade ses där folk stod och rökte i högstadiet i Skogstorp och då vi hade gemensamma kompisar så byttes ord då och då. Jag tyckte om henne, hon var harmlös. Och hon fortsatte att le så där mot mig även i gymnasiet. Vackra Tugba.

Mina tankar har gått till henne i drygt två år nu sedan hon blev skjuten i sitt hemland Turkiet med ett hagelgevär, först i armen och sedan i buken. Hon var kär men i fel kille och det hela var ett hedersrelaterat brott - något som jag med avsmak förhåller mig till. Det är så jävla FEL. Oavsett i vilken kontext som helst. Men det var inte det jag hade tänkt att fokusera på.

Jag skiter i OS, jag skiter i Kallur - Tugba Tunc är en förebild och ett exempel på en ofattbart stark kvinna. Hon är ung men hon är en sjuhelvetes kvinna. Hon är en av de få (med min fulla förståelse) som vågar sätta sig i medier och prata om allt hon varit med om. Om sveket från släkt och även samhälle. Blir det en politisk fråga så är det än mer känsligt.

Jag har inte hört av henne på ett bra tag, vi har aldrig varit nära vänner. Men jag vill verkligen träffa henne, och tänker kanske försöka få tag på henne då de i dokumentären med Malou på fyran idag nämnde att hon skulle fixa lägenhet i Stockholm och hålla till på något rehabiliteringsställe här omkring och öva sig till instruktör. Måste bara ta reda på vilket det var. Kanske vågar jag mig dit för att ge henne en kram, om hon vill.

Min vädjan

Ställde mig precis och rökte utanför huset efter två filmer. Lars and the real girl och The city of lost children, två helt ok filmer. Innan några kapitel ur Låt den rätte komma in och sömn.

Det var så mycket i rörelse där utanför, nästan så jag undrade vad som är annorlunda med i natt. Jag kände att jag ville vara en del av saker som sker men samtidigt befinner jag mig så långt ifrån. På grund av många olika saker, och kanske är det inte meningen att jag skall vara en del av det. Jag förstår inte vad jag står och trånar efter, något som jag aldrig kan få? Kan få annat, men inte det? Men vad frustrerande, så typiskt att trigga ett mänskligt sinne.

Jag avskyr att vara mänsklig ibland, att över huvud taget känna saker. Det blir för mycket till slut. Sedan fick man visserligen inget val från första början, och det är väl som många andra gånger jag tänkt att det är bara att få igång skiten. Kicka igång hela maskineriet (This machinery is out of order) och göra något bra av det. Men vad och vem kommer att ge mig en anledning till varför?

Lyssnar på Peaches för att få bort alla fintankar, känna mig lite wild and crazy för det är ju Peaches. Hon slickar sig i armhålan och sådant. Oh my god.

Jag önskar att Jeanne d'Arc som lever inom mig ville kika fram lite mer rejält, styra upp saker, sätta korset i kartan och utbrista en jävla massa piskande tal. Och hon skulle vara lika religiöst ouppstyrd och hysterisk som Milla Jovovich.

I have seen enough blood. But if you want more I can't stop you. I can only warn you, that it will be your blood, not ours.

This morning God gave us great victory. But it is nothing compared to what he is ready to give us now. And I know you are all tired and hungry. But I swear to you that even if these English were hanging from the clouds by their fingertips, we would pull them down before night fall. Now, let all those who love me follow me. FOLLOW ME.

Damn vad Jeanne d'Arc var kool. Damn vad Milla Jovovich är kool. Gudar är dock inte lika koola.

Älska mig. Följ mig på min väg, håll mig sällskap. Snart.

Slemhosta

Förhoppningsvis var det inte något jätteallvarligt med min kära mormor. Jag var nästan beredd på att ta första bästa tåg hem till västkusten. När mor berättade om resultaten idag över msn höll jag andan, började gråta men lugnade sedan ned mig när det blev hyfsat positivt.

Ännu en gång drömde jag en synkad dröm natten till idag. Min mor var i fara och jag letade efter henne till jag stötte på henne, oskadd. Men som drömmen lärde mig samt mina erfarenheter lärt mig så är faran inte över än. Man får vara beredd på det mesta och värre än så är det väl faktiskt inte. Det är mycket nu. Och jag måste lära mig att fokusera på de lite störra sakerna. Ge mer tid åt mig och själv och mina kompisar, bry mig mindre om killar som visar sig svika och även mer ytliga relationer. Sluta vara så jävla blödig. Eller i alla fall mindre blödig, jag har skärpt mig betydligt.

Jag tror jag behöver plöja mig igenom de böcker jag köpte för ett tag sedan. Nu jävlar. Jag skall tokkultura mig!

Trasiga jag

Vägen har varit jäkligt skakig nu i drygt en vecka. Jag tog dock ledigt i fyra dagar, dels för att min mor, hennes sambo och min storebror kom på besök till Stockholm men också för att jag behövde en paus. Sönderstressad, söndersupen, ont i kropp, organ och själ. Och så är man bara tjugotvå.

Skulle egentligen ha åkt med familjen ned till västkusten i torsdags men i sista stund ångrade jag mig då jag slarvat med min medicin och vart totalt förstörd den dagen. Inget kändes rätt och jag ville bara gömma mig, men vi hade i alla fall hunnit med att göra några saker tillsammans.

Onsdagen blev en aning för mycket. Det var för många blandade känslor i luften för min del på Debaser. Killen som man inte hört av på flera månader gick förbi uteserveringen, Paulina uppmärksammade det varpå jag tittade ditåt. Han vände på huvudet mot mig då han precis gått förbi en gång, två gånger och sedan en tredje gång. Var det verkligen jag? Jag satte upp handen som en lätt vinkning och fick en något mer förvånad sådan tillbaka. Paulina sade att jag skötte det grymt men själv vet jag inte. Jag visste att han skulle synas ute under Prideveckan.

Träffade även på en annan något senare som jag skrev om för några inlägg sedan. Det rörde också om bland känslorna. Jag gick på efterfest och kom hem 09:00 dagen efter.

Idag har Paulina och jag meckat med en plåtning på en vind för en kompis band. Fan vad roligt det har varit att komma igång med något kreativt igen, verkligen! Paulina höll i kameran och jag hjälpte till med ljuset. Nu får jag bannemig komma igång med saker och ting.

Just nu sitter jag och vet inte alls hur jag tänker eller vad jag känner. Min mormor ligger på sjukhuset i Varberg, vilket jag vetat varit på gång någon vecka nu. Akuten två gånger på ett dygn och nu är det bara att avvakta. Jag hoppas på det bästa.