Sista natten

Ligger och hostar i min säng. Det är min tredje dag då jag gått hemma och sjuk vilket känns lite sådär men ibland får man väl svälja arbetsmoralen och rastlösheten. Idag har jag åtminstone varit nere bland grovsoporna och slängt en jäkla massa saker som stått och skräpat i lägenheten, röjt lite och även gjort lite vanlig hederlig städning i kök, toalett osv.

Tog en sen cola och började sakna kalla colakyssar medan jag tog en cigarett på balkongen och såg ut över den ljumma solnedgången. Det är så mycket jag saknar just nu. Det är dags att lägga i tvåans växel alldeles strax, jag känner mig stark som aldrig innan. Bara jag blir kvitt förkylningar så blir det full fart framåt.

Gitarrspelandet har börjat flyta på något bättre nu då jag ägnat mig mer tid åt det och det känns riktigt bra. Har låtit artister som Mark Lanegan och Nick Cave inspirera mig de senaste dagarna och jag hoppas verkligen att jag snart infinner mig i totalt flow. Då går det så lätt ett tag.

Nu skall jag försöka få lite sömn, vakna, packa färdigt min väska, dra till jobbet och sedan åka bil ned till Falkenberg över helgen. Jag vet inte varför men det känns som sista natten i Stockholm den här gången.

One way street

http://open.spotify.com/track/5vyNj2hXVNyINohevvWmad

Jag vet att det bara finns en väg att gå, efter många år av tvivel och tårar. Men det är alltid lika svårt, särskilt eftersom jag är så himla hyperkänslig som person. Jag känner av varje andetag, varje sekund och tankarna hos folk omkring mig. Det är svårt att inte bry sig då.

Även om jag väldigt gärna skulle vilja se P mer, så förstår jag att det går över snabbt. Det är inte honom jag tvunget skall ha, men däremot är det jag verkligen saknar av en väldigt stor saknad. Tryggheten i någon. Att jag känner mig bekväm med någon för det är faktiskt ganska så ovanligt. Jag är en nervös och nojjig person. Stakar, fumlar...saknar.

Jag vill ju verkligen träffa någon nu, så snart som möjligt. Jag känner mig på riktigt redo att träffa en människa och bygga något. Dela saker, upplevelser, erfarenheter. Någon att uppskatta, ta hänsyn till och allt det där. Så att bli "lämnad" i tisdags bekräftade mest det som hänt gång på gång. Killar försvinner och jag har aldrig velat spela spelet.

Det är jag och min förbannelse.

The Butterfly Effect

Ytterdörren stängdes och precis just då föll några tårar ned på mina kinder. Jag låg och rörde rastlöst på mig i sängen och tänkte att "nej nej nej Mia, det här händer inte". Strök mina kinder ifall han skulle ha glömt något och knacka på dörren. I nästa stund sprang jag upp i mina underkläder, in i vardagsrummet och tittade ut över balkongräcket men han var redan borta. Kanske för alltid.

Fem dagar tidigare satt jag på Pet Sounds Bar med många av mina favorittjejer. Betty var på visit i Stockholm så därför samlades vi för några öl. Det var hur mysigt som helst men jag var även en hel del nervös. Omkring midnatt skulle jag möta upp en person på t-centralen - P som jag träffade i Göteborg när jag var nere senast. Han är en fruktansvärt intressant kille från soliga Kalifornien, om några år trettio.

Jag visade honom SoFo på Södermalm, Gamla Stan, några favoritställen och han fick även träffa en hel del av mina närmsta vänner här uppe. När vi var ute fick jag pussar, vi höll ibland handen och vi sov tillsammans. Jag gick runt med lyckorus då jag verkligen hade glömt av hur det känns att känna sig uppskattad av någon. Att någon tar hand om en, visar ömhet, någon som lånar ut en arm eller axel. Åt min kind. Det var ett bra tag sedan som jag träffade någon på det viset.

Så i tisdags åkte han hem. Och jag reagerade som jag gjorde, vilket stör mig. Jag lovade mig själv att inte bli för känslomässigt involverad då han antingen kommer att återvända till L.A. för ett stort jobb eller för att hans visum går ut. Men trots det har jag gått runt med fjärilar i magen och folk har sagt att jag ser så mycket gladare ut, att jag lyser upp även om de som sagt det inte vetat om att jag umgicks med P i helgen.

Fast sedan snackar vi ju om mig. Jag, som faller som en fura så fort jag får lite trygghet. Det är verkligen sorgligt.

Så...

Does the Flap of a Butterfly’s Wings in Brazil set off a Tornado in Texas?