One way street

http://open.spotify.com/track/5vyNj2hXVNyINohevvWmad

Jag vet att det bara finns en väg att gå, efter många år av tvivel och tårar. Men det är alltid lika svårt, särskilt eftersom jag är så himla hyperkänslig som person. Jag känner av varje andetag, varje sekund och tankarna hos folk omkring mig. Det är svårt att inte bry sig då.

Även om jag väldigt gärna skulle vilja se P mer, så förstår jag att det går över snabbt. Det är inte honom jag tvunget skall ha, men däremot är det jag verkligen saknar av en väldigt stor saknad. Tryggheten i någon. Att jag känner mig bekväm med någon för det är faktiskt ganska så ovanligt. Jag är en nervös och nojjig person. Stakar, fumlar...saknar.

Jag vill ju verkligen träffa någon nu, så snart som möjligt. Jag känner mig på riktigt redo att träffa en människa och bygga något. Dela saker, upplevelser, erfarenheter. Någon att uppskatta, ta hänsyn till och allt det där. Så att bli "lämnad" i tisdags bekräftade mest det som hänt gång på gång. Killar försvinner och jag har aldrig velat spela spelet.

Det är jag och min förbannelse.