Jag har sett många saker på min färd idag. Jag sitter ofta och tittar ut på det vi åker förbi, när jag reser. Jag har sett två äldre herrar, mitt i en sjö, med fiskespö. Fem hästar lunkandes i en rad i ett skogsbryn, en ko som kliade sin hals mot en söndernött trädstam intill en bäck och en rödtigrerad katt mitt på en åker, förmodligen spanandes på en sork eller mus i eftermiddagssolen. Vedtravar, och en balkong högt upp i ett rödmålat hus som såg sjukt lustig men mysig ut. Som en Pippi Långstrump-balkong. Förmodligen trevlig att sitta på och dricka kaffe i kvällssolen, något tidigare års än så här. Kanske när tröskorna domderar fram på marker. Alltså, kort och gott så har jag sett massvis med saker som frammanar minnen som på något sätt betyder något, eller visioner av frid.
Kommer du ihåg mig då? Tänker du på mig ibland, och kommer ihåg något särskilt ögonblick som betyder något för dig? Jag är rädd att det inte är så. Kommer du ihåg de gånger du tittat på mig i min ovetskap? Eller faktiskt inte, jag betraktade ditt betraktande av mig fast i en väldigt minimal ögonvrå, jag är duktig på det.
Kommer du ihåg mig? Någon gång då du velat röra vid mig, ge mig en kram fast inte kunnat. Varför gjorde du inte det ändå? Utan istället lämnat mig i tvivel. Kommer du någonsin att komma ihåg mig, och på riktigt?
Jag har vigt största delen av mitt senare liv till att bygga upp min formation av minnen. Saker som gör ont, saker som får mig att le, gråta eller bara bli jävligt bitter. Jag vet inte hur bra respektive dåligt det är för mig. Ibland tror jag att det håller på att döda mig. Ibland känns det som att jag är i behov av det Jim Carrey gör i Sunshine of the Spotless Mind. Ibland och som nu när jag återigen tittade ut, så funderar jag på om det bästa vore att hoppa av tåget, villa bort sig bland energiskogen och aldrig träffa någon mer. Inte ens de jag redan nu håller av fruktansvärt mycket. Aldrig mer säga ett ord.
Monday, September 29, 2008
Hemresa, måndag
Nu är det byte av ort som gäller igen. Från käcka Göteborg till stressiga huvudstaden. Det är verkligen stora skillnader även om tidsskillnaden enbart är drygt tre timmar med supertågen X2000. Jag tycker inte om att vara såhär på resande fot, då är laptopen min bästa kompis. Har tankar på att fixa en stationär dator men ja, visst har laptopen sina fördelar, helt klart.
Fan vad jag måste vara känslig. Det här med att resa runt och träffa nära och kära för att sedan skiljas åt spär på mitt känsloregister. Kom ned i lördags, kollade på fräsiga skor och köpte lim på Clas Olsson medan jag väntade på storebror. Tillsammans gick vi till Göteborgsoperan och köpte present till min far och hans fru. Varsin biljett till Mozarts Requiem, vilken jag personligen valde då Reich och Szyber varit med och lekt. De är ju urgrymma. Sedan drog vi ut till far i Västra Frölunda och åt bajsdjur (insjökräftor, havskräftor, krabba och räkor). Jag tog två ostsmörgåsar till mitt bubbel. Eller ok, jag smakade på en insjökräfta och skalade två räkor också.
Vår far skjutsade oss till Johannelund och min brors lägenhet, piffade till oss och promenerade sedan över Guldheden till Wavrinskys Plats, skitjobbigt i högklackat. Såg tokgrymma bergsmålningar på vägen, btw. Mötte upp dikdik-Erik för att bli guidade till festen som var i full fart där han bor. Minglade lite, lyssnade på bra musik och drack upp våra öl innan vi skyndade vidare till Sticky Fingers, min käre bror och jag. På vägen dit pratade vi om psykofarmaka, något som alltid är lika intressant. Särskilt med naturvetare.
Väl där träffade vi min brors dejt(?) och jag träffade på en nykompis, Anna, som bor i Göteborg några månader till men har största delen av sitt umgänge i Stockholm. En jätterar tjej, en av de hyfsat många skitfräsiga och bra tjejer jag fått lära känna lite smått den senaste tiden. Det är intressant och roligt, jag har nämligen alltid innan mest haft killkompisar.
Satte på Refused här för en stund sedan. Jag älskar känslan av att gång på gång bli påmind om att den där genren är så fruktansvärt oslagbar. Kan vara den bästa känslan.
Hur som haver, det blev några fler öl på Sticky Fingers än vad jag hade planerat, och Mentha såklart. Dikdik kom förbi senare så var det ju bara att fortsätta liksom. Därpå jagade jag taxi, något som jag gjorde mer komplicerat än nödvändigt, och sedan slocknade jag i min brors lägenhet.
Igår, söndag, vaknade jag rejält schleten och tog en dusch innan min bror kom hem och vi tillsammans tog bussen till Linnéplatsen och sedan bytte buss till Snipen. Där skulle vi käka med far och lite mer folk, femtio år blir han imorgon. Det skickades runt ett foto som var ca: tjugo år gammalt föreställandes min far som stod i Gamla Stan framför en Sibyllakiosk, drickandes Mer. Jag blev rörd och höll på att börja gråta, som det känslomonster jag är. Började tänka på min farfar också, den bortgångne riksdagsfarbrorn vars lägenhet de lånade när det där kortet togs. Nåväl, maten var god och det var trevligt att träffa en del av min släkt igen. Under måltiden uppdagades det dock att jag “feströker lite ibland” vilket kom lite otippat. Med tanke på att min far är extremt anti det där. Men han verkade ta det ok, eller han sade inget. Det är ju ganska löjligt, jag är vuxen och var i stort sett vuxen när han första gången tog tag i mig och berättade att hans fru sett mig röka i Göteborg. Och att jag självfallet skulle sluta, det fanns inga andra alternativ.
Jag umgicks en del med min far och de andra efter middagen, men jag var fruktansvärt trött och gick och lade mig hyfsat tidigt. Idag steg jag i stort sett upp en liten stund innan jag drog iväg med min packning till Centralstationen. Min far, hans fru och min halvlillebror var ändå borta allihop. Har suttit och smånickat ett flertal gånger här mellan raderna men nu blir det nog att hålla sig vaken till ankomst.
Usch, det kommer att fortsätta stressigt nu i veckan. Förhoppningsvis kommer det dock att underlätta saker och det är välbehövligt. Ypperligt välbehövligt. Jag vet dock inte om jag sitter på rätt tåg.
Fan vad jag måste vara känslig. Det här med att resa runt och träffa nära och kära för att sedan skiljas åt spär på mitt känsloregister. Kom ned i lördags, kollade på fräsiga skor och köpte lim på Clas Olsson medan jag väntade på storebror. Tillsammans gick vi till Göteborgsoperan och köpte present till min far och hans fru. Varsin biljett till Mozarts Requiem, vilken jag personligen valde då Reich och Szyber varit med och lekt. De är ju urgrymma. Sedan drog vi ut till far i Västra Frölunda och åt bajsdjur (insjökräftor, havskräftor, krabba och räkor). Jag tog två ostsmörgåsar till mitt bubbel. Eller ok, jag smakade på en insjökräfta och skalade två räkor också.
Vår far skjutsade oss till Johannelund och min brors lägenhet, piffade till oss och promenerade sedan över Guldheden till Wavrinskys Plats, skitjobbigt i högklackat. Såg tokgrymma bergsmålningar på vägen, btw. Mötte upp dikdik-Erik för att bli guidade till festen som var i full fart där han bor. Minglade lite, lyssnade på bra musik och drack upp våra öl innan vi skyndade vidare till Sticky Fingers, min käre bror och jag. På vägen dit pratade vi om psykofarmaka, något som alltid är lika intressant. Särskilt med naturvetare.
Väl där träffade vi min brors dejt(?) och jag träffade på en nykompis, Anna, som bor i Göteborg några månader till men har största delen av sitt umgänge i Stockholm. En jätterar tjej, en av de hyfsat många skitfräsiga och bra tjejer jag fått lära känna lite smått den senaste tiden. Det är intressant och roligt, jag har nämligen alltid innan mest haft killkompisar.
Satte på Refused här för en stund sedan. Jag älskar känslan av att gång på gång bli påmind om att den där genren är så fruktansvärt oslagbar. Kan vara den bästa känslan.
Hur som haver, det blev några fler öl på Sticky Fingers än vad jag hade planerat, och Mentha såklart. Dikdik kom förbi senare så var det ju bara att fortsätta liksom. Därpå jagade jag taxi, något som jag gjorde mer komplicerat än nödvändigt, och sedan slocknade jag i min brors lägenhet.
Igår, söndag, vaknade jag rejält schleten och tog en dusch innan min bror kom hem och vi tillsammans tog bussen till Linnéplatsen och sedan bytte buss till Snipen. Där skulle vi käka med far och lite mer folk, femtio år blir han imorgon. Det skickades runt ett foto som var ca: tjugo år gammalt föreställandes min far som stod i Gamla Stan framför en Sibyllakiosk, drickandes Mer. Jag blev rörd och höll på att börja gråta, som det känslomonster jag är. Började tänka på min farfar också, den bortgångne riksdagsfarbrorn vars lägenhet de lånade när det där kortet togs. Nåväl, maten var god och det var trevligt att träffa en del av min släkt igen. Under måltiden uppdagades det dock att jag “feströker lite ibland” vilket kom lite otippat. Med tanke på att min far är extremt anti det där. Men han verkade ta det ok, eller han sade inget. Det är ju ganska löjligt, jag är vuxen och var i stort sett vuxen när han första gången tog tag i mig och berättade att hans fru sett mig röka i Göteborg. Och att jag självfallet skulle sluta, det fanns inga andra alternativ.
Jag umgicks en del med min far och de andra efter middagen, men jag var fruktansvärt trött och gick och lade mig hyfsat tidigt. Idag steg jag i stort sett upp en liten stund innan jag drog iväg med min packning till Centralstationen. Min far, hans fru och min halvlillebror var ändå borta allihop. Har suttit och smånickat ett flertal gånger här mellan raderna men nu blir det nog att hålla sig vaken till ankomst.
Usch, det kommer att fortsätta stressigt nu i veckan. Förhoppningsvis kommer det dock att underlätta saker och det är välbehövligt. Ypperligt välbehövligt. Jag vet dock inte om jag sitter på rätt tåg.
Lördag förmiddag
Det här är en sådan där lyxigt hemsk dag. Hemsk för att jag drack för mycket inatt så att jag sitter här schleten på tåget, en timma från Göteborg där jag bl.a. skall träffa min far. Lyxig för att allt är självförvållat. Lyxigt hemsk.
Paulina och jag gick till Bröderna Olsson igår, skrev upp oss på griffeltavlan i kö till middag, tog en öl medan vi väntade och fick sedan ett himla gott skrovmål. En öl till och sedan en shot på ljus rom, kanel och mynta - enbart för matsmältningens skull. Hade det inte varit för den där shoten så hade jag nog faktiskt suttit här en aning fräschare, vi befann oss nämligen i matkoma och hade kanske gett upp. Sedan gick vi ned till källaren och satte oss med ytterligare en öl. Sedan blev det bara sådär per automatik ni vet, man har trevligt och ölet flödar.
Det var en trevlig afton dock, jag tycker om att spendera lite tid på egen hand med Paulina ibland, utan att bara vara hemma. Folk anslöt senare och Niklas och Kribba susade förbi en sväng. Jag dansade med en gammal gubbe till rockabillytonerna. När jag kom hem, en hel del salongsberusad, så satte jag igång att packa bland all röra i lägenheten.
Så här sitter jag nu. Det är soligare här på västra sidan av landet. Ljusare. Den lättar på något vis, luften. Mimande till The Connells - 74-75 tänker jag på vad jag lämnat. Lägenheten som vi nu skall lämna. Det är skittråkigt. Det enda positiva är väl kanske att bli kvitt paddan till brud vi hyr av. Fan vad jag är trött på henne. Idag kommer hon ned från Dalarna med möbler som hon skall ställa in i lägenheten. Låser upp med sin nyckel och går in i något som faktiskt fortfarande är Paulinas och mitt hem. Jag tycker inte alls om känslan, och så där har hon hållit på de senaste månaderna, trängt sig på, knackat på dörren oanmält, släpat in sig och sin far för att kolla på sängen som gick sönder på inflyttningsfesten. Ingen jävla respekt what so ever. Jag tycker att det är något perverst över det. Harmynt är hon också. Hon kan ta sina jävla brev från Karolinska och stoppa långt upp i Dalarna.
…jag överdriver en aning. Men det har varit jobbigt att ha med henne och göra. På måndag kommer jag förmodligen tillbaka till lägenheten. På tisdag jobbar jag en halv dag, hämtar en hyrbuss med Paulina och så drar vi ut till Farsta Strand med vårt blygt tilltagna flyttlass. Lämnar nycklarna och så är det bye bye till Klippgatan 15. På onsdag och torsdag stannar jag kvar efter jobbet och hjälper till att flytta. Vi byter till 750 kvm, precis intill vårt nuvarande kontor. Bättre sikt över Söderstadion kan man inte ha. Det händer mycket på jobbet, vi växer som företag, nya tjänster tillsätts och vi skall jobba efter nya system. ITIL, som verkar lite halvbrokigt. Jaja, spännande är det ju i alla fall.
Jag har ingen kontroll över saker, det har jag aldrig haft. Folk kommer och går, jag är trött på det. Jag vill ha något konstant, men man kan ju fan inte lita på en jävel.
Jag behöver en dusch.
Paulina och jag gick till Bröderna Olsson igår, skrev upp oss på griffeltavlan i kö till middag, tog en öl medan vi väntade och fick sedan ett himla gott skrovmål. En öl till och sedan en shot på ljus rom, kanel och mynta - enbart för matsmältningens skull. Hade det inte varit för den där shoten så hade jag nog faktiskt suttit här en aning fräschare, vi befann oss nämligen i matkoma och hade kanske gett upp. Sedan gick vi ned till källaren och satte oss med ytterligare en öl. Sedan blev det bara sådär per automatik ni vet, man har trevligt och ölet flödar.
Det var en trevlig afton dock, jag tycker om att spendera lite tid på egen hand med Paulina ibland, utan att bara vara hemma. Folk anslöt senare och Niklas och Kribba susade förbi en sväng. Jag dansade med en gammal gubbe till rockabillytonerna. När jag kom hem, en hel del salongsberusad, så satte jag igång att packa bland all röra i lägenheten.
Så här sitter jag nu. Det är soligare här på västra sidan av landet. Ljusare. Den lättar på något vis, luften. Mimande till The Connells - 74-75 tänker jag på vad jag lämnat. Lägenheten som vi nu skall lämna. Det är skittråkigt. Det enda positiva är väl kanske att bli kvitt paddan till brud vi hyr av. Fan vad jag är trött på henne. Idag kommer hon ned från Dalarna med möbler som hon skall ställa in i lägenheten. Låser upp med sin nyckel och går in i något som faktiskt fortfarande är Paulinas och mitt hem. Jag tycker inte alls om känslan, och så där har hon hållit på de senaste månaderna, trängt sig på, knackat på dörren oanmält, släpat in sig och sin far för att kolla på sängen som gick sönder på inflyttningsfesten. Ingen jävla respekt what so ever. Jag tycker att det är något perverst över det. Harmynt är hon också. Hon kan ta sina jävla brev från Karolinska och stoppa långt upp i Dalarna.
…jag överdriver en aning. Men det har varit jobbigt att ha med henne och göra. På måndag kommer jag förmodligen tillbaka till lägenheten. På tisdag jobbar jag en halv dag, hämtar en hyrbuss med Paulina och så drar vi ut till Farsta Strand med vårt blygt tilltagna flyttlass. Lämnar nycklarna och så är det bye bye till Klippgatan 15. På onsdag och torsdag stannar jag kvar efter jobbet och hjälper till att flytta. Vi byter till 750 kvm, precis intill vårt nuvarande kontor. Bättre sikt över Söderstadion kan man inte ha. Det händer mycket på jobbet, vi växer som företag, nya tjänster tillsätts och vi skall jobba efter nya system. ITIL, som verkar lite halvbrokigt. Jaja, spännande är det ju i alla fall.
Jag har ingen kontroll över saker, det har jag aldrig haft. Folk kommer och går, jag är trött på det. Jag vill ha något konstant, men man kan ju fan inte lita på en jävel.
Jag behöver en dusch.
Sunday, September 28, 2008
Jag vill
Åh vad jag vill skriva, men jag orkar inte. Jag måste sova för att orka med morgondagen. Jag hoppas att jag i min sömn drömmer om Zach Condon, Beirut, en hyfsat ny upptäckt som får mig alldeles mållös. Han skulle vara min.
Det bästa som hänt på mycket länge.
Det bästa som hänt på mycket länge.
Saturday, September 27, 2008
Massiv Attack eller vadå.
Sitter i soffan och gråter för något vackert som kan komma att hända. Givetvis handlar det inte om mig, utan min vän. När jag precis, för en stund sedan, skickade iväg henne i taxi så hade jag goda intuitoner.
Det går extra bra för några av mina vänner nu. Jag är såg glad då de förtjänar allt det bästa. Som finns. Jag önskar att jag just nu hade känt detsamma om mig själv, men det kan jag inte.
Glädjetårarna förbyttes ganska snabbt till annat. Jag trodde inte att det skulle bli en sådan kväll. man brukar liksom kunna känna på sig sådant men det här kom totalt oförväntat.
Jag vet att jag inte kan somna sådan här så jag måste vänta, trots att jag vet att jag borde ha somnat för längesedan. Jag måste vänta till jag spelat låtar nog för att tillfredsställa mitt tillstånd just nu. Det är inte alltid så lätt, det är mycket som skall ut. En del av alla processer.
Efter att ha jobbat med datorer i snart nio månader, så önskar jag att jag vore lika lätta som de är. End process osv.
Mycket har hänt den senat tiden, och jag har ingen kontroll. Men jag har ingen tid över till att reflektera kring vars jag befinner mig, allt sker utom min kontroll. Jag önskar att alla förstod. Fast i nutid spelar det fan ingen roll.
Det går extra bra för några av mina vänner nu. Jag är såg glad då de förtjänar allt det bästa. Som finns. Jag önskar att jag just nu hade känt detsamma om mig själv, men det kan jag inte.
Glädjetårarna förbyttes ganska snabbt till annat. Jag trodde inte att det skulle bli en sådan kväll. man brukar liksom kunna känna på sig sådant men det här kom totalt oförväntat.
Jag vet att jag inte kan somna sådan här så jag måste vänta, trots att jag vet att jag borde ha somnat för längesedan. Jag måste vänta till jag spelat låtar nog för att tillfredsställa mitt tillstånd just nu. Det är inte alltid så lätt, det är mycket som skall ut. En del av alla processer.
Efter att ha jobbat med datorer i snart nio månader, så önskar jag att jag vore lika lätta som de är. End process osv.
Mycket har hänt den senat tiden, och jag har ingen kontroll. Men jag har ingen tid över till att reflektera kring vars jag befinner mig, allt sker utom min kontroll. Jag önskar att alla förstod. Fast i nutid spelar det fan ingen roll.
Sunday, September 21, 2008
Never take friendship personal
Jag avskyr söndagar. Jag blir alltid påmind om vad som fanns innan helgen och anledningar till att slappna av är ännu en gång förbi.
Jag känner väl mig inte något vidare optimistisk för nuvarande. Livet handlar om kärlek och jag har ingen sådan. Jag känner ingen sådan och har kanske aldrig gjort. Hur tusan skall jag veta om jag någonsin kommer att bli lycklig över huvud taget? Förutom att kämpa på som vanligt, för jag har mina vänner, mina väldigt många vänner som jag uppskattar och älskar fruktansvärt mycket. Jag har en storebror som jag älskar, och en lika underbar mor. Men någonstans för längesedan vart jag inpräntad att kärlek mellan man och kvinna (för min del), som partners, är det som är värt att eftersträva.
Jag var en outsider som drömde om att bli räddad. Att någon skulle komma till skolan och hämta mig. Och det har även handlat om att detta skall ske inför alla människor. Vilket jag skulle vilja påstå, i grund och botten, handlar om att jag känner ett behov av att visa människor att även jag kan bli älskad och uppskattad. Varför? Går det i sin tur vidare till självdestruktivitet och slutar i min depression? Ja men så jävla peachy i sådana fall; jag är trött på att jämt kunna referera till min depression. För den är så anonym i sig själv och den kommer liksom aldrig riktigt till sin rätta.
Jag vill tatuera in kärlek i hjärtat. Något som hade varit konstant och permanent, något som brände blödande blodkärl till läkta sår. Läkta sår är ju faktiskt något jäkligt vackert, om Ni skänker det några tankar och lite tid.
Många gånger tror jag att jag alltid kommer att vara ensam. Ibland är det svårt att inte tro. Det är ju bara andra som träffar folk liksom. Och jag...jag är sådan här bara.
Usch vad jag avskyr det. Lika mycket som södermorsor (utmärkt uttryck av William idag), Café String som är sjukt jävla överskattat och Kalla Fakta-programmet om Anders Borg idag. Var det någon mer som såg det? Oh my god, seriöst...politik har sedan länge förvandlats till något krasst Idolkoncept, tack vara medier. Först försöker de få Anders Borg att framstå som Hitler (JA, Hitler), och sedan ägnar de delar av programmet till inslag som t.ex. handlade om att Borg lyfter tyngder flera gånger i veckan.
Om det var någon som förstod programmet, förklara gärna för mig!
Åh. Jag önskar nog mest att något, åtminstone något, hade verkat vettigt en dag som denna. Men icke. If I must burst, why can't it be in some sort of embrace? Jag vill ha en trygg manskropp att vila ut på. Jag är så jävla trött. Och djupt besviken.
I fredags var jag på öl- och whiskymässan och sedan skakade jag rumpa på Mosebacke till Damons DJ'ande, igår tog vi några öl på Bröderna Olsson och kilade vidare till Harry B James som är ett jävla skitställe men då en bekant, Michel, lirade med sitt band som ett av fyra finalband i Bandit unsigned så var det ingen tvekan. Och det var hyfsat trevligt, träffade på en hel del vänner och bekanta.
Usch, jag är så uttråkad. Räknar suckar om dagarna.
Jag känner väl mig inte något vidare optimistisk för nuvarande. Livet handlar om kärlek och jag har ingen sådan. Jag känner ingen sådan och har kanske aldrig gjort. Hur tusan skall jag veta om jag någonsin kommer att bli lycklig över huvud taget? Förutom att kämpa på som vanligt, för jag har mina vänner, mina väldigt många vänner som jag uppskattar och älskar fruktansvärt mycket. Jag har en storebror som jag älskar, och en lika underbar mor. Men någonstans för längesedan vart jag inpräntad att kärlek mellan man och kvinna (för min del), som partners, är det som är värt att eftersträva.
Jag var en outsider som drömde om att bli räddad. Att någon skulle komma till skolan och hämta mig. Och det har även handlat om att detta skall ske inför alla människor. Vilket jag skulle vilja påstå, i grund och botten, handlar om att jag känner ett behov av att visa människor att även jag kan bli älskad och uppskattad. Varför? Går det i sin tur vidare till självdestruktivitet och slutar i min depression? Ja men så jävla peachy i sådana fall; jag är trött på att jämt kunna referera till min depression. För den är så anonym i sig själv och den kommer liksom aldrig riktigt till sin rätta.
Jag vill tatuera in kärlek i hjärtat. Något som hade varit konstant och permanent, något som brände blödande blodkärl till läkta sår. Läkta sår är ju faktiskt något jäkligt vackert, om Ni skänker det några tankar och lite tid.
Många gånger tror jag att jag alltid kommer att vara ensam. Ibland är det svårt att inte tro. Det är ju bara andra som träffar folk liksom. Och jag...jag är sådan här bara.
Usch vad jag avskyr det. Lika mycket som södermorsor (utmärkt uttryck av William idag), Café String som är sjukt jävla överskattat och Kalla Fakta-programmet om Anders Borg idag. Var det någon mer som såg det? Oh my god, seriöst...politik har sedan länge förvandlats till något krasst Idolkoncept, tack vara medier. Först försöker de få Anders Borg att framstå som Hitler (JA, Hitler), och sedan ägnar de delar av programmet till inslag som t.ex. handlade om att Borg lyfter tyngder flera gånger i veckan.
Om det var någon som förstod programmet, förklara gärna för mig!
Åh. Jag önskar nog mest att något, åtminstone något, hade verkat vettigt en dag som denna. Men icke. If I must burst, why can't it be in some sort of embrace? Jag vill ha en trygg manskropp att vila ut på. Jag är så jävla trött. Och djupt besviken.
I fredags var jag på öl- och whiskymässan och sedan skakade jag rumpa på Mosebacke till Damons DJ'ande, igår tog vi några öl på Bröderna Olsson och kilade vidare till Harry B James som är ett jävla skitställe men då en bekant, Michel, lirade med sitt band som ett av fyra finalband i Bandit unsigned så var det ingen tvekan. Och det var hyfsat trevligt, träffade på en hel del vänner och bekanta.
Usch, jag är så uttråkad. Räknar suckar om dagarna.
Thursday, September 18, 2008
Wednesday, September 17, 2008
Tranbärssaft och inte "juice" är störande
Är totalt jävla orkeslös nu för tiden, det mesta tar knäcken på mig och mina reservkrafter går på högvarv. Om två veckor skall vi ut härifrån, och det verkar som om det ändå får bli till att bosätta sig i Farsta Strand till vi hittar något annat. Det får funka helt enkelt, trots att det delvis gett mig ångest p.g.a. olika saker. Maria som vi i sådana fall kommer att dela med är dock en jävligt rar människa.
Känner mig socialt söndertrampad. Det är mycket på jobbet. Jag har problem med hälsan (vilket jag sätter mitt huvud på är p.g.a. stressen). Jag borde gå på läkarbesök och jag borde gå i terapi. Kanske. Eller jag vet inte riktigt, men det känns så. Det är så svårt att förklara och jag vet att om Du verkligen vill, så förstår Du utan mina sedvanliga förklaringar.
Har velat skriva varje dag men inte hunnit, något som det dock får bli ändring på. Jag måste kunna få andas. Det känns som att jag måste ha hjälp med det. Eller jag vill väl att någon skall säga "du får". Och verkligen mena det.
Avslutar det här snåla inlägget med att gratulera D i alla fall, sprang på honom igår och fick höra om yrkesrokad. Han förtjänar det otroligt mycket. Dessutom börjar det nog bli på tiden med någon form av karriär, han är ju inte direkt purung.
Hoppas du får dig en fet jävla stureplanslön och börjar köpa och äga saker lite mer. I know you'd like it.
Känner mig socialt söndertrampad. Det är mycket på jobbet. Jag har problem med hälsan (vilket jag sätter mitt huvud på är p.g.a. stressen). Jag borde gå på läkarbesök och jag borde gå i terapi. Kanske. Eller jag vet inte riktigt, men det känns så. Det är så svårt att förklara och jag vet att om Du verkligen vill, så förstår Du utan mina sedvanliga förklaringar.
Har velat skriva varje dag men inte hunnit, något som det dock får bli ändring på. Jag måste kunna få andas. Det känns som att jag måste ha hjälp med det. Eller jag vill väl att någon skall säga "du får". Och verkligen mena det.
Avslutar det här snåla inlägget med att gratulera D i alla fall, sprang på honom igår och fick höra om yrkesrokad. Han förtjänar det otroligt mycket. Dessutom börjar det nog bli på tiden med någon form av karriär, han är ju inte direkt purung.
Hoppas du får dig en fet jävla stureplanslön och börjar köpa och äga saker lite mer. I know you'd like it.
Thursday, September 11, 2008
Wednesday, September 10, 2008
Morgonstund har inte guld någonstans. Kanske i r ö v e n.
Jag brukar inte ha kasst morgonhumör alls. Men tankarna ligger och spinner på helvarv, jag känner direkt att det här blir en dag utan någon som helst ro. Det är ju för jävligt, men jag försöker lugna ned mig med musik innan jag drar till jobbet. I hörlurar, för i min säng ligger Sanna som är på besök från Falkenberg. Sara var här under helgen som var, och imorgon anländer en annan vän över två nätter.
Så less just nu. Min energi får inte vara ifred. Men jag kan också tappa intresset. Så, där tappade jag det, HA HA.
Mina fötter är iskalla men jag har inte orkat bry mig.
Nu vaknade Sanna och Paulina, och jag tänker dansa runt till Missy Elliott innan jag drar iväg till jobb.
Så less just nu. Min energi får inte vara ifred. Men jag kan också tappa intresset. Så, där tappade jag det, HA HA.
Mina fötter är iskalla men jag har inte orkat bry mig.
Nu vaknade Sanna och Paulina, och jag tänker dansa runt till Missy Elliott innan jag drar iväg till jobb.
Monday, September 08, 2008
STRESSMAGE
Vad jag inte ville stiga upp idag. Men nu sitter jag här, påklädd och nu skall bara håret fixas och tänderna borstas. Det känns ok, det gör det faktiskt.
Har lyckats med ännu fler konstigheter den här helgen som var, bland annat så har jag stulit från de rika och pratat med heliumröst. Jag har haft min tonårsvän här över helgen, och väntar fler gäster. Jag är dock jävligt trött och skulle egentligen behöva gömma mig lite för folk. Den här veckan verkar inte ge tillfälle till det, men samtidigt så hade den gjort det om jag själv verkligen hade velat.
Jag är så satans trött på lägenhetsletandet, jag har fan inte tid med det. Snart skall vi ut för tusan. Usch...nåväl, det ordnar sig. Jag vill dock ha det ordnat NU. Tre veckor kvar.
Har lyckats med ännu fler konstigheter den här helgen som var, bland annat så har jag stulit från de rika och pratat med heliumröst. Jag har haft min tonårsvän här över helgen, och väntar fler gäster. Jag är dock jävligt trött och skulle egentligen behöva gömma mig lite för folk. Den här veckan verkar inte ge tillfälle till det, men samtidigt så hade den gjort det om jag själv verkligen hade velat.
Jag är så satans trött på lägenhetsletandet, jag har fan inte tid med det. Snart skall vi ut för tusan. Usch...nåväl, det ordnar sig. Jag vill dock ha det ordnat NU. Tre veckor kvar.
Thursday, September 04, 2008
Sabrina
Jag rör om i min mugg med instant coffee, drar upp den lilla skeden ur svärtan. Skumliknande partier ilar nedför skedens rygg, blandas med en ensam droppe svart som spjärnar emot, kämpar on the edge of the spoon men faller ned i muggen. Tänker "vad skall jag ta mig till?" innan den skapar vågor i kaffet, och försvinner.
Wednesday, September 03, 2008
City Lounge
Och ja alltså...jag måste släppa grejer. Alain har hittills varit en rar varelse. Öppen, rolig, fruktansvärt söt och med ambitioner. Funkar bra med kompisar (viktigt). Han verkar vara clever också, det är rätt hett. Kanske bakar jag en äppelpaj åt honom någon dag? Vet dock inte hur gammal han är. Det är ju jäkligt lömskt. Kanske? Jag har aldrig direkt brytt mig. Någonsin. Alla andra gör det tillräckligt.
Jag funderar på att köpa mig en akustisk gitarr igen.
Jag funderar på att köpa mig en akustisk gitarr igen.
A year without summer
Kokokichou.
Skulle egentligen kanske ha träffat Alain idag, men till slut blev det inte så. Jag är en velpotta. Och det där med dejtliknande saker har nog aldrig riktigt varit min grej. Vadå, skall man umgås med folk? Dejt, dejt, dejt. Äh, kanske inte alltid handlar om en dejt. Jag är nog bara rädd. Och ovan, givetvis.
Jaha...vi skall träffas? Ok, jag vet inte, kanske är upptagen. Du med? Jaja, dåså, då skiter vi i det helt enkelt. Nähe? Jaha...bio? Jo. Laga mat? Tänk om jag tycker att din mat är äcklig och du min. Ah, du har lite ont i halsen? Kanske bäst du stannar hemma då, kurerar dig. Jag är trött. Det går ändå bara kassa filmer på bio just nu.
Så A åker till LA på fredag och sedan blir det inget under helgen men nästa vecka kanske. Haha, jag är verkligen värdelös gällande det där alltså. Katastrof personiferad. Kommer förmodligen vara likadan till jag blir trettio och desperat. Kanske börjar hänga på spraydate och matchmaker och allt vad det nu kan heta.
Vad har jag egentligen åstadkommit den här sommaren? Jag har jobbat utan någon vidare semester, haft ångest, lyckats springa ifrån en kioskägare (utan att veta om det) på Götgatsbacken med en GB-gubbe under armen, klättrat upp på ett tak, badat utanför Berns, flörtat en hel del och...ja ingen vidare bedrift i alla fall? Det som gäller nu är att hitta en jävla bostad; förste oktober kommer tjejen vi hyr av tillbaka. Det är väldigt snart. Fortsätta sköta mitt jobb.
Han hörde ju av sig igen. Och nu är det tyst, igen. Mindfucka mig bara, det finns inget mer att skada. Det känns mest skrattretande. Att något kan bli så snett. Skittråkigt.
Nästa liv...nästa liv blir annorlunda.
Eller hur? Snälla säg att det blir bättre.
Skulle egentligen kanske ha träffat Alain idag, men till slut blev det inte så. Jag är en velpotta. Och det där med dejtliknande saker har nog aldrig riktigt varit min grej. Vadå, skall man umgås med folk? Dejt, dejt, dejt. Äh, kanske inte alltid handlar om en dejt. Jag är nog bara rädd. Och ovan, givetvis.
Jaha...vi skall träffas? Ok, jag vet inte, kanske är upptagen. Du med? Jaja, dåså, då skiter vi i det helt enkelt. Nähe? Jaha...bio? Jo. Laga mat? Tänk om jag tycker att din mat är äcklig och du min. Ah, du har lite ont i halsen? Kanske bäst du stannar hemma då, kurerar dig. Jag är trött. Det går ändå bara kassa filmer på bio just nu.
Så A åker till LA på fredag och sedan blir det inget under helgen men nästa vecka kanske. Haha, jag är verkligen värdelös gällande det där alltså. Katastrof personiferad. Kommer förmodligen vara likadan till jag blir trettio och desperat. Kanske börjar hänga på spraydate och matchmaker och allt vad det nu kan heta.
Vad har jag egentligen åstadkommit den här sommaren? Jag har jobbat utan någon vidare semester, haft ångest, lyckats springa ifrån en kioskägare (utan att veta om det) på Götgatsbacken med en GB-gubbe under armen, klättrat upp på ett tak, badat utanför Berns, flörtat en hel del och...ja ingen vidare bedrift i alla fall? Det som gäller nu är att hitta en jävla bostad; förste oktober kommer tjejen vi hyr av tillbaka. Det är väldigt snart. Fortsätta sköta mitt jobb.
Han hörde ju av sig igen. Och nu är det tyst, igen. Mindfucka mig bara, det finns inget mer att skada. Det känns mest skrattretande. Att något kan bli så snett. Skittråkigt.
Nästa liv...nästa liv blir annorlunda.
Eller hur? Snälla säg att det blir bättre.
Subscribe to:
Posts (Atom)
