Jag har sett många saker på min färd idag. Jag sitter ofta och tittar ut på det vi åker förbi, när jag reser. Jag har sett två äldre herrar, mitt i en sjö, med fiskespö. Fem hästar lunkandes i en rad i ett skogsbryn, en ko som kliade sin hals mot en söndernött trädstam intill en bäck och en rödtigrerad katt mitt på en åker, förmodligen spanandes på en sork eller mus i eftermiddagssolen. Vedtravar, och en balkong högt upp i ett rödmålat hus som såg sjukt lustig men mysig ut. Som en Pippi Långstrump-balkong. Förmodligen trevlig att sitta på och dricka kaffe i kvällssolen, något tidigare års än så här. Kanske när tröskorna domderar fram på marker. Alltså, kort och gott så har jag sett massvis med saker som frammanar minnen som på något sätt betyder något, eller visioner av frid.
Kommer du ihåg mig då? Tänker du på mig ibland, och kommer ihåg något särskilt ögonblick som betyder något för dig? Jag är rädd att det inte är så. Kommer du ihåg de gånger du tittat på mig i min ovetskap? Eller faktiskt inte, jag betraktade ditt betraktande av mig fast i en väldigt minimal ögonvrå, jag är duktig på det.
Kommer du ihåg mig? Någon gång då du velat röra vid mig, ge mig en kram fast inte kunnat. Varför gjorde du inte det ändå? Utan istället lämnat mig i tvivel. Kommer du någonsin att komma ihåg mig, och på riktigt?
Jag har vigt största delen av mitt senare liv till att bygga upp min formation av minnen. Saker som gör ont, saker som får mig att le, gråta eller bara bli jävligt bitter. Jag vet inte hur bra respektive dåligt det är för mig. Ibland tror jag att det håller på att döda mig. Ibland känns det som att jag är i behov av det Jim Carrey gör i Sunshine of the Spotless Mind. Ibland och som nu när jag återigen tittade ut, så funderar jag på om det bästa vore att hoppa av tåget, villa bort sig bland energiskogen och aldrig träffa någon mer. Inte ens de jag redan nu håller av fruktansvärt mycket. Aldrig mer säga ett ord.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Kommer du ihåg mig? Nej.
Vad tråkigt att du besvarar din egen fråga i det här fallet, jag kommer nämligen i stort sett ihåg varenda en som jag någonsin pratat med. Jag har mycket svårt att glömma människor.
Här sitter jag ensam på kontoret. Det är sent. Har bestämt mig för att inte gå hem innan jag knäckt en kreativ nöt åt en av mina kunder. Jag googlar på "krogvett" och hamnar i ett av dina äldre inlägg. Det du skriver saknar relevans för mitt projekt. Dina ord har inget med min verklighet att göra. Jag kan inte slita mig. Läser några inlägg till. Vet inte vem du är. Behöver inte veta. Kanske aldrig kommer tillbaka. Men i kväll var din blogg min stora behållning.
Philip, jag var själv tvungen att googla på krogvett för att gå tillbaka till vad jag en gång skrev!
Jag tackar i alla fall så ödmjukast, det du skriver tar jag som en stor komplimang.
Post a Comment