You? Me? Meyou?

Det har varit en jäkligt knepig helg, men inte sämre för det. I fredags blev det inflyttningsfest hos Chrull och Madde i Hammarby Sjöstad. En jättefin lägenheten, alldeles nybyggd så de har fått bestämma själva hur saker och ting skall te sig. Ovärderligt. Gott tilltugg och mycket folk. Hade egentligen tänkt kila till söder för att visa min t-shirt för Honom efter att alla som står mig nära droppat av på festen, men plötsligt blev det en avstickare till Stureplan och Sturecompagniet för att ta farväl av en bekant vars jobbuppdrag i Stockholm är slut och det blir hem till basen NY. Hamnade på övervåningen där det bara var att dricka med friska tag. Förutom att där fanns några vänner och bekanta så är det verkligen inte mitt ställe alls. Jag skulle ha sagt hej, dragit ett glas och sedan begett mig till söder men det är ju lätt att vara efterklok. Nu var Han visserligen fortfarande vaken när min taxi stannade utanför, men det är något man inte bör ta för givet.

Dagen efter satt all den där skumpan som en smäck i skallen, och jag mötte upp Kriz från Sundsvall som kom ned och hälsade på. Vi rog en smörgås på Svart Kaffe och satte oss i Vitabergsparken med kaffe. Sedan hem för att ladda inför nästa omgång i Vitabergsparken, fast nu med Solbacka och öl. För att sedan gå hem där sällskapet utökades och jag gjorde Daquiris åt oss allihop. Vi gick sedan en sväng till Metro men herrejävlar vad det där stället blivit dåligt på riktigt. Var där för något år sedan och då var det åtminstone ok, men inte nu längre. Om jag skall vara riktigt ärlig så går jag nog ta mig tusan till ett ställe på Stureplan en ställen som Metro på söder. Tycker att det känns lustigt med sådana där ställen. Sedan var jag fruktansvärt trött och seg iofs.

Igår käkade vi lyxfrukost hemma, gick ut och kvasishoppade innan vi gjorde och fina för gårdagens föreställning på Berns. Vi var sju personer som satte oss på Berns Asiatiska och käkade efter ett menypaket som hörde till Einstürzende Neubauten-spelningen. Bentobox med sex olika smaker eller något liknande, och då jag inte är så mycket för japanskt och diverse likt så var det väl ingen höjdare direkt. Vi gick sedan upp på balkongen och inväntade bandet.

Så sjukt jävla bra de var live.

De spelade i över två timmar och jag lämnade inte min plats på balkongen en enda gång trots att svetten nästan rann - det var fruktansvärt varmt där inne i lokalen. För det var även fruktansvärt vackert, och något av det bästa jag någonsin sett. Postar med lite random låtar här nedanför, ta en titt om Ni har tid över! Några av dem är riktigt fina.

Nu vill jag ha en gasturbin.

Youme & Meyou

Nagory Karabach

Haus der Lüge

Was Ist Ist

Sabrina

Fröken X

Det har varit en bättre vecka. Idag har varit en underbar dag; fint väder i sällskap med massvis av goda och fina vänner.

Men varje dag, varje natt när jag går till mitt nattduksbord innan läggdags, öppnar och trycker ut en tablett så blir jag påmind om att saker inte är som de borde och att jag kommer att känna så där i kommande x dagar. Allt kan man inte få svar på bara sådär, men de där "x dagar" är något som gör väldigt ont ibland. Mitt leverne känns som ett stort jäkla X. Och jag känner mig sjuk p.g.a. den där jävla tabletten. Det är inget tårar eller beröring kan göra något åt.

Jag går inte en meter utan att tänka på allt det där. Allt påminner mig om det. Ser jag ett barn så tänker jag framtid och rädsla för att ge en sådan där underbar liten varelse ett liv här, bland oss. Jag är rädd för att föra vidare ett arv som innebär det här. Konstant smärta som aldrig syns...mer än ett härjat uppseende. Man räknas aldrig som någon, folk ser det de vill se. Även jag såklart. Och överallt möts man av konstruktioner av äckliga saker. Folk har väl i tid och otid spenderat åtskilliga timmar med att ställa existentiella frågor...men seriöst...

...vars fan har jag hamnat? Jag trivs inte. En del av mig skulle vilja ha ett eget hörn av världen där jag kunde sitta och gömma mig och tyna bort till slut. Vittra sönder och låta det sista sandkornet lämna timglaset.

Men jag hänger kvar, och jag kommer att göra det länge, länge till. Jag vet att jag är en jäkla fighter med vilja av stål. Jag önskar bara jag visste hur saker borde ske. Min vilja styr mig åt så många olika riktningar. Och oftast bryr jag mig inte om det var ett steg bakåt istället för framåt. Bara det är spännande och givande för stunden. Så möter vi angst imorgon eller nästa vecka istället.

Jag känner mig rik och laddad. Men jag vet inte vad jag skall spendera mina resurser på. Jag är rikast i världen ibland.

Jag får hämta inspiration och styrka i min omgivning. Igår när jag satt på Bröderna Olsson fick jag höra ord i stil med "du vet att du har många här i Stockholm som ställer upp i vått och torrt". Det är otroligt fint. Och idag när vi gick nedför trappor mot Slussen så fick jag en spontan och väldigt (h)ärlig omfamning av en annan killkompis. I solen. Det kändes som att vara åtta och kramas med en bästis. Jag blev väldigt glad men jag visar det sällan uppenbart. Längst inne i mig så brister jag ut i glädjetårar och skulle vilja springa ungefär lika långt som Forrest Gump. Utan skenor.

Och ikväll tog jag en chansning efter att ha kommit hem efter en hel dags socialiserande. Och kände mig lite ensam, trött och miserabel. Efterlyste en kram eller två och någon timme senare ringde det på dörren och där stod Han. Det gjorde mig glad att Han tog sig tid till att hålla mig lite sällskap. Nu gick Han hem, men jag fick en rejäl dos med kramar. Nu kan jag lägga mig och sova gott.

Förutom att jag är ett svin. Jo men precis som alla andra. Grejen med en blogg, åtminstone min blogg, är inte att alla skall hålla med mig. Så det som följer har aldrig varit oväntat från min sida. Det känns nästan larvigt att förklara att jag visst inte "snackar skit om Downs syndrom", eller att folk med Downs syndrom absolut kan vara coola eller coolare än Sven och Lisa. Men vem fan bryr sig, jag har aldrig lagt tyngdpunkten i vare sig Sven, Lisa eller Joel utan jag tar upp praktarslen som jag anser är ute och cyklar totalt. Vad man än skriver om så må det bli diskriminerande mot någon/några. Jag menar; hur schysst är det egentligen, eller hur mer legitimt är det, att sitta och skriva fula saker om t.ex. Sofi Fahrman eller Ebba von Sydow?

Och vad är ett modepucko? Vad är ett pucko? Om jag skulle vara tråkig så hade jag kunnat referera det till idiot, och idioter var ungefär detsamma som människor med psykiska åkommor för faktiskt inte så jäkla längesedan vilka blev inspärrade enbart p.g.a. detta och utsatta för diverse behandlingar som idag mörkläggs totalt. Men eftersom jag är jävligt rolig så skiter jag i vilket, och läser Ditt budskap istället för att tolka in för mycket i uttryck och samhälleligt framväxta termer.

Men det är bra att du vet vad du tycker och tar ställning därefter, det gillar jag!

Trodde jag gillade dig men när du börjar snacka skit om Downs syndrom drar
jag. Folk med Downs syndrom är lika coola som alla andra om inte coolare. Jämför inte modepuckon med så häftiga medborgare!

3 Libras

Ett snabbisinlägg medan jag borstar tänderna. Borde ha lagt mig för längesedan då veckan som gick tog väldigt mycket energi från mig. Energi som jag behöver, mer än väl. Men David tog med mig på Blonde Redhead vilket jag uppskattar väldigt mycket. Missade dem förra året.

Jag hoppas på en bättre vecka. Jag börjar känna att jag ljuger om jag säger att jag är ok till folk, för det har jag inte varit den senaste veckan. Det största problemet är att jag blir så trött på mig själv. Jag önskar att jag kunde se det lätta i saker och ting. Lägga saker bakom mig och bara blicka framåt. Vet inte hur många som menat på att hur svårt kan det vara att må bra, egentligen? Att det är inställningen det handlar om. Folk ältar inte, folk bara mår bra. Men snälla, lär mig. Snart, för jag står inte ut med att ha det så här.

Jag önskar väl att någon hade tyckt det är värt att ge mig lite tid. Få mig att känna mig hemma i något. Så fort jag känt det så har jag blivit bortknuffad. Jag kanske känner mig hemma för lätt. Alldeles för lättlurad.

Skall i alla fall lägga mig nu. Och verkligen tänka goda tankar om kommande vecka. Kanske blir det bra, kanske kommer det att kännas lättare. Jag tror det.

You (Don't) See Me

Att inte bli sedd kan vara fruktansvärt frustrerande. Jag har känt det där ända sedan tidig barndom. Alltid förbisedd, ett undantag och något fult eller smutsigt. Nu för tiden vet jag inte om jag bara inbillar mig.

Jag får uppmärksamhet och blir väl sedd liksom, på många olika sätt. Jag skulle ljuga om jag påstår att jag inte rätt så ofta får komplimanger och uppvaktning på krogen. Är väl omtyckt bland vänner och brukar vara respekterad bland kollegor. Så varför räcker inte det där?

När jag är nere så känner jag mig som en fånge. With the ball and chain. Alla tankar och idéer flashar i mitt huvud och jag kan inte tänka på annat just då. Jag känner mig hånad och förbisedd, som skräp och som någon som jämt drar det kortaste strået. Kämpar jag för lite? För vägen upp mot krönet och galgen känns så bra? Och att vara en loser rent generellt börjar kännas slentrian. Det känns som att ingen ser mig för den jag faktiskt är.

Det där gör väldigt ont för det gör att jag blir oerhört besviken på människor omkring mig. Kan stå och titta mig i spegeln. Ser jag det Ni ser? Medan tårar strilar ned och jag förbarmar folk som aldrig kommer att förstå. Och jag går runt i cirklar hela jävla tiden, kommer ingenvart men skall ändå jämt vara stark för andra och inför andra. Fan vad det suger. Det känns som en rejäl käftsmäll och näsbrännare varje gång jag avfyrar ett leende för att bekräfta någon annans lycka eller entusiasm i saker och ting. När jag känner mig så totalt värdelös och hopplös själv. Och det händer typ varje dag.

Varför kan Ni inte se mig någon gång? Varför kan Ni aldrig sluta upp med att behandla mig som något man kan driva med. För jag har ju så jävla mycket självdistans. Och JA, det har jag. Men jag är så jävla trött på att känna mig som en kass clown.

För jag har inget att gå till. Jag önskar alla lycka och framgång med precis allt de anser vara värt men tillåt mig förtjäna min upprättelse. Jag är så svag nu. Jag känner mig dömd och sjuk. Med blodsprängda ögon, klen hållning och soffpassivitet. Och tårar ned för min hals. Jag önskar att någon kunde rädda mig.



Threw you the obvious and you
Flew with it on your back, a
Name in your recollection
Down among a million same

Difficult not to feel a little bit
Disappointed and passed over
When I look right through
To see you naked but oblivious
And you don't see
Me

But I threw you the obvious just to
See if there's more behind the
Eyes of a fallen angel
Eyes of a tragedy

Here I am expecting just a little bit
Too much from the wounded
But I see, see through it all
See through, see you

'Cause I threw you the obvious to
See what occurs behind the
Eyes of a fallen angel
Eyes of a tragedy

Oh well
Oh well
Apparently nothing
Apparently nothing at all

You don't, you don't, you don't see me
You don't, you don't, you don't see me
You don't, you don't, you don't see me
You don't, you don't, you don't see me
You don't see me
You don't
You don't
You don't see me at all

I, Robot

Kom hem i natt efter en helt ok kväll. Lite halvt stressad bara. Jasmin och Paulina följde med mig till Nada Bar en snabbis där jag tjötade lite med David innan vi drog till Mosebacke Etablissement. Tog en öl bland folkmassorna och gypsypunken och då Jasmin sedan sprang iväg till Esque så hade jag inte så mycket mer att göra. Hemgång kändes si sådär så jag gick en sväng till Nada igen och socialiserade lite över en öl.

Även om kvällen var bra så kom jag hem och mådde grymt kasst. Somnade här i soffan mellan tårarna och låg och dreglade lite på min jacka. Vaknade upp någon gång tidigt på morgonen och förflyttade mig till sängen. Och så vaknade jag någon gång vid 10:00, hade fått sms och svar på mitt ivägskickade "Hej jag är ledsen, blä"-sms. Jag vill bara inte störa honom för mycket.

De sista två veckorna har jag gått och funderat på hur det vore att isolera sig en kortare period. Det har känts lockande, men är inte genomförbart då jag har en kollega som även är en vän och del i mitt privata och sociala liv. Men jag känner mig så fruktansvärt slentrian hela jag så det vore skönt att även leva så på riktigt då. Det hade varit musiken och jag, och jobbet och maten och sömnen. Jag vet att det vore fruktansvärt dumt, men jag har inget annat att gå på. Det kan vara fruktansvärt jobbigt att känna sig tvungen till att styra upp saker på egen hand som vanligt, kämpa för egna knytnävar men samtidigt hela tiden dras mot kanten. Det är ju där jag befinner mig hela jävla tiden. Tröttsamt.

Skall fråga om vi skall hitta på något snart. Jag behöver kommer över vissa saker.

She Wants Revenge

Out of Control, låten som gör mig rather randy.


Tear You Apart

These Things i vilken Shirley Manson deltar i. Ni vet, Garbage.

Try Try Try

Lite småkul att den är inspelad i Stockholm.

Retirer

Jag kräktes. Sedan gick jag och dumpade fem kassar med glasflaskor i grovsoperummet och märk väl, givetvis fanns det inget ställe för flaskor. Är man rebell så är man, det är iaf finare här i lägenheten nu. Paulina kommer att bli så stolt över mig när hon kommer hem imorgon. Funderar på att somna i soffan.

Känner inte för människor den här helgen. Jag hoppas jag vaknar riktigt tidigt så jag hinner skriva mer och greja innan jag kilar till Karlbergs Strand för BBQ-fest.



Fuck.

The shy

Jag saknar vissa grejer. Eller många grejer. På sätt och vis var det skönt att komma hem i tid i kväll. Fast det är ju just det. I tid till vad? Vad är nu? Jag kom hem till ett ensamt inferno istället för något annat. Något annat vore förmodligen bättre, även om jag är trött på människor. Men man kan alltid fokusera på allt annat än människor.

Bytte playlist. Och jag sade till mig själv (ja, jag pratar med mig själv) att "du vet precis vars du är på väg..."

Klart jag visste. När det kommer till mig själv. Så vet jag alltid eller för det mesta. Jävla skit också.

Man vill bara kräka ibland.

Antiklimax

Det här blev en jävla skitdag, och inte är den slut heller. Fy fan.

Jag skall ställa mig naken i duschen och gråta lite innan jag blandar till en rom och cola för att sedan socialisera.

Puscifer, min nya upptäckt! Hur tusan kan jag ha missat ett av Maynard James Keenan's projekt som föll mig så i smaken? Shite!

En kommentar

"Gränsen mellan ett downs syndrom-fall och Sofi Fahrman, Ebba von Sydow eller
annan random efterföljare är hårfin" Hur kan man jämföra såna människor med
någon som har downs syndrom? Förmodligen brist på kunskap och erfarenhet inom området. Du borde skämmas över ditt yttrande.

Efter en snabb blick på kommentaren trodde jag först att det var Sofi Fahrman som ansett att jag borde skämmas för mitt yttre...

Jodå, det är faktiskt rätt så mycket som jag borde skämmas över. Det jag skriver här går sällan igenom en pk-scanner och det har jag påpekat vid ett flertal tillfällen. Det går heller inte igenom en iq-scanner så vad som skrivs med eller utan kunskap här låter jag vara osagt.

Jag skulle vilja vända på saken en aning och villigt erkänna att ja, fy tusan vad jag var ute och cyklade. Tycker att det är rätt orättvist gentemot personer med downs syndrom och dess anhöriga att ens jämföra dem med ovan nämnda donnor.

I övrigt har jag nog inte så mycket mer att säga om den saken. Det jag skriver i min blogg bör kanske tas med en nypa salt ibland. Jag utelämnar mina vänner, skriver nedvärderande om "tjockisar" och ber folk dra åt helvete. Men jag har trots allt mer eller mindre lidit av att ibland besitta lite väl mycket empati för mina medmänniskor, ända sedan jag var ett barn. Och jag är inte dåligt uppdaterad om diverse åkommor i vårt samhälle utan skulle väl mer vilja påstå att jag däremot är full av ovanor. Som får mig att skriva saker. Som får mig att göra saker. Som får mig att bli mänsklig. Jag är långt ifrån perfekt och felfri och jag gör allt för att påpeka detta regelbundet.

Kontra?

Ord kan ha stor inverkan på saker och ting, men jag anser ändå att det är gärningar som när det väl gäller har större inverkan. Folk pratar för mycket. Jag är inte ond, jag lovar.

Aggro-Debban

Kritiken har alltid legat tät kring krogpersonal i största allmänhet. Folk får mindervärdeskomplex så fort de stöter på folk med någon form av makt, och folk med makt lider av mindervärdeskomplex likaså. Ibland är det mesta befogat och jag kan inte bry mig mindre om ordinärt krogtjafs.

MEN...det finns vissa saker jag uppenbarligen har svårt att greppa. Hur balanserar man sin snällhet vs. ignorans på krogen? Jag har kommit fram till att jag ofta är alldeles för snäll och medmänsklig väl ute på krogen, och många gånger faktiskt bara får skit för det.

Slängde fram kortet i Debaser Slussens entré i lördags och drog hundra kronor för inträde. Rätt saftigt enligt min mening, men Debaser är ett ok ställe så ibland funkar det mer än utmärkt. Köpte all min dricka av en herre i baren längst in, han kan ha varit 40-45. En blonderad och hyfsat välbyggd man. Mellan spritköpen stod jag och tjötade med Andreas m. sällskap eller hängde med Johanna och Emelie som jag dragit med in. Så var det dags för mitt sista köp.

Jag ställde mig vid baren, trängde mig inte utan gick helt enkelt in där det fanns en lucka. Två killar stod till vänster sida om mig och den ena killen betalade just för sitt varpå mannen tog min beställning. En öl. Fick då höra knorr från killarna, kommer inte ihåg exakt vad de sade men det handlade helt enkelt om att jag hade fått beställa före den andre killen. Blir så trött på sådant där, jag kan väl fan inte hjälpa att manliga barmänniskor tenderar servera det motsatta könet före eller att just jag råkade få beställa min öl före den ene av dem. Jag höll käften men kallade till mig mannen i baren och frågade honom om han inte kunde ta killen jämte mig efter min beställning.

Det hela handlade ju om att jag själv vet hur irriterande det är att stå i tio minuter i en bar och inte få beställa medan nytt folk kommer in och får beställning direkt. Därför ville jag mest vara schysst och visa lite respekt. Fick noll tillbaka.

Nej, för vad jag fick var värsta jävla avsnäsningen från bartendern. "Skall DU komma in och göra MITT jobb kanske?!" fick jag bl.a. höra. Jag förstår att de jobbar under press och jobbiga människor men vad fan gör man i en jävla bar om man inte pallar trycket? Och dessutom inte kan undvika att spy galla över någon helt obefogat p.g.a. skit som hänt tidigare under kvällen.

Om jag hade varit på ett übersunkigt ölställe utan entré så hade jag inte sagt något, där kan det tvärtom bara höra till och vara småcharmigt när personal är lite aggro. Men vem tusan tycker att det är trevligt att betala hundra spänn för att få gå in och dricka alkohol, och sedan bli förolämpad. Och jag brukar inte ens vara så värst känslig av mig när det gäller sådant, men den här gången kände jag mig en aning stött faktiskt.

Jag tycker om Debaser men det där är en sådan jävla turn off. Tur att det var sista ölen.

Att se charmen i dagen efter

Jag har aldrig haft något problem med att inte ha gått och lagt mig innan fåglarna börjar kvittra igen, morgonpigga människor är ute och rastar sina vad det nu kan vara och solen gör sig påmind ännu en gryning. Jag flög fram på trottoaren i mina nästan nytvättade och vita converse jag snabbt hoppat i, och min tunga nyckelkedja jag höll hårt knutet i ena handen gav mig fart vartannat kliv. Vek av vid Apoteket här nedanför och hade inte alls långt kvar.

Det känns på sätt och vis konstigt att cirkulera på gator man gjorde för typ ett år sedan. Men nu är det på mina villkor. Det är så ofattbart annorlunda. Jag skulle kunna säga sod off till allt det gamla, det har inte längre någon betydelse på det sättet.

Hade en cigarett i handen men den rökte jag inte ens färdigt utan slängde ifrån mig när jag kom fram. Knappade in koden jag lagt på minnet efter sms:et, sprang upp till tredje våning och tryckte försiktigt in dörrklockan. Efter fyra sekunder öppnade han, jag gav honom en kram och hängde av mig min rock. Lade mig med kläderna på som jag haft på mig ute på krogen två timmar innan, lät honom ha täcket för sig själv men lade armarna om honom. Jag ville bara låta honom sova, få honom att känna sig trygg och kvasihemma.

För något år sedan låg vi där tillsammans likaså, fast då trodde jag väl att det skulle bli vi. Iaf för kanske ett litet tag.

Men nu var det förra söndagen, jag hade varit på fest och sedan Patricia (fy). Sedan kommit hem vid 06:00, bokat tvättid till 07:00 men avbokade och sprang till Åsögatan. Vi vaknade upp, jag kände över hans stela rygg och masserade lite smått medan vi lyssnade på radio och anade solen därute. Jag var helt ok med situationen och är glad för det. Numera är jag alltid ok med situationen, både på gott och på ont. Mest på ont faktiskt. Men eftersom jag är ok med situationen, så bryr jag mig inte så mycket. Det är ju det som är oroväckande. Fast jag tycker väldigt mycket om honom. Jag kommer att finnas här för honom, tre minuter bort. Jag är hans vän och jag kommer att vara lojal.

Snailtrace

Teehee, snigelspår! Nu blir det sömn och imorgon skall jag försöka vara kreativ.

Treoatl'homme

Ok, jag tappade inte lusten men tiden. Direkt efter jobbet satte jag mig på Kelly's med lite folk och tog några öl. Aj då.

Den här veckan har varit på sätt och vis mer eller mindre lite of a pain in the ass. Eller the mouth. (Same shit different taste)
Jag har haft fruktansvärt ont i min underkäke på ena sidan, det började på riktigt i måndags och jag satt ständigt gråtfärdig på jobbet, kallsvettig med febersyndrom samt huvudvärk och yrsel. Jag misstänkte tandköttsinflammation och funderade skarpt på att sätta mig på akuten efter jobbet. Det slutade med att jag istället gick till Apoteket och köpte Voltaren, Treo och Hexident. Skulle ha tagit två tabletter när jag kom hem och vila men det blev istället två tabletter plus fönsterputsning och tvättning av kläder och mig själv.

Igår var det dags för den sedvanliga afterwork-grejen vi har, och istället för Vampire Lounge blev det Glenfiddich Warehouse och sedan Bishops Arms. Vi snackade dödsstraff och sedan gick jag hem.

Idag har det vara nervösa miner på jobbet. Uppgradering av programvaran i tunnelbanans spärrsystem och det har inte gjorts på ungefär nio månader. Sist gick det åt helvete. Det gick ganska ok idag, men imorgon fortsätter resten så imorgon blir lite av en domedag, och resterande månad kanske. Jag tycker dock att det är spännande!

Nu när jag kommit hem från Kelly's så har jag jävligt ont i käken, men jag skall försöka klara mig utan Voltaren. Har tagit mer än dubbla dosen det senaste dygnet och jag känner redan av negativt resultat i min kropp, hela min torso värker. De facto att det skulle kunna vara en visdomstand som tränger fram gör mig mindre sugen på att betala femhundra spänn bara för att få det bekräftat. Jag har tre stycken sedan innan och jag kände knappt av när de poppade upp, men jag har hört att det kan göra jävligt ont och den sista kanske är en riktigt djävul. Let's avvakta, tänker jag.

Och så det där med tjock. Ja alltså, Ni som aldrig fick mig eller Ni som bara är allmänt bittra över mig som fenomen kan ju glädja Er åt att jag börjar bli tjock. Jag äter ofattbart mycket nu för tiden. Jag avskyr det för jag trivs inte med extra kilon. Aldrig. Bort bara, bort. Det dallrar lite så där i magarna när jag rör mig och det är hur otäckt som helst. Jag försöker dock lägga upp en plan. Eftersom jag vantrivs. Det handlar ju inte riktigt om hur jag ser på fetma rent generellt utan MIG och det JAG tycker vara fetma, på mig. Så sluta snacka om att jag skulle vara diskriminerande mot det samhället anser vara fetma. Det är två helt olika saker. Min mormor är väldigt tjock - jag tycker om henne. Josh Homme är inte trådsmal eller cpsnygg men oj vad het han var! Så. Och ja, jag blev lite smått hemligt kär i den mannen.

Treo är avskyvärt.

Bloglust

Ikväll vill jag hyperblogga, jag hoppas att jag inte tappar lusten under dagen. Det förekommer. Samtidigt borde jag ha tid för det då jag tvättade i förrgår samt putsade två fönster både in- och utvändigt trots att jag egentligen borde ha vilat och kurerat mig och igår socialiserade jag.

Jag har börjat bli tjock. Det skall jag skriva om. På återseende kära vänner.