You (Don't) See Me

Att inte bli sedd kan vara fruktansvärt frustrerande. Jag har känt det där ända sedan tidig barndom. Alltid förbisedd, ett undantag och något fult eller smutsigt. Nu för tiden vet jag inte om jag bara inbillar mig.

Jag får uppmärksamhet och blir väl sedd liksom, på många olika sätt. Jag skulle ljuga om jag påstår att jag inte rätt så ofta får komplimanger och uppvaktning på krogen. Är väl omtyckt bland vänner och brukar vara respekterad bland kollegor. Så varför räcker inte det där?

När jag är nere så känner jag mig som en fånge. With the ball and chain. Alla tankar och idéer flashar i mitt huvud och jag kan inte tänka på annat just då. Jag känner mig hånad och förbisedd, som skräp och som någon som jämt drar det kortaste strået. Kämpar jag för lite? För vägen upp mot krönet och galgen känns så bra? Och att vara en loser rent generellt börjar kännas slentrian. Det känns som att ingen ser mig för den jag faktiskt är.

Det där gör väldigt ont för det gör att jag blir oerhört besviken på människor omkring mig. Kan stå och titta mig i spegeln. Ser jag det Ni ser? Medan tårar strilar ned och jag förbarmar folk som aldrig kommer att förstå. Och jag går runt i cirklar hela jävla tiden, kommer ingenvart men skall ändå jämt vara stark för andra och inför andra. Fan vad det suger. Det känns som en rejäl käftsmäll och näsbrännare varje gång jag avfyrar ett leende för att bekräfta någon annans lycka eller entusiasm i saker och ting. När jag känner mig så totalt värdelös och hopplös själv. Och det händer typ varje dag.

Varför kan Ni inte se mig någon gång? Varför kan Ni aldrig sluta upp med att behandla mig som något man kan driva med. För jag har ju så jävla mycket självdistans. Och JA, det har jag. Men jag är så jävla trött på att känna mig som en kass clown.

För jag har inget att gå till. Jag önskar alla lycka och framgång med precis allt de anser vara värt men tillåt mig förtjäna min upprättelse. Jag är så svag nu. Jag känner mig dömd och sjuk. Med blodsprängda ögon, klen hållning och soffpassivitet. Och tårar ned för min hals. Jag önskar att någon kunde rädda mig.



Threw you the obvious and you
Flew with it on your back, a
Name in your recollection
Down among a million same

Difficult not to feel a little bit
Disappointed and passed over
When I look right through
To see you naked but oblivious
And you don't see
Me

But I threw you the obvious just to
See if there's more behind the
Eyes of a fallen angel
Eyes of a tragedy

Here I am expecting just a little bit
Too much from the wounded
But I see, see through it all
See through, see you

'Cause I threw you the obvious to
See what occurs behind the
Eyes of a fallen angel
Eyes of a tragedy

Oh well
Oh well
Apparently nothing
Apparently nothing at all

You don't, you don't, you don't see me
You don't, you don't, you don't see me
You don't, you don't, you don't see me
You don't, you don't, you don't see me
You don't see me
You don't
You don't
You don't see me at all