Och framför mig på tåget står en ungjävel och ångar imma på spegeln framför sig, för att sedan slicka bort imman. Det är ju helt fantastiskt om inte svininfluensan (hysterin) nått till barnen.
Vad är det för fel med att sätta lite knorr på livet?
Wednesday, December 30, 2009
Årsringar
2006-2007, helvetesårens klimax. Åren som givetvis bjöd på en del sötma men jag är inte säker på att det alltid var värt det. En del har jag fått bevisat men i övrigt vill jag mest kräkas på de 24 månader som tog luften ur mig totalt. Jag famlade mest i mörker som många andra.
2008 reste jag mig upp och slog tillbaka, återhämtade kraft och saker och ting vände verkligen. Det kändes ovant att nästan bli påtvingad optimism för det gick ju så bra. Jag återvände till Stockholm, fick jobb och lärde känna en hel drös vackra människor i världsklass. Jag kom till min egen fördel och var med om jävligt mycket roligt - nästan lite för roligt. Och med detta så kom 2009.
Med fast anställning inför det kommande året hade jag extremt bra magkänslor när det gällde 2009. Ingen skulle få ta det ifrån mig. Jag sade att år 2009 skulle bli hur bra som helst och bestämde mig för att utnämna det till ett av mina mest kreativa år. Kreativiteten var något jag hade saknat med stor sorg, verkligen, så att jag kände mig ytterst optimistisk säger väl sig självt. Nu blev det kanske inte riktigt ett sådant år som jag hoppats på ursprungligen när det gäller mitt kreativa behov, men det tog lite oväntade vändningar ändå.
Jag började året med en hälsoundersökning som heter duga. Mängder med bl.a. blodprov och fysprov som visade bra resultat, Jag var grymt nervös och skulle få provsvar fredagen den trettonde, men jag kunde lugnt gå från Sofiahemmet efter återträffen med läkaren fast med nya funderingar. Jag tog upp mitt SSRI-behov, att tabletterna snart var slut och att jag inte visste var jag skulle vända mig för att få nytt recept. Jag var fortfarande skriven på västkusten och förstod att hon inte kunde hjälpa mig på direkten, men det var precis vad hon gjorde. Visst, hon sade att jag skulle kontakta min läkare och be om nytt, men sedan sade hon att när jag hade skrivit mig i Stockholm och tabletterna började tryta igen så skulle jag boka in ett besök hos henne och så skulle vi diskutera kring hur jag skulle gå tillväga för att trappa ned min medicinering. Hon sade iskallt "du behöver ju inte de där tabletterna".
Nej, klart att jag inte behöver dem, tänkte jag när jag gick där mot t-bana Stadion och på väg tillbaka till jobbet. Den där läkaren har nästan haft störst betydelse för mig i år, även om jag på eget bevåg och egen handledning/missledning avslutade medicinen. Tack, världens bästa läkare!
Efter att ha satt stopp för relationer med det motsatta könet som i slutändan skadar mig, så åkte jag dit på sommaren ändå. Det känns dock ganska lugnt just nu. Hade P ringt och sagt att han satt på Arlanda så hade mitt hjärta tagit ett jätteskutt och jag hade stått där med öppen famn, men som det är nu så gillar jag läget. Vi hörs och vi tycker om varandra, men mer än så blir det inte. Hade jag fått stå där med öppen famn så hade jag även stått där med öppet hjärta, det vet både han och jag.
Istället så tar jag snart en taxi från centralstationen i Stockholm till Frödingsvägen. Jag jobbar inte förrän på måndag nästa vecka och jag har ett nyårsfirande att styra upp och se fram emot. Jag har tappat några överflödiga kilon och det ligger gitarrsträngar där hemma som skall pryda min inlånade Ibanez så snart jag får hjälp med att stränga om skiten. Så gör jag 2009 till 2010 istället.
Och nog skall det ligga en julmust och chips som väntar på mig när jag kommer innanför dörren. Det vore ju helt fantastiskt.
2008 reste jag mig upp och slog tillbaka, återhämtade kraft och saker och ting vände verkligen. Det kändes ovant att nästan bli påtvingad optimism för det gick ju så bra. Jag återvände till Stockholm, fick jobb och lärde känna en hel drös vackra människor i världsklass. Jag kom till min egen fördel och var med om jävligt mycket roligt - nästan lite för roligt. Och med detta så kom 2009.
Med fast anställning inför det kommande året hade jag extremt bra magkänslor när det gällde 2009. Ingen skulle få ta det ifrån mig. Jag sade att år 2009 skulle bli hur bra som helst och bestämde mig för att utnämna det till ett av mina mest kreativa år. Kreativiteten var något jag hade saknat med stor sorg, verkligen, så att jag kände mig ytterst optimistisk säger väl sig självt. Nu blev det kanske inte riktigt ett sådant år som jag hoppats på ursprungligen när det gäller mitt kreativa behov, men det tog lite oväntade vändningar ändå.
Jag började året med en hälsoundersökning som heter duga. Mängder med bl.a. blodprov och fysprov som visade bra resultat, Jag var grymt nervös och skulle få provsvar fredagen den trettonde, men jag kunde lugnt gå från Sofiahemmet efter återträffen med läkaren fast med nya funderingar. Jag tog upp mitt SSRI-behov, att tabletterna snart var slut och att jag inte visste var jag skulle vända mig för att få nytt recept. Jag var fortfarande skriven på västkusten och förstod att hon inte kunde hjälpa mig på direkten, men det var precis vad hon gjorde. Visst, hon sade att jag skulle kontakta min läkare och be om nytt, men sedan sade hon att när jag hade skrivit mig i Stockholm och tabletterna började tryta igen så skulle jag boka in ett besök hos henne och så skulle vi diskutera kring hur jag skulle gå tillväga för att trappa ned min medicinering. Hon sade iskallt "du behöver ju inte de där tabletterna".
Nej, klart att jag inte behöver dem, tänkte jag när jag gick där mot t-bana Stadion och på väg tillbaka till jobbet. Den där läkaren har nästan haft störst betydelse för mig i år, även om jag på eget bevåg och egen handledning/missledning avslutade medicinen. Tack, världens bästa läkare!
Efter att ha satt stopp för relationer med det motsatta könet som i slutändan skadar mig, så åkte jag dit på sommaren ändå. Det känns dock ganska lugnt just nu. Hade P ringt och sagt att han satt på Arlanda så hade mitt hjärta tagit ett jätteskutt och jag hade stått där med öppen famn, men som det är nu så gillar jag läget. Vi hörs och vi tycker om varandra, men mer än så blir det inte. Hade jag fått stå där med öppen famn så hade jag även stått där med öppet hjärta, det vet både han och jag.
Istället så tar jag snart en taxi från centralstationen i Stockholm till Frödingsvägen. Jag jobbar inte förrän på måndag nästa vecka och jag har ett nyårsfirande att styra upp och se fram emot. Jag har tappat några överflödiga kilon och det ligger gitarrsträngar där hemma som skall pryda min inlånade Ibanez så snart jag får hjälp med att stränga om skiten. Så gör jag 2009 till 2010 istället.
Och nog skall det ligga en julmust och chips som väntar på mig när jag kommer innanför dörren. Det vore ju helt fantastiskt.
Dubbelnaturen
Jag sitter på tåget till mitt Stockholm efter nästan en vecka nere på västkusten. Tiden går alltid oerhört fort där nere, jag hann träffa en del kompisar men försökte mest slappna av hemma med mor, katt, brasa och allt det där andra som fattas mig i Stockholm. Sådant jag numera räknar som en slags lyx.
Reser alltid med hatkärlek, jag tror aldrig att jag kommer att bli kvitt min kära separationsångest. Jag vet dock inte vad den grundar sig i, men jag vet att vissa känslor är fruktansvärt påtagliga. Känslan av att inte finnas på plats om det skulle hända mina nära och kära något. De jag älskar vill jag hålla fast vid likt ett löv till sitt träd. Jag är så rädd för hösten. Jag vet inte helt säkert var jag fått min ofantliga beskyddarinstinkt från men jag har väl mina aningar och det går långt tillbaka, så långt det nu kan gå hos en tjugotreåring. Vill kunna beskydda med mitt eget kött och blod, för det är allt jag har att ge men det är svårt på fyrtio mils avstånd.
Dels är det nog min avsaknad av att känna en trygg punkt. Jag är ytterst flexibel och anpassningsbar samtidigt som jag stundtals vantrivs lite överallt.
Hade jag inte publicerat det här på min blogg så hade jag stört mig jävligt mycket på att grannen läser vad jag skriver.
Hur som, det är med en klump i halsen som jag pendlar mellan olika ställen. Jag tror att det påminner mig om mina tankars beteende. Ett jäkla virrvarr av sinnesstämningar och insikter, hjärnspöken och plågoandar, förnekelser och bejakanden. Hur min hjärna ständigt går på högvarv. Inget stopp och ingen vila. Det är dock något som jag lärt mig att leva med, det är det som gör mig till jag och det är det som gör att jag kan läsa Dig snabbare än Lucky Luke drar sitt vapen.
Sedan vet jag aldrig vad jag har när jag kommer fram. Ett jobb, en andrahandslägenhet, ett ComHem-abonnemang. Ett liv? Jag har förvisso en av, enligt mig, stockholms snyggaste klänningar som hänger där hemma och väntar, men jag kan inte lura mig själv. Jag har aldrig haft ett uns av materialism i mitt hjärta eller vener utan jag vill ha så mycket mer än så. Tryggheten, lugnet och framför allt framgång på ett helt annat sätt än prettofittornas. Äkthet, heder och stolthet. Jag vill vara mer bestående än ett skal.
Jag tar det år för år. Personer kan bli frustrerade över vad de skulle kalla för slöhet hos mig och det är inget jag klandrar dem för. Det är dock lite mer komplicerat än så. Jag blev i år SSRI-fri och har klarat det beundransvärt bra än så länge, och det är kanske inte lika stort som att lova någon trohet för resten av livet eller att sätta ett barn till världen, något som jag inte kan uttala mig om, men jag skulle tro att det inte hamnar långt efter om det hade funnits en lista. Ibland avskyr jag det och ibland älskar jag det. Ibland avskyr jag att jag inte längre har samma beroende av att tillsätta substanser till min jävla hjärna för att funka, men ganska ofta så älskar jag känslan av att ha slagit mig fri inte bara ett tablettintag och beroende utan även stärkts ytterligare som människa. Som tjugotreårig tjej. Jag är så jävla stark. Men svag.
Den där dubbelnaturen Du aldrig förstår Dig på.
Reser alltid med hatkärlek, jag tror aldrig att jag kommer att bli kvitt min kära separationsångest. Jag vet dock inte vad den grundar sig i, men jag vet att vissa känslor är fruktansvärt påtagliga. Känslan av att inte finnas på plats om det skulle hända mina nära och kära något. De jag älskar vill jag hålla fast vid likt ett löv till sitt träd. Jag är så rädd för hösten. Jag vet inte helt säkert var jag fått min ofantliga beskyddarinstinkt från men jag har väl mina aningar och det går långt tillbaka, så långt det nu kan gå hos en tjugotreåring. Vill kunna beskydda med mitt eget kött och blod, för det är allt jag har att ge men det är svårt på fyrtio mils avstånd.
Dels är det nog min avsaknad av att känna en trygg punkt. Jag är ytterst flexibel och anpassningsbar samtidigt som jag stundtals vantrivs lite överallt.
Hade jag inte publicerat det här på min blogg så hade jag stört mig jävligt mycket på att grannen läser vad jag skriver.
Hur som, det är med en klump i halsen som jag pendlar mellan olika ställen. Jag tror att det påminner mig om mina tankars beteende. Ett jäkla virrvarr av sinnesstämningar och insikter, hjärnspöken och plågoandar, förnekelser och bejakanden. Hur min hjärna ständigt går på högvarv. Inget stopp och ingen vila. Det är dock något som jag lärt mig att leva med, det är det som gör mig till jag och det är det som gör att jag kan läsa Dig snabbare än Lucky Luke drar sitt vapen.
Sedan vet jag aldrig vad jag har när jag kommer fram. Ett jobb, en andrahandslägenhet, ett ComHem-abonnemang. Ett liv? Jag har förvisso en av, enligt mig, stockholms snyggaste klänningar som hänger där hemma och väntar, men jag kan inte lura mig själv. Jag har aldrig haft ett uns av materialism i mitt hjärta eller vener utan jag vill ha så mycket mer än så. Tryggheten, lugnet och framför allt framgång på ett helt annat sätt än prettofittornas. Äkthet, heder och stolthet. Jag vill vara mer bestående än ett skal.
Jag tar det år för år. Personer kan bli frustrerade över vad de skulle kalla för slöhet hos mig och det är inget jag klandrar dem för. Det är dock lite mer komplicerat än så. Jag blev i år SSRI-fri och har klarat det beundransvärt bra än så länge, och det är kanske inte lika stort som att lova någon trohet för resten av livet eller att sätta ett barn till världen, något som jag inte kan uttala mig om, men jag skulle tro att det inte hamnar långt efter om det hade funnits en lista. Ibland avskyr jag det och ibland älskar jag det. Ibland avskyr jag att jag inte längre har samma beroende av att tillsätta substanser till min jävla hjärna för att funka, men ganska ofta så älskar jag känslan av att ha slagit mig fri inte bara ett tablettintag och beroende utan även stärkts ytterligare som människa. Som tjugotreårig tjej. Jag är så jävla stark. Men svag.
Den där dubbelnaturen Du aldrig förstår Dig på.
Monday, December 14, 2009
Snö
Sitter på tåget mot Stockholm efter fyra dagar nere på västkusten. Småland och Södermanland bjuder på vackra snölandskap, täta skogar och upplysta småorter med konstiga namn. Industriers tomma parkeringsplatser, där den spårfria snön skvallrar om nyligen fallen snö. Oförstörd. Ibland en spegelbild inte alls lika oförstörd och jag har alltid sett något sorgset i blicken. Kanske är det inbillning.
Mitt hjärta gick tusenfalt sönder helgen som var. En prövning, ett nedslag, ett måste. Ett av alla de måsten jag aldrig tycks bli kvitt, som får mig att slutligen skaka av inre förtvivlan men som döljs av lugnet, förståndet och självsäkerheten jag fått bygga upp. Även ett måste som gör att jag kan säga att jag var där. Jag VAR där. Jag kommer nog inte att vilja prata om det. Det är för komplicerat. Är rädd för kommentarer, för trösten som bara kommer att få mig att må illa och all sorts medömkan. Kanske att man bara mest skulle vilja berätta, bekänna och redogöra. Sedan gråta eller bli förbannad på mig själv men samtidigt ha någon nära. Det händer dock inte.
Allt annat har varit bra. Träffade mina kära gamla kompisar, tände min brasa, tog mitt bubbelbad i badrummet som är ungefär hälften så stort som en lägenhet i Stockholm (västkust - huvudstad, 1-0), umgicks med mor och katten samt kände västkustvinden bita i mina kinder. Om lite mer än en vecka så är jag där igen.
Snart skall jag gå av, och jag hoppas att jag inte fryser ihjäl på väg hem. Stockholm är kallt och som alltid har jag inte vett nog att klä mig ordentligt.
Lämna några svavelstickor.
Mitt hjärta gick tusenfalt sönder helgen som var. En prövning, ett nedslag, ett måste. Ett av alla de måsten jag aldrig tycks bli kvitt, som får mig att slutligen skaka av inre förtvivlan men som döljs av lugnet, förståndet och självsäkerheten jag fått bygga upp. Även ett måste som gör att jag kan säga att jag var där. Jag VAR där. Jag kommer nog inte att vilja prata om det. Det är för komplicerat. Är rädd för kommentarer, för trösten som bara kommer att få mig att må illa och all sorts medömkan. Kanske att man bara mest skulle vilja berätta, bekänna och redogöra. Sedan gråta eller bli förbannad på mig själv men samtidigt ha någon nära. Det händer dock inte.
Allt annat har varit bra. Träffade mina kära gamla kompisar, tände min brasa, tog mitt bubbelbad i badrummet som är ungefär hälften så stort som en lägenhet i Stockholm (västkust - huvudstad, 1-0), umgicks med mor och katten samt kände västkustvinden bita i mina kinder. Om lite mer än en vecka så är jag där igen.
Snart skall jag gå av, och jag hoppas att jag inte fryser ihjäl på väg hem. Stockholm är kallt och som alltid har jag inte vett nog att klä mig ordentligt.
Lämna några svavelstickor.
Thursday, December 03, 2009
Att se ett spöke
Det var kanske två veckor sedan och jag satt på t-banan mot Fridhemsplan efter jobbet. Läste de sista sidorna av Sputnikälskling och jag brukar inte bli lättdistraherad av saker som omger mig, rent generellt.
Är det du, älskling?
Jag blev plötsligt stel i hela kroppen och den där obehagliga känslan som knyter sig som en knytnäve mot halsen ville vara med och leka. Utan att lyfta blicken iakttog jag ett väsen som slog sig ned vid min sida. Jag lät mina ögon vandra från midjan på personen, ned över knäna och till skorna. Tillbaka igen och så om på nytt scannade jag det lilla jag kunde se. Fylldes av vemod och rädsla. Redan då bestämde jag mig för att inte se mer än så. Rörde blicken till min mp3-spelare och fastnade där i tio sekunder, men sedan sökte sig ögonen tillbaka igen. Lika lågt.
Kunde personen jämte mig vara den människan som gång på gång hakade sig fast i mitt bröst och hjärta för att sedan avlägsna sig på ett jävligt obehagligt sätt? Dra åt och punktera det jag hade lyckats laga. De mörka jeansen, en aning slappa, och de färgglada sneakers som personen bar, hade kunnat vara samma som jag möttes av på Åsögatan för ett bra tag sedan. Personens händer kändes identiska. Sådana där typiska AD-händer.
Jag vågade vandra något uppåt med blicken och kunde inte mer än urskilja ett par Kosshörlurar. Hans hörlurar?
Det var som att ha hållit andan under vatten i flera minuter. Jag kände för att komma ovanför vattenytan och ta ett djupt, vattenrosslande andetag, men istället började tankarna att härja. Var det Han? Och hade det i sådana fall gått så långt att vi sitter jämte varandra i Stockholm på t-banan utan att ens låtsas om varandra?
Eternal Sunshine of the Spotless Mind...
Han menade nog aldrig illa. Aldrig. När det var vinter och vi hade sett en film och jag skulle bege mig hemåt i kylan så bad han mig att vänta. Öppnade sin garderob och tog fram en tröja. Han hade köpt den åt mig, och det var den varmaste tröjan jag någonsin haft. Han visste att jag var frusen, så han köpte den där tröjan. Jag kan riktigt se det framför mig, hur han gick in i en affär och bad om den varmaste tröjan de hade till Stockholms mest frusna hjärta.
Jag fick nästan tårar i ögonen då jag inte är van vid att få saker. Senare fick jag en mp3-spelare. Låna, sade jag och han sade inte emot. Han visste att jag var envis. Det var samma mp3-spelare som jag satt och stirrade på, jämte personen. Samma mp3-spelare som jag lyssnar på fortfarande. Mp3-spelaren som jag känt för att stoppa ned i ett kuvert och märka brevet med hans adress men aldrig gjort.
Det var ett bra tag sedan som jag kände något för den här personen; jag var illa tvungen att ge upp. Ändå plågades jag så mycket just i den här stunden. Han reste sig när vi var på Thorildsplan, stationen innan min. Jag hade inte vågat gå av innan honom så jag blev lättad, och när han gick iväg framför mig så såg jag att det inte var samma person.
Jag är rädd för att det nästa gång verkligen är en älskling.
Är det du, älskling?
Jag blev plötsligt stel i hela kroppen och den där obehagliga känslan som knyter sig som en knytnäve mot halsen ville vara med och leka. Utan att lyfta blicken iakttog jag ett väsen som slog sig ned vid min sida. Jag lät mina ögon vandra från midjan på personen, ned över knäna och till skorna. Tillbaka igen och så om på nytt scannade jag det lilla jag kunde se. Fylldes av vemod och rädsla. Redan då bestämde jag mig för att inte se mer än så. Rörde blicken till min mp3-spelare och fastnade där i tio sekunder, men sedan sökte sig ögonen tillbaka igen. Lika lågt.
Kunde personen jämte mig vara den människan som gång på gång hakade sig fast i mitt bröst och hjärta för att sedan avlägsna sig på ett jävligt obehagligt sätt? Dra åt och punktera det jag hade lyckats laga. De mörka jeansen, en aning slappa, och de färgglada sneakers som personen bar, hade kunnat vara samma som jag möttes av på Åsögatan för ett bra tag sedan. Personens händer kändes identiska. Sådana där typiska AD-händer.
Jag vågade vandra något uppåt med blicken och kunde inte mer än urskilja ett par Kosshörlurar. Hans hörlurar?
Det var som att ha hållit andan under vatten i flera minuter. Jag kände för att komma ovanför vattenytan och ta ett djupt, vattenrosslande andetag, men istället började tankarna att härja. Var det Han? Och hade det i sådana fall gått så långt att vi sitter jämte varandra i Stockholm på t-banan utan att ens låtsas om varandra?
Eternal Sunshine of the Spotless Mind...
Han menade nog aldrig illa. Aldrig. När det var vinter och vi hade sett en film och jag skulle bege mig hemåt i kylan så bad han mig att vänta. Öppnade sin garderob och tog fram en tröja. Han hade köpt den åt mig, och det var den varmaste tröjan jag någonsin haft. Han visste att jag var frusen, så han köpte den där tröjan. Jag kan riktigt se det framför mig, hur han gick in i en affär och bad om den varmaste tröjan de hade till Stockholms mest frusna hjärta.
Jag fick nästan tårar i ögonen då jag inte är van vid att få saker. Senare fick jag en mp3-spelare. Låna, sade jag och han sade inte emot. Han visste att jag var envis. Det var samma mp3-spelare som jag satt och stirrade på, jämte personen. Samma mp3-spelare som jag lyssnar på fortfarande. Mp3-spelaren som jag känt för att stoppa ned i ett kuvert och märka brevet med hans adress men aldrig gjort.
Det var ett bra tag sedan som jag kände något för den här personen; jag var illa tvungen att ge upp. Ändå plågades jag så mycket just i den här stunden. Han reste sig när vi var på Thorildsplan, stationen innan min. Jag hade inte vågat gå av innan honom så jag blev lättad, och när han gick iväg framför mig så såg jag att det inte var samma person.
Jag är rädd för att det nästa gång verkligen är en älskling.
Subscribe to:
Posts (Atom)
