Dubbelnaturen

Jag sitter på tåget till mitt Stockholm efter nästan en vecka nere på västkusten. Tiden går alltid oerhört fort där nere, jag hann träffa en del kompisar men försökte mest slappna av hemma med mor, katt, brasa och allt det där andra som fattas mig i Stockholm. Sådant jag numera räknar som en slags lyx.

Reser alltid med hatkärlek, jag tror aldrig att jag kommer att bli kvitt min kära separationsångest. Jag vet dock inte vad den grundar sig i, men jag vet att vissa känslor är fruktansvärt påtagliga. Känslan av att inte finnas på plats om det skulle hända mina nära och kära något. De jag älskar vill jag hålla fast vid likt ett löv till sitt träd. Jag är så rädd för hösten. Jag vet inte helt säkert var jag fått min ofantliga beskyddarinstinkt från men jag har väl mina aningar och det går långt tillbaka, så långt det nu kan gå hos en tjugotreåring. Vill kunna beskydda med mitt eget kött och blod, för det är allt jag har att ge men det är svårt på fyrtio mils avstånd.

Dels är det nog min avsaknad av att känna en trygg punkt. Jag är ytterst flexibel och anpassningsbar samtidigt som jag stundtals vantrivs lite överallt.

Hade jag inte publicerat det här på min blogg så hade jag stört mig jävligt mycket på att grannen läser vad jag skriver.

Hur som, det är med en klump i halsen som jag pendlar mellan olika ställen. Jag tror att det påminner mig om mina tankars beteende. Ett jäkla virrvarr av sinnesstämningar och insikter, hjärnspöken och plågoandar, förnekelser och bejakanden. Hur min hjärna ständigt går på högvarv. Inget stopp och ingen vila. Det är dock något som jag lärt mig att leva med, det är det som gör mig till jag och det är det som gör att jag kan läsa Dig snabbare än Lucky Luke drar sitt vapen.

Sedan vet jag aldrig vad jag har när jag kommer fram. Ett jobb, en andrahandslägenhet, ett ComHem-abonnemang. Ett liv? Jag har förvisso en av, enligt mig, stockholms snyggaste klänningar som hänger där hemma och väntar, men jag kan inte lura mig själv. Jag har aldrig haft ett uns av materialism i mitt hjärta eller vener utan jag vill ha så mycket mer än så. Tryggheten, lugnet och framför allt framgång på ett helt annat sätt än prettofittornas. Äkthet, heder och stolthet. Jag vill vara mer bestående än ett skal.

Jag tar det år för år. Personer kan bli frustrerade över vad de skulle kalla för slöhet hos mig och det är inget jag klandrar dem för. Det är dock lite mer komplicerat än så. Jag blev i år SSRI-fri och har klarat det beundransvärt bra än så länge, och det är kanske inte lika stort som att lova någon trohet för resten av livet eller att sätta ett barn till världen, något som jag inte kan uttala mig om, men jag skulle tro att det inte hamnar långt efter om det hade funnits en lista. Ibland avskyr jag det och ibland älskar jag det. Ibland avskyr jag att jag inte längre har samma beroende av att tillsätta substanser till min jävla hjärna för att funka, men ganska ofta så älskar jag känslan av att ha slagit mig fri inte bara ett tablettintag och beroende utan även stärkts ytterligare som människa. Som tjugotreårig tjej. Jag är så jävla stark. Men svag.

Den där dubbelnaturen Du aldrig förstår Dig på.