Årsringar

2006-2007, helvetesårens klimax. Åren som givetvis bjöd på en del sötma men jag är inte säker på att det alltid var värt det. En del har jag fått bevisat men i övrigt vill jag mest kräkas på de 24 månader som tog luften ur mig totalt. Jag famlade mest i mörker som många andra.

2008 reste jag mig upp och slog tillbaka, återhämtade kraft och saker och ting vände verkligen. Det kändes ovant att nästan bli påtvingad optimism för det gick ju så bra. Jag återvände till Stockholm, fick jobb och lärde känna en hel drös vackra människor i världsklass. Jag kom till min egen fördel och var med om jävligt mycket roligt - nästan lite för roligt. Och med detta så kom 2009.

Med fast anställning inför det kommande året hade jag extremt bra magkänslor när det gällde 2009. Ingen skulle få ta det ifrån mig. Jag sade att år 2009 skulle bli hur bra som helst och bestämde mig för att utnämna det till ett av mina mest kreativa år. Kreativiteten var något jag hade saknat med stor sorg, verkligen, så att jag kände mig ytterst optimistisk säger väl sig självt. Nu blev det kanske inte riktigt ett sådant år som jag hoppats på ursprungligen när det gäller mitt kreativa behov, men det tog lite oväntade vändningar ändå.

Jag började året med en hälsoundersökning som heter duga. Mängder med bl.a. blodprov och fysprov som visade bra resultat, Jag var grymt nervös och skulle få provsvar fredagen den trettonde, men jag kunde lugnt gå från Sofiahemmet efter återträffen med läkaren fast med nya funderingar. Jag tog upp mitt SSRI-behov, att tabletterna snart var slut och att jag inte visste var jag skulle vända mig för att få nytt recept. Jag var fortfarande skriven på västkusten och förstod att hon inte kunde hjälpa mig på direkten, men det var precis vad hon gjorde. Visst, hon sade att jag skulle kontakta min läkare och be om nytt, men sedan sade hon att när jag hade skrivit mig i Stockholm och tabletterna började tryta igen så skulle jag boka in ett besök hos henne och så skulle vi diskutera kring hur jag skulle gå tillväga för att trappa ned min medicinering. Hon sade iskallt "du behöver ju inte de där tabletterna".

Nej, klart att jag inte behöver dem, tänkte jag när jag gick där mot t-bana Stadion och på väg tillbaka till jobbet. Den där läkaren har nästan haft störst betydelse för mig i år, även om jag på eget bevåg och egen handledning/missledning avslutade medicinen. Tack, världens bästa läkare!

Efter att ha satt stopp för relationer med det motsatta könet som i slutändan skadar mig, så åkte jag dit på sommaren ändå. Det känns dock ganska lugnt just nu. Hade P ringt och sagt att han satt på Arlanda så hade mitt hjärta tagit ett jätteskutt och jag hade stått där med öppen famn, men som det är nu så gillar jag läget. Vi hörs och vi tycker om varandra, men mer än så blir det inte. Hade jag fått stå där med öppen famn så hade jag även stått där med öppet hjärta, det vet både han och jag.

Istället så tar jag snart en taxi från centralstationen i Stockholm till Frödingsvägen. Jag jobbar inte förrän på måndag nästa vecka och jag har ett nyårsfirande att styra upp och se fram emot. Jag har tappat några överflödiga kilon och det ligger gitarrsträngar där hemma som skall pryda min inlånade Ibanez så snart jag får hjälp med att stränga om skiten. Så gör jag 2009 till 2010 istället.

Och nog skall det ligga en julmust och chips som väntar på mig när jag kommer innanför dörren. Det vore ju helt fantastiskt.