Snö

Sitter på tåget mot Stockholm efter fyra dagar nere på västkusten. Småland och Södermanland bjuder på vackra snölandskap, täta skogar och upplysta småorter med konstiga namn. Industriers tomma parkeringsplatser, där den spårfria snön skvallrar om nyligen fallen snö. Oförstörd. Ibland en spegelbild inte alls lika oförstörd och jag har alltid sett något sorgset i blicken. Kanske är det inbillning.

Mitt hjärta gick tusenfalt sönder helgen som var. En prövning, ett nedslag, ett måste. Ett av alla de måsten jag aldrig tycks bli kvitt, som får mig att slutligen skaka av inre förtvivlan men som döljs av lugnet, förståndet och självsäkerheten jag fått bygga upp. Även ett måste som gör att jag kan säga att jag var där. Jag VAR där. Jag kommer nog inte att vilja prata om det. Det är för komplicerat. Är rädd för kommentarer, för trösten som bara kommer att få mig att må illa och all sorts medömkan. Kanske att man bara mest skulle vilja berätta, bekänna och redogöra. Sedan gråta eller bli förbannad på mig själv men samtidigt ha någon nära. Det händer dock inte.

Allt annat har varit bra. Träffade mina kära gamla kompisar, tände min brasa, tog mitt bubbelbad i badrummet som är ungefär hälften så stort som en lägenhet i Stockholm (västkust - huvudstad, 1-0), umgicks med mor och katten samt kände västkustvinden bita i mina kinder. Om lite mer än en vecka så är jag där igen.

Snart skall jag gå av, och jag hoppas att jag inte fryser ihjäl på väg hem. Stockholm är kallt och som alltid har jag inte vett nog att klä mig ordentligt.

Lämna några svavelstickor.