Att se ett spöke

Det var kanske två veckor sedan och jag satt på t-banan mot Fridhemsplan efter jobbet. Läste de sista sidorna av Sputnikälskling och jag brukar inte bli lättdistraherad av saker som omger mig, rent generellt.

Är det du, älskling?

Jag blev plötsligt stel i hela kroppen och den där obehagliga känslan som knyter sig som en knytnäve mot halsen ville vara med och leka. Utan att lyfta blicken iakttog jag ett väsen som slog sig ned vid min sida. Jag lät mina ögon vandra från midjan på personen, ned över knäna och till skorna. Tillbaka igen och så om på nytt scannade jag det lilla jag kunde se. Fylldes av vemod och rädsla. Redan då bestämde jag mig för att inte se mer än så. Rörde blicken till min mp3-spelare och fastnade där i tio sekunder, men sedan sökte sig ögonen tillbaka igen. Lika lågt.

Kunde personen jämte mig vara den människan som gång på gång hakade sig fast i mitt bröst och hjärta för att sedan avlägsna sig på ett jävligt obehagligt sätt? Dra åt och punktera det jag hade lyckats laga. De mörka jeansen, en aning slappa, och de färgglada sneakers som personen bar, hade kunnat vara samma som jag möttes av på Åsögatan för ett bra tag sedan. Personens händer kändes identiska. Sådana där typiska AD-händer.

Jag vågade vandra något uppåt med blicken och kunde inte mer än urskilja ett par Kosshörlurar. Hans hörlurar?

Det var som att ha hållit andan under vatten i flera minuter. Jag kände för att komma ovanför vattenytan och ta ett djupt, vattenrosslande andetag, men istället började tankarna att härja. Var det Han? Och hade det i sådana fall gått så långt att vi sitter jämte varandra i Stockholm på t-banan utan att ens låtsas om varandra?

Eternal Sunshine of the Spotless Mind...

Han menade nog aldrig illa. Aldrig. När det var vinter och vi hade sett en film och jag skulle bege mig hemåt i kylan så bad han mig att vänta. Öppnade sin garderob och tog fram en tröja. Han hade köpt den åt mig, och det var den varmaste tröjan jag någonsin haft. Han visste att jag var frusen, så han köpte den där tröjan. Jag kan riktigt se det framför mig, hur han gick in i en affär och bad om den varmaste tröjan de hade till Stockholms mest frusna hjärta.

Jag fick nästan tårar i ögonen då jag inte är van vid att få saker. Senare fick jag en mp3-spelare. Låna, sade jag och han sade inte emot. Han visste att jag var envis. Det var samma mp3-spelare som jag satt och stirrade på, jämte personen. Samma mp3-spelare som jag lyssnar på fortfarande. Mp3-spelaren som jag känt för att stoppa ned i ett kuvert och märka brevet med hans adress men aldrig gjort.

Det var ett bra tag sedan som jag kände något för den här personen; jag var illa tvungen att ge upp. Ändå plågades jag så mycket just i den här stunden. Han reste sig när vi var på Thorildsplan, stationen innan min. Jag hade inte vågat gå av innan honom så jag blev lättad, och när han gick iväg framför mig så såg jag att det inte var samma person.

Jag är rädd för att det nästa gång verkligen är en älskling.