Ikväll har rödvin varit min bästa vän. Ikväll har jag inte ens kunnat titta min mor i ögonen utan ständigt undvikit med flackande blick och nervösa leenden. Jag avskyr det, och det eller de som gjort mig sådan här. Några enstaka snordroppar har runnit nedför bryggan ned till överläppen när jag inte orkat gå undan för att bekämpa det som tvunget skall ut. Det tar verkligen aldrig slut, detta mitt helvete. Jag vill ju skriva om så mycket mer än om sådant här varenda jävla gång.
Att hitta ett sätt att komma vidare i sitt liv och/eller ändra det är som att söka en helt ny religion. Ibland är allt bara glasklart. Igår bestämde jag mig för att byta lås till mitt hjärta och inte släppa in någon på väldigt, väldigt länge. Igår bestämde jag mig för att det bara är att helt enkelt ha rätt jävla inställning. "Nu skall jag må bra".
Jag märker att mor tittar hit, hon ser att jag lider varenda liten sekund. Ibland önskar jag att jag var ett pussel som gick att plocka isär för en liten stund. För jag vill inte synas och jag vill inte oroa. Jag vill inte få människor i min omgivning att känna sig maktlösa.
Vissa är inte konsekventa. Men jag lovar, det här är allvar. Jag får vara konsekvent för Era usla jävla handlingar. Jag vet att det stärker mig i längden, så om ett bra tag kanske jag kan tacka Er för att jag är den jag är. Och nu handlar det inte enbart om det motsatta könet, men igår var jag helt överens med mina hjärnspöken om att jag är jävligt tacksam över de relationerna jag haft de senaste åren. Jag har träffat underbara killar som lärt mig saker både om mig själv och om människan som sådan. Jag är tacksam för den tid jag fick i Ert jävla rampljus. Men fan vad Ni sårat mig och fan vad ni betett Er klumpigt. Det är inte bara jag som skall växa upp och lära mig om livet och ett oklandervärt beteende. Det är så Ni fått mig att känna.
SMIDIGT. Det jag skall göra nu är att dricka upp mitt kaffe, ta en cigarett och gå och lägga mig. Vad fan är jag vaken för när det känns så här. Kanske för att det oftast känns lika förjävligt när jag väl sover.
Jag önskar att jag slapp skriva sådant här.
Sunday, September 30, 2007
Thursday, September 27, 2007
Farfar mot Danmark
07:15 imorse stod jag på stenläggningen utanför mitt jobb. Såg den vackraste morgonsolen skrida sitt verk över disiga ängar och staket. Som om älvorna dansade sin sista sensommardans. Solen slukade de dimmiga bergen borta vid horisonten som om den bländade allt av ondo som befann sig bland trädens lövverk längsmed stupen. Kanske var det även solens sista sensommardans.
Framför mig kunde jag föreställa mig ett stort slagfält som fläckade ned den solida marken och stoltheten med blod och rök ur mun.
Röken steg ur min mun likaså, men av Lucky Strike istället för kamp. Jag doftade Neroli Jasmin och kom med ens att tänka på den gång då vi åkte med min käre farfar förbi bergsbranten inåt landet (strax innan Köinge). Han berättade att där var det många män som stupade när danskarna ville bråka. Liten och ovetande som jag var frågade jag mor några dagar efter om farfar varit med i det där kriget. Kanske intalade jag mig själv det eftersom min farfar alltid varit en superhjälte i mina ögon.
Plötsligt ställer sig en kviga och pissar framför ögonen på mig, jag fimpar ciggen och går och tar tempen på en tant i rumpan. Dags att börja arbeta, både för korna och mig.
Framför mig kunde jag föreställa mig ett stort slagfält som fläckade ned den solida marken och stoltheten med blod och rök ur mun.
Röken steg ur min mun likaså, men av Lucky Strike istället för kamp. Jag doftade Neroli Jasmin och kom med ens att tänka på den gång då vi åkte med min käre farfar förbi bergsbranten inåt landet (strax innan Köinge). Han berättade att där var det många män som stupade när danskarna ville bråka. Liten och ovetande som jag var frågade jag mor några dagar efter om farfar varit med i det där kriget. Kanske intalade jag mig själv det eftersom min farfar alltid varit en superhjälte i mina ögon.
Plötsligt ställer sig en kviga och pissar framför ögonen på mig, jag fimpar ciggen och går och tar tempen på en tant i rumpan. Dags att börja arbeta, både för korna och mig.
Wednesday, September 26, 2007
Knekt dam
Det är som om jag behöver min ranson med tårar var dag. Jag lät tårarna falla i duschen tidigare ikväll, och nu känns det lugnt. Eller sådär vidare lugnt är det aldrig. Jag har min ångest och jag har min stress och sist men inte minst så har jag min depression, men samtidigt så måste man kunna skilja på stunder och inte se allt i gråskala. Klart som fan att jag har fina stunder då jag skrattar i gott sällskap, men jag har faktiskt aldrig någonsin vågat kalla mig själv för lycklig.
Det känns ändock jävligt skönt att vara halvt om halvt medveten om vad som resulterar i upprivna känslor och tankar; något som är väldigt få förunnat. Ibland känner jag mig fruktansvärt arg. Mina senaste relationer till det motsatta könet har plockat isär min stolthet och min självkänsla. Inget finns kvar, det kan jag försäkra Er om. Det är utsålt. Och även om jag vet att det byggs upp igen så svider det som fan att regelbundet fundera kring "vad var det som inte jag kunde ge, vad har hon som inte jag har, vad är det för fel på mig?" och väldigt mycket "varför räcker aldrig någonsin jag till?"
Som Ni kanske förstår så kan jag hålla på så där hur länge som helst. Plåga mig själv till jag blir alldeles tokig och söndergråten och ibland hyperventilerar.
"Vaknade upp igår av en så påtaglig känsla om att jag behöver dig nära och jag kunde inte göra annat än att fråga mig själv: Kommer han någonsin att känna det jag gör? Kommer du det?
Nej, förmodligen inte."
Bang bang, my baby shot me down. Tror det där var min sista stolthet, hehe. Att verkligen på sätt och vis böna och be "snälla tyck om mig, ändå!" när jag egentligen visste vad svaret skulle bli. Men man lever ju på hoppet in i det sista.
Well, jag har inget annat att säga än...synd. Synd att det blev som det blev. Och i sista fallet; synd att jag faktiskt aldrig fick en ärlig chans. Men så är det bara. I get it, she's just everything I'm not, som Royal skulle ha sagt och skrattat. Jag älskar den scenen. Och sedan handlar inte allting alltid om mig. Det måste inte vara fel på mig. Jag är bara mest förvånad över hur svårt jag haft att hålla människor kvar. För det är bara att lägga alla korten på bordet; jag är en härlig människa. På typ nästan alla sätt. Jag har börjat ta åt mig av saker som jag får höra av människor gång efter gång, efter gång. Det kan få mig att le på efterhand.
Tack allihop som får mig att le, jag hoppas att det är ömsesidigt. Om så inte är fallet så är jag bäst på att kittlas.
Det känns ändock jävligt skönt att vara halvt om halvt medveten om vad som resulterar i upprivna känslor och tankar; något som är väldigt få förunnat. Ibland känner jag mig fruktansvärt arg. Mina senaste relationer till det motsatta könet har plockat isär min stolthet och min självkänsla. Inget finns kvar, det kan jag försäkra Er om. Det är utsålt. Och även om jag vet att det byggs upp igen så svider det som fan att regelbundet fundera kring "vad var det som inte jag kunde ge, vad har hon som inte jag har, vad är det för fel på mig?" och väldigt mycket "varför räcker aldrig någonsin jag till?"
Som Ni kanske förstår så kan jag hålla på så där hur länge som helst. Plåga mig själv till jag blir alldeles tokig och söndergråten och ibland hyperventilerar.
"Vaknade upp igår av en så påtaglig känsla om att jag behöver dig nära och jag kunde inte göra annat än att fråga mig själv: Kommer han någonsin att känna det jag gör? Kommer du det?
Nej, förmodligen inte."
Bang bang, my baby shot me down. Tror det där var min sista stolthet, hehe. Att verkligen på sätt och vis böna och be "snälla tyck om mig, ändå!" när jag egentligen visste vad svaret skulle bli. Men man lever ju på hoppet in i det sista.
Well, jag har inget annat att säga än...synd. Synd att det blev som det blev. Och i sista fallet; synd att jag faktiskt aldrig fick en ärlig chans. Men så är det bara. I get it, she's just everything I'm not, som Royal skulle ha sagt och skrattat. Jag älskar den scenen. Och sedan handlar inte allting alltid om mig. Det måste inte vara fel på mig. Jag är bara mest förvånad över hur svårt jag haft att hålla människor kvar. För det är bara att lägga alla korten på bordet; jag är en härlig människa. På typ nästan alla sätt. Jag har börjat ta åt mig av saker som jag får höra av människor gång efter gång, efter gång. Det kan få mig att le på efterhand.
Tack allihop som får mig att le, jag hoppas att det är ömsesidigt. Om så inte är fallet så är jag bäst på att kittlas.
Monday, September 24, 2007
Sunday, September 23, 2007
Gloomy Sunday
Det är söndag, och jag undrar var min måttliga depression håller hus.
Ibland förbannar jag den grund som byggde mig. Det där jävla ägget. Den där jävla tanken om att det skulle vara en bra idé. Samtidigt som jag givetvis är evigt tacksam. Eftersom man skall vara det. Men ändå. Jag känner inte längre någon vidare samhörighet till livet och det runt omkring mig, det försvinner liksom mer och mer för varje dag. Särskilt en sådan här dag då jag avskyr varje ögonblick och bävar inför nästa, och nästa igen.
Den här helgen har jag vaknat upp jämte Mica. Det är en obeskrivlig känsla som jag upplevt med ytterst få personer. Jämte henne somnar jag alltid lika tryggt, och vaknar med ett leende på läpparna innan jag slänger täcket över huvudet igen. Men det funkar inte längre att fastna för mycket vid en person. Likt ett löv på ett träd. För löven faller alltid till hösten. Och även om jag vet att i bl.a. Mica så finner jag en sann vän och följeslagare i livet så finns det olika vägar att gå och...att "alltid finnas där för dig" inte betyder att alltid finnas där för dig. Vilket jag visserligen inte har svårigheter med att förstå varför, men det är så det är.
Jag gråter varje kväll och natt nu igen, sedan några veckor tillbaka (förutom när jag sover jämte någon). Jag vet inte varför, och kanske finns där inga svar.
Men varför i helvete har Kane nipple piercings i sin brynja? Now that's just stupid.
Ibland förbannar jag den grund som byggde mig. Det där jävla ägget. Den där jävla tanken om att det skulle vara en bra idé. Samtidigt som jag givetvis är evigt tacksam. Eftersom man skall vara det. Men ändå. Jag känner inte längre någon vidare samhörighet till livet och det runt omkring mig, det försvinner liksom mer och mer för varje dag. Särskilt en sådan här dag då jag avskyr varje ögonblick och bävar inför nästa, och nästa igen.
Den här helgen har jag vaknat upp jämte Mica. Det är en obeskrivlig känsla som jag upplevt med ytterst få personer. Jämte henne somnar jag alltid lika tryggt, och vaknar med ett leende på läpparna innan jag slänger täcket över huvudet igen. Men det funkar inte längre att fastna för mycket vid en person. Likt ett löv på ett träd. För löven faller alltid till hösten. Och även om jag vet att i bl.a. Mica så finner jag en sann vän och följeslagare i livet så finns det olika vägar att gå och...att "alltid finnas där för dig" inte betyder att alltid finnas där för dig. Vilket jag visserligen inte har svårigheter med att förstå varför, men det är så det är.
Jag gråter varje kväll och natt nu igen, sedan några veckor tillbaka (förutom när jag sover jämte någon). Jag vet inte varför, och kanske finns där inga svar.
Men varför i helvete har Kane nipple piercings i sin brynja? Now that's just stupid.
Thursday, September 13, 2007
Vi är alla verktyg
Något som är väldigt skönt är att jag känner mig fruktansvärt stark när jag lyssnar på Tool. Musikens rytm känns som en extrapump för mitt hjärta, och i brist på annat så är det jävligt skönt.
Nu gäller det bara att smälta saker och ting. Jag har fått många visdomsord de senaste dagarna. Vissa har känts felplacerade, men många har varit bra. Och nu när jag sitter och dricker rödvin (eftersom jag har ont i min stortå) till toner av Tool så känns det som komma skall som en baggis. En värmande konversation med Herr Amsterdam bidrar förmodligen också.
Jag är nog väldigt trött på samma gamla mönster. Man träffar någon, dricker och knullar och tror att man införskaffar sig en bra grund att stå på. Samtidigt som jag alltid intalat mig själv att början är representativ.
-Jag är inte en sucker för lättfotade människor.
-Du släppte till första gången vi träffades...
-Jaha...fan.
Jag har alltså blivit något jag många gånger avskytt. Känns ju inte så jävla bra faktiskt. Inte för att problemet ligger i att jag skulle vara lättfotad, jag är en ängel till skillnad från många andra i vårt kåtliberala samhälle, men visst är det stor skillnad på mig nu från vad jag var för tre år sedan. Kanske är det bara naturligt. Men samtidigt har jag ibland problem med naturliga saker. Naturligt, och mänskligt. Det äcklar mig många gånger. Ett liv, och särskilt ett liv i en sådan här värld, är perfekt för att supa bort sig i. Jag förstår människor som blir pundare på heltid, det är väl inget konstigt med det. Det är bara naturligt.
Och lika naturligt med ett förbrukssamhälle. Vi konsumerar inte bara varor utan vi konsumerar även människor. Du är ett köp och släng-föremål. Det är det jag förstått nu. Kärnfamiljen försvann för ett bra jävla tag sedan. Kärlek...ja, jag tänker inte ens kommentera fenomenet kärlek. Lojalitet existerar sällan, det blir liksom för konservativt, och vi tycker inte om konserver. (Inte jag heller). Det jag däremot verkligen rådiggar är att förbrukas enligt sedvanlig tradition, eftersom det är så lätt för Dig, för att sedan ersättas av någon annan. Någon som kanske är mer spännande, intressant, har hetare kropp eller hetare mor. En ny jävla vagina.
Ja, jag är bitter.
Det känns som en livslång äcklig jävla sexorgie. I fortsättningen kan folk lyssna på Kent och lämna mig ifred.
Just nu försöker jag att bygga en plan. Som består av lite självständighet, för hädanefter måste jag verkligen försöka vara så selektiv som möjligt när det gäller att tillförlita mig på människor, det funkar inte att vara jag längre. Jag känner mig redo för så mycket men ändå händer inget. Och Mia, nej! Ingen jävla beroendeframkallande relation till någon ny stjärna, och så blir det som med alla föregående killar. Just nu behöver jag det inte.
Nej, jag är jävligt sugen på att dra på en liten semester. Jag vet inte vart. Notera väl att det inte är för att fly mina problem. Har funderat en hel del på L.A. Antingen så åker jag dit och har jävligt kul, eller så dödar jag en myt. Island lockar också, sedan många år tillbaka. Island är ett måste, jag kommer att åka dit någon gång.
Om några veckor skall jag försöka ta mig upp till Stockholm. Dit jag även funderar på om jag skall flytta tillbaka eller inte. Allt beror egentligen på bostad och ekonomi. Dessvärre är jag kräsen som få, men det skiter jag i.
Får förlängd anställning till december om jag vill. Och har sökt ett jobb här nere på Varbergs tingsrätt. Så om jag skulle vilja så är det liksom klart med ekonomi i höst på västkusten. Men samtidigt börjar jag bli rastlös och vill inte binda upp mig. Vill skapa, komma någonvart, träffa folk, andas frisk luft och känna mig efterfrågad rent allmänt. Det gör jag inte nu. Men så är livet. Upp och ned.
Funderar på hur jag skall göra för att få upp glöden här på min blog. Fler kommentarer och fler trogna besökare, igen. Den har mest tarabbat och jag vet inte varför. Kanske måste vara lite mer witty och "jag har sex med djur". Jag vet faktiskt inte riktigt. Det enda jag vet är att man tappar smaken för det fina om det känns som ett utdött koncept, och jag vet med mig själv att det är ta mig fan inte roligt att sätta sig och skriva här om det känns som att man varken väcker tankar eller sinnen hos folk. Då kan jag göra andra saker istället, som att t.ex. pilla mig i naveln (vilket jag iofs brukar göra) eller öva på att få sura uppstötningar för att sedan svälja det igen.
Kontentan idag är att jag är jävligt rastlös och behöver inte människor som inte behöver mig.
Nu gäller det bara att smälta saker och ting. Jag har fått många visdomsord de senaste dagarna. Vissa har känts felplacerade, men många har varit bra. Och nu när jag sitter och dricker rödvin (eftersom jag har ont i min stortå) till toner av Tool så känns det som komma skall som en baggis. En värmande konversation med Herr Amsterdam bidrar förmodligen också.
Jag är nog väldigt trött på samma gamla mönster. Man träffar någon, dricker och knullar och tror att man införskaffar sig en bra grund att stå på. Samtidigt som jag alltid intalat mig själv att början är representativ.
-Jag är inte en sucker för lättfotade människor.
-Du släppte till första gången vi träffades...
-Jaha...fan.
Jag har alltså blivit något jag många gånger avskytt. Känns ju inte så jävla bra faktiskt. Inte för att problemet ligger i att jag skulle vara lättfotad, jag är en ängel till skillnad från många andra i vårt kåtliberala samhälle, men visst är det stor skillnad på mig nu från vad jag var för tre år sedan. Kanske är det bara naturligt. Men samtidigt har jag ibland problem med naturliga saker. Naturligt, och mänskligt. Det äcklar mig många gånger. Ett liv, och särskilt ett liv i en sådan här värld, är perfekt för att supa bort sig i. Jag förstår människor som blir pundare på heltid, det är väl inget konstigt med det. Det är bara naturligt.
Och lika naturligt med ett förbrukssamhälle. Vi konsumerar inte bara varor utan vi konsumerar även människor. Du är ett köp och släng-föremål. Det är det jag förstått nu. Kärnfamiljen försvann för ett bra jävla tag sedan. Kärlek...ja, jag tänker inte ens kommentera fenomenet kärlek. Lojalitet existerar sällan, det blir liksom för konservativt, och vi tycker inte om konserver. (Inte jag heller). Det jag däremot verkligen rådiggar är att förbrukas enligt sedvanlig tradition, eftersom det är så lätt för Dig, för att sedan ersättas av någon annan. Någon som kanske är mer spännande, intressant, har hetare kropp eller hetare mor. En ny jävla vagina.
Ja, jag är bitter.
Det känns som en livslång äcklig jävla sexorgie. I fortsättningen kan folk lyssna på Kent och lämna mig ifred.
Just nu försöker jag att bygga en plan. Som består av lite självständighet, för hädanefter måste jag verkligen försöka vara så selektiv som möjligt när det gäller att tillförlita mig på människor, det funkar inte att vara jag längre. Jag känner mig redo för så mycket men ändå händer inget. Och Mia, nej! Ingen jävla beroendeframkallande relation till någon ny stjärna, och så blir det som med alla föregående killar. Just nu behöver jag det inte.
Nej, jag är jävligt sugen på att dra på en liten semester. Jag vet inte vart. Notera väl att det inte är för att fly mina problem. Har funderat en hel del på L.A. Antingen så åker jag dit och har jävligt kul, eller så dödar jag en myt. Island lockar också, sedan många år tillbaka. Island är ett måste, jag kommer att åka dit någon gång.
Om några veckor skall jag försöka ta mig upp till Stockholm. Dit jag även funderar på om jag skall flytta tillbaka eller inte. Allt beror egentligen på bostad och ekonomi. Dessvärre är jag kräsen som få, men det skiter jag i.
Får förlängd anställning till december om jag vill. Och har sökt ett jobb här nere på Varbergs tingsrätt. Så om jag skulle vilja så är det liksom klart med ekonomi i höst på västkusten. Men samtidigt börjar jag bli rastlös och vill inte binda upp mig. Vill skapa, komma någonvart, träffa folk, andas frisk luft och känna mig efterfrågad rent allmänt. Det gör jag inte nu. Men så är livet. Upp och ned.
Funderar på hur jag skall göra för att få upp glöden här på min blog. Fler kommentarer och fler trogna besökare, igen. Den har mest tarabbat och jag vet inte varför. Kanske måste vara lite mer witty och "jag har sex med djur". Jag vet faktiskt inte riktigt. Det enda jag vet är att man tappar smaken för det fina om det känns som ett utdött koncept, och jag vet med mig själv att det är ta mig fan inte roligt att sätta sig och skriva här om det känns som att man varken väcker tankar eller sinnen hos folk. Då kan jag göra andra saker istället, som att t.ex. pilla mig i naveln (vilket jag iofs brukar göra) eller öva på att få sura uppstötningar för att sedan svälja det igen.
Kontentan idag är att jag är jävligt rastlös och behöver inte människor som inte behöver mig.
Wednesday, September 12, 2007
Tuesday, September 11, 2007
Marry our daughter!
Our own Little Mermaid Katie Lynn swims like a fish and isn’t happy unless she’s getting wet!
We’re a Christian family and Cheyenne has had trouble with unchristian desires although at heart we know she's a good Christian girl. She needs a husband with STRONG Christian values who will provide her a STRONG Christian home and help her to live a godly life.
Sarah calls herself a Goth but we insisted she not dress in black for this photo. She reads and writes a lot of depressing poetry and it takes a lot to get her nose out of a book. She says she’s an Old Soul in a new young body and she’s already been married lots of times and she might die again tomorrow so why wait?
Legitima slynor
We’re a Christian family and Cheyenne has had trouble with unchristian desires although at heart we know she's a good Christian girl. She needs a husband with STRONG Christian values who will provide her a STRONG Christian home and help her to live a godly life.
Sarah calls herself a Goth but we insisted she not dress in black for this photo. She reads and writes a lot of depressing poetry and it takes a lot to get her nose out of a book. She says she’s an Old Soul in a new young body and she’s already been married lots of times and she might die again tomorrow so why wait?
Legitima slynor
Monday, September 10, 2007
Sunday, September 09, 2007
Existensminimum
Jag vill verkligen inte ha det så här. Jag måste komma på en lösning så snart som möjligt.
Vissa hävdar att måsten inte existerar. Men jo, ibland gör det verkligen det.
Vissa hävdar att måsten inte existerar. Men jo, ibland gör det verkligen det.
Hell when you're around
Nu skall jag bara lyckas sluta hoppas. Jag ställde den där frågan, och fick svar.
Men att sluta hoppas är inte så lätt. Fast när jag tittade ut genom fönstret innan och såg kastanjeträdets höstkåta löv så tycks det vara så att mitt hopp är passé och det finns inte mycket jag kan komma att tänka på som hjälper mig att hålla mitt hopp uppe. Det faller förhoppningsvis tillsammans med alla tårar nu i höst och vinter. Sedan vet jag inte vad jag gör eller vem jag är, efter det.
Usch, det är riktigt illa nu för tiden. Vem jag än vänder mig till så blir jag sårad och sviken. Ibland vill jag bara befinna mig i ett ljudisolerat rum i all evighet och leva till jag dör. Eller bli en chockterapi-zombie som inte känner ett piss.
Jag orkar inte sitta så här år ut och år in längre. Jag förstår inte hur jag orkar.
Jag bröt ihop i natt. Först höll jag föredrag för mina kompisar om hur jävla förbannad jag blir på hur folk behandlar mig. Att jag blir äcklad och oerhört ledsen och att alla människor är idioter. Att jag är så trött på att vara van. Bad dem sticka, som de ändå tänkt göra som typ alla gör, och gick hem med mor för att ha efterfest. Sedan dröjde det inte länge förrän jag smitit ifrån och lagt mig i min säng i mörkret och skrek. Min mor hittade mig till slut och undrade vad det var.
"Jag är en lojal jävla vän som ger allt, jag ger allt till killar, jag jobbar som en jävla idiot på jobbet och gnäller inte ett skit men vad fan får jag tillbaka? På riktigt, mamma, vad fan får jag tillbaka över huvud taget? Jävla pissliv."
Jag försöker verkligen göra allt för att hålla modet uppe och styra upp allt, men egentligen så vet jag inte längre vad jag skall ta mig till. Jag vill inte ta till mig något, mer. Jag vill bli lämnad ifred för folk gör mig bara ont. Folk gör bara ont. Och om det inte är meningen, så är folk jävligt osmidiga. :( Jag tror inte att jag har så många djupa andetag kvar. Men jag skall förbruka ännu ett, nu. Och gå och tvätta bort alla tårar från ansiktet, och ta en cigarett.
Men att sluta hoppas är inte så lätt. Fast när jag tittade ut genom fönstret innan och såg kastanjeträdets höstkåta löv så tycks det vara så att mitt hopp är passé och det finns inte mycket jag kan komma att tänka på som hjälper mig att hålla mitt hopp uppe. Det faller förhoppningsvis tillsammans med alla tårar nu i höst och vinter. Sedan vet jag inte vad jag gör eller vem jag är, efter det.
Usch, det är riktigt illa nu för tiden. Vem jag än vänder mig till så blir jag sårad och sviken. Ibland vill jag bara befinna mig i ett ljudisolerat rum i all evighet och leva till jag dör. Eller bli en chockterapi-zombie som inte känner ett piss.
Jag orkar inte sitta så här år ut och år in längre. Jag förstår inte hur jag orkar.
Jag bröt ihop i natt. Först höll jag föredrag för mina kompisar om hur jävla förbannad jag blir på hur folk behandlar mig. Att jag blir äcklad och oerhört ledsen och att alla människor är idioter. Att jag är så trött på att vara van. Bad dem sticka, som de ändå tänkt göra som typ alla gör, och gick hem med mor för att ha efterfest. Sedan dröjde det inte länge förrän jag smitit ifrån och lagt mig i min säng i mörkret och skrek. Min mor hittade mig till slut och undrade vad det var.
"Jag är en lojal jävla vän som ger allt, jag ger allt till killar, jag jobbar som en jävla idiot på jobbet och gnäller inte ett skit men vad fan får jag tillbaka? På riktigt, mamma, vad fan får jag tillbaka över huvud taget? Jävla pissliv."
Jag försöker verkligen göra allt för att hålla modet uppe och styra upp allt, men egentligen så vet jag inte längre vad jag skall ta mig till. Jag vill inte ta till mig något, mer. Jag vill bli lämnad ifred för folk gör mig bara ont. Folk gör bara ont. Och om det inte är meningen, så är folk jävligt osmidiga. :( Jag tror inte att jag har så många djupa andetag kvar. Men jag skall förbruka ännu ett, nu. Och gå och tvätta bort alla tårar från ansiktet, och ta en cigarett.
Wednesday, September 05, 2007
50/50
Hade glömt den gången då jag tog med mig kameran till Ecke. Då jag lade upp klippen på bloggen och blottade mig, och gjorde det jävligt mycket faktiskt. Men av en slump kom jag över det igen, och blir smått arg över hur vissa saker och ting inte förändras. För jag ser hur dåligt jag mår, och vissa ansiktsuttryck sammanfattar allt jag känt de senaste fem-sex åren. Och att jag tillåter mig själv må så. Över andra.
Så funderade jag på igår huruvida jag skall ta mig ur den här situationen som råder. En lösning känns rak men smärtsam. Den kommer att innebära en ställd fråga. Och svaret på frågan blir så avgörande för min del. Det är ungefär 50% risk att jag kommer att gå under totalt. Jag kommer att repa mig, allt blir stabilt tids nog, men boy am I gonna crash like a twin tower. Och det är det jag är rädd för. Det är därför jag inte vet än om jag vågar mig på den lösningen. Samtidigt som den känns mer klockren; faktum är att det är mer min jargong nu för tiden. Jag har lärt mig att bli mer rakt på det senaste året. Ta mig som jag är, annars slipper man och kan dra åt helvete. Jag har på sätt och vis, på många sätt och vis, införskaffat en drivkraft som tvingar folk till ärlighet. Ställ en rak fråga, få ett förhoppningsvis rakt svar. Det förtjänar alla.
Annars har jag liksom försökt smida lite planer framöver, men likväl förbaskat så vet jag inte hur jag skall få teori till att bli praktik. Det har jag aldrig förstått mig på. Tips?
Så funderade jag på igår huruvida jag skall ta mig ur den här situationen som råder. En lösning känns rak men smärtsam. Den kommer att innebära en ställd fråga. Och svaret på frågan blir så avgörande för min del. Det är ungefär 50% risk att jag kommer att gå under totalt. Jag kommer att repa mig, allt blir stabilt tids nog, men boy am I gonna crash like a twin tower. Och det är det jag är rädd för. Det är därför jag inte vet än om jag vågar mig på den lösningen. Samtidigt som den känns mer klockren; faktum är att det är mer min jargong nu för tiden. Jag har lärt mig att bli mer rakt på det senaste året. Ta mig som jag är, annars slipper man och kan dra åt helvete. Jag har på sätt och vis, på många sätt och vis, införskaffat en drivkraft som tvingar folk till ärlighet. Ställ en rak fråga, få ett förhoppningsvis rakt svar. Det förtjänar alla.
Annars har jag liksom försökt smida lite planer framöver, men likväl förbaskat så vet jag inte hur jag skall få teori till att bli praktik. Det har jag aldrig förstått mig på. Tips?
Tuesday, September 04, 2007
Fetton
Känner mig rätt sönderjobbad och sliten. Det är mycket på jobbet nu och jävligt krävande både psykiskt och fysiskt. I förrgår var jag tvungen att sätta mig ned och bara andas ut, omgiven av pensionärer med ångest. Till slut, när jag blev förstärkt, så var jag tvungen att säga till mina två kollegor att de fick ta över så att jag kunde gå undan från en viss patient som ältade angst i en timme med mig innan de gick på sina pass. Jag sade det till och med inför patienten, något jag ångrar i efterhand. Gick ut och tog en cigarett.
Dessutom är min chef fortfarande cpig. Det är nästan så man ibland vill vrida nacken av henne, men problemet är att hon är så jävla fet att händerna förmodligen hade blivit totalt mosiga och reumatiska. Alltså, jag har väl liksom inget direkt emot feta människor, min mormor är fet. Men hon är ju i alla fall vettig.
Nåväl, jag fick min dos av socialisering och alkohol helgen som var då vi satt några tjejer hemma hos Emma i Falkenberg. Gick ut, träffade nära och kära. Jag gick på någon form av efterfest, demonstrerade verkligen jättetjusiga high kicks och förstörde någons knull genom att knacka på som en galning och be om att få låna Nintendo Wii, för att senare knacka på igen, bli insläppt och ge tjejen hennes mobil i vilken jag hade svarat när det ringde ute i vardagsrummet. Åh nej, how bad. Not. Har mest dåligt samvete över tjejens kompis som berättade om hur dåligt hon mådde i telefonen i tron om att jag var mobilens ägarinna. Och lovade henne att komma dagen efter.
Till slut spatserade jag genom Falkenberg med mina nya skor ut till Elin. Letade fram nyckeln under någon lykta, låste upp och smög in till Elin där jag klappade henne på armen och viskade att nu var jag hemma. Sedan blev det sömn i soffan.
Håller på att somna precis nu i stunden, så det är nog bäst att jag avrundar och fortsätter imorgon, min enda lediga dag. Trots att det var en till speciell grej jag vill ta upp. Min enda lediga dag. Det får bli då.
Dessutom är min chef fortfarande cpig. Det är nästan så man ibland vill vrida nacken av henne, men problemet är att hon är så jävla fet att händerna förmodligen hade blivit totalt mosiga och reumatiska. Alltså, jag har väl liksom inget direkt emot feta människor, min mormor är fet. Men hon är ju i alla fall vettig.
Nåväl, jag fick min dos av socialisering och alkohol helgen som var då vi satt några tjejer hemma hos Emma i Falkenberg. Gick ut, träffade nära och kära. Jag gick på någon form av efterfest, demonstrerade verkligen jättetjusiga high kicks och förstörde någons knull genom att knacka på som en galning och be om att få låna Nintendo Wii, för att senare knacka på igen, bli insläppt och ge tjejen hennes mobil i vilken jag hade svarat när det ringde ute i vardagsrummet. Åh nej, how bad. Not. Har mest dåligt samvete över tjejens kompis som berättade om hur dåligt hon mådde i telefonen i tron om att jag var mobilens ägarinna. Och lovade henne att komma dagen efter.
Till slut spatserade jag genom Falkenberg med mina nya skor ut till Elin. Letade fram nyckeln under någon lykta, låste upp och smög in till Elin där jag klappade henne på armen och viskade att nu var jag hemma. Sedan blev det sömn i soffan.
Håller på att somna precis nu i stunden, så det är nog bäst att jag avrundar och fortsätter imorgon, min enda lediga dag. Trots att det var en till speciell grej jag vill ta upp. Min enda lediga dag. Det får bli då.
Subscribe to:
Posts (Atom)
