Hade glömt den gången då jag tog med mig kameran till Ecke. Då jag lade upp klippen på bloggen och blottade mig, och gjorde det jävligt mycket faktiskt. Men av en slump kom jag över det igen, och blir smått arg över hur vissa saker och ting inte förändras. För jag ser hur dåligt jag mår, och vissa ansiktsuttryck sammanfattar allt jag känt de senaste fem-sex åren. Och att jag tillåter mig själv må så. Över andra.
Så funderade jag på igår huruvida jag skall ta mig ur den här situationen som råder. En lösning känns rak men smärtsam. Den kommer att innebära en ställd fråga. Och svaret på frågan blir så avgörande för min del. Det är ungefär 50% risk att jag kommer att gå under totalt. Jag kommer att repa mig, allt blir stabilt tids nog, men boy am I gonna crash like a twin tower. Och det är det jag är rädd för. Det är därför jag inte vet än om jag vågar mig på den lösningen. Samtidigt som den känns mer klockren; faktum är att det är mer min jargong nu för tiden. Jag har lärt mig att bli mer rakt på det senaste året. Ta mig som jag är, annars slipper man och kan dra åt helvete. Jag har på sätt och vis, på många sätt och vis, införskaffat en drivkraft som tvingar folk till ärlighet. Ställ en rak fråga, få ett förhoppningsvis rakt svar. Det förtjänar alla.
Annars har jag liksom försökt smida lite planer framöver, men likväl förbaskat så vet jag inte hur jag skall få teori till att bli praktik. Det har jag aldrig förstått mig på. Tips?
No comments:
Post a Comment