Gloomy Sunday

Det är söndag, och jag undrar var min måttliga depression håller hus.

Ibland förbannar jag den grund som byggde mig. Det där jävla ägget. Den där jävla tanken om att det skulle vara en bra idé. Samtidigt som jag givetvis är evigt tacksam. Eftersom man skall vara det. Men ändå. Jag känner inte längre någon vidare samhörighet till livet och det runt omkring mig, det försvinner liksom mer och mer för varje dag. Särskilt en sådan här dag då jag avskyr varje ögonblick och bävar inför nästa, och nästa igen.

Den här helgen har jag vaknat upp jämte Mica. Det är en obeskrivlig känsla som jag upplevt med ytterst få personer. Jämte henne somnar jag alltid lika tryggt, och vaknar med ett leende på läpparna innan jag slänger täcket över huvudet igen. Men det funkar inte längre att fastna för mycket vid en person. Likt ett löv på ett träd. För löven faller alltid till hösten. Och även om jag vet att i bl.a. Mica så finner jag en sann vän och följeslagare i livet så finns det olika vägar att gå och...att "alltid finnas där för dig" inte betyder att alltid finnas där för dig. Vilket jag visserligen inte har svårigheter med att förstå varför, men det är så det är.

Jag gråter varje kväll och natt nu igen, sedan några veckor tillbaka (förutom när jag sover jämte någon). Jag vet inte varför, och kanske finns där inga svar.

Men varför i helvete har Kane nipple piercings i sin brynja? Now that's just stupid.