Knekt dam

Det är som om jag behöver min ranson med tårar var dag. Jag lät tårarna falla i duschen tidigare ikväll, och nu känns det lugnt. Eller sådär vidare lugnt är det aldrig. Jag har min ångest och jag har min stress och sist men inte minst så har jag min depression, men samtidigt så måste man kunna skilja på stunder och inte se allt i gråskala. Klart som fan att jag har fina stunder då jag skrattar i gott sällskap, men jag har faktiskt aldrig någonsin vågat kalla mig själv för lycklig.

Det känns ändock jävligt skönt att vara halvt om halvt medveten om vad som resulterar i upprivna känslor och tankar; något som är väldigt få förunnat. Ibland känner jag mig fruktansvärt arg. Mina senaste relationer till det motsatta könet har plockat isär min stolthet och min självkänsla. Inget finns kvar, det kan jag försäkra Er om. Det är utsålt. Och även om jag vet att det byggs upp igen så svider det som fan att regelbundet fundera kring "vad var det som inte jag kunde ge, vad har hon som inte jag har, vad är det för fel på mig?" och väldigt mycket "varför räcker aldrig någonsin jag till?"

Som Ni kanske förstår så kan jag hålla på så där hur länge som helst. Plåga mig själv till jag blir alldeles tokig och söndergråten och ibland hyperventilerar.

"Vaknade upp igår av en så påtaglig känsla om att jag behöver dig nära och jag kunde inte göra annat än att fråga mig själv: Kommer han någonsin att känna det jag gör? Kommer du det?

Nej, förmodligen inte."

Bang bang, my baby shot me down. Tror det där var min sista stolthet, hehe. Att verkligen på sätt och vis böna och be "snälla tyck om mig, ändå!" när jag egentligen visste vad svaret skulle bli. Men man lever ju på hoppet in i det sista.

Well, jag har inget annat att säga än...synd. Synd att det blev som det blev. Och i sista fallet; synd att jag faktiskt aldrig fick en ärlig chans. Men så är det bara. I get it, she's just everything I'm not, som Royal skulle ha sagt och skrattat. Jag älskar den scenen. Och sedan handlar inte allting alltid om mig. Det måste inte vara fel på mig. Jag är bara mest förvånad över hur svårt jag haft att hålla människor kvar. För det är bara att lägga alla korten på bordet; jag är en härlig människa. På typ nästan alla sätt. Jag har börjat ta åt mig av saker som jag får höra av människor gång efter gång, efter gång. Det kan få mig att le på efterhand.

Tack allihop som får mig att le, jag hoppas att det är ömsesidigt. Om så inte är fallet så är jag bäst på att kittlas.