Kan undra...

...hur många som ljuger om sina matvanor. Och varför? Det tycker jag är intressant.

One Inch Man

Jag stod precis och funderade på en sak en liten stund. En kille på helgon.net spanade in mina två bilder, jag gick in på hans profil och han såg väl inte så illa pinkad ut så jag tänkte att jag skriver väl en rad eller två. Fast så stod det att tjejer med hjärnspöken inte behövde besvära sig. Och att han föredrar att kommunicera med brunetter. Jaha? Vad bra det började.

Först tänkte jag skriva något om hår. Sedan ändrade jag mig och tänkte skriva något djupt och intressant, och efter det kom jag på att jag orkar fan inte. Så jag frågade hur lång han var.

183cm. Why?

Satt och skämdes en stund, funderade kring vars min mojo tagit vägen. Sedan kom jag snabbt över till något annat och frågade mig själv 'Hur ofta ljuger folk om sin längd?'

Jag har en liten föreställning så där om att tjejer gärna ljuger för att verka mer petite och Tingeling, drar av en centimeter eller två medan killar vill vara mer Tarzan-långa och därför lägger på några centimeter.

När det var dags för skolfoto brukade jag alltid vila på den ena höften för att kunna krympa några centimeter för jag ville absolut INTE hamna på samma plats i fotot i år igen. Längst upp i höger eller vänster hörn. Fy fan vad tråkigt det var. Fotografen märkte ju alltid till slut att det skiljde några decimeter mellan mig och den jag stod jämte och placerade mig irriterat uppe i hörnet till slut. Och så fick man vara "den där bruden uppe i hörnet". Mastodonttjejen. Alla som fick sitta ned längst fram eller stå i hörnen i den bakre raden kunde ju lika gärna ha blivit kallade för "giraffen" eller "långben" i skolan och därmed tappa status, det var ju hur oballt som helst. Jag blev ofta påhoppad på grund av mina långa ben ända till jag äntligen fick en komplimang för dem av min dåvarande klasskompis Tony - han påpekade nämligen att har man långa ben kan man nog bli en jävligt duktig strippa.

Under fotbollsmatcher kunde man få en hel del pliriga små feta ögon riktade mot sig ungefär en meter nedanför. En gång blev jag kallad för jätte. "Täck jätten på backlinjen!" Det var vad de sade innan de visste att jag jämt rusade i full fart och satte armbågen i deras blygt tilltagna små flickbarmar. Jag hade ju inga bröst alls själv så jag hade inget att vara rädd för och tur var väl det.

Dessvärre kan man ju inte få några häftiga jobb heller som typ pilot...eller hovnarr. Istället måste man bli adlig eller jurist.

Och så börjar jag nojja. Tänk om jag inte har den längd jag säger att jag har? Jag vill inte ljuga om min längd! Tänk om någon plockar fram ett måttband och säger "jag tänker ta dig till min fru men först...!"

Jag MÅSTE mäta mig, snart!

Fall into me...

...snälla, gör. Jag behöver det, skulle kunna jaga Dig över halva Södermalm i tidig morgonsol efter en blöt utekväll. Jag älskar när solen stiger upp och man inte gått och lagt sig än, jag nästan föds på nytt. Jag vill bara ligga på en gräsmatta och gro tillsammans.

We could be a really fucked up family...

Och på tal om familj; mor, hennes sambo och storebror kommer imorgon och stannar i två nätter. Jag skall ta väl hand om dem. Jag tycker ju om att få besök.

En annan person som inte brukar vara här så ofta hade jag också tyckt om att träffa. En människa som jag räknar som en väldigt nära vän. Men det är också en för mig nära vän som varit här flera gånger och inte visat det minsta intresse av att ses. Det gör mig riktigt ledsen, och det är något jag borde ta itu med någon dag det med. Det är fan lika bra att börja sålla i sina bekantskapskretsar. Tänker man, och sedan gör man inget åt det, det rinner helt enkelt ut i sanden. Tråkigt...jag är trött på att bli ledsen och besviken på folk.

There is a light that never goes out

Jag är tillbaka på min klippa, har tvagat mig, kört tre maskiner tvätt och röjt i diverse andra sysslor idag efter jobbet. Så som det ser ut just nu så är det lika bra att jag hittar på saker mest hela tiden. Jag vet dock inte hur länge jag orkar.

Tar tre dagars semester. Jag trivs med mitt jobb så jag vet inte varför jag känner som jag känner...men det skall bli jävligt skönt. Jag har knappt haft någon semester än dessutom. Känner mig så jävla trasig och blir ständigt påmind av människor att jag är tärd och schleten. Dricker på tok för mycket, sover inte tillräckligt och misshandlar min själ varannan dag. Ofta skulle jag kunna ställa mig och gråta på plats för att jag känner mig så utmattad. Känner mig som 45 ibland. Jag önskar att ni hade kunnat få mig att känna mig bra, vettig, ung och bra istället.

They don't give a fuck about you.

Jag är så jävla trött på människor just nu. Ytligt bekanta, nära vänner och främlingar på krogen. Igår sade jag rakt ut till en vän att jag inte är intresserad av något halvhjärtat, då kan det vara. Jag vet inte om han förstod, men skit samma. Steget att vara så där ärlig mot människor är en bit på vägen. Jag måste bli hårdare. Ännu hårdare. Har många gånger fått frågan 'Varför?'

För att jag tycker att det är så jävla ballt, så klart.

...

För att jag förtjänar rättvisa. Inget annat. Jag är inte intresserad av något annat än rättvisa just nu.

I fredags åt jag middag på Debaser och drog sedan ensam till Snottys där Ronnie jobbade. Jag satt och provade drinkar i några timmar innan jag drog med mig Ronnie till Nada Bar och sedan vidare till Debaser. Där vart så jävla rörigt, jag blev typ trött på alla. För mycket folk helt enkelt. Stod och pratade med Gammelgäddan och hans kompis och jag vet inte om det gjorde mig på bättre humör. Det är väldigt trevligt att träffa D, absolut inget annat, men att prata relationer och nya respektive gör mig ganska nedstämd rent generellt. Eller är det så där standard att prata om? Om det är det, och jag inte mår strålande av det...betyder det att relationen är överflödig? Det känns ju skitjobbigt. Att jag dessutom vart påmind om tillrättavisningen på Åsögatan kändes heller inte klockrent. Vilket även fick mig att tänka på O som är ett jävla kadaver och inte hört av sig på flera månader.

Jag kan uppriktigt säga att jag, just nu, inte trånar efter någon. Jag är inte intresserad. Däremot kan tankar, minnen och analysering få mig till tårar och den där tunga jävla andningen. Precis som nu. Paulina ligger och sover och jag vill verkligen inte väcka henne så jag försöker kväva allt genom att sätta händerna för ansiktet. Jag tror jag känner mig utnyttjad. De handjur som jag fastnat mest för har alla övergivit mig.

Andas in...andas ut.

I lördags följde jag med Paulina och Sami till tatueringsstudion. Swahili Bob har drop in på lördagar vilket är en utmärkt idé. Den här gången fanns jag bara med som sällskap, men jag får nog smycka min kropp snart. Har ju några igenomtänkta saker, och jag känner att jag behöver göra det av några olika anledningar.

För att jag vill vara ball, såklart.

Sedan stack vi till Jasmins födelsedagsfirande på Stora Essingen - jag kände mig som en jävla gothare när jag anlände och satte mig i skuggan direkt medan de andra solade (förutom Sami och Paulina p.g.a. tatueringar), men vilken värme här har varit! Det var en konstig dag. Plötsligt satt jag med stirrande blick ut över vattnet. Det var alldeles becksvart. Ni vet när blicken fastnar? Det gör min ofta. Fick kämpa för att hindra tårar från att bryta ut, lite senare gick vi hem till Jasmin och till slut tog jag med mig Paulina till Marie Laveau. Det var 80's i kombination med någon pridefest...gud vad många homos där var. Jag har inget emot gaymänniskor, men jag kan lova att det inte var ett klockrent ställe att spana handjur på. Så jag drog med Paulina till Rocks istället, för där finns ju inte alls bara en massa långhåriga och äckliga drägg.

Några timmar senare gick min kära roomie och jag mot Götgatan och spottade och fräste. Som vanligt blev vi kvällens hackkycklingar vilket får en att tröttna rejält. Ni vet sådana där tjejer som börjar knuffa på en på dansgolvet, eller köra armbågen i magen på en. Tänk er att, varenda gång ni går ut och ställer er på ett jävla dansgolv, så flockas de kring er. Jag vet fan ta mig inte varför Paulina och jag alltid måste stå ut med sådant där. Visst är vi jävligt snygga, men det kanske även beror på att man ser att vi går ut och faktiskt har ROLIGT. Vi är utåtriktade och sociala, skrattar mycket och förmodligen sticker det människor i ögonen. Men för att vara en aning ärlig...det är inte roligt. Jag kunde inte gå hem i mina pumps då jag blivit stämplad inte en och inte två, utan säkerligen sex-sju gånger. Tack, jävla fittor.

På Götgatsbacken blev jag illa tilltalad av en liten jävla skitunge till testosteronmonster, och senare på McDonald's så fick jag höra "håll käften jävla hora" av en norrman som började lipa över ett glas vatten och stoppade upp kön varpå jag påpekade att vatten, det finns i kranen.

Vissa borde få ligga mer (jag med), och andra borde ha fått mer stryk som ungjävlar. Det står jag fast vid.

Jag är ljuset.

HELVETES JÄVLA HELL-G

Fy fan. Jag vill sjunka genom jorden, försvinna. Den här helgen har varit helt otroligt sorglig och nu vill jag fan, återigen, inte vara med längre. Mänskligheten är ett jävla skämt som liksom gång på gång får en att skratta av förtvivlan.

Men som vanligt gäller det att vända på skiten och börja om på nytt. Tröttsamt? Ja. Men jag skall ge mig fan på att få ett schysst avslut på den här söndagen. Annars vet jag inte vad jag skall ta mig till. Nu skall jag dock gå ned till ICA.

Skit

Jag känner mig mållös. Det kanske blev lite väl mycket på en och samma gång. Paulina är på väg från Svart Kaffe med min favoritsmörgås, sedan drar vi till Swahili Bob. Får se om drop in-tiderna känns passande, Paulina skall gadda sig men förmodligen kommer jag att vänta lite. Sedan blir det födelsedagsfirande ute på Stora Essingen.

Nu kom Paulina. Hon är allt jag behöver nu.

The Fountain

Har suttit och tittat på The Fountain tillsammans med min gosedjurssäl. Jag älskar den filmen, varje gång. För Er som fortfarande inte sett den så gör det. Den är ju otroligt fin. Jag började gråta redan efter nio minuter. Vilken syn för min roomie att komma hem 21:30 från jobbet; mötas av en varelse sittandes i soffan i filt, med de fulaste, randiga TÅstrumpor du kan tänka dig, laptop i knät, en Sälle i famnen och tårar som flödar i mörkret. Fast vi funkar likadant när det gäller film så det är lugnt. Det borde alltid vara lugnt.

Nu skall jag läsa och sova.

Revor i seglet

Tänk om man hade kunnat njuta tillfullo av att vara singel. Så där vakna varje morgon och tänka "aah, ännu en dag som singel, fy fan vad underbart!" Istället känns det stundtals fult och jobbigt, ungefär som att vakna med ett instinktivt "NEJ".

Jag vet inte varför jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt ibland men jag har väl mina aningar. Bekräftelsebehov och avsaknaden av värme i en famn, omtankar och förståelse. Man vill känna sig attraktiv och särskild.

Men varför känner man sig som singel misslyckad? Den delen förstår jag inte riktigt. Speciellt inte i min låga ålder. Vad fan skall jag känna efter så mycket för, vad fan skall jag bry mig så himla mycket om exragg och ge mig själv en käftsmäll så fort det går framåt för dem? Varför krymper man som person när andra växer? Och i den frågan så är internet ett satans påfund, det är ju ta mig tusan hur destruktivt som helst. Facebook är satans avkomma. Bilder man inte vill se poppar upp, status och uppdateringar likaså. Egentligen vore ju det bästa att avsluta relationer, men jag är duktig på att vilja hålla kvar vid saker och ting. Jag borde bara släppa. Så som jag mår nu så spelar inte sporadiska och halvhjärtade kontakter så stor roll. Det borde i alla fall inte göra det. Det har till och med funnits de gånger då jag hållit min hand för skärmen där något jag inte vill se befinner sig, till jag klickat mig till nästa sida och kan ta bort handen.

Vid andra tillfällen hugger det till i hjärtat. Minnet är min värsta fiende. Och nojjan. Jag måste bygga upp mitt inre igen men det känns skitjobbigt att göra själv. Det känns urlöjligt och skamfullt, men ibland önskar jag att jag kunde stanna upp folk i min omgivning, springa ifatt och komma någonvart jag med. Jag känner mig värdelös. En loser eller ett skämt. The fool, igen.

Jag är medveten om vad jag håller på med och jag är jävligt trött på det men just nu finns inget annat.

Att köpa loss ett hjärtslag...

...har aldrig känts så svårt som nu. Jag älskar andras hjärtslag, brukar ligga och antingen lyssna eller känna medan lugnet sprider sig i kroppen på mig samtidigt som allt rusar. Som att jag får kraft från Dig. Jag tyckte att det var underbart. Förmodligen lika underbart som det hade varit att vila på en arm i Vitabergsparken medan man ligger och vilar i skuggan. Jag börjar bli otålig och rastlös, jag tror på utgångsdatum.

Mina män.

Just precis, Edward Norton. Mannen med extrem närvaro i blicken, och det är inte utan lite skam som jag bekänner att jag personligen tycker att han är oerhört attraktiv i American History X.

Någon som förmodligen gått ned sig lite men Jared Leto hade finast ansiktsdrag ett tag där. Jävla Jared.

Huvudkaraktären i ett av mina favoritspel, Final Fantasy. Cloud är lika snygg som han är påhittad, och jag avskyr när japanska karlar klär ut sig till honom.

Åh, Blixa Bargeld...följt med en suck. Och en till. Han är gubbe, han är lönntjock men trots det har han oerhörd jävla pondus, klär sig jävligt snygg, leker med en massa genier och är ett själv. Världens snyggaste gamling kanske?


Brett, vars har du tagit vägen? Verkar en aning för mild för mig men ack så fin och fager.

Christian vet jag inte särskilt mycket om, förutom att jag tycker att han är himla bekväm att se på.

Michael Shuman som jag fick träffa efter konserten på Annexet. Visste knappt att han fanns innan dess, men nu vet jag det och även att han är banbrytande vacker.


Och där sitter han igen, till höger om rödtotten.

Rödtotten, som råkar vara Josh. Som råkar vara en man som verkligen är en man. Fan vad jag saknar mötet med honom, aldrig att någon gjort så stort intryck på mig. Han var charmig, rolig, lagom kaxig, sexig och ögonen var allt det där och tusen gånger mer. Mums. Han är svår att sätta fingret på.
Johnny, Johnny. Jag skall ta båten till Amerikat och göra dig till min.

Titel

Jobbet idag har gått bra. Jag satt och slumrade till några gånger, drack kaffe, cola och åt min sallad. Igår när jag gick från Snotty så ville jag släpa ansiktet längs med marken på Bondegatan och tanken har inte slagit mig idag så något framsteg är det väl allt.

Tog en öl efter jobbet på Snaps, gick på bio och såg Jiddra inte med Zohan. Den var rätt kass, jag blev besviken. Jag tycker att den var rätt barnslig och de facto att Mariah Carey gästspelade lite gjorde inte filmen bättre. Hon är ju rätt så kass alltså. Förmodligen jävligt barnslig.

Sitter med jeansblå naglar och dricker det sista ur min cola, sedan blir det nog sömn.

Fan, man kanske skulle föda ett barn?

Issuefittan

Kom hem till honom en sen kväll, som det yrväder jag är. Var lite påverkad och hade längtat efter hans närhet. Och oftast blev det så att jag hörde av mig när jag var påverkad då jag kände mig en aning bortstött och knappt vågade höra av mig vanligtvis. Men när jag var i det där tillståndet så tog längtan över och stoltheten hamnade under skorna.

Han hörde inte av sig på drygt en vecka och jag gick som på nålar. Till slut fick jag ett sms där det stod att han skulle ringa mig dagen därpå, vilket blev klockan 22:00. Vi pratade en bra stund, och jag verkligen led genom hela samtalet då jag vart så jäkla labil och hade varit en vecka. Samtalet som skulle ha varit en förklaring från hans sida om varför han inte hört av sig gick över till att handla om mig och mina "issues". Varför jag är som jag är. Det känns så jävla passé. Sedan kom något upp som fick mig att bli till is. Han tog upp den där kvällen. "Tro mig, jag vill träffa dig även om du är full, men..."

En relation kan inte stå på sådana grunder. Nej. Sedan frågade han om jag inte hade märkt något med honom den kvällen. Mina hjärnceller brände fett men jag kom inte riktigt på vad det var han syftade på. Då berättade han att han hade varit väldigt nedstämd och kanske inte var på humör för att dras med i mitt...yrväder, skulle man kunna säga. Jag kände mig skitdum. Herregud, hade jag våldtagit karl'n? Jag förklarade att om han hade varit lite mer öppen och sagt som det var så hade jag givetvis stöttat honom och hållit om honom hela natten och morgonen om det vore så. Även om jag var påverkad, då berusning inte stjäler hela mitt förstånd.

"Men jag vill få stöd för att du VILL ge mig det. Det skall inte vara påtvingat." Men ok...då kände jag direkt att nu visste jag varför jag aldrig får behålla någon eller varför jag aldrig får ett avslut. För mig, så vill jag alltid finnas för en människa som jag tycker väldigt mycket om. Det finns inga stunder då jag skulle prioritera något annat. Hejsan hoppsan; så lojal är jag. Men gud vad dum jag är. Jag har alltid trott att folk känt så där för mig. Att man haft något ömsesidigt med någon.

Jag måste vara världens mest lojala och korkade idiot. The fucking fool.

200%

Usch, känner verkligen inte för att jobba idag. Igår ville jag ta en taxi till Arlanda och bara dra, men jag har inget pass.

Skall slänga ihop en sallad snabbt och hastigt, spatsera till Skanstull, ta tunnelbanan till jobbet, förmodligen somna några gånger framför datorn, hetsdricka kaffe, avlida, åka till Skanstull, ta en runda på Åhléns och köpa nagellack, promenera hem och bara sköta om mig själv. Laga något riktigt gott. Läsa lite kanske.

Och samtidigt tänka på all skit som flickar runt i hjärnkontoret non stop, tänka att det blir nog bättre, min tid kommer att komma (allt har sin tid), tänka på hur skönt det vore med lugn, tänka på var Han är...

Jag har två heltidsjobb.

...

För några timmar sedan satt jag nästan som i trans på Snotty, Skånegatan. Fick akutangst sen eftermiddag under en runda minigolf och bestämde mig för att äta frukost på Snotty över en öl strax efter 19:00 med David och Ronnie som sällskap. Men jag kedjerökte bara mig igenom de tre öl, satt med fast blick och funderade på hur jag ytterligare en gång skall lyckas ta mig ur de här känslorna. Hur jag skall lyckas lura djävulen i vår dans.

Kommer ju aldrig fram till något. Borde ha en vit period men det funkar fan inte på sommaren. Blommor behöver sitt vatten.

Jag är död, igen. Med krigsskador som pryder min hud. Brännsår på vänster underarm, under en 2.35:1-stämpel sedan lördagsnatten. Ytterligare en 2.35:1-stämpel på högerarmen sedan fredagsnatten med tillhörande skärsår från ett söndrigt glas på vänster fot. Killerblåmärke på höger knä, fortfarande kvar från Gröna Lund. Totalt trasig med avsaknad av mentalt immunförsvar.

Lika bra att sova. Jag behöver Någon.

Bull

Sitter och skriver helt planlöst. Om absolut ingenting och - ärligare än något annat.

Har känt mig glad idag på kvällningen. Kom hem från jobbet, hämtade upp Paulina här hemma och kilade sedan till Debaser. Spanade efter snygga killar som lyste med sin frånvaro och träffade kompisar. Både från Stockholm och Falkenberg. Sedan gick vi till Vitabergsparken och träffade ytterligare kompisar. Kom hem, tog en dusch, gjorde popcorn (på spisen) och nu sitter jag här. Med ett glas vatten. Skriv skriv skriv. Kämpar för att släppa spärrar och skriva utan att faktiskt tänka. Vad känner jag NU...

Blundar, känner. Måste vara rätt låt, för jag skriver aldrig utan musik. Det är en enda komposition, hela alltet. Jag väljer musik utifrån vad jag vill skriva. Det blir som ett vapen för att förstärka orden.

Fan, jag har känt mig glad ikväll. Varför? Fan.

Man vill ju dela det med någon. Visserligen har jag delat det med min kära roomie. Hon kände sig också ovanligt glad ikväll. Men jag tror att både hon och jag är överens om att det inte är riktigt samma sak. Även om vi kommit att betyda väldigt mycket för varandra.

Den enda du säkert har är dig själv. Men om man förlorat sig själv då...i något stort och jävligt tjockt.

Jag dricker för att slippa känna. Gärna fyra dagar i veckan. Det går lite i perioder det där men fan, gärna så ofta som möjligt för jag känner ju alltid. Jag har aldrig funnit så mycket hjälp som i alkohol. Även om jag vet att det är idiotiskt, meningslöst och...jävligt dräggigt, så betyder det något för mig. Jag slappnar av, blir mindre nervös och ledsen, kan skratta och charma människor. Ja, verkligen charma människor. De blir ju stormförtjusta i mig, både damer och herrar...men i vad? En suput. Ett alkohål. Ett svart hål. Som återigen inte betyder något. Eller något, såklart. Men det gör ju råttor i kloaken också. Och ja, jag nedvärderar mig själv. Men glöm aldrig; man får sådan stor hjälp på vägen. Jag vill ha hjälp fast på andra vägen. Älska mig, beundra mig, var snäll mot mig. Uppskatta mig. Det är tungt att ha bra självförtroende när folk drar ned en i skiten. Jag vet att jag har en jävligt schysst grund till att ha bra självförtroende; Jag ser bra ut, jag är förståndig, stark, rolig, jävligt snäll osv osv men för tusan. För vem. Det är bullshit att vara det för sig själv. Åh vad roligt liksom. Skall man gå runt och ha bra självförtroende inför sig själv. Vad fan är det för något?

BULLSHIT.

Absintheminded

Satt på after work igår och hade det trevligt, blev dock full för fort på grund av oidentifierbar kostvana. Det slutade borta vid Odenplan hos Niklas. Vi fem, ett kök, oi!-punk, absinthe och cigaretter. Åkte kommunalt hem.

Idag vaknade jag klockan 09:00, kände rent intuitivt "nej", så jag har suttit här inne i lägenheten hela dagen. Paulina fick med mig ut en stund då hon skulle till Pocketshop och vi även behövde handla på ICA (handlar alltid på ICA). Det är bra att ha någon som rastar en ibland. Det är ju det jag behöver. Ingen förmyndare, bara en lekkamrat. Fick med mig tre böcker hem i alla fall; Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami, Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist och New York-trilogin (Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet) av Paul Auster.

Jag älskar Murakami efter att ha läst Kafka på stranden. Pär tipsade mig om den vilket jag är glad för. Jag gillar tips. Imorse efter att ha sms:at chefen så fick jag ett sms av en herre som tipsade om Littlest Things med Lily Allen. Jag förväntade mig inget sms, får typ aldrig sms längre, så jag blev vettskrämd men det var en finfin låt som jag inte hört innan.

Äh...det blir inte bättre. Jag lägger mig och läser jPod som är skriven av Douglas Coupland. För att sova, och sedan gå till jobbet imorgon och läsa loggfiler.

Kvällssukt

Och så till det riktigt tråkiga. Död inför världen, inför mig själv och avsaknad av den där livsgnistan som får en att uppskatta känslan av frisk luft början på dagen som tar vägen till lungorna via näsborrarna.

Man knarkar sorg, rätar aldrig på ryggen och undviker ögonkontakt med folket utanför på gatan. Jag vill inte se dem, vill att allt skall upphöra, låta den största muskeln i samhället sluta slå. Saker betyder ändå ingenting. Jag betyder aldrig något. Man tror det ibland men så blir man liksom sedvanligt påmind om att nej, det finns minsann viktigare saker. Alltid. Jag tackar och niger, viker av runt hörnet och sätter mina kaninframtänder i tegelväggen.

Jag vill ha kärlek och värme, trygghet och längtan, tankar på denne Någon som får en att bara hålla ut ändå. Och jag vill inte tänka tillbaka på de få tillfällen som jag faktiskt känt mig hemma för då gör det ont. Skulle vilja be alla att dra åt helvete.

Skaffar jag kids så skall de vara fina kids, som vet hur man beter sig.

...vill höra Någons röst säga att det är över. Stryka min kind och låta tyngderna falla från mina skuldror. Och inte som någon jävla välgörenhet. Nej, istället för att man verkligen vill göra något för mig. Usch.

Nu blir ju saker inte bättre av att Paulina och jag inte har någonstans att bo fr.o.m. första september. Det känns för jävligt. Vi har inte riktigt orkat eller hunnit ta itu med det, och nu börjar det brännas. Och det förstör för oss båda. Vi båda behöver lite flyt. Vi mår ju fan kasst om vartannat och jag vill inget hellre än att se oss båda on top of the world där vi hör hemma.

Jag vill sova och slippa tänka.

Kvällssuck

Sitter med en snus i käften här i soffan och tittar på ett tråkigt jävla UR-program på ettan som tycks handla om att typ även invandrare kan vara djupa och poeter. Go figure. Med Tool i hörlurarna och tänker på att allt känns skit just nu. Go figure, igen.

Åkte alltså ned till västkusten, hängde med mor och andra nära & kära, firade midsommar, var full, klippte mig, shoppade högklackat gånger tre och sedan var det dags att dra vidare. Sov hos far en natt i Göteborg för att dagen efter bege mig till Metaltown på Frihamnen. Drack öl, såg band, minglade, hängde med storebror, efterfestade på Sticky Fingers, vart attackerad av två killar utanför klubben vid stängningstid. Och spöade en kille, för första gången i mitt liv. Slogs, för första gången i mitt liv. Jag är, så här i efterhand, riktigt jävla stolt över mig själv.

Metaltown dag två, hängde med folk, drack öl, mer öl och jättemycket mer öl, såg band, minglade, råkade hamna i småbråk utanför öltältet med ett riktigt stolpskott, åkte spårvagn och anslöt mig till bror på Sticky Fingers igen, satt i rökrummet och fick nya kompisar, var ensam, ställde mig och lirade flipper, drack öl, promenerade till avenyn och åt, tog taxi till centralstationen och hotellet. Somnade.

Efter att jag kom hem till Stockholm så har jag nästan druckit öl varje dag. Det har känts välbehövligt och bra. Men dåligt samtidigt, såklart. Har även varit fruktansvärt oansvarig vid ett tillfälle, mycket på grund av hur jag mår just nu. Segt.

Igår var vi på Gröna Lund. Sami, Phil, Paulina och jag kilade dit vid tretiden, drack enlitersöl och en stund senare så anslöt sig även Jasmin och Koo. Slog halvt ihjäl mig inne på Lustiga huset, skitstället stängde vid 23:00 så därför tog vi färjan till Slussen igen. Jag tog en öl på Debaser med Paulina innan vi stack hem, svidade om och äntrade Berns strax efter 01:00.

Idag sov vi till 16:00. Vad trött jag blir.

Instant espresso...

...über alles.