One Inch Man

Jag stod precis och funderade på en sak en liten stund. En kille på helgon.net spanade in mina två bilder, jag gick in på hans profil och han såg väl inte så illa pinkad ut så jag tänkte att jag skriver väl en rad eller två. Fast så stod det att tjejer med hjärnspöken inte behövde besvära sig. Och att han föredrar att kommunicera med brunetter. Jaha? Vad bra det började.

Först tänkte jag skriva något om hår. Sedan ändrade jag mig och tänkte skriva något djupt och intressant, och efter det kom jag på att jag orkar fan inte. Så jag frågade hur lång han var.

183cm. Why?

Satt och skämdes en stund, funderade kring vars min mojo tagit vägen. Sedan kom jag snabbt över till något annat och frågade mig själv 'Hur ofta ljuger folk om sin längd?'

Jag har en liten föreställning så där om att tjejer gärna ljuger för att verka mer petite och Tingeling, drar av en centimeter eller två medan killar vill vara mer Tarzan-långa och därför lägger på några centimeter.

När det var dags för skolfoto brukade jag alltid vila på den ena höften för att kunna krympa några centimeter för jag ville absolut INTE hamna på samma plats i fotot i år igen. Längst upp i höger eller vänster hörn. Fy fan vad tråkigt det var. Fotografen märkte ju alltid till slut att det skiljde några decimeter mellan mig och den jag stod jämte och placerade mig irriterat uppe i hörnet till slut. Och så fick man vara "den där bruden uppe i hörnet". Mastodonttjejen. Alla som fick sitta ned längst fram eller stå i hörnen i den bakre raden kunde ju lika gärna ha blivit kallade för "giraffen" eller "långben" i skolan och därmed tappa status, det var ju hur oballt som helst. Jag blev ofta påhoppad på grund av mina långa ben ända till jag äntligen fick en komplimang för dem av min dåvarande klasskompis Tony - han påpekade nämligen att har man långa ben kan man nog bli en jävligt duktig strippa.

Under fotbollsmatcher kunde man få en hel del pliriga små feta ögon riktade mot sig ungefär en meter nedanför. En gång blev jag kallad för jätte. "Täck jätten på backlinjen!" Det var vad de sade innan de visste att jag jämt rusade i full fart och satte armbågen i deras blygt tilltagna små flickbarmar. Jag hade ju inga bröst alls själv så jag hade inget att vara rädd för och tur var väl det.

Dessvärre kan man ju inte få några häftiga jobb heller som typ pilot...eller hovnarr. Istället måste man bli adlig eller jurist.

Och så börjar jag nojja. Tänk om jag inte har den längd jag säger att jag har? Jag vill inte ljuga om min längd! Tänk om någon plockar fram ett måttband och säger "jag tänker ta dig till min fru men först...!"

Jag MÅSTE mäta mig, snart!