Och så till det riktigt tråkiga. Död inför världen, inför mig själv och avsaknad av den där livsgnistan som får en att uppskatta känslan av frisk luft början på dagen som tar vägen till lungorna via näsborrarna.
Man knarkar sorg, rätar aldrig på ryggen och undviker ögonkontakt med folket utanför på gatan. Jag vill inte se dem, vill att allt skall upphöra, låta den största muskeln i samhället sluta slå. Saker betyder ändå ingenting. Jag betyder aldrig något. Man tror det ibland men så blir man liksom sedvanligt påmind om att nej, det finns minsann viktigare saker. Alltid. Jag tackar och niger, viker av runt hörnet och sätter mina kaninframtänder i tegelväggen.
Jag vill ha kärlek och värme, trygghet och längtan, tankar på denne Någon som får en att bara hålla ut ändå. Och jag vill inte tänka tillbaka på de få tillfällen som jag faktiskt känt mig hemma för då gör det ont. Skulle vilja be alla att dra åt helvete.
Skaffar jag kids så skall de vara fina kids, som vet hur man beter sig.
...vill höra Någons röst säga att det är över. Stryka min kind och låta tyngderna falla från mina skuldror. Och inte som någon jävla välgörenhet. Nej, istället för att man verkligen vill göra något för mig. Usch.
Nu blir ju saker inte bättre av att Paulina och jag inte har någonstans att bo fr.o.m. första september. Det känns för jävligt. Vi har inte riktigt orkat eller hunnit ta itu med det, och nu börjar det brännas. Och det förstör för oss båda. Vi båda behöver lite flyt. Vi mår ju fan kasst om vartannat och jag vill inget hellre än att se oss båda on top of the world där vi hör hemma.
Jag vill sova och slippa tänka.
No comments:
Post a Comment