White trash hero

Mhm...hade tänkt summera lite småsaker, knyta ihop och avsluta men jag gör inte det. Inte i natt i alla fall. Jag känner mig ledsen, ensam och hopplös. Trött på att i stort sett aldrig ha en famn osv. Trött på att alltid klara mig själv. Befinner mig förmodligen i ännu en liten kris men det är förmodligen ingen större fara. Det känns bättre imorgon.

Har varit ute och snurrat en hel del den senaste tiden. Några kvällar har varit roligare än andra som alltid annars, jag har bjudit på en hel del bravader och ja...allt är som vanligt. Min förkylning sedan den förste december har nu börjat ge med sig och jag har lite mindre ont i mitt näsben jag smällde i då någon gång i november. No more antibiotika, dessutom.

Gjorde en ny musikupptäckt idag; Archers of Loaf. Har inte lyssnat igenom det lilla jag lyckats dra ned, men jag har i alla fall fastnat för deras låt White Trash Heroes, så det blir mitt lilla tips. Får en enormt klar visuell upplevelse när jag lyssnar på låten. Den kan jag berätta om vid något annat tillfälle.

Fick lämna in min nya mobiltelefon, fick lånemobil och har samma gamla nummer men dessvärre följde inga nummer alls med SIM-kortet, så Ni som vet att Ni hör hemma i min telefonlista får gärna maila, sms:a eller ringa snarast möjligt så att jag inte känner mig fullt så handikappad som nu.

Nu blir det cigarett och sedan sömn. Jag vill inte skåla in något nytt jävla år imorgon.

Nedan ett foto på Janna och mig ute i Falkenberg igår.

Benazir Bhutto

Does that sound healthy to you? I mean, drinking can absolutely be fun..but do you NEED it?

I know it's not healthy. I know I'M not healthy. But at the same time; what exactly do we need, at all? The air that we breath, food and water? Technology, knowledge, human rights and so on? Right...but unfortunately that doesn't make me happy. Sometimes it feels like these things don't exist...I don't know, I'm a bit tired and lost right now.

Senare kände jag mig cynisk och en aning dyster. Var på sådant där humör då man ifrågasätter det mesta. Existentiella frågor när de är som bäst. Ja, jag gillar det faktiskt, men vissa dagar skäms man mest för att man tänker över huvud taget.

Idag när jag hade tagit mig till jobbet och satt och softade med gamlingarna i soffan slutade jag skämmas. Jag slutade le och jag slutade att dricka mitt välbehövliga kaffe. Beskedet i Rapport om mordet på Benazir Bhutto i Rawalpindi, Pakistan, kom som någon form av bekräftelse. Att allt det där en del av oss tar för givet inte finns. Jag blev fruktansvärt arg.

Sometimes it feels like these things don't exist.

Om det hade existerat en allsmäktig gud över hela jävla mänskligheten, och att denne någon var jag, så hade jag inte tolererat sådant där. Det är ju liksom inte bara mordet som är grejen utan vad som även komma skall. Människan är så jävla dum i huvudet och inte minst inkonsekvent.

Jag är inte så påläst om länders olika politiska stånd, men sådant där väcker min törst efter mer kunskap för att sedan samla min lilla här likt en 2000-talets Jeanne d'Arc och plöja meter efter meter av dålig karaktär världen om.

Och ja just det, trevligt värre att få skymta Carl Bildt i TV'n en stund idag. Wee! Jihad motherfuckers.

Tunnelbana...

...såklart. Är lite spårvagnsskadad sedan min snabbvisit i Göteborg i måndags/tisdags då jag såg Turbonegro och Marilyn Manson och blev aspackad.

Over and out.

Kollagekollapse

Usch, det var typ jobbigt att knåpa ihop det där kollaget eftersom blogger kan vara riktigt cpigt ibland. Jag är slut, och behöver sömn.

Förkylningen har hållit i sig sedan den första december, jag har jagat julklappar de senaste dagarna, börjat på min andra antibiotikakur och dessutom fått ett riktigt tråkigt besked.
Återkommer imorgon.

Stockholmskollage

Min värdinna Jasmin på väggen. :)

.

.

Hennes sjuka gäst.
.
.Mitt möte med Ökenråttan från Japan.

.

.

Här jag brukar hänga dårå.

.

.

Någonstans, i färd med något.
.

. Vet ej var, men min fot är det allt, förmodligen hem från Scandic Anglais.

.

.

Hemma efter många om och men.

.

.

Lånade skor.

.

.

Dagen efter - pigg och fräsch!

.

.

Breach, innan förflyttning framåt.

.

.

Jasmin på fest hos David.

.

. Åka rulltrappa med Jasmin på väg mot East.

.

.

Åka spårvagn till Ingemar.
.
.
Åka hiss hos Ingemar.
.
.
Malin med hennes Maja.
.
.
Jag med Maja. Jag tycker att hon är konstig, hon tycker att jag är konstig. Fast hon skrattade typ hela tiden i alla fall, så lite måste hon ha gillat mig.
.
.
Kaffe med David innan hemfärd.

.

.

På tåget, tillbaka i Halland.
.
.

Stockholm|Kollapse

Min stockholmsresa bestod till största del av umgänge och alkohol, precis som förväntat. Jasmin var en exemplarisk värdinna och genom henne fick jag även smått lära känna lite nytt folk, så som Johan, Niklas och Philip. Hann även med att öla och filosofera en hel del med underbara David. Fick även bekantat mig med en Erik som det blev några kaffe och cigaretter med.

Hamnade med fel taxichaufför på onsdagen efter att Jasmin, Johan och jag varit på Scandic Anglais och 50 Cent-jippot och jag ensam skulle ta taxin till Stora Essingen där jag bodde de sju nätterna. Mer om det någon annan gång men det blev rätt så obehagligt till slut.

På torsdagen bjöd Ingemar hans kollega Belinda och mig på skitgod lasagne innan vi tillsammans åkte till Debaser Medis för att se Breach. Belinda var oerhört trevlig, Breach var oförglömligt, jag stod längst fram och njöt av musiken för att senare på natten bli aspackad på Kvarnen. Inte ett favoritställe direkt. Men jag fick ändå bevittna Breach den kvällen. Det var helt sjukt bra. Tål att upprepas.

På fredagen åkte Jasmin och jag till David på förfest som till slut blev helfest. J och jag blev trötta och hungriga, tog bussen hem till Stora Essingen varpå J rörde ihop mat som vi frossade av. Riktigt dumt då vi skulle på julbord inte alltför sent dagen efter.

East bjöd på massvis med knepiga saker (för min del). Då jag inte alls är en sucker för fisk så tycker jag att jag var riktigt duktig på det asiatiska julbordet och är faktiskt stolt över min insats. Fick i mig en hel del fisk, visserligen mellan en hel del djupa andetag och många glas vatten. Tror dock fortfarande att vegetarisk sushi faller mer i min smak, tråkig som man är. Vi som åt julbord var Jasmin, Niklas, Philip, Krull eller Chrull och jag. Då Philip är från Australien och engelsktalande hade jag alltså inte bara fullt upp med att fokusera på den suspekta maten utan även att försöka föra samtal på engelska. Jag höll låg profil, precis som fiskarna.

Senare på kvällen när J och jag smält maten så åkte vi hem till Niklas vid St. Eriksplan där även Phil var. Vi drack alkohol och pratade vitt och brett om det mesta för att relativt sent röra oss mot stan. Köer kändes inte alls tilltalande, så vi valde den kortaste som råkade leda oss till Medusa. Tack vare sällskapet blev även utgången oerhört lyckad, vilket man tackar för.

På söndagen blev det powerumgänge. Först tog jag en adjökaffe med Erik, sedan vidare till Ingemar vid Hornstull där jag hämtade lite saker jag lämnat innan konserten för att efter det slinka in på Ramblas; ett av mina favoritställen när det gäller mat. Tog ett bord för två, en öl och fick sedan sällskap av Niklas. Maten var sjukt god och Niklas var ett trevligt middagssällskap. Dessvärre fick jag snabbt ta farväl efter att ha haft följe till hans buss, mina planer blev ändrade och det slutade med att jag satt jämte Oscar med en kaffe på Muggen, Götgatan. Vilket kändes minst sagt skumt. Och för Er som inte vet så är Oscar den person jag skrivit mycket om. En underbar person. Och så vidare. Men det kändes bra som fan. Jag är jätteglad att vi sågs nu när jag var uppe. Jag är glad att jag orkade. Det var helt klart lite småjobbigt vissa stunder men över det stora hela så var det bara jätteskönt.

Sista dagen tog jag mitt pick och pack och låste in på centralstationen för att sedan möta upp Malin och hennes lilla Maja. Vi fikade på Sturegallerian tillsammans med Karin, hade mycket att prata om och det kändes tråkigt att gå ifrån varandra. Kommer dock att ses igen nu till jul. Jag gick sedan och sade hej då till Johan varpå Jasmin och jag tittade igenom en hel del affärer, spanade snygging på Diesel och till slut innan jag skulle ta tåget så mötte David upp mig på stationen och tog en kaffe och cigarett med mig.

Hej då Stockholm.

Det var riktigt roligt när Ina, min kära kommentator, hörde av sig för eventuell sammanstrålning på Ace. Tyvärr blev det nu inte så, men ändå. Lite överraskning så där är alltid roligt. Jag är imponerad över mig själv, angående att jag tog mig till den punkt att jag avvarade en stund för Oscar. Eller "avvarade"...som att det skulle vara något hemskt. Men det är verkligen ett riktigt känsligt kapitel för mig. Men åh...ja. Det var en underlättnad att ses. :)

Tråkigt nog träffade jag inte alla som jag hade velat. Vad som dock bör tilläggas är att jag träffade dem som visade mest att de ville ses. Det är rätt svårt att höra av sig till alla kontakter och pusha på för att umgås; de flesta jag känner visste om att jag var uppe så, taskigt eller ej, blev det lite upp till dem/Er. Men det kommer fler tillfällen, såklart.

Tack till Er som iaf förgyllde min visit den här gången.

M

Sömnbehov

Jag vill aldrig vara så här frånvarande från min blogg, varför vet jag inte. Eller jag har gått in på det förut och jag orkar inte tänka kring det just för tillfället.

Kanske är det just det det handlar om; att jag inte orkar. Stockholm gav som vanligt mycket intryck, och jag kom hem för att jobba för fullt. Jag är fortfarande förkyld, smått chockerad och ställd efter att ha sett Breach och deras inverkan på mina sinnen, en hel del förvirrad och saknar kanske vidare motivation då jag fortfarande så där i smyg ifrågasätter den här bloggens betydelse. Jag ifrågasätter mig själv väldigt mycket. Och självfallet personer runt omkring mig.

Men nej, jag tänker sannerligen inte göra det mer intressant än så den här gången. Jag är alldeles för trött och sparar Stockholmsresan och det som skett därefter till mitten av veckan eller möjligen slutet. Imorgon drar jag till Göteborg och kollar på Turbonegro/Marilyn Manson och dricker förhoppningsvis en hel del öl.

På en veckas tid har tre personer, totalt oberoende av varandra, sagt att jag ser ut att må bättre, och att jag ser fräsch, glad och pigg ut. Då är det ta mig fan något lurt på gång. Jag kan inte se det själv, jag har inte känt något...men ja. Kanske mår jag bra? Fan vad sjukt.

Skickar iaf en liten hälsning från Ökenråttan, som jag fick bekanta mig med i Stockholm, och mig. Köpte en ny mobiltelefon någon dag innan jag drog till Stockholm, så några bilder kommer nog att bjudas på i följande inlägg.

Lost causes

En underbar liten melodi av kristna Anberlin som heter (*Fin). Synd att man inte hör barnkören i bakgrunden så tydligt, eller att de inte kör outrot.

Note to self

Experimentera aldrig med shitakesvamp.
Få aldrig för dig att en låda Riesling skulle vara rött vin.

Trötta fötter

Sitter och väntar på Jasmin i hennes lägenhet, Stora Essingen. Vart riktigt trött när jag kom hit i måndags, J gjorde te med honung åt mig och vi satt och pratade om allt möjligt och tittade på film. Sängen blev det strax innan 03:00.

Dagen efter (igår) vaknade jag och kände mig bättre i halsen. Kände mig dessutom lite mer entusiastisk när det gällde Stockholm, brukar i stort sett avsky staden första dygnet jag är här. Vet faktiskt inte vad det beror på, men jag skulle tro att det kan vara för att det är en hyfsat stor omställning att komma från Tvååker och hit. Hur som helst; tog bussen ned till Fridhemsplan där jag träffade en E, strövade omkring med en kaffe och några cigaretter till vi skiljdes åt vid Odenplan och jag tog t-banan till Medborgarplatsen. Mötte upp David, styrde kosan till Pelikan så herr'n fick sin gubbröra och köttbullar innan vi mötte upp Olle och satte oss på Carmen. Där vi blev fulla.

Idag tog jag mig från söder runt 13:00-snåret efter att ha stannat vid systemet. Hoppade av vid Fridhemsplan och handlade enormt mycket mat varpå jag släpade hem all skit hit. Nu är jag helt slut och väntar på att J skall komma hem så jag kan laga mat åt oss innan vi svidar om för en kväll på underbara Stureplan (tror jag). 50 Cent och hans G-Unit skall ha förfest i Stockholm och vi råkade hamna på gästlistan tack vare J och hennes kontakter. Skall försöka ta det hyfsat lugnt idag så att jag klarar av imorgon och resten av min vistelse här.

Imorgon blir det mat och dryck hos Ingemar innan vi beger oss till Debaser Medis för att se Breach. På fredag är inget bestämt, på lördag är det japanskt julbord på East på eftermiddagen och resten är nog också rätt så oplanerat. Bara att höra av sig om någon vill träffas.

Idag nyser jag som en idiot. Hurra.

Tågresa

Syfte: Att ta mig från västkusten till Stockholm samt att p.g.a. oturlig åkomma försöka bota en svullen hals på tre-fyra timmar.

Metod: Kommer att använda mig av olika tillhandahållna resurser för att på ett så effektivt sätt som möjligt dämpa smärta i hals och svalg då tid är dyrbar. Detta i kombination med en extremt väl tilltagen optimism.

Mina resurser hittills är följande:

Vatten
Laptop
Senega
Bentasil
Läkerol Giants
Alvedon
Cigaretter
Obekväm sittställning
Optimism
Sjal
Sjal no. 2
Två plastpåsar (?)
Fönster

Har redan grundat med några dagars vattendrickande samt ca. en liter tranbärsdricka/dygn. Det var dessvärre inte fullt så effektivt med det röda guldet som jag trodde vilket gjort mig djupt besviken då jag talat mycket varmt om tranbär de två-tre senaste åren (en ny upptäckt är Anthon Bergs små påsar innehållande tranbär överdragna med mörk choklad).

Senega känns verkligen att det är inhandlat på Apoteket. De har en sådan där grön apotekssmak men är givetvis på tok bättre än Läkerols Giants som ju faktiskt hellre tuggas som godis än halsgott. Det skall dock bli intressant att avgöra huruvida Senega är bättre än Bentasil. Jag brukar alltid få för mig att ju fulare förpackningarna är, desto mer effektivt är innehållet. Men måste det verkligen vara så? Det vet jag snart.

En annan sak jag har fått för mig att alkohol råder bot på allt. Öl och förkylning brukar vara något jag friskt kombinerar, och jag må väl medge att det är inte långt till bistrovagnen och en gosig lite ölburk. Däremot bör jag ha i beaktande att jag har så många olika tillvägagångssätt nu att öl inte får ta överhand. Det blir alltså ingen sedvanlig salongsberusning. Att sitta och lyssna på musik eller kolla ut ur fönstret och undra vars i helvete man är kan vara nog så vilseledande som en klunk öl, och jag som många andra tror att en hel del krämpor till stor del hänger på psyket; den mentala inställningen.

Vad skulle kunna vara den ultimata halsbotar-musiken? Frank Zappa upptäckte jag precis hade en retsam inverkan, men jag skulle tippa på att Tool skulle lämpa sig bra. Som alltid annars. Det får inte vara musik med för få dimensioner utan sådan som får en att tänka lite eller förundras. Musik som Infected Mushroom eller IDM är för ängsligt så det går fetbort.

Bentasil…smakar Mentha. Jag skall försöka blunda och vila en liten stund.

-

Det gick bra att sova lite, men jag kan inte sova med lugn och ro när jag färdas. Måste tömma blåsan och sedan blir det dags för en öl i bistrovagnen.

-

Jag kan vanligtvis inte göra något alls utan att få någon slags känslomässig upplevelse. Väl i bistrovagnen så betalade jag för min Norrlands Guld och en smörgås och gick och satte mig på en av barstolarna. Jag trivs på barstolar. Klockan har passerat fyra på eftermiddagen och det är redan becksvart utomhus. Jämte mig fanns två tomma barstolar, och jag tittade ut i det mörka. Inget tecken på liv, inget tecken på något över huvud taget. Om man väljer att kollar djupare (eller grundare?) så såg man mig, med en öl i handen. Jag ser ut precis sådär när jag traditionsenligt tittar mig i spegeln ibland, förutom ölen då. Det är något sorgligt över mitt ansikte men jag har aldrig kunnat sätta fingret på exakt vad.
Ibland lyste det upp, som nu när vi passerar Gnesta, och lyktor bildar mönster i form av småstäder och vanor. Mörkt vatten som reflekterar de där lyktorna. Allt får någon dramatisk sälta när jag betraktar saker och ting. Det kanske beror på min depression. Troligtvis är det så, för det är något som präglat min vardag de senaste fem-sex åren. Jag tar in alla intryck och förvränger dem. Ibland till något underbart, många gånger till något hemskt och sorgligt, tragiskt. Jag måste byta musik. Kanske ut och röka en snabbis när vi stannar i Södertälje. The Drugs Don’t Work med The Verve är sällan ett bra exempel på låt att byta till, när man behöver byta låt.

Och så beslutar jag mig för att stanna kvar och skriva istället. Tar en snus. Mocca granatäpple. Det brukar sällan kännas som att det ger något, men man vet ju aldrig.

Jag har någon slags form av hatkärlek till att resa. Man lämnar något, och man möter något. På sätt och vis trivs jag överallt och ingenstans. Vill bort från allt men får aldrig riktigt några förnyelser som känns rätt. Är överkänslig mot ångest och får det vars jag än befinner mig. Tror Ni att det är frustrerande? Om Ni inte gör det så torde Ni vara en gnutta korkade. Vet dock inte vad jag kan göra åt det, mest flyta med och ge allt tid. Allt har sin tid.

Men när har jag min tid då? Det känns som att jag cirkulerar och växer med varje dag, men när skall jag få chansen att visa prov på den jag verkligen är. När är det min tur att bli uppskattad, på det där viset. Jag känner mig som ett litet barn som behöver visa att jag är duktig, att jag kan något. Att jag är någon. Att även jag kan ge.

När får jag min plats på himlen…

Och det är inte utan att jag faktiskt måste hålla tillbaka tårarna nu, som så många andra gånger. När jag känner mig så väldigt ensam. Trots att jag har en hel jävla hop (fler än jag trodde) av människor som jag skall hinna träffa nu när jag äntrar huvudstaden. Men det finns väl olika ensamhetskänslor liksom. Jag önskar jag kunde kartlägga min. Jag vet hur den känns men inte vad den är för något. Kan undra om det är samma som fanns för några år sedan. Då jag fortfarande gick i terapi och beskrev känslan som ett dött barn i min mage som jag inte kunde få ut. Att leva med något dött och infekterat inuti sig som bara inte vill försvinna. Ensamhet…nej, jag vet inte. Det kanske inte är samma grej.

Men kul, nu har någon släppt väder också.

En sak som är bra med tåg är när man skall gå på toaletten. Toaletten i sig är värdelös, men det hörs verkligen aldrig när man kissar, vilket jag kan ha lite barnsliga problem med ibland. Kan tycka att det är jättejobbigt om det hörs när jag kissar, i alla fall bland nytt folk och folk jag inte känner. Ungefär som när någon bajjat innan en, då blir jag så jävla nervös ibland över att tro att folk i sin tur kommer att tro att det är jag! Eller om man är borta och toapapperet är slut. Och man inte säger ifrån. Då kan jag vara orolig över att folk skall tro att jag a) använt det sista papperet vilket är usch och fy, eller att b) jag inte använt toalettpapper. Vilket i sig och är usch och fy. Men gud vad jobbigt liksom.

Vi börjar närma oss, och jag skall packa ihop mina prylar. En snabb liten utvärdering är att jag är världsbäst på att hamna utanför det ursprungliga ämnet, och att min hals känns en aningen bättre nu. Kanske för att det börjar dra sig mot kvällningen, då det mesta brukar kännas bättre på sätt och vis.

Kom igen

Skulle behöva lite höjdartips när det gäller att kurera sig från förkylning, snabbt. Tänker inte låta en simpel förkylning förstöra min Stockholmsvisit, no way José. Så tipsa! Jag är en tranbärsjuice-addict och har bestämt mig för att dricka mycket vatten på jobbet imorgon, men mer då?

Jag vet att ni är blyga, men någon jävla måtta får det ta mig fan finnas. Våga.

Käck

Och här kommer jag med ett helgbudskap. En sådan där kostym bara måste jag ha.

God Jul! Eller i alla fall; jag hoppas att Ni får en fin första advent. Eller en bra dag. Vad som helst.

Terry Reid

Ofattbart vackert. Suck vilken karl.

Universe

Universe. Häftigt! Embed-krångel. Inte häftigt!

Istället för ett blödande hjärta

Trots jobb hela helgen tog jag bussen i lördags till Falkenberg. Vi skulle fira Madde som fyller år idag, och började med bowling. Det var riktigt trevligt, och vi fortsatte sedan att ha trevligt och umgås hemma hos Madde och hennes Daniel. Vi var väl knappt tio personer, körde lite tv-spel och snackade skit.

Jag vet inte varför men jag kände mig som en jäkla idiot ju längre in på kvällen det blev. Det berodde inte på mitt sällskap utan på mig själv. Till råga på allt lyckades jag ha sönder två glas och då de flesta drog sig hemåt och min buss inte gick förrän en timma eller två så kilade jag till Zätas för några öl. Träffade lite kompisar där och hade det helt ok. Missade bussen och gick istället för att möta upp P utanför en efterfest.

Varför springer man på fyllan över huvud taget? När P mött upp mig sprang jag ända till han utbrast "HÄR är efterfesten!" varpå jag tvärnitar, halkar på den blöta stenläggningen och faller pladask på min vänstra sida och även får en rejäl smäll i ansiktet. En monstruös bula i pannan dök upp bara sekunder efter att jag trillat, och näsbenet värker som bara den. Gick runt med kylklabb över ansiktet på efterfesten.

Dagen efter var det lagom roligt att vakna upp och bli hämtad i Falkenberg för att strax därpå bege sig till jobbet. Hade intorkat näsblod och min kropp mådde verkligen som den förtjänade. Och gör fortfarande. Som tur var syns det inte så värst, förutom några blåmärken och bulan plus en aningen svullen näsa. Däremot måste jag få igång rörelse i vänster arm så den inte blir stel. Jävla skit.

Fuck it, I love you

Det där med att försöka lära sig att leva utan särskilda personer är något av det värsta och svåraste jag vet, har gått och går igenom. För mig handlar det om exakt det. Och jag tror inte att tårarna torkar förrän jag får behålla någon nära.

Att behöva acceptera en människas frånvaro kan göra så jävla ont.

Vill ha

Vill ha jättemycket, så om någon verkligen känner sig manad att sponsra så är det helt ok. Annars får jag väl köpa dem själv.

Thingythingy

Och så skall jag investera i både mobil och kamera. När det gäller mobiltelefon så har jag funderat på SonyEricsson s500i. Någon som har testat? Först fick jag för mig att den är snygg och bra, nu har jag helt klart börjat tvivla.

Allt Tekur Sinn Tíma

Jag känner mig väldigt vilsen. Jag är så mitt uppe i ingenting, spinner och kör fast på samma jävla ställe och har inte mod att gå vidare eller ta mig ur det. Om jag mot all förmodan skulle ha mod (jag har säkert mer mod än vad jag tror), så får jag en mental käftsmäll som säger att jag inte skall röra mig ur fläcken.

Allt har sin tid - Predikaren 3:1-8
--- en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala ---
bblinky says:
en tid att leva, en tid att dö...

Jag kommer ihåg när P skrev det där utdraget ur Predikaren till mig på msn för några år sedan. Jag sparade det, för jag kommer ihåg att texten fick mig lättad. Även om jag inte är troende så är det liksom själva bokstavskonstellationen som stämmer överens med det som kan vara en tröst. Att allt har sin tid. Att allt tar sin tid.

Om man då klarlagt det första, så återstår fortfarande att tiden blir en förödande längtan efter ett liv i välbefinnande. Och jag tycker inte om att leva efter begreppet tid, det kan vara ett av de värsta faktum jag vet. Tid, som sådan, säger mig egentligen inte ett jota. Känslor, färger, uttryck och ord ger mig i alla fall en slags uppfattning. Tid är bara något jobbigt. I tiden är jag obetydlig.

Jag önskar att människor vore lite mer öppna. Raka och rättfram liksom. Jag har aldrig gillat sociala spel men alltid befunnit mig mitt bland dem. Varför kan man inte säga vad man känner och tycker? Varför kan man inte tala om för en person att den betyder något för en, att man uppskattar den väldigt mycket, om man nu gör det? Jag har gjort mitt bästa en ganska lång tid nu och för min del så har det känts bra. Men till slut känner man sig sinad på kärlek; jag får sällan lika mycket tillbaka. Så jag tror att jag ligger lite minus nu och jag funderar mest på hur jag skall kunna fyllas igen. Jag önskar att de hade en tank på Statoil med 100% Kärlek. Det hade jag kunnat betala dyrt för.

Jag har inga planer för Alla Hjärtans Dag.

Der Mussolini

Bilder från vår supertrevliga inflyttnings- och synthfest. Vi gick ju sådär mycket in för dresscode, men synth och dess alla subgenrer spelades på min medhavda laptop under mestadelen av kvällen. Plus att absinth kikade fram en aning senare. Bilderna är tagna relativt tidigt på kvällen, sedan kilade fotografen Ellika vidare. Lite halvtråkigt att bilder från slagsmål och diverse andra senare nöjen saknas dock.

Mysgäng i köket

.

Jag kommer och tuggar tårta

.

Folk skrattar
.

Jag med, nästan

.Två favoriter; Erik och Tobias
.
Två bröder och en Mia
.
Dumlekar
.
Resultat

November

Så nu äntligen en ledig dag imorgon. Har jobbat som en idiot den senaste veckan och är riktigt trött.

I fredags tog jag en paus från jobbet på kvällen. Elin plockade upp mig vid 16:30 och vi körde till Falkenberg. Shoppade på systemet varpå jag bjöd Elin på en sådan där latte på The Lounge. Själv tog jag sådant där gott jävla kaffe som man gör i en bistrobryggare. Vilken jävla skillnad det gör egentligen, jag måste skaffa mig en. Hur som helst, vi hade en sjukt trevlig stund över kaffe och mörk choklad innan hon skjutsade mig till Anneli. Anneli fyllde 22 och vi var ett gäng som firade henne.

21:45 promenerade jag ensam ned mot stan. Främst då jag skulle se kompisar spela på Grand och Bakfickan men det dök även upp nya grejer som malde i mitt huvud och jag ville vara för mig själv en stund. Få en chans att andas. Mötte upp Sanna och Patrik uppe på Balkongsyndikatet där även Per och Henrik satt inne i ett rum och pratade. Det var längesedan vi umgicks men det var riktigt roligt att träffa dem och tjöta lite.


Till slut hamnade vi på Bakfickan, jag var ordentligt salongsberusad men Sanna var snäppet värre. Banden var ok och jag snusade upp mitt tjejsnus. Skojade med vakterna vilket inte var populärt eftersom de var jävligt trögfattade, och efter ett tag hamnade vi istället på Zätas. För att något senare hamna på Harry's. M var där såklart. Nyfriserad och oerhört attraktiv som vanligt men vi kommer alltid att vara ett mysterium för varandra, alltid. Det kanske är det vi tycker om. Förmodligen. Nåväl, så länge jag får skymta hans nuna lite då och då som gör mig lycklig så är jag nöjd. Man kommer väl förmodligen alltid att drömma om speciella människor hur man än vänder och vrider på sitt liv. Jag menar; de som jag trånade efter för några år sedan och kanske till och med ganska många år sedan, Ni vet sådana där som man tänker att man aldrig skulle kunna få, de har jag lärt känna och kanske fått vad jag velat. Och insett att det skulle krävas ett mirakel för att få de där människorna till att bli hälften så intressanta gentemot vad man trodde att de skulle vara (jag ÄR sagan om Den fula ankungen vilket jag kommer till i något annat inlägg). Men M hade jag kunnat tänka mig att försöka bygga ett liv med. Vilket jag bara känt med en annan människa, förutom M. Skillnaden är att O gör ont, det gör inte M. Mooh.

Det slutade med att jag följde med kompis Padde hem då jag var hemlös för natten och för att han är snäll. Fick sova på hans jävligt sköna soffa. Vaknade upp dagen efter och synade inredningen. "Han måste vara gay" tänkte jag för mig själv där jag satt i hans t-shirt. Men så kom jag på att sinne för stil och smak inte längre är könsbundet. Så dumt av mig att ens tänka liksom. Gick och rökte och lade mig igen för att sedan vakna upp några timmar senare. Mors sambo hämtade mig en halvtimme innan mitt arbetspass började. Då är livet pissigt.

Just nu ser jag fram emot mitt Stockholmsbesök mellan tredje och tionde december. Visst för det med sig en del gammal skit, men så där over all så känns det jävligt roligt.

Klezmer über alles.

Bild 1: Jag, Sanna och Någon
Bild 2: Jag i publik
Bild 3: Le Mechant

Och...

...kanske är det så att man upplevt det värsta i ens liv istället? Den tanken slog mig för någon sekund på jobbet, sedan orkade jag inte vara positiv längre.

Passerad revy

Ja, usch. Lika bra att spalta upp alla jävla skit, snyggt och prydligt. Just the way I like it.

Förra helgen drog jag med mig min kollega ut i Falkenberg på fredagen. Vi åt thaimat, drack och gav oss ut på krogen med mina kompisar. Fyllesms började delas ut relativt tidigt och prio två, efter att min kollega såklart skulle ha det bra, var att få somna jämte M igen. Som för någon helg sedan, som för något år sedan. Han får mig att glömma allt, och jag blir inte längre kär.

Både min kollega och jag somnade hur som helst nöjda, och dagen efter fick jag skynda hem för att kunna deltaga i nästa äventyr; discobowling med mor, hennes sambo samt lite diverse lokalbefolkning med riv i. Förfest vid 15:30, bowling klockan 18:00, Toast Skagen och kycklingfilé med rödvinssås klockan 20:00 och så efterfest någon gång efter 23:00. Jag höll på att slockna vid 00:00. Drack kaffe och dansade klockan 00:30, promenerade hem 01:00.

Har lunchat och fikat med mina housewives, det är alltid lika trevligt.

Min kära Malin har gått över tiden på sin graviditet med två jävla veckor på torsdag. Är det hon eller jag som skall föda, undrar jag ibland. För jag är extremt otålig och nojjig. Jag önskar henne i alla fall all lycka med hela den där grejen.

Åkte upp till Göteborg i lördags och deltog i inflyttningsfest hos Erik och hans Jannika. Släpade med mig min laptop då Eriks dator ganska så orutinerat är på lagning och temat för kvällen var synth; musik behövdes. Jo men synth blev det, och trevligt hade vi. Ungefär så här; öl, prinsesstårta, synth, cigaretter, slagsmål, hemmafest, absinth, våldslekar, Cuba Libre och psykbryt. Runt 06:00-07:00 somnade jag efter att Eriks gentleman till storebror byggt en säng åt mig i form av två fåtöljdynor så att jag slapp ligga på golvet. Sedan lade han sig jämte på golvet, och det kändes tryggt vilket man tackar för!

Det blev några få timmars sömn innan hela festen vaknade igen, jag väckte min sönderfestade bror och försökte få fart på honom då vi lovat att besöka far. Jag hade dessutom lovat att laga mat åt herrskapet. Kom i alla fall till slut iväg till affären, handlade alla ingredienser varpå far kom och hämtade mig. Det blev en trevlig eftermiddag och kväll och jag fick även lekt lite med halvlillebror. Jag fick till och med en ofrivillig liten kram, hurra!

Dagen efter var jag trött på jobbet och spenderade mestadelen av tiden med att spana in målaren som målade sprinklersystem-rören. Vilket gjorde honom generad. Mig med, när jag kom på att jag befann mig på jobbet och kände mig måttligt attraktiv, och gick hem.

Jag känner mig fortfarande lika ensam och isolerad från vissa former av livets förmåner som andra tar för givet.

Den tredje december åker jag upp till Stockholm och stannar ungefär en vecka. Då kommer jag att träffa underbara människor, kanske även Malins nyfödda i Bromma, gå på japanskt julbord på EAST, se Breach på Debaser Medis, kanske dricka Irish Coffee, peka finger, blunda, dricka öl och försöka må väl.
.
.
.
Har Ni någonsin tänkt på att den bästa tiden i Era liv kanske redan passerat revy?

Woman like a man pt. II

Låttips

Om ni har möjlighet - kolla upp Townes van Zandts Snow Don't Fall. Väldigt vacker.

Isera hur fan du vill

Det är ett jävla gissel, alltihop. Det känns som att varje andetag tar en närmre till viljan att dö. Jag menar; varför skall jag sitta här och låtsas som att det här känns värt något enbart för att det skulle vara tabu att vara destruktiv. Alla besitter en mörk sida vare sig man vill eller inte. Och det har inte med en fas i livet att göra, trots att man sedan år tillbaka valt att vifta bort problemet som sådant genom att bunta ihop det med en tillhörande ålder eller en särskild typ av människa. Det tillhör livet och det mänskliga, och jag orkar minsann inte hyckla.

Att vi bearbetar våra olika sidor på vårt egna sätt är en helt annan sak. På mer eller mindre lyckade sätt; jag tillhör en av de som inte riktigt hittat något bra sätt än. Men å andra sidan är det något jag jobbat med ett bra tag nu samtidigt som personer som inte mött sina mindre lyckosamma sidor, inte påbörjat det där äventyret än. För ett äventyr är det.

Jag tror mest att mitt önskemål handlar om att folk skall sluta upp med att avdramatisera vissa saker och ting, och istället normalisera så tillvida att man inte på så vis uppmuntrar till något hemskt fenomen (typ sport).

Jag tror att jag är färdiggråten för i natt, och har förskräckligt ont i sidfläsket. Sträckte mig säkerligen under bowlingen igår och borde vila ut kropp och själ en hel del, så godnatt.

Yet here we stand...

...endowed with the fear of flight.

Woman like a man

Äh, jag trodde att jag hade massvis att skriva ikväll. Men ibland bara försvinner det som i en jävla bläcka och fönstret lämnas tomt till man antingen stänger ned det eller som jag nu gör; lämnar några rader ändå. Typ någon timme senare, eller två. Min tidsuppfattning har alltid varit sämst. Klockan är nu 01:13, om ca. 5-20 minuter postar jag det och då blir det intressant att se när bloggen visar att jag över huvud taget började på det här. Eller jag vet väl fan inte vad Ni tycker, men jag tycker åtminstone att det är intressant. Årets höjdpunkt, förmodligen.

Har gått med huvudvärk de senaste dagarna, och imorse fick jag gå och lägga mig två gånger på jobbet då jag höll på att svimma. Förmodligen är det något på gång för jag känner mig också allmänt svag rent fysiskt och har ont på olika ställen i torson när jag ibland andas och rör på mig. Och så går jag och är lite smått upprörd över att jag väger några kilon mer än vad jag skulle vilja väga. Man får ju fan muskler och lite mage när man jobbar, fan vad jag vantrivs. Jävla skit.

Just nu är jag ledsen, som vanligt under ensam nattetid. Vissa småstunder blir jag arg, men för det mesta är jag ledsen. Jag är så trött på det här. Och inte minst förundrad över hur mycket tårar en kropp ändå kan producera. Att de liksom aldrig sinar...

Alltså, grejen med mig är att jag har så jävla svårt för att släppa taget om saker och ting. Om människor. Den senaste tiden, en väldigt lång tid, har varit ett helvete. Näst intill tortyr när jag tänker efter. Självtortyr i allra högsta grad och nej, det finns faktiskt ingen just här och nu för tiden som förstår mig och kan stötta mig.

Om jag bara kunde få folk att känna det jag känner. Nu har jag nog i alla fall förstått en sak som jag kom att tänka på för en liten stund sedan. Anledningen till att jag lyssnar på musik som Damien Rice och andra sådana där angstfyllda musiker är att deras texter är det enda jag numera kan relatera till de där människorna. Det är det som finns kvar. Även om jag med bitterhet fått lämna folk, så tåras det i ögonen på mig när jag förstår vad jag aldrig mer får se, höra och/eller känna.

Ögonen som var fulla med liv, åtrå och diverse andra saker som var speciella...är borta. Jag kan inte se dem framför mig längre. Jag kan inte sträcka mig efter denne Någon när Han går ifrån mig för en stund, för att hålla kvar. Jag kommer inte ihåg. Jag ser inga leenden, inget djup. Inga bekymmersrynkor eller benstruktur. 3D existerar inte längre, och jag lider för det var det enda jag ville ha. Nu vill jag inte ha något alls.

Jag vet inte alls vars jag tog vägen. :( Personligen tycker jag inte att det här är ett drägligt liv. Fast det är positivt att glömma ibland. Rent objektivt är det bara bra för mig just nu för jag kan inte se något annat. Det är nog bara den här sista biten som känns tuff. Jag har aldrig riktigt behövt glömma någon förut...men det är snart över.

Nu är klockan 02:58, och här kommer en ganska så exakt sammanfattning även om det fattas en hel del.

Det slår tillbaka sådant där

En ska inte sno karlar frå varann inte. :D

Min mor och min bror

Min mor och min bror är ta mig fan något av det bästa jag har. Jag skulle kunna begå seppuku tre gånger om, i deras ställe. Eller något. De är så jävla grymma.

Soon to be seen

.
och kanske förhoppningsvis jättegärna
.

Disciplinerad diskvalifikation

"Ibland önskar man fan att man spenderade tid med någon som faktiskt bryr sig."

"Jag avskyr det mesta ibland. Särskilt nu. Skulle kunna dra från allt. Folk är så jävla gråa."

Mina närmsta tjejkompisar säger att jag brukar kunna vara jävligt duktig på att skicka iväg dumma fyllekåt-sms om helgnätterna, och det stämmer bra det. Men vad de inte vet är att jag är hyfsat duktig på att skicka iväg ångestfyllda sms likaså. Så party är jag ibland, som man märker här ovanför. Och ibland blir jag arg på mig själv, särskilt när man ser det så här efteråt.

För vad har egentligen jag för rätt att sitta med självömkan och beskylla människor för att inte bry sig eller för att vara gråa? Men det är bara en liten bråkdel av mig som blir så där arg. Resten av mig är så inne i de där tankarna att jag inte vill förneka vad jag känner. Så lyder mina känslor, och vill man inte kännas vid dem så slipper man givetvis.

Jag är inget obligatoriskt.

Ett liv i Stockholm hade kunnat bli bra, om jag för en gångs skull kunde få med mig lite flyt. Kanske skulle man byta ut "Stockholm" mot "Göteborg"? Jag vet inte än. Jag har väldigt svårt att skingra tankarna en kväll som denna. Allt hade likagärna kunnat vara inget alls, och en inre röst skulle skära i decibel.

Jag, som känner mig så ensam, skulle rent teoretiskt kunna bli världens mest disciplinerade människa. Skaffa mig ett jobb och jobba häcken av mig, eftersom jag redan är ensam. Utöver jobb skulle jag kunna ta upp modellandet igen. Fast då skulle jag förstås bli tvungen att deffa en hel del. Så rätt mat och träning under superb disciplin. Jag hade kunnat få in levnadsmönster som heter duga. De säger ju att man mår bra då. Jag skulle kunna använda min negativa energi, och omvandla den till tusenfald positiv. Och även om min vardag hade varit fylld av aktivitet, så hade jag köpt mig en gitarr. Och de som ville komma och hälsa på, de som ville vara en del av mitt liv, som ville ge mig kramar och le mot mig, hade fått göra det. Om det inte hade gjort ont.

Jag skulle kunna betala en gigolo för kramar.

För ingens skull

Illamåendet stiger mig upp till halsen.

Min enda plan den senaste tiden har varit att bege mig upp till Stockholm efter nyår, ha sökt jobb och bostad, snygga till mina tidigare studier och sedan sätta igång. Eller "enda" plan...ett skott i pannbenet eller att bara vika hädan och ge sig av långt, långt bort har visserligen lockat...men Stockholm igen har väl känts mest realistiskt.

Så när jag nu stod och stuvade mina makaroner så kom jag helt plötsligt på att allt är kört. Ensamheten jag kände där uppe kommer att finnas kvar. Ibland trodde jag att det var mitt eget val. Att jag av rent intresse satte mig på stationen någon timme och tittade på folk, eller satte mig i Gamla stan vid vattnet och lyssnade på min mp3-spelare. Eller stod nere vid Slussen och frös, natt efter natt, medan jag stod och väntade på att få komma hem. Och jag avskydde allt folk som omgav mig.

Men nej. Det var inte något eget val. Det var inte p.g.a. något form av intresse för människostudier som jag befann mig där, hela jävla tiden. Det var för att jag inte hade någon. Det var för att jag var där, i Stockholm, ensam. Förr avskydde jag Stockholm, staden lockade fram min panikångest. Sedan flyttade jag dit och hade folk. Sedan försvann de, en efter en. Till siste man. Och jag som alltid skämts för att vara ensam.

Nu har jag någon där uppe. Eller flera stycken, men viktigast av allt så har jag Någon. Men min uppgivna känsla som nu tagit fram mina tårar säger att det blir så där igen. Jag kommer att gå där på gatorna helt jävla ensam. Samtidigt som min känsla säger att så där kommer det att bli, vars jag än befinner mig. Här, i Stockholm, L.A, Island och sekunderna innan min död. Även i Island kommer jag att känna mig manad till att göra absolut ingenting, för ingens skull.

En kvinnas suputvals

Jag känner att jag har lite onödig historik i hjärnan på ointressant händelser som ligger och skräpar. Ibland är det svårt att få fram nytt material när gammalt täpper till. Det kanske är en alkoholkrämpa, jag vet inte.

Har lyckats smäcka in tre exemplariska karatefylle-helger i raken, vilket visserligen på sätt och vis inte känns som något nytt alls.

Jag var uppe i Göteborg för tre veckor sedan. Mötte upp min käre storebror i stan och köpte ett jävligt snyggt nitbälte som gick i brunt innan vi tog spårvagnen ut till far i Västra Frölunda. Käkade lunch i form av avocado med räkor och stenbitsrom till förrätt, oxfilé till huvudrätt samt crème brulé till efterrätt. Efter det tog jag ett fotbad innan vi gick ut med lillebrors koola radiostyrda bilar, och jag kan väl säga som så att jag ägde Tynnereds gator.

Efter det satt vi mest och tjötade, storebror och jag slängde i oss lite kvällsmat innan far skjutsade oss till kvällsaktiviteterna. Jag landade i Mölndal hos Erik och anslöt mig till honom, hans tjej och hans storebror. Detta följt av sangria, konstig musik, knivlekar, litauisk sprit och öl. Vi tog en taxi till Masthuggstorget och mötte upp lite folk innan vi gick till Sejdeln. Jag fick hälsat på en hel del konstigt folk innan Eriks storebror vänligt gick med på att följa med mig till Sticky Fingers strax efter 02:00 (vilket iofs slutade med att i stort sett alla hängde på). Jag ville nämligen kolla upp så att min storebror som befann sig där mådde väl. Och om så inte var fallet, skulle jag starta slagfält tagna ur 300 såklart.

Han mådde bra och jag kunde slappna av. Jag älskar min bror, så själva glädjen i att se honom var oslagbar trots att vi hade setts några timmar tidigare. Sedan träffade jag på Sara som annars håller till i Sundsvall som var en riktigt glad överraskning det med. Plus att dessutom en Lina kom springandes. Alltid lika roligt att spontanträffa människor.

Jag var full och rolig, till slut stängde Sticky Fingers vid 05:00 och vi gick till 7eleven för att shoppa innan vi tog en taxi hem till efterfest i Mölndal. Slötjöt, cigaretter, Sambuca följt av fingrarna i halsen fick sätta punkt för morgonfesten och vi somnade allihop.

Dagen efter var lika med frukost och Invader Zim.

Helgen därefter träffades Anneli och jag på fredagen. Det var egentligen menat att bli en hyfsat lugn utekväll, bara man hittade på något liksom. Vi fixade lite mat, tittade på Idol och drack sprit. Och en hel del tjöt såklart. Till slut åkte vi med Mica och Parvel till stan. Jag betalade mig in på Harry's för att kolla läget som givetvis var jävligt dött. Istället gick Anneli och jag till Zätas. På något konstigt jävla sätt blev vi ytterst fulla, jag fick sms från Gio-M och en stund senare stod han framför mig i baren på Zätas. Anneli, M och jag drog till Harry's strax innan stängningsdags vid 03:00. Anneli och jag gjorde två praktvurpor på dansgolvet, jag sade dumma saker till folk och sedan blev det taxi hem till Anneli. Jävligt trevligt. Dagen efter tog jag med mig Anneli i en taxi för lite frukost på Ståhlboms för att sedan gå och handla godis på vägen hem. jag fick även lekt av mig på en lekplats.

Helgen som var blev helfestlig. Den redan nämnda vinprovningen var väldigt trevlig, maten var god och sällskapet var lyckat. En riktigt lagom fredag, som en fin invigning av helg och ledighet.

I lördags var jag trött men stressad...hela dagen. På kvällen liftade jag till Falkenberg med en katolsk libanes som till slut ville gifta sig med mig. Jag blir så trött på sådant där. Jag borde över huvud taget sluta upp med sådana där dumheter men jag har alltid varit oaktsam av mig som om det jag besitter inte är värt annat än att utsätta för konstiga situationer och risker. Skit samma, nu har jag ett fjärde nummer i min mobil som jag döpt till "Svara Ej". Jag börjar bli orolig.

Kom i alla fall in till stan gratis, tittade förbi Elin och de andra tjejerna på en öl innan jag anlände till välkomstfesten för Madde som varit i USA ett år. Jag blev inte så full, då. Vi gick in till puben, närmre bestämt Zätas. Det var mest för att fördriva lite tid innan vi drog vidare till Grand som inte är mitt favoritställe direkt. Det visade sig dock att K lekte trubadur på Bakfickan vilket resulterade till lite underhållning och öl trots allt. Sedan blev det Zätas igen. Öl, fylleri och skitsnack. Jag hittade Sanna, och efter att ha jagat folköl på pizzerior så tog vi taxi till efterfest med två killkompisar till mig samt två andra konstiga snubbar. Vi blandade groggar på fulvodka, Fun Light och vatten, slogs (jag lyckade på något konstigt sätt göra en jävla flygande mara på Jocke, 90 kg, så han föll i golvet med en smäll), och avslutade med en pokerturnering som jag vann. Det är alltid lika roligt när karlar underskattar kvinnor i poker. Jävla mesar.

Sedan gick jag och lade mig, och dagen efter var bara jävligt slö. Snipp snapp snut, så var jag suput.

Now you know me...

Finpapper

Jag märkte precis att det var finpapper på min toalett. Annars brukar vi köra med sådant där Svensson-fulpapper som förmodligen är drygt och billigt. Men inte ikväll, för ikväll skall det vara vinprovning och fint.

En societetsträff. Karl'n som äger bygdens ICA-affär med hustru, Lasse bagare som äger Gööks bageri här och hans respektive. Mors bror som står för vinprovningen och kvasi-moster Carina, Ulf aka. "Kleven" som är en avdankad yrkesofficer med nuvarande avsaknad av anständigt jobb och sällskap och så givetvis min mor och hennes sambo.

Utöver de åtta viner och tre konjakssorter som skall provas följer även kantarellsoppa och någon laxthingy till förrätt, rådjurssadel m. potatisgratäng till huvudrätt samt lingonpannacotta som avslut. Inga konstigheter som t.ex. anktunga med rödvins-sacre bleu (absolut en pik till Mårten).

Men alltså....finpapper på toaletten? Och mor använder finskor inomhus. Inomhus! Varför kan man inte bara plocka bort toalettpapper och ersätta med typ tidningspapper eller något. "Ja men skall ni tvunget komma hem till vårt hushåll och skita kan ni väl vara så vänliga och använda handen som man gjorde förr?" Eller slänga fram en kokt torsk och ett saltkar på bordet och säga "var så goda, mitt herrskap!"

Nej, jag skall inte klaga. Min mor är sådan av naturen att har man gäster så skall man ha det bra. Men det får ju finnas gränser, ibland. Hur stor är egentligen tjusningen av att köra förberedelser typ två dygn innan? Två dygn av svordomar, frustration och kanske till och med någon form av suicidala tvångstankar! Såsen blir bränd, rådjuret i ugnen är tre grader celsius för varmt i fläsket och Mia klampar runt på golvet med nyligen insmorda fötter och lämnar fettavtryck (fett, inte fitt). Fan och hans getter.

Det viktigaste torde väl vara sällskapet, eller tänker jag fel? Jag funderar på att gå och plocka bort finpapperet och injicera kolasås i rådjursköttet.

Eller bara låt det vara och deltaga i en himla trevlig afton, jag har inte bestämt mig än.

Fade and remain

Mycket jobb...sedan är jag slut. Jag orkar typ knappt skriva nu för tiden. Vilket visserligen inte utesluter de facto att jag har mycket att säga. Än är havet stormigt.

Ja men vad fan vill Ni läsa om liksom?

Bara kadaver

Kan vara värt att se. Det är inte trevligt, och sannerligen ingen färsk nyhet, men kanske en nyttig påminnelse om hur vidriga vi kan vara. För de som inte tänker på det varje dag.

Crowds

6/10

Sticky Fingers, Göteborg

Nyckets barn

Så var en sådan där helg förbrukad - ännu en gång. De försvinner på de allra underligaste sätten.

Det var söndag, igår. Min kropp värkte när jag gick på de regnblanka gatorna i Mölndal, Göteborg. Det var mörkt och rått, och jag passerade konstiga människor och byggnader. 19:40 gick mitt tåg hem. Vägen hem kändes lång, och jag kände mig ensam och nervös.

Tågfärden hem på knappt fyrtio minuter var fylld av tristess och frågor. Regnet ilade förbi där utanför i det becksvarta. Det vattnades i munnen på mig. Skulle jag köra fingrarna i halsen? Skulle jag låta tärningarna avgöra, precis som Lucius Rhinehart; mannen som fyllde min ensamma färd med lektyr.

Jag klev av tåget och fylldes åter igen av någon konstig form av uppgivenhet. Stegade över vattenpölar och asfalt till bilen som stod parkerad vid stationen i Varberg. Stängde dörren efter mig och vred snabbt om nyckeln för att komma iväg så fort som möjligt. Jag var trött och jag hade en obehaglig känsla i kroppen. Kommer jag ihåg hur man kör bil?

Jag kom hem till ett tomt hus och släppte min packning på golvet i mitt rum. Gick in på den horröda toan, tände och såg in i spegeln. Hur kan någon bli fascinerad av det jag brukar se? De blodsprängda ögonen, ringarna där under...jag höll mig i handfatet, som vanligt. När jag tittade in i spegeln, som vanligt. På de torra och sönderbitna läpparna, den sårbara huden, det brokiga håret och sminket jag aldrig orkar tvätta bort. På det som ingen vill ha, det som ingen behöver och det som bara är så hopplöst. Hur kan någon lära sig att älska det jag ser? Jag drog min sedvanliga suck, släckte ljuset, gick ut och försökte få i mig något att äta.

And how can you like me
With this head and these arms
How can this shallow freak be accused of having charm
The way the earthquakes land when I blow my nose
How long can I be myself before you get up and go

-

Malcolm Middleton - Devastation

One minute of silence

Alltså...livet är rätt bra skrattretande många gånger. Som när livet ständigt pissar blod på en.

För en gångs skull så, hör och häpna, känner jag mig fri från allt tungt idag. Fan, jag har känt mig fri från allt som annars plågar mig och det har varit underbart nu ikväll. Men så just idag, nu ikväll, så vänder det så där tvärt. P.g.a. att en viss person hör av sig. Varför just ikväll?! När det inte skett några andra kvällar? Helt otroligt.

Men jag klarade av att vara tråkigt platoniskt enligt våra uppfuckade sociala spelregler vilket känns jävligt svårt, och jag skall klara av att somna gott nu. Och jag skall klara av att glädjas åt dels min göteborgsvisit nu i helgen samt min stockholmsresa i slutet av oktober. Något att se fram emot, lovely.

Acqua di Gio

Kommer ihåg den där natten efter krogen i Falkenberg då jag hamnat i ett främmande hus, ägaren sov och jag satt nere i soffan och sniffade M på halsen. Det var första gången vi träffades, och även första gången som jag tog initiativet till att jaga en partner. Han var min så fort jag såg honom.

-Vad är det för parfym du har på dig? frågade jag.

-Uhm...jag vet inte riktigt. Acqua di något, tror jag! Vadådå?

-Nej alltså...den måste jag köpa till min näste pojkvän!

-Får jag sova med dig i natt?

Och hur skulle jag någonsin kunna tacka nej till Acqua di Gio? It's the shit, alla ni karlar där ute!

Sandy & Mandy!!!

We as well are nothing but trouble

Det här är perfektion i mina öron som tål att upprepas.

Fight like the night

You can be my hero, by not letting me down
Not letting me down again, and being around
You can be my hero, by crawling into the rut
Crawling into the rut with me, and holding my chin up

You fight like the night
Weakness is my guide
I’m walking a dark road
I’m running out of time
I don’t want to die
I love your eyes
They show me above all
Show me I’m loveable

Survivalism

Ikväll har rödvin varit min bästa vän. Ikväll har jag inte ens kunnat titta min mor i ögonen utan ständigt undvikit med flackande blick och nervösa leenden. Jag avskyr det, och det eller de som gjort mig sådan här. Några enstaka snordroppar har runnit nedför bryggan ned till överläppen när jag inte orkat gå undan för att bekämpa det som tvunget skall ut. Det tar verkligen aldrig slut, detta mitt helvete. Jag vill ju skriva om så mycket mer än om sådant här varenda jävla gång.

Att hitta ett sätt att komma vidare i sitt liv och/eller ändra det är som att söka en helt ny religion. Ibland är allt bara glasklart. Igår bestämde jag mig för att byta lås till mitt hjärta och inte släppa in någon på väldigt, väldigt länge. Igår bestämde jag mig för att det bara är att helt enkelt ha rätt jävla inställning. "Nu skall jag må bra".

Jag märker att mor tittar hit, hon ser att jag lider varenda liten sekund. Ibland önskar jag att jag var ett pussel som gick att plocka isär för en liten stund. För jag vill inte synas och jag vill inte oroa. Jag vill inte få människor i min omgivning att känna sig maktlösa.

Vissa är inte konsekventa. Men jag lovar, det här är allvar. Jag får vara konsekvent för Era usla jävla handlingar. Jag vet att det stärker mig i längden, så om ett bra tag kanske jag kan tacka Er för att jag är den jag är. Och nu handlar det inte enbart om det motsatta könet, men igår var jag helt överens med mina hjärnspöken om att jag är jävligt tacksam över de relationerna jag haft de senaste åren. Jag har träffat underbara killar som lärt mig saker både om mig själv och om människan som sådan. Jag är tacksam för den tid jag fick i Ert jävla rampljus. Men fan vad Ni sårat mig och fan vad ni betett Er klumpigt. Det är inte bara jag som skall växa upp och lära mig om livet och ett oklandervärt beteende. Det är så Ni fått mig att känna.

SMIDIGT. Det jag skall göra nu är att dricka upp mitt kaffe, ta en cigarett och gå och lägga mig. Vad fan är jag vaken för när det känns så här. Kanske för att det oftast känns lika förjävligt när jag väl sover.

Jag önskar att jag slapp skriva sådant här.

Farfar mot Danmark

07:15 imorse stod jag på stenläggningen utanför mitt jobb. Såg den vackraste morgonsolen skrida sitt verk över disiga ängar och staket. Som om älvorna dansade sin sista sensommardans. Solen slukade de dimmiga bergen borta vid horisonten som om den bländade allt av ondo som befann sig bland trädens lövverk längsmed stupen. Kanske var det även solens sista sensommardans.

Framför mig kunde jag föreställa mig ett stort slagfält som fläckade ned den solida marken och stoltheten med blod och rök ur mun.

Röken steg ur min mun likaså, men av Lucky Strike istället för kamp. Jag doftade Neroli Jasmin och kom med ens att tänka på den gång då vi åkte med min käre farfar förbi bergsbranten inåt landet (strax innan Köinge). Han berättade att där var det många män som stupade när danskarna ville bråka. Liten och ovetande som jag var frågade jag mor några dagar efter om farfar varit med i det där kriget. Kanske intalade jag mig själv det eftersom min farfar alltid varit en superhjälte i mina ögon.

Plötsligt ställer sig en kviga och pissar framför ögonen på mig, jag fimpar ciggen och går och tar tempen på en tant i rumpan. Dags att börja arbeta, både för korna och mig.

Knekt dam

Det är som om jag behöver min ranson med tårar var dag. Jag lät tårarna falla i duschen tidigare ikväll, och nu känns det lugnt. Eller sådär vidare lugnt är det aldrig. Jag har min ångest och jag har min stress och sist men inte minst så har jag min depression, men samtidigt så måste man kunna skilja på stunder och inte se allt i gråskala. Klart som fan att jag har fina stunder då jag skrattar i gott sällskap, men jag har faktiskt aldrig någonsin vågat kalla mig själv för lycklig.

Det känns ändock jävligt skönt att vara halvt om halvt medveten om vad som resulterar i upprivna känslor och tankar; något som är väldigt få förunnat. Ibland känner jag mig fruktansvärt arg. Mina senaste relationer till det motsatta könet har plockat isär min stolthet och min självkänsla. Inget finns kvar, det kan jag försäkra Er om. Det är utsålt. Och även om jag vet att det byggs upp igen så svider det som fan att regelbundet fundera kring "vad var det som inte jag kunde ge, vad har hon som inte jag har, vad är det för fel på mig?" och väldigt mycket "varför räcker aldrig någonsin jag till?"

Som Ni kanske förstår så kan jag hålla på så där hur länge som helst. Plåga mig själv till jag blir alldeles tokig och söndergråten och ibland hyperventilerar.

"Vaknade upp igår av en så påtaglig känsla om att jag behöver dig nära och jag kunde inte göra annat än att fråga mig själv: Kommer han någonsin att känna det jag gör? Kommer du det?

Nej, förmodligen inte."

Bang bang, my baby shot me down. Tror det där var min sista stolthet, hehe. Att verkligen på sätt och vis böna och be "snälla tyck om mig, ändå!" när jag egentligen visste vad svaret skulle bli. Men man lever ju på hoppet in i det sista.

Well, jag har inget annat att säga än...synd. Synd att det blev som det blev. Och i sista fallet; synd att jag faktiskt aldrig fick en ärlig chans. Men så är det bara. I get it, she's just everything I'm not, som Royal skulle ha sagt och skrattat. Jag älskar den scenen. Och sedan handlar inte allting alltid om mig. Det måste inte vara fel på mig. Jag är bara mest förvånad över hur svårt jag haft att hålla människor kvar. För det är bara att lägga alla korten på bordet; jag är en härlig människa. På typ nästan alla sätt. Jag har börjat ta åt mig av saker som jag får höra av människor gång efter gång, efter gång. Det kan få mig att le på efterhand.

Tack allihop som får mig att le, jag hoppas att det är ömsesidigt. Om så inte är fallet så är jag bäst på att kittlas.

Kanonkul

Gloomy Sunday

Det är söndag, och jag undrar var min måttliga depression håller hus.

Ibland förbannar jag den grund som byggde mig. Det där jävla ägget. Den där jävla tanken om att det skulle vara en bra idé. Samtidigt som jag givetvis är evigt tacksam. Eftersom man skall vara det. Men ändå. Jag känner inte längre någon vidare samhörighet till livet och det runt omkring mig, det försvinner liksom mer och mer för varje dag. Särskilt en sådan här dag då jag avskyr varje ögonblick och bävar inför nästa, och nästa igen.

Den här helgen har jag vaknat upp jämte Mica. Det är en obeskrivlig känsla som jag upplevt med ytterst få personer. Jämte henne somnar jag alltid lika tryggt, och vaknar med ett leende på läpparna innan jag slänger täcket över huvudet igen. Men det funkar inte längre att fastna för mycket vid en person. Likt ett löv på ett träd. För löven faller alltid till hösten. Och även om jag vet att i bl.a. Mica så finner jag en sann vän och följeslagare i livet så finns det olika vägar att gå och...att "alltid finnas där för dig" inte betyder att alltid finnas där för dig. Vilket jag visserligen inte har svårigheter med att förstå varför, men det är så det är.

Jag gråter varje kväll och natt nu igen, sedan några veckor tillbaka (förutom när jag sover jämte någon). Jag vet inte varför, och kanske finns där inga svar.

Men varför i helvete har Kane nipple piercings i sin brynja? Now that's just stupid.

Vi är alla verktyg

Något som är väldigt skönt är att jag känner mig fruktansvärt stark när jag lyssnar på Tool. Musikens rytm känns som en extrapump för mitt hjärta, och i brist på annat så är det jävligt skönt.

Nu gäller det bara att smälta saker och ting. Jag har fått många visdomsord de senaste dagarna. Vissa har känts felplacerade, men många har varit bra. Och nu när jag sitter och dricker rödvin (eftersom jag har ont i min stortå) till toner av Tool så känns det som komma skall som en baggis. En värmande konversation med Herr Amsterdam bidrar förmodligen också.

Jag är nog väldigt trött på samma gamla mönster. Man träffar någon, dricker och knullar och tror att man införskaffar sig en bra grund att stå på. Samtidigt som jag alltid intalat mig själv att början är representativ.

-Jag är inte en sucker för lättfotade människor.
-Du släppte till första gången vi träffades...
-Jaha...fan.

Jag har alltså blivit något jag många gånger avskytt. Känns ju inte så jävla bra faktiskt. Inte för att problemet ligger i att jag skulle vara lättfotad, jag är en ängel till skillnad från många andra i vårt kåtliberala samhälle, men visst är det stor skillnad på mig nu från vad jag var för tre år sedan. Kanske är det bara naturligt. Men samtidigt har jag ibland problem med naturliga saker. Naturligt, och mänskligt. Det äcklar mig många gånger. Ett liv, och särskilt ett liv i en sådan här värld, är perfekt för att supa bort sig i. Jag förstår människor som blir pundare på heltid, det är väl inget konstigt med det. Det är bara naturligt.

Och lika naturligt med ett förbrukssamhälle. Vi konsumerar inte bara varor utan vi konsumerar även människor. Du är ett köp och släng-föremål. Det är det jag förstått nu. Kärnfamiljen försvann för ett bra jävla tag sedan. Kärlek...ja, jag tänker inte ens kommentera fenomenet kärlek. Lojalitet existerar sällan, det blir liksom för konservativt, och vi tycker inte om konserver. (Inte jag heller). Det jag däremot verkligen rådiggar är att förbrukas enligt sedvanlig tradition, eftersom det är så lätt för Dig, för att sedan ersättas av någon annan. Någon som kanske är mer spännande, intressant, har hetare kropp eller hetare mor. En ny jävla vagina.

Ja, jag är bitter.

Det känns som en livslång äcklig jävla sexorgie. I fortsättningen kan folk lyssna på Kent och lämna mig ifred.

Just nu försöker jag att bygga en plan. Som består av lite självständighet, för hädanefter måste jag verkligen försöka vara så selektiv som möjligt när det gäller att tillförlita mig på människor, det funkar inte att vara jag längre. Jag känner mig redo för så mycket men ändå händer inget. Och Mia, nej! Ingen jävla beroendeframkallande relation till någon ny stjärna, och så blir det som med alla föregående killar. Just nu behöver jag det inte.

Nej, jag är jävligt sugen på att dra på en liten semester. Jag vet inte vart. Notera väl att det inte är för att fly mina problem. Har funderat en hel del på L.A. Antingen så åker jag dit och har jävligt kul, eller så dödar jag en myt. Island lockar också, sedan många år tillbaka. Island är ett måste, jag kommer att åka dit någon gång.

Om några veckor skall jag försöka ta mig upp till Stockholm. Dit jag även funderar på om jag skall flytta tillbaka eller inte. Allt beror egentligen på bostad och ekonomi. Dessvärre är jag kräsen som få, men det skiter jag i.
Får förlängd anställning till december om jag vill. Och har sökt ett jobb här nere på Varbergs tingsrätt. Så om jag skulle vilja så är det liksom klart med ekonomi i höst på västkusten. Men samtidigt börjar jag bli rastlös och vill inte binda upp mig. Vill skapa, komma någonvart, träffa folk, andas frisk luft och känna mig efterfrågad rent allmänt. Det gör jag inte nu. Men så är livet. Upp och ned.

Funderar på hur jag skall göra för att få upp glöden här på min blog. Fler kommentarer och fler trogna besökare, igen. Den har mest tarabbat och jag vet inte varför. Kanske måste vara lite mer witty och "jag har sex med djur". Jag vet faktiskt inte riktigt. Det enda jag vet är att man tappar smaken för det fina om det känns som ett utdött koncept, och jag vet med mig själv att det är ta mig fan inte roligt att sätta sig och skriva här om det känns som att man varken väcker tankar eller sinnen hos folk. Då kan jag göra andra saker istället, som att t.ex. pilla mig i naveln (vilket jag iofs brukar göra) eller öva på att få sura uppstötningar för att sedan svälja det igen.

Kontentan idag är att jag är jävligt rastlös och behöver inte människor som inte behöver mig.

LEAVE BRITNEY ALONE!

Usch, jag får verkligen ångest när jag ser den här.

Marry our daughter!

Our own Little Mermaid Katie Lynn swims like a fish and isn’t happy unless she’s getting wet!

We’re a Christian family and Cheyenne has had trouble with unchristian desires although at heart we know she's a good Christian girl. She needs a husband with STRONG Christian values who will provide her a STRONG Christian home and help her to live a godly life.

Sarah calls herself a Goth but we insisted she not dress in black for this photo. She reads and writes a lot of depressing poetry and it takes a lot to get her nose out of a book. She says she’s an Old Soul in a new young body and she’s already been married lots of times and she might die again tomorrow so why wait?

Legitima slynor

Helgsummering

Existensminimum

Jag vill verkligen inte ha det så här. Jag måste komma på en lösning så snart som möjligt.

Vissa hävdar att måsten inte existerar. Men jo, ibland gör det verkligen det.

Hell when you're around

Nu skall jag bara lyckas sluta hoppas. Jag ställde den där frågan, och fick svar.

Men att sluta hoppas är inte så lätt. Fast när jag tittade ut genom fönstret innan och såg kastanjeträdets höstkåta löv så tycks det vara så att mitt hopp är passé och det finns inte mycket jag kan komma att tänka på som hjälper mig att hålla mitt hopp uppe. Det faller förhoppningsvis tillsammans med alla tårar nu i höst och vinter. Sedan vet jag inte vad jag gör eller vem jag är, efter det.

Usch, det är riktigt illa nu för tiden. Vem jag än vänder mig till så blir jag sårad och sviken. Ibland vill jag bara befinna mig i ett ljudisolerat rum i all evighet och leva till jag dör. Eller bli en chockterapi-zombie som inte känner ett piss.

Jag orkar inte sitta så här år ut och år in längre. Jag förstår inte hur jag orkar.

Jag bröt ihop i natt. Först höll jag föredrag för mina kompisar om hur jävla förbannad jag blir på hur folk behandlar mig. Att jag blir äcklad och oerhört ledsen och att alla människor är idioter. Att jag är så trött på att vara van. Bad dem sticka, som de ändå tänkt göra som typ alla gör, och gick hem med mor för att ha efterfest. Sedan dröjde det inte länge förrän jag smitit ifrån och lagt mig i min säng i mörkret och skrek. Min mor hittade mig till slut och undrade vad det var.

"Jag är en lojal jävla vän som ger allt, jag ger allt till killar, jag jobbar som en jävla idiot på jobbet och gnäller inte ett skit men vad fan får jag tillbaka? På riktigt, mamma, vad fan får jag tillbaka över huvud taget? Jävla pissliv."

Jag försöker verkligen göra allt för att hålla modet uppe och styra upp allt, men egentligen så vet jag inte längre vad jag skall ta mig till. Jag vill inte ta till mig något, mer. Jag vill bli lämnad ifred för folk gör mig bara ont. Folk gör bara ont. Och om det inte är meningen, så är folk jävligt osmidiga. :( Jag tror inte att jag har så många djupa andetag kvar. Men jag skall förbruka ännu ett, nu. Och gå och tvätta bort alla tårar från ansiktet, och ta en cigarett.