Hell when you're around

Nu skall jag bara lyckas sluta hoppas. Jag ställde den där frågan, och fick svar.

Men att sluta hoppas är inte så lätt. Fast när jag tittade ut genom fönstret innan och såg kastanjeträdets höstkåta löv så tycks det vara så att mitt hopp är passé och det finns inte mycket jag kan komma att tänka på som hjälper mig att hålla mitt hopp uppe. Det faller förhoppningsvis tillsammans med alla tårar nu i höst och vinter. Sedan vet jag inte vad jag gör eller vem jag är, efter det.

Usch, det är riktigt illa nu för tiden. Vem jag än vänder mig till så blir jag sårad och sviken. Ibland vill jag bara befinna mig i ett ljudisolerat rum i all evighet och leva till jag dör. Eller bli en chockterapi-zombie som inte känner ett piss.

Jag orkar inte sitta så här år ut och år in längre. Jag förstår inte hur jag orkar.

Jag bröt ihop i natt. Först höll jag föredrag för mina kompisar om hur jävla förbannad jag blir på hur folk behandlar mig. Att jag blir äcklad och oerhört ledsen och att alla människor är idioter. Att jag är så trött på att vara van. Bad dem sticka, som de ändå tänkt göra som typ alla gör, och gick hem med mor för att ha efterfest. Sedan dröjde det inte länge förrän jag smitit ifrån och lagt mig i min säng i mörkret och skrek. Min mor hittade mig till slut och undrade vad det var.

"Jag är en lojal jävla vän som ger allt, jag ger allt till killar, jag jobbar som en jävla idiot på jobbet och gnäller inte ett skit men vad fan får jag tillbaka? På riktigt, mamma, vad fan får jag tillbaka över huvud taget? Jävla pissliv."

Jag försöker verkligen göra allt för att hålla modet uppe och styra upp allt, men egentligen så vet jag inte längre vad jag skall ta mig till. Jag vill inte ta till mig något, mer. Jag vill bli lämnad ifred för folk gör mig bara ont. Folk gör bara ont. Och om det inte är meningen, så är folk jävligt osmidiga. :( Jag tror inte att jag har så många djupa andetag kvar. Men jag skall förbruka ännu ett, nu. Och gå och tvätta bort alla tårar från ansiktet, och ta en cigarett.