As I fought for equality ever since I was a kid I noticed that equality is something we will never have as a privilege in general. You shouldn't have to fight for equality. It's like banging on a dead drum.
Sitter på ett tåg mot Göteborg, hittills har min jävla resa kostat 2500 kronor. Missade tåget jag egentligen bokat 08:50 imorse, en arg jävla mor ringde och jag fick hugga en taxi till centralen efter att snabbt som tusan slängt ihop lite grejer. Fanns bara 1 klass med något jävla extra extra för 1500 spänn, helt sjukt.
Var på Debaser igår med sköna människor. Mötte Pär som är på besök från Amsterdam vilket var ett kärt återseende. Sedan gick allt bara galet. Eller galet och galet, det känns lite så iaf. Hade hoppats på lite mer tid med min vän men vi hamnade på Sturecompagniet och när man äntrat Stureplan så brukar allt bli jävligt hipp som happ. Fan. Ångrar att jag ens hoppade med i taxin dit.
Nu sitter jag här och luktar sprit. Det är tider som just nu som man känner att man skulle kunna gå i ide för ett litet tag. Inte för att jag är bakis, jag blir typ i stort sett aldrig bakis. Jag vill bara inte fortsätta, vill inte vara jag på det här viset och...fan vad jag älskar mina vänner. Både i Stockholm och hemma i Falkenberg. Men jag vet inte. Jag är nog så där töntig så jag vill ha hela den där grejen med att gå i eld för varandra. Som man bara känner med en person. Jag är lite sådan...allt eller inget. Jag saknar det, jag har nog aldrig haft det. Jag har känt så för mängder med personer. Eller i alla fall fem stycken kanske. Fem, sex, sju...tio. Kanske mest för att jag många gånger känt att jag inte har något att förlora, så jag skulle lika gärna kunna sätta mig själv som insats. Som jag gör varje dag. Men blev så jävla påmind om socialiserandets baksida igår, vilket inte är allt för ovanligt om man hamnar på Stureplan. En tjej som var med i taxin som började ta på mig och typ "vi e bästisar å jag e kvasikänd men poppis!"
Idioter.
Jag kan dock spela med. Det gör mig inget. Det är bara för en kväll, jag har inget att upprätthålla dagen efter. Gjorde the monkey dance på Sturecompagniet. Det är en så jävla stämningshöjare, alla blir alltid lika fascinerade. Apor.
Just nu känner jag faktiskt mest för att ge ett finger till folket in general och tacka för mig. Jag är så jävla trött på Er. Fuck you.
Känner mig förbannad flera gånger om. Vill inte gå in på några närmre detaljer, det är inget vidare allvarligt ändå. Försöker bota det med snus och hardcore.
I fredags mådde jag inte alls något vidare ute på krogen. Jag vet inte vad som hände egentligen men jag mådde förmodligen kasst hela dagen. Något som ligger och gror och som sedan väller fram. I fredags var det okontrollerat och jag började gråta. Det jag helst ville då var att folk skulle låta mig vara. Låta mig gå in på toaletten, torka tårarna och se till så att jag ändå såg hyfsat ok ut för att sedan gå ut och ha någorlunda trevligt. Få bearbeta allt det där när jag kom hem ensam istället, eller dagen efter. Ibland är det bara irriterande när personer talar om saker för en som man redan vet om liksom.
Så har jag även blivit kritiserad och ifrågasatt, gällande beteende. Nu överdriver förmodligen jag, men jag kan inte annat än att vara rosenrasande en liten stund. Triggar en person en annan människas beteende så tycker jag bara att det är jäkligt löjligt att i efterhand klaga på beteendet. Sådant där köper jag inte alls.
Att ha kontakter och relationer med andra människor känns ibland som att leka med ett jävla vapen. Vilket påverkar mitt förtroende för människor, jag kan ha jävligt svårt att lita på folk ibland. Raka rör och inget annat, jag blir så jävla trött på när vissa människor går och tramsar när det handlar om ens integritet eller självkänsla.
Antingen så är man med mig för att jag är den jag är, annars så är det inte värt ett jota för mig. Inte ett jävla skit.
I lördags var jag trött, hade en förstörd vänsterfot, svidade om och kilade hem till Jasmin på Stora Essingen. Vi drack vin, tog bussen in till stan igen, tog varsin Mojito på överfulla Nox (mest för att möta upp resterande sällskap). Sedan vart det Esque, mina linser var sjukt torra, jag tjafsade med en fransk ragata som vägrade lyfta på sin franska rôv som ockuperade min plats, vann, introducerade The Monkey Dance, stampa med Leroy och basketdansen på dansgolvet för mitt sällskap och resten av Esque. Kom hem vid femtiden, lade mig 07:00 och kunde inte sova för att jag frös trots täcke, överkast och filt.
Dagen efter var tom och menlös en bra stund innan jag mötte upp Jasmin på centralstation för en promenad bort till Hard Rock Café vid Odenplan. Sade hej till gårdagens sällskap varav en var födelsedagsbarn. Han heter Alessandro, det är italienskt. Gick på toaletten och lämnade sedan HRC för att skynda till Odenplan och t-bana till Slussen, ut på Götgatan och upp till Södra teatern där jag skulle möta upp Mårten som hade beställt två biljetter på fyllan för ett tag sedan. Reich & Szyber + Ika Nord kan man typ inte säga nej till. Det var skitbra, vi gick till något ställe vid Hornstull kanske som typ hette Judith & Någon (Edith, Berit?) och tog några öl. Jag glömde att betala för mig (förlåt Mårten), rusade hem och sov.
Jobb jobb, det går fortfarande bra och jag trivs. I måndags åt jag middag, som ni säger här, med Phil och Vijay (indisk aussie som är kollega till oss från Perth) på Bröderna Olsson och herrejävlar vad monstruös deras hamburgare är. Yikes. Mat med en styck tillhörande öl fick vara nog, jag gick hem och sov.
Igår var jag fnittrig på jobbet, måhända p.g.a. att det var tisdag och tisdag = Vampire Lounge och jodå, vi var på VL även igår. Det började lugnt med nästan ingen öl alls då Phil och jag hade djupa diskussioner och faktiskt ingen tid att lyfta glasen men sedan höjdes tempot vilket resulterade i en aspackad, totalt aspackad, Maria m. sällskap (Rossi och Paulina kom också), vi givk hem vid stängningsdags och på vägen hem hittade Paulina och jag en trasig men käck resväska. Vi tog med den hem.
Idag hittade jag inte mitt VISA-kort och inte heller mitt körkort eller de tre skivorna jag fylleköpte av Gavin som vände plattor på VL, har varit übertrött på jobbet men till slut kom det fram att Paulina hade fått ta hand om sakerna så länge natten till idag, och nu är jag bara skittrött. Jag vill sova. Semitinitus.
Det är så svårt att vara känslomässigt pk ibland. Jag är typ jävligt trött på det vilket förklarar mina handlingar det senaste året.
Jag kom hem från jobbet igår, Paulina hade flugit till Skåne så lägenheten var tom. Sälle och Skabbpantern låg i min säng och eftergosade. Jag satte mig och surfade runt på youtube, lyssnade på The Raveonettes och drack öl och vin. Han skulle komma över och vi skulle gå tillsammans till Bröderna Olsson senare. Gjorde fransk manikyr, vässade klorna och samlade mig medan jag började bli smått dragen. Tog telefonen för att ringa honom och kolla så att han inte dröjde för länge så att jag inte hann bli allt för full till dess, när han själv ringde och var utanför dörren.
Han är så himla fin, jag har trivits väldigt bra med honom de två senaste veckorna. Han dök upp från ingenstans, och det är nog det som gjorde mig rädd. Inför flytten hit upp så var det jobb och boende som gällde. Jag bestämde mig för att inte involvera mig känslomässigt i någon. Så igår avstyrde jag grejen och jag, min blödiga fan, kunde inte hålla tårarna borta. Det var oerhört svårt. Jag har alltid stått på andra sidan, men jag är jävligt glad att jag fick ur mig det i ett sådant här pass tidigt stadie.
Han gick, det blev inget Bröderna Olsson. Jag grät men strök de svarta tårarna, drack upp min öl och tog taxi på Åsögatan som tog mig till Debaser. Fick såklart förklarat för taxichauffören, och han stöttade mig. Såklart. Mötte David väl inne på Debaser, såg Electric Eel Shock vilka var lika bra sedan sist jag såg dem 2003. Pratade även lite med sångaren efter och han var en typisk sådan där liten söt japan som man bara vill ta med sig hem och sätta på hyllan. Fast jag har ingen hylla. Sedan gick vi till 80's och dansade lite och till slut gav jag upp, tog farväl av David på dansgolvet och promenerade hem.
Idag är min vänsterfot totalförstörd, måste ha gjort något konstigt igår på vägen hem. Mycket illa då jag skall till Esque ikväll och dansa timme efter timme, jävla skit. Känner mig nollställd, har suttit och ätit bulgur och thaimat här ensam och funderar kring saker. Lagom underhållande.
Jag hoppas att han förstår att jag tycker om honom, och att jag är miserabel och inte värd det. Saken är den att jag planerar vara miserabel ett tag till, och man får bara inte förvänta sig att någon skall vänta på en.
Saknar mitt piano, saknar honom. Men det är nog bäst så här. Går förbi en flygelaffär varje gång jag går till affären. Min längtan efter att kunna sätta mig ned och spela är ofantligt stor. Blev påmind av det p.g.a. Coldplay nu, brukade spela den här låten för något år sedan.
De kan förstöra flera dagar för mig. Något som nöter i en varje sekund. Jag tror visserligen att det kan vara nyttigt att ha något så där i tankarna ibland, som får en att fundera och växa i sig själv. Folk är så jävla stressade så de hinner inte med sådant. Sedan går man in i väggen. Och kommer med klyschan att nu skall man börja lyssna till sig själv. Jojo, vi fattar.
Hur som helst, jag vaknade upp med ångest idag.
Jag var bunden till ett spöke, som var en man. Jag var fånge i hans hus och han hindrade mig från att se min älskade där ute. Gardinerna rörde sig hotfullt när jag stod i fönstret och såg ut över havet och de becksvarta molnen, och såg japanska stridsflyg avfyra missiler över Sverige. Huset var sterilt men samtidigt smutsigt och i rummen fanns ingen logik alls. Han fick mig att känna mig älskad men på något äckligt och perverst vis. I badkaret låg en människa i vatten helt livlös, med en hårtork i sin hand. Till slut fick jag lurat mannen till att ta sitt liv på samma sätt och jag var fri. Jag flydde huset och sprang ut i solen. Där jag stötte på mannen igen men den här gången fast för alltid.
Jag har känt mig jävligt illa till mods idag, som så många andra dagar efter mardrömmars inverkan.
Det är konstigt här uppe. Jag blir rätt förvirrad mest hela tiden, det händer så mycket saker och ibland hänger jag inte med mig själv. Eller snarare väldigt sällan. Jag vet att jag inte mår bättre av det men det är väl även det som just är grejen.
För drygt en vecka sedan var jag på konsert. Efter konserten hamnade jag backstage och fick träffa Queens of the Stone Age över en jäkla massa sprit. Josh Homme och jag hade en hel del sjukt roliga konversationer och det kändes avslappnat och naturligt, inget komplicerat. Homme är för mig en tungviktare inom musik så klart som tusan att jag var lycklig som få. Pratade även en del med Michael Shuman och Dean Fertita som även de var jordnära och trevliga. Jag glömde av allt vad heter autografer och foton, något som jag kanske så här i efterhand ångrar, fast samtidigt var det kanske det som gjorde att det kändes så naturligt. Det slutade med att jag utnämnde mig själv till Homme's personliga livvakt och eskorterade honom i armkrok till turnébuss och sedan hotellrum. Jobb dagen efter, tre timmar efter att jag kom hem. Känns vemodigt att det där aldrig kommer att hända igen, men sådant är livet.
Har slarvat en hel del med min medicin. Och jag drar mig alltid undan folk när jag mår kasst vilket resulterat i en del kvällar ensam med skakningar och tårar i kopiösa mängder. Det har hänt två gånger sedan jag anlände till Stockholm, och det har varit väldigt jobbigt. Helst vill man befinna sig i någons trygga famn, inte här. Inte nu. Inte alls. Men jag känner alltid att jag skall klara mig själv.
Jobbet går bra, det är skönt att känna sig lite mer van och bekväm på sin arbetsplats. Att det är intressant och spännande, för att inte tala om nytt, gör det inte sämre heller.
Hade besök från västkusten helgen som precis var. Tog med Marie till Bröderna Olsson i fredags, ett ställe jag förmodligen kommer att spendera en hel del timmar på. På lördagen kom även Madde upp och vi tog oss i samlad trupp till Engelbrektskyrkan för att se Malins ögonsten Maja döpas. Sedan hade Paulina och jag inflyttningsfest och det blev riktigt lyckat. Massvis med sköna människor och många av oss struntade i att gå ut över huvud taget. Helfestligt. Resluterade i en trasig säng.
Framöver blir det förmodligen detsamma som innan. Bröderna Olsson, kanske Esque igen, Einstürzende Neubauten på Berns och lite annat smått och gott. Vi kanske ses?
Rossi och jag på Mosebacke Etablissement. 
Strul med att få ut passagerare någonstans på Norrmalm.
Afterwork på Vampire Lounge. 
Överfallsspray på Kelly's. 
Jag med två fagra damer på Kribbas födelsedagsfest. Madde och Paulina.
Rossi, Phil och jag på Klubb Gås, Bar 122.
Mica och jag några dagar innan jag flyttade till Stockholm.
Imponerar på Mosebacke Etablissement.
Paulina och jag på Berns.
Vätskepaus
Jasmin och jag på Kvarnen.
Kribba och jag på Debaser, Denimzines och Hellacopters releaseevent.
En natt på Esque. Jasmin, Thomas, Alessandro och jag.
