Nowadays a woman's gotta hit a man

Det är så svårt att vara känslomässigt pk ibland. Jag är typ jävligt trött på det vilket förklarar mina handlingar det senaste året.

Jag kom hem från jobbet igår, Paulina hade flugit till Skåne så lägenheten var tom. Sälle och Skabbpantern låg i min säng och eftergosade. Jag satte mig och surfade runt på youtube, lyssnade på The Raveonettes och drack öl och vin. Han skulle komma över och vi skulle gå tillsammans till Bröderna Olsson senare. Gjorde fransk manikyr, vässade klorna och samlade mig medan jag började bli smått dragen. Tog telefonen för att ringa honom och kolla så att han inte dröjde för länge så att jag inte hann bli allt för full till dess, när han själv ringde och var utanför dörren.

Han är så himla fin, jag har trivits väldigt bra med honom de två senaste veckorna. Han dök upp från ingenstans, och det är nog det som gjorde mig rädd. Inför flytten hit upp så var det jobb och boende som gällde. Jag bestämde mig för att inte involvera mig känslomässigt i någon. Så igår avstyrde jag grejen och jag, min blödiga fan, kunde inte hålla tårarna borta. Det var oerhört svårt. Jag har alltid stått på andra sidan, men jag är jävligt glad att jag fick ur mig det i ett sådant här pass tidigt stadie.

Han gick, det blev inget Bröderna Olsson. Jag grät men strök de svarta tårarna, drack upp min öl och tog taxi på Åsögatan som tog mig till Debaser. Fick såklart förklarat för taxichauffören, och han stöttade mig. Såklart. Mötte David väl inne på Debaser, såg Electric Eel Shock vilka var lika bra sedan sist jag såg dem 2003. Pratade även lite med sångaren efter och han var en typisk sådan där liten söt japan som man bara vill ta med sig hem och sätta på hyllan. Fast jag har ingen hylla. Sedan gick vi till 80's och dansade lite och till slut gav jag upp, tog farväl av David på dansgolvet och promenerade hem.

Idag är min vänsterfot totalförstörd, måste ha gjort något konstigt igår på vägen hem. Mycket illa då jag skall till Esque ikväll och dansa timme efter timme, jävla skit. Känner mig nollställd, har suttit och ätit bulgur och thaimat här ensam och funderar kring saker. Lagom underhållande.

Jag hoppas att han förstår att jag tycker om honom, och att jag är miserabel och inte värd det. Saken är den att jag planerar vara miserabel ett tag till, och man får bara inte förvänta sig att någon skall vänta på en.



Saknar mitt piano, saknar honom. Men det är nog bäst så här. Går förbi en flygelaffär varje gång jag går till affären. Min längtan efter att kunna sätta mig ned och spela är ofantligt stor. Blev påmind av det p.g.a. Coldplay nu, brukade spela den här låten för något år sedan.