...endowed with the fear of flight.
Tuesday, October 30, 2007
Woman like a man
Äh, jag trodde att jag hade massvis att skriva ikväll. Men ibland bara försvinner det som i en jävla bläcka och fönstret lämnas tomt till man antingen stänger ned det eller som jag nu gör; lämnar några rader ändå. Typ någon timme senare, eller två. Min tidsuppfattning har alltid varit sämst. Klockan är nu 01:13, om ca. 5-20 minuter postar jag det och då blir det intressant att se när bloggen visar att jag över huvud taget började på det här. Eller jag vet väl fan inte vad Ni tycker, men jag tycker åtminstone att det är intressant. Årets höjdpunkt, förmodligen.
Har gått med huvudvärk de senaste dagarna, och imorse fick jag gå och lägga mig två gånger på jobbet då jag höll på att svimma. Förmodligen är det något på gång för jag känner mig också allmänt svag rent fysiskt och har ont på olika ställen i torson när jag ibland andas och rör på mig. Och så går jag och är lite smått upprörd över att jag väger några kilon mer än vad jag skulle vilja väga. Man får ju fan muskler och lite mage när man jobbar, fan vad jag vantrivs. Jävla skit.
Just nu är jag ledsen, som vanligt under ensam nattetid. Vissa småstunder blir jag arg, men för det mesta är jag ledsen. Jag är så trött på det här. Och inte minst förundrad över hur mycket tårar en kropp ändå kan producera. Att de liksom aldrig sinar...
Alltså, grejen med mig är att jag har så jävla svårt för att släppa taget om saker och ting. Om människor. Den senaste tiden, en väldigt lång tid, har varit ett helvete. Näst intill tortyr när jag tänker efter. Självtortyr i allra högsta grad och nej, det finns faktiskt ingen just här och nu för tiden som förstår mig och kan stötta mig.
Om jag bara kunde få folk att känna det jag känner. Nu har jag nog i alla fall förstått en sak som jag kom att tänka på för en liten stund sedan. Anledningen till att jag lyssnar på musik som Damien Rice och andra sådana där angstfyllda musiker är att deras texter är det enda jag numera kan relatera till de där människorna. Det är det som finns kvar. Även om jag med bitterhet fått lämna folk, så tåras det i ögonen på mig när jag förstår vad jag aldrig mer får se, höra och/eller känna.
Ögonen som var fulla med liv, åtrå och diverse andra saker som var speciella...är borta. Jag kan inte se dem framför mig längre. Jag kan inte sträcka mig efter denne Någon när Han går ifrån mig för en stund, för att hålla kvar. Jag kommer inte ihåg. Jag ser inga leenden, inget djup. Inga bekymmersrynkor eller benstruktur. 3D existerar inte längre, och jag lider för det var det enda jag ville ha. Nu vill jag inte ha något alls.
Jag vet inte alls vars jag tog vägen. :( Personligen tycker jag inte att det här är ett drägligt liv. Fast det är positivt att glömma ibland. Rent objektivt är det bara bra för mig just nu för jag kan inte se något annat. Det är nog bara den här sista biten som känns tuff. Jag har aldrig riktigt behövt glömma någon förut...men det är snart över.
Nu är klockan 02:58, och här kommer en ganska så exakt sammanfattning även om det fattas en hel del.
Har gått med huvudvärk de senaste dagarna, och imorse fick jag gå och lägga mig två gånger på jobbet då jag höll på att svimma. Förmodligen är det något på gång för jag känner mig också allmänt svag rent fysiskt och har ont på olika ställen i torson när jag ibland andas och rör på mig. Och så går jag och är lite smått upprörd över att jag väger några kilon mer än vad jag skulle vilja väga. Man får ju fan muskler och lite mage när man jobbar, fan vad jag vantrivs. Jävla skit.
Just nu är jag ledsen, som vanligt under ensam nattetid. Vissa småstunder blir jag arg, men för det mesta är jag ledsen. Jag är så trött på det här. Och inte minst förundrad över hur mycket tårar en kropp ändå kan producera. Att de liksom aldrig sinar...
Alltså, grejen med mig är att jag har så jävla svårt för att släppa taget om saker och ting. Om människor. Den senaste tiden, en väldigt lång tid, har varit ett helvete. Näst intill tortyr när jag tänker efter. Självtortyr i allra högsta grad och nej, det finns faktiskt ingen just här och nu för tiden som förstår mig och kan stötta mig.
Om jag bara kunde få folk att känna det jag känner. Nu har jag nog i alla fall förstått en sak som jag kom att tänka på för en liten stund sedan. Anledningen till att jag lyssnar på musik som Damien Rice och andra sådana där angstfyllda musiker är att deras texter är det enda jag numera kan relatera till de där människorna. Det är det som finns kvar. Även om jag med bitterhet fått lämna folk, så tåras det i ögonen på mig när jag förstår vad jag aldrig mer får se, höra och/eller känna.
Ögonen som var fulla med liv, åtrå och diverse andra saker som var speciella...är borta. Jag kan inte se dem framför mig längre. Jag kan inte sträcka mig efter denne Någon när Han går ifrån mig för en stund, för att hålla kvar. Jag kommer inte ihåg. Jag ser inga leenden, inget djup. Inga bekymmersrynkor eller benstruktur. 3D existerar inte längre, och jag lider för det var det enda jag ville ha. Nu vill jag inte ha något alls.
Jag vet inte alls vars jag tog vägen. :( Personligen tycker jag inte att det här är ett drägligt liv. Fast det är positivt att glömma ibland. Rent objektivt är det bara bra för mig just nu för jag kan inte se något annat. Det är nog bara den här sista biten som känns tuff. Jag har aldrig riktigt behövt glömma någon förut...men det är snart över.
Nu är klockan 02:58, och här kommer en ganska så exakt sammanfattning även om det fattas en hel del.
Monday, October 29, 2007
Friday, October 26, 2007
Min mor och min bror
Min mor och min bror är ta mig fan något av det bästa jag har. Jag skulle kunna begå seppuku tre gånger om, i deras ställe. Eller något. De är så jävla grymma.
Thursday, October 25, 2007
Wednesday, October 24, 2007
Disciplinerad diskvalifikation
"Ibland önskar man fan att man spenderade tid med någon som faktiskt bryr sig."
"Jag avskyr det mesta ibland. Särskilt nu. Skulle kunna dra från allt. Folk är så jävla gråa."
Mina närmsta tjejkompisar säger att jag brukar kunna vara jävligt duktig på att skicka iväg dumma fyllekåt-sms om helgnätterna, och det stämmer bra det. Men vad de inte vet är att jag är hyfsat duktig på att skicka iväg ångestfyllda sms likaså. Så party är jag ibland, som man märker här ovanför. Och ibland blir jag arg på mig själv, särskilt när man ser det så här efteråt.
För vad har egentligen jag för rätt att sitta med självömkan och beskylla människor för att inte bry sig eller för att vara gråa? Men det är bara en liten bråkdel av mig som blir så där arg. Resten av mig är så inne i de där tankarna att jag inte vill förneka vad jag känner. Så lyder mina känslor, och vill man inte kännas vid dem så slipper man givetvis.
Jag är inget obligatoriskt.
Ett liv i Stockholm hade kunnat bli bra, om jag för en gångs skull kunde få med mig lite flyt. Kanske skulle man byta ut "Stockholm" mot "Göteborg"? Jag vet inte än. Jag har väldigt svårt att skingra tankarna en kväll som denna. Allt hade likagärna kunnat vara inget alls, och en inre röst skulle skära i decibel.
Jag, som känner mig så ensam, skulle rent teoretiskt kunna bli världens mest disciplinerade människa. Skaffa mig ett jobb och jobba häcken av mig, eftersom jag redan är ensam. Utöver jobb skulle jag kunna ta upp modellandet igen. Fast då skulle jag förstås bli tvungen att deffa en hel del. Så rätt mat och träning under superb disciplin. Jag hade kunnat få in levnadsmönster som heter duga. De säger ju att man mår bra då. Jag skulle kunna använda min negativa energi, och omvandla den till tusenfald positiv. Och även om min vardag hade varit fylld av aktivitet, så hade jag köpt mig en gitarr. Och de som ville komma och hälsa på, de som ville vara en del av mitt liv, som ville ge mig kramar och le mot mig, hade fått göra det. Om det inte hade gjort ont.
Jag skulle kunna betala en gigolo för kramar.
"Jag avskyr det mesta ibland. Särskilt nu. Skulle kunna dra från allt. Folk är så jävla gråa."
Mina närmsta tjejkompisar säger att jag brukar kunna vara jävligt duktig på att skicka iväg dumma fyllekåt-sms om helgnätterna, och det stämmer bra det. Men vad de inte vet är att jag är hyfsat duktig på att skicka iväg ångestfyllda sms likaså. Så party är jag ibland, som man märker här ovanför. Och ibland blir jag arg på mig själv, särskilt när man ser det så här efteråt.
För vad har egentligen jag för rätt att sitta med självömkan och beskylla människor för att inte bry sig eller för att vara gråa? Men det är bara en liten bråkdel av mig som blir så där arg. Resten av mig är så inne i de där tankarna att jag inte vill förneka vad jag känner. Så lyder mina känslor, och vill man inte kännas vid dem så slipper man givetvis.
Jag är inget obligatoriskt.
Ett liv i Stockholm hade kunnat bli bra, om jag för en gångs skull kunde få med mig lite flyt. Kanske skulle man byta ut "Stockholm" mot "Göteborg"? Jag vet inte än. Jag har väldigt svårt att skingra tankarna en kväll som denna. Allt hade likagärna kunnat vara inget alls, och en inre röst skulle skära i decibel.
Jag, som känner mig så ensam, skulle rent teoretiskt kunna bli världens mest disciplinerade människa. Skaffa mig ett jobb och jobba häcken av mig, eftersom jag redan är ensam. Utöver jobb skulle jag kunna ta upp modellandet igen. Fast då skulle jag förstås bli tvungen att deffa en hel del. Så rätt mat och träning under superb disciplin. Jag hade kunnat få in levnadsmönster som heter duga. De säger ju att man mår bra då. Jag skulle kunna använda min negativa energi, och omvandla den till tusenfald positiv. Och även om min vardag hade varit fylld av aktivitet, så hade jag köpt mig en gitarr. Och de som ville komma och hälsa på, de som ville vara en del av mitt liv, som ville ge mig kramar och le mot mig, hade fått göra det. Om det inte hade gjort ont.
Jag skulle kunna betala en gigolo för kramar.
För ingens skull
Illamåendet stiger mig upp till halsen.
Min enda plan den senaste tiden har varit att bege mig upp till Stockholm efter nyår, ha sökt jobb och bostad, snygga till mina tidigare studier och sedan sätta igång. Eller "enda" plan...ett skott i pannbenet eller att bara vika hädan och ge sig av långt, långt bort har visserligen lockat...men Stockholm igen har väl känts mest realistiskt.
Så när jag nu stod och stuvade mina makaroner så kom jag helt plötsligt på att allt är kört. Ensamheten jag kände där uppe kommer att finnas kvar. Ibland trodde jag att det var mitt eget val. Att jag av rent intresse satte mig på stationen någon timme och tittade på folk, eller satte mig i Gamla stan vid vattnet och lyssnade på min mp3-spelare. Eller stod nere vid Slussen och frös, natt efter natt, medan jag stod och väntade på att få komma hem. Och jag avskydde allt folk som omgav mig.
Men nej. Det var inte något eget val. Det var inte p.g.a. något form av intresse för människostudier som jag befann mig där, hela jävla tiden. Det var för att jag inte hade någon. Det var för att jag var där, i Stockholm, ensam. Förr avskydde jag Stockholm, staden lockade fram min panikångest. Sedan flyttade jag dit och hade folk. Sedan försvann de, en efter en. Till siste man. Och jag som alltid skämts för att vara ensam.
Nu har jag någon där uppe. Eller flera stycken, men viktigast av allt så har jag Någon. Men min uppgivna känsla som nu tagit fram mina tårar säger att det blir så där igen. Jag kommer att gå där på gatorna helt jävla ensam. Samtidigt som min känsla säger att så där kommer det att bli, vars jag än befinner mig. Här, i Stockholm, L.A, Island och sekunderna innan min död. Även i Island kommer jag att känna mig manad till att göra absolut ingenting, för ingens skull.
Min enda plan den senaste tiden har varit att bege mig upp till Stockholm efter nyår, ha sökt jobb och bostad, snygga till mina tidigare studier och sedan sätta igång. Eller "enda" plan...ett skott i pannbenet eller att bara vika hädan och ge sig av långt, långt bort har visserligen lockat...men Stockholm igen har väl känts mest realistiskt.
Så när jag nu stod och stuvade mina makaroner så kom jag helt plötsligt på att allt är kört. Ensamheten jag kände där uppe kommer att finnas kvar. Ibland trodde jag att det var mitt eget val. Att jag av rent intresse satte mig på stationen någon timme och tittade på folk, eller satte mig i Gamla stan vid vattnet och lyssnade på min mp3-spelare. Eller stod nere vid Slussen och frös, natt efter natt, medan jag stod och väntade på att få komma hem. Och jag avskydde allt folk som omgav mig.
Men nej. Det var inte något eget val. Det var inte p.g.a. något form av intresse för människostudier som jag befann mig där, hela jävla tiden. Det var för att jag inte hade någon. Det var för att jag var där, i Stockholm, ensam. Förr avskydde jag Stockholm, staden lockade fram min panikångest. Sedan flyttade jag dit och hade folk. Sedan försvann de, en efter en. Till siste man. Och jag som alltid skämts för att vara ensam.
Nu har jag någon där uppe. Eller flera stycken, men viktigast av allt så har jag Någon. Men min uppgivna känsla som nu tagit fram mina tårar säger att det blir så där igen. Jag kommer att gå där på gatorna helt jävla ensam. Samtidigt som min känsla säger att så där kommer det att bli, vars jag än befinner mig. Här, i Stockholm, L.A, Island och sekunderna innan min död. Även i Island kommer jag att känna mig manad till att göra absolut ingenting, för ingens skull.
Tuesday, October 23, 2007
En kvinnas suputvals
Jag känner att jag har lite onödig historik i hjärnan på ointressant händelser som ligger och skräpar. Ibland är det svårt att få fram nytt material när gammalt täpper till. Det kanske är en alkoholkrämpa, jag vet inte.
Har lyckats smäcka in tre exemplariska karatefylle-helger i raken, vilket visserligen på sätt och vis inte känns som något nytt alls.
Jag var uppe i Göteborg för tre veckor sedan. Mötte upp min käre storebror i stan och köpte ett jävligt snyggt nitbälte som gick i brunt innan vi tog spårvagnen ut till far i Västra Frölunda. Käkade lunch i form av avocado med räkor och stenbitsrom till förrätt, oxfilé till huvudrätt samt crème brulé till efterrätt. Efter det tog jag ett fotbad innan vi gick ut med lillebrors koola radiostyrda bilar, och jag kan väl säga som så att jag ägde Tynnereds gator.
Efter det satt vi mest och tjötade, storebror och jag slängde i oss lite kvällsmat innan far skjutsade oss till kvällsaktiviteterna. Jag landade i Mölndal hos Erik och anslöt mig till honom, hans tjej och hans storebror. Detta följt av sangria, konstig musik, knivlekar, litauisk sprit och öl. Vi tog en taxi till Masthuggstorget och mötte upp lite folk innan vi gick till Sejdeln. Jag fick hälsat på en hel del konstigt folk innan Eriks storebror vänligt gick med på att följa med mig till Sticky Fingers strax efter 02:00 (vilket iofs slutade med att i stort sett alla hängde på). Jag ville nämligen kolla upp så att min storebror som befann sig där mådde väl. Och om så inte var fallet, skulle jag starta slagfält tagna ur 300 såklart.
Han mådde bra och jag kunde slappna av. Jag älskar min bror, så själva glädjen i att se honom var oslagbar trots att vi hade setts några timmar tidigare. Sedan träffade jag på Sara som annars håller till i Sundsvall som var en riktigt glad överraskning det med. Plus att dessutom en Lina kom springandes. Alltid lika roligt att spontanträffa människor.
Jag var full och rolig, till slut stängde Sticky Fingers vid 05:00 och vi gick till 7eleven för att shoppa innan vi tog en taxi hem till efterfest i Mölndal. Slötjöt, cigaretter, Sambuca följt av fingrarna i halsen fick sätta punkt för morgonfesten och vi somnade allihop.
Dagen efter var lika med frukost och Invader Zim.
Helgen därefter träffades Anneli och jag på fredagen. Det var egentligen menat att bli en hyfsat lugn utekväll, bara man hittade på något liksom. Vi fixade lite mat, tittade på Idol och drack sprit. Och en hel del tjöt såklart. Till slut åkte vi med Mica och Parvel till stan. Jag betalade mig in på Harry's för att kolla läget som givetvis var jävligt dött. Istället gick Anneli och jag till Zätas. På något konstigt jävla sätt blev vi ytterst fulla, jag fick sms från Gio-M och en stund senare stod han framför mig i baren på Zätas. Anneli, M och jag drog till Harry's strax innan stängningsdags vid 03:00. Anneli och jag gjorde två praktvurpor på dansgolvet, jag sade dumma saker till folk och sedan blev det taxi hem till Anneli. Jävligt trevligt. Dagen efter tog jag med mig Anneli i en taxi för lite frukost på Ståhlboms för att sedan gå och handla godis på vägen hem. jag fick även lekt av mig på en lekplats.
Helgen som var blev helfestlig. Den redan nämnda vinprovningen var väldigt trevlig, maten var god och sällskapet var lyckat. En riktigt lagom fredag, som en fin invigning av helg och ledighet.
I lördags var jag trött men stressad...hela dagen. På kvällen liftade jag till Falkenberg med en katolsk libanes som till slut ville gifta sig med mig. Jag blir så trött på sådant där. Jag borde över huvud taget sluta upp med sådana där dumheter men jag har alltid varit oaktsam av mig som om det jag besitter inte är värt annat än att utsätta för konstiga situationer och risker. Skit samma, nu har jag ett fjärde nummer i min mobil som jag döpt till "Svara Ej". Jag börjar bli orolig.
Kom i alla fall in till stan gratis, tittade förbi Elin och de andra tjejerna på en öl innan jag anlände till välkomstfesten för Madde som varit i USA ett år. Jag blev inte så full, då. Vi gick in till puben, närmre bestämt Zätas. Det var mest för att fördriva lite tid innan vi drog vidare till Grand som inte är mitt favoritställe direkt. Det visade sig dock att K lekte trubadur på Bakfickan vilket resulterade till lite underhållning och öl trots allt. Sedan blev det Zätas igen. Öl, fylleri och skitsnack. Jag hittade Sanna, och efter att ha jagat folköl på pizzerior så tog vi taxi till efterfest med två killkompisar till mig samt två andra konstiga snubbar. Vi blandade groggar på fulvodka, Fun Light och vatten, slogs (jag lyckade på något konstigt sätt göra en jävla flygande mara på Jocke, 90 kg, så han föll i golvet med en smäll), och avslutade med en pokerturnering som jag vann. Det är alltid lika roligt när karlar underskattar kvinnor i poker. Jävla mesar.
Sedan gick jag och lade mig, och dagen efter var bara jävligt slö. Snipp snapp snut, så var jag suput.
Har lyckats smäcka in tre exemplariska karatefylle-helger i raken, vilket visserligen på sätt och vis inte känns som något nytt alls.
Jag var uppe i Göteborg för tre veckor sedan. Mötte upp min käre storebror i stan och köpte ett jävligt snyggt nitbälte som gick i brunt innan vi tog spårvagnen ut till far i Västra Frölunda. Käkade lunch i form av avocado med räkor och stenbitsrom till förrätt, oxfilé till huvudrätt samt crème brulé till efterrätt. Efter det tog jag ett fotbad innan vi gick ut med lillebrors koola radiostyrda bilar, och jag kan väl säga som så att jag ägde Tynnereds gator.
Efter det satt vi mest och tjötade, storebror och jag slängde i oss lite kvällsmat innan far skjutsade oss till kvällsaktiviteterna. Jag landade i Mölndal hos Erik och anslöt mig till honom, hans tjej och hans storebror. Detta följt av sangria, konstig musik, knivlekar, litauisk sprit och öl. Vi tog en taxi till Masthuggstorget och mötte upp lite folk innan vi gick till Sejdeln. Jag fick hälsat på en hel del konstigt folk innan Eriks storebror vänligt gick med på att följa med mig till Sticky Fingers strax efter 02:00 (vilket iofs slutade med att i stort sett alla hängde på). Jag ville nämligen kolla upp så att min storebror som befann sig där mådde väl. Och om så inte var fallet, skulle jag starta slagfält tagna ur 300 såklart.
Han mådde bra och jag kunde slappna av. Jag älskar min bror, så själva glädjen i att se honom var oslagbar trots att vi hade setts några timmar tidigare. Sedan träffade jag på Sara som annars håller till i Sundsvall som var en riktigt glad överraskning det med. Plus att dessutom en Lina kom springandes. Alltid lika roligt att spontanträffa människor.
Jag var full och rolig, till slut stängde Sticky Fingers vid 05:00 och vi gick till 7eleven för att shoppa innan vi tog en taxi hem till efterfest i Mölndal. Slötjöt, cigaretter, Sambuca följt av fingrarna i halsen fick sätta punkt för morgonfesten och vi somnade allihop.
Dagen efter var lika med frukost och Invader Zim.
Helgen därefter träffades Anneli och jag på fredagen. Det var egentligen menat att bli en hyfsat lugn utekväll, bara man hittade på något liksom. Vi fixade lite mat, tittade på Idol och drack sprit. Och en hel del tjöt såklart. Till slut åkte vi med Mica och Parvel till stan. Jag betalade mig in på Harry's för att kolla läget som givetvis var jävligt dött. Istället gick Anneli och jag till Zätas. På något konstigt jävla sätt blev vi ytterst fulla, jag fick sms från Gio-M och en stund senare stod han framför mig i baren på Zätas. Anneli, M och jag drog till Harry's strax innan stängningsdags vid 03:00. Anneli och jag gjorde två praktvurpor på dansgolvet, jag sade dumma saker till folk och sedan blev det taxi hem till Anneli. Jävligt trevligt. Dagen efter tog jag med mig Anneli i en taxi för lite frukost på Ståhlboms för att sedan gå och handla godis på vägen hem. jag fick även lekt av mig på en lekplats.
Helgen som var blev helfestlig. Den redan nämnda vinprovningen var väldigt trevlig, maten var god och sällskapet var lyckat. En riktigt lagom fredag, som en fin invigning av helg och ledighet.
I lördags var jag trött men stressad...hela dagen. På kvällen liftade jag till Falkenberg med en katolsk libanes som till slut ville gifta sig med mig. Jag blir så trött på sådant där. Jag borde över huvud taget sluta upp med sådana där dumheter men jag har alltid varit oaktsam av mig som om det jag besitter inte är värt annat än att utsätta för konstiga situationer och risker. Skit samma, nu har jag ett fjärde nummer i min mobil som jag döpt till "Svara Ej". Jag börjar bli orolig.
Kom i alla fall in till stan gratis, tittade förbi Elin och de andra tjejerna på en öl innan jag anlände till välkomstfesten för Madde som varit i USA ett år. Jag blev inte så full, då. Vi gick in till puben, närmre bestämt Zätas. Det var mest för att fördriva lite tid innan vi drog vidare till Grand som inte är mitt favoritställe direkt. Det visade sig dock att K lekte trubadur på Bakfickan vilket resulterade till lite underhållning och öl trots allt. Sedan blev det Zätas igen. Öl, fylleri och skitsnack. Jag hittade Sanna, och efter att ha jagat folköl på pizzerior så tog vi taxi till efterfest med två killkompisar till mig samt två andra konstiga snubbar. Vi blandade groggar på fulvodka, Fun Light och vatten, slogs (jag lyckade på något konstigt sätt göra en jävla flygande mara på Jocke, 90 kg, så han föll i golvet med en smäll), och avslutade med en pokerturnering som jag vann. Det är alltid lika roligt när karlar underskattar kvinnor i poker. Jävla mesar.
Sedan gick jag och lade mig, och dagen efter var bara jävligt slö. Snipp snapp snut, så var jag suput.
Sunday, October 21, 2007
Friday, October 19, 2007
Finpapper
Jag märkte precis att det var finpapper på min toalett. Annars brukar vi köra med sådant där Svensson-fulpapper som förmodligen är drygt och billigt. Men inte ikväll, för ikväll skall det vara vinprovning och fint.
En societetsträff. Karl'n som äger bygdens ICA-affär med hustru, Lasse bagare som äger Gööks bageri här och hans respektive. Mors bror som står för vinprovningen och kvasi-moster Carina, Ulf aka. "Kleven" som är en avdankad yrkesofficer med nuvarande avsaknad av anständigt jobb och sällskap och så givetvis min mor och hennes sambo.
Utöver de åtta viner och tre konjakssorter som skall provas följer även kantarellsoppa och någon laxthingy till förrätt, rådjurssadel m. potatisgratäng till huvudrätt samt lingonpannacotta som avslut. Inga konstigheter som t.ex. anktunga med rödvins-sacre bleu (absolut en pik till Mårten).
Men alltså....finpapper på toaletten? Och mor använder finskor inomhus. Inomhus! Varför kan man inte bara plocka bort toalettpapper och ersätta med typ tidningspapper eller något. "Ja men skall ni tvunget komma hem till vårt hushåll och skita kan ni väl vara så vänliga och använda handen som man gjorde förr?" Eller slänga fram en kokt torsk och ett saltkar på bordet och säga "var så goda, mitt herrskap!"
Nej, jag skall inte klaga. Min mor är sådan av naturen att har man gäster så skall man ha det bra. Men det får ju finnas gränser, ibland. Hur stor är egentligen tjusningen av att köra förberedelser typ två dygn innan? Två dygn av svordomar, frustration och kanske till och med någon form av suicidala tvångstankar! Såsen blir bränd, rådjuret i ugnen är tre grader celsius för varmt i fläsket och Mia klampar runt på golvet med nyligen insmorda fötter och lämnar fettavtryck (fett, inte fitt). Fan och hans getter.
Det viktigaste torde väl vara sällskapet, eller tänker jag fel? Jag funderar på att gå och plocka bort finpapperet och injicera kolasås i rådjursköttet.
Eller bara låt det vara och deltaga i en himla trevlig afton, jag har inte bestämt mig än.
En societetsträff. Karl'n som äger bygdens ICA-affär med hustru, Lasse bagare som äger Gööks bageri här och hans respektive. Mors bror som står för vinprovningen och kvasi-moster Carina, Ulf aka. "Kleven" som är en avdankad yrkesofficer med nuvarande avsaknad av anständigt jobb och sällskap och så givetvis min mor och hennes sambo.
Utöver de åtta viner och tre konjakssorter som skall provas följer även kantarellsoppa och någon laxthingy till förrätt, rådjurssadel m. potatisgratäng till huvudrätt samt lingonpannacotta som avslut. Inga konstigheter som t.ex. anktunga med rödvins-sacre bleu (absolut en pik till Mårten).
Men alltså....finpapper på toaletten? Och mor använder finskor inomhus. Inomhus! Varför kan man inte bara plocka bort toalettpapper och ersätta med typ tidningspapper eller något. "Ja men skall ni tvunget komma hem till vårt hushåll och skita kan ni väl vara så vänliga och använda handen som man gjorde förr?" Eller slänga fram en kokt torsk och ett saltkar på bordet och säga "var så goda, mitt herrskap!"
Nej, jag skall inte klaga. Min mor är sådan av naturen att har man gäster så skall man ha det bra. Men det får ju finnas gränser, ibland. Hur stor är egentligen tjusningen av att köra förberedelser typ två dygn innan? Två dygn av svordomar, frustration och kanske till och med någon form av suicidala tvångstankar! Såsen blir bränd, rådjuret i ugnen är tre grader celsius för varmt i fläsket och Mia klampar runt på golvet med nyligen insmorda fötter och lämnar fettavtryck (fett, inte fitt). Fan och hans getter.
Det viktigaste torde väl vara sällskapet, eller tänker jag fel? Jag funderar på att gå och plocka bort finpapperet och injicera kolasås i rådjursköttet.
Eller bara låt det vara och deltaga i en himla trevlig afton, jag har inte bestämt mig än.
Fade and remain
Mycket jobb...sedan är jag slut. Jag orkar typ knappt skriva nu för tiden. Vilket visserligen inte utesluter de facto att jag har mycket att säga. Än är havet stormigt.
Ja men vad fan vill Ni läsa om liksom?
Ja men vad fan vill Ni läsa om liksom?
Sunday, October 14, 2007
Bara kadaver
Kan vara värt att se. Det är inte trevligt, och sannerligen ingen färsk nyhet, men kanske en nyttig påminnelse om hur vidriga vi kan vara. För de som inte tänker på det varje dag.
Tuesday, October 09, 2007
Nyckets barn
Så var en sådan där helg förbrukad - ännu en gång. De försvinner på de allra underligaste sätten.
Det var söndag, igår. Min kropp värkte när jag gick på de regnblanka gatorna i Mölndal, Göteborg. Det var mörkt och rått, och jag passerade konstiga människor och byggnader. 19:40 gick mitt tåg hem. Vägen hem kändes lång, och jag kände mig ensam och nervös.
Tågfärden hem på knappt fyrtio minuter var fylld av tristess och frågor. Regnet ilade förbi där utanför i det becksvarta. Det vattnades i munnen på mig. Skulle jag köra fingrarna i halsen? Skulle jag låta tärningarna avgöra, precis som Lucius Rhinehart; mannen som fyllde min ensamma färd med lektyr.
Jag klev av tåget och fylldes åter igen av någon konstig form av uppgivenhet. Stegade över vattenpölar och asfalt till bilen som stod parkerad vid stationen i Varberg. Stängde dörren efter mig och vred snabbt om nyckeln för att komma iväg så fort som möjligt. Jag var trött och jag hade en obehaglig känsla i kroppen. Kommer jag ihåg hur man kör bil?
Jag kom hem till ett tomt hus och släppte min packning på golvet i mitt rum. Gick in på den horröda toan, tände och såg in i spegeln. Hur kan någon bli fascinerad av det jag brukar se? De blodsprängda ögonen, ringarna där under...jag höll mig i handfatet, som vanligt. När jag tittade in i spegeln, som vanligt. På de torra och sönderbitna läpparna, den sårbara huden, det brokiga håret och sminket jag aldrig orkar tvätta bort. På det som ingen vill ha, det som ingen behöver och det som bara är så hopplöst. Hur kan någon lära sig att älska det jag ser? Jag drog min sedvanliga suck, släckte ljuset, gick ut och försökte få i mig något att äta.
Det var söndag, igår. Min kropp värkte när jag gick på de regnblanka gatorna i Mölndal, Göteborg. Det var mörkt och rått, och jag passerade konstiga människor och byggnader. 19:40 gick mitt tåg hem. Vägen hem kändes lång, och jag kände mig ensam och nervös.
Tågfärden hem på knappt fyrtio minuter var fylld av tristess och frågor. Regnet ilade förbi där utanför i det becksvarta. Det vattnades i munnen på mig. Skulle jag köra fingrarna i halsen? Skulle jag låta tärningarna avgöra, precis som Lucius Rhinehart; mannen som fyllde min ensamma färd med lektyr.
Jag klev av tåget och fylldes åter igen av någon konstig form av uppgivenhet. Stegade över vattenpölar och asfalt till bilen som stod parkerad vid stationen i Varberg. Stängde dörren efter mig och vred snabbt om nyckeln för att komma iväg så fort som möjligt. Jag var trött och jag hade en obehaglig känsla i kroppen. Kommer jag ihåg hur man kör bil?
Jag kom hem till ett tomt hus och släppte min packning på golvet i mitt rum. Gick in på den horröda toan, tände och såg in i spegeln. Hur kan någon bli fascinerad av det jag brukar se? De blodsprängda ögonen, ringarna där under...jag höll mig i handfatet, som vanligt. När jag tittade in i spegeln, som vanligt. På de torra och sönderbitna läpparna, den sårbara huden, det brokiga håret och sminket jag aldrig orkar tvätta bort. På det som ingen vill ha, det som ingen behöver och det som bara är så hopplöst. Hur kan någon lära sig att älska det jag ser? Jag drog min sedvanliga suck, släckte ljuset, gick ut och försökte få i mig något att äta.
And how can you like me
With this head and these arms
How can this shallow freak be accused of having charm
The way the earthquakes land when I blow my nose
How long can I be myself before you get up and go
-
Malcolm Middleton - Devastation
Friday, October 05, 2007
One minute of silence
Alltså...livet är rätt bra skrattretande många gånger. Som när livet ständigt pissar blod på en.
För en gångs skull så, hör och häpna, känner jag mig fri från allt tungt idag. Fan, jag har känt mig fri från allt som annars plågar mig och det har varit underbart nu ikväll. Men så just idag, nu ikväll, så vänder det så där tvärt. P.g.a. att en viss person hör av sig. Varför just ikväll?! När det inte skett några andra kvällar? Helt otroligt.
Men jag klarade av att vara tråkigt platoniskt enligt våra uppfuckade sociala spelregler vilket känns jävligt svårt, och jag skall klara av att somna gott nu. Och jag skall klara av att glädjas åt dels min göteborgsvisit nu i helgen samt min stockholmsresa i slutet av oktober. Något att se fram emot, lovely.
För en gångs skull så, hör och häpna, känner jag mig fri från allt tungt idag. Fan, jag har känt mig fri från allt som annars plågar mig och det har varit underbart nu ikväll. Men så just idag, nu ikväll, så vänder det så där tvärt. P.g.a. att en viss person hör av sig. Varför just ikväll?! När det inte skett några andra kvällar? Helt otroligt.
Men jag klarade av att vara tråkigt platoniskt enligt våra uppfuckade sociala spelregler vilket känns jävligt svårt, och jag skall klara av att somna gott nu. Och jag skall klara av att glädjas åt dels min göteborgsvisit nu i helgen samt min stockholmsresa i slutet av oktober. Något att se fram emot, lovely.
Thursday, October 04, 2007
Acqua di Gio
Kommer ihåg den där natten efter krogen i Falkenberg då jag hamnat i ett främmande hus, ägaren sov och jag satt nere i soffan och sniffade M på halsen. Det var första gången vi träffades, och även första gången som jag tog initiativet till att jaga en partner. Han var min så fort jag såg honom.
-Vad är det för parfym du har på dig? frågade jag.
-Uhm...jag vet inte riktigt. Acqua di något, tror jag! Vadådå?
-Nej alltså...den måste jag köpa till min näste pojkvän!
-Får jag sova med dig i natt?
Och hur skulle jag någonsin kunna tacka nej till Acqua di Gio? It's the shit, alla ni karlar där ute!
Fight like the night
You can be my hero, by not letting me down
Not letting me down again, and being around
You can be my hero, by crawling into the rut
Crawling into the rut with me, and holding my chin up
You fight like the night
Weakness is my guide
I’m walking a dark road
I’m running out of time
I don’t want to die
I love your eyes
They show me above all
Show me I’m loveable
Not letting me down again, and being around
You can be my hero, by crawling into the rut
Crawling into the rut with me, and holding my chin up
You fight like the night
Weakness is my guide
I’m walking a dark road
I’m running out of time
I don’t want to die
I love your eyes
They show me above all
Show me I’m loveable
Subscribe to:
Posts (Atom)
