Så var en sådan där helg förbrukad - ännu en gång. De försvinner på de allra underligaste sätten.
Det var söndag, igår. Min kropp värkte när jag gick på de regnblanka gatorna i Mölndal, Göteborg. Det var mörkt och rått, och jag passerade konstiga människor och byggnader. 19:40 gick mitt tåg hem. Vägen hem kändes lång, och jag kände mig ensam och nervös.
Tågfärden hem på knappt fyrtio minuter var fylld av tristess och frågor. Regnet ilade förbi där utanför i det becksvarta. Det vattnades i munnen på mig. Skulle jag köra fingrarna i halsen? Skulle jag låta tärningarna avgöra, precis som Lucius Rhinehart; mannen som fyllde min ensamma färd med lektyr.
Jag klev av tåget och fylldes åter igen av någon konstig form av uppgivenhet. Stegade över vattenpölar och asfalt till bilen som stod parkerad vid stationen i Varberg. Stängde dörren efter mig och vred snabbt om nyckeln för att komma iväg så fort som möjligt. Jag var trött och jag hade en obehaglig känsla i kroppen. Kommer jag ihåg hur man kör bil?
Jag kom hem till ett tomt hus och släppte min packning på golvet i mitt rum. Gick in på den horröda toan, tände och såg in i spegeln. Hur kan någon bli fascinerad av det jag brukar se? De blodsprängda ögonen, ringarna där under...jag höll mig i handfatet, som vanligt. När jag tittade in i spegeln, som vanligt. På de torra och sönderbitna läpparna, den sårbara huden, det brokiga håret och sminket jag aldrig orkar tvätta bort. På det som ingen vill ha, det som ingen behöver och det som bara är så hopplöst. Hur kan någon lära sig att älska det jag ser? Jag drog min sedvanliga suck, släckte ljuset, gick ut och försökte få i mig något att äta.
Det var söndag, igår. Min kropp värkte när jag gick på de regnblanka gatorna i Mölndal, Göteborg. Det var mörkt och rått, och jag passerade konstiga människor och byggnader. 19:40 gick mitt tåg hem. Vägen hem kändes lång, och jag kände mig ensam och nervös.
Tågfärden hem på knappt fyrtio minuter var fylld av tristess och frågor. Regnet ilade förbi där utanför i det becksvarta. Det vattnades i munnen på mig. Skulle jag köra fingrarna i halsen? Skulle jag låta tärningarna avgöra, precis som Lucius Rhinehart; mannen som fyllde min ensamma färd med lektyr.
Jag klev av tåget och fylldes åter igen av någon konstig form av uppgivenhet. Stegade över vattenpölar och asfalt till bilen som stod parkerad vid stationen i Varberg. Stängde dörren efter mig och vred snabbt om nyckeln för att komma iväg så fort som möjligt. Jag var trött och jag hade en obehaglig känsla i kroppen. Kommer jag ihåg hur man kör bil?
Jag kom hem till ett tomt hus och släppte min packning på golvet i mitt rum. Gick in på den horröda toan, tände och såg in i spegeln. Hur kan någon bli fascinerad av det jag brukar se? De blodsprängda ögonen, ringarna där under...jag höll mig i handfatet, som vanligt. När jag tittade in i spegeln, som vanligt. På de torra och sönderbitna läpparna, den sårbara huden, det brokiga håret och sminket jag aldrig orkar tvätta bort. På det som ingen vill ha, det som ingen behöver och det som bara är så hopplöst. Hur kan någon lära sig att älska det jag ser? Jag drog min sedvanliga suck, släckte ljuset, gick ut och försökte få i mig något att äta.
And how can you like me
With this head and these arms
How can this shallow freak be accused of having charm
The way the earthquakes land when I blow my nose
How long can I be myself before you get up and go
-
Malcolm Middleton - Devastation
No comments:
Post a Comment