Woman like a man

Äh, jag trodde att jag hade massvis att skriva ikväll. Men ibland bara försvinner det som i en jävla bläcka och fönstret lämnas tomt till man antingen stänger ned det eller som jag nu gör; lämnar några rader ändå. Typ någon timme senare, eller två. Min tidsuppfattning har alltid varit sämst. Klockan är nu 01:13, om ca. 5-20 minuter postar jag det och då blir det intressant att se när bloggen visar att jag över huvud taget började på det här. Eller jag vet väl fan inte vad Ni tycker, men jag tycker åtminstone att det är intressant. Årets höjdpunkt, förmodligen.

Har gått med huvudvärk de senaste dagarna, och imorse fick jag gå och lägga mig två gånger på jobbet då jag höll på att svimma. Förmodligen är det något på gång för jag känner mig också allmänt svag rent fysiskt och har ont på olika ställen i torson när jag ibland andas och rör på mig. Och så går jag och är lite smått upprörd över att jag väger några kilon mer än vad jag skulle vilja väga. Man får ju fan muskler och lite mage när man jobbar, fan vad jag vantrivs. Jävla skit.

Just nu är jag ledsen, som vanligt under ensam nattetid. Vissa småstunder blir jag arg, men för det mesta är jag ledsen. Jag är så trött på det här. Och inte minst förundrad över hur mycket tårar en kropp ändå kan producera. Att de liksom aldrig sinar...

Alltså, grejen med mig är att jag har så jävla svårt för att släppa taget om saker och ting. Om människor. Den senaste tiden, en väldigt lång tid, har varit ett helvete. Näst intill tortyr när jag tänker efter. Självtortyr i allra högsta grad och nej, det finns faktiskt ingen just här och nu för tiden som förstår mig och kan stötta mig.

Om jag bara kunde få folk att känna det jag känner. Nu har jag nog i alla fall förstått en sak som jag kom att tänka på för en liten stund sedan. Anledningen till att jag lyssnar på musik som Damien Rice och andra sådana där angstfyllda musiker är att deras texter är det enda jag numera kan relatera till de där människorna. Det är det som finns kvar. Även om jag med bitterhet fått lämna folk, så tåras det i ögonen på mig när jag förstår vad jag aldrig mer får se, höra och/eller känna.

Ögonen som var fulla med liv, åtrå och diverse andra saker som var speciella...är borta. Jag kan inte se dem framför mig längre. Jag kan inte sträcka mig efter denne Någon när Han går ifrån mig för en stund, för att hålla kvar. Jag kommer inte ihåg. Jag ser inga leenden, inget djup. Inga bekymmersrynkor eller benstruktur. 3D existerar inte längre, och jag lider för det var det enda jag ville ha. Nu vill jag inte ha något alls.

Jag vet inte alls vars jag tog vägen. :( Personligen tycker jag inte att det här är ett drägligt liv. Fast det är positivt att glömma ibland. Rent objektivt är det bara bra för mig just nu för jag kan inte se något annat. Det är nog bara den här sista biten som känns tuff. Jag har aldrig riktigt behövt glömma någon förut...men det är snart över.

Nu är klockan 02:58, och här kommer en ganska så exakt sammanfattning även om det fattas en hel del.