För ingens skull

Illamåendet stiger mig upp till halsen.

Min enda plan den senaste tiden har varit att bege mig upp till Stockholm efter nyår, ha sökt jobb och bostad, snygga till mina tidigare studier och sedan sätta igång. Eller "enda" plan...ett skott i pannbenet eller att bara vika hädan och ge sig av långt, långt bort har visserligen lockat...men Stockholm igen har väl känts mest realistiskt.

Så när jag nu stod och stuvade mina makaroner så kom jag helt plötsligt på att allt är kört. Ensamheten jag kände där uppe kommer att finnas kvar. Ibland trodde jag att det var mitt eget val. Att jag av rent intresse satte mig på stationen någon timme och tittade på folk, eller satte mig i Gamla stan vid vattnet och lyssnade på min mp3-spelare. Eller stod nere vid Slussen och frös, natt efter natt, medan jag stod och väntade på att få komma hem. Och jag avskydde allt folk som omgav mig.

Men nej. Det var inte något eget val. Det var inte p.g.a. något form av intresse för människostudier som jag befann mig där, hela jävla tiden. Det var för att jag inte hade någon. Det var för att jag var där, i Stockholm, ensam. Förr avskydde jag Stockholm, staden lockade fram min panikångest. Sedan flyttade jag dit och hade folk. Sedan försvann de, en efter en. Till siste man. Och jag som alltid skämts för att vara ensam.

Nu har jag någon där uppe. Eller flera stycken, men viktigast av allt så har jag Någon. Men min uppgivna känsla som nu tagit fram mina tårar säger att det blir så där igen. Jag kommer att gå där på gatorna helt jävla ensam. Samtidigt som min känsla säger att så där kommer det att bli, vars jag än befinner mig. Här, i Stockholm, L.A, Island och sekunderna innan min död. Även i Island kommer jag att känna mig manad till att göra absolut ingenting, för ingens skull.