Ännu en sen afton, på självaste julafton. Jag har lite rött vin kvar i mitt glas och huset är kolsvart. Det är bara jag som är vaken, och julgranen där borta vars belysning gör de röda julgranskulorna och halmet till sin rätta. Inte mig dock, det lämnar jag för tillfället till Current 93 i mina hörlurar.
Jag har varit på västkusten nu i fyra dygn snart. Innan dess var det en ganska lugn helg, jag var totalt utmattad. Jag är så trött nu för tiden, och natten till i fredags blev jag attackerad i Gamla Stan. Jag blir förbannad och ledsen när jag tänker på det. Mina sår i ansiktet är snart läkta och jag bryr mig inte så mycket om dem, men de kala fläckarna på min skalle bevittnar om hur sjuka människor kan vara. Jag blev av med så jävla mycket hår under fighten då det var en äkta catfight. Jag blev även spottad i ansiktet och allt kändes fruktansvärt förnedrande. Som en psykisk käftsmäll som hånade en för att man är vänlig mot folk. För att jag är ganska godtrogen och tror väldigt bra om folk. Jag förväntar mig en ganska hög nivå, om man säger så, och jag blir sårad när jag blir bevisad motsatsen. Eller kanske mer illa till mods.
Två dagar innan hoppade jag över after work, som sedvanligt sker på tisdagar (och nu även torsdagar p.g.a. synth-after work på Sjätte Tunnan), och åt middag med O på Primo för att sedan kolla på två filmer hemma hos honom på Åsögatan. Jag är glad att någon kan få mig att känna mig avslappnad och bekväm, och jag behöver sådana där kvällar. Den underbara människan gav mig sin mp3-spelare innan jag gick mot t-banan vid 23:00 och ett par hörlurar då det är något jag saknar. Jag är inte van vid att få saker, och tycker att det är otäckt men jag kanske skall sluta vara så jäkla motsträvig jämt. Och se det som ett lån. Jag tycker om att ses med honom igen och verkligen kunna hänga som vänner. Det är perfekt.
Har fått upp ögonen lite smått för en annan O. Känner inte personen ifråga utan vi har bara setts ganska platoniskt två gånger. Men han verkar vara rar, är väldigt attraktiv och ambitiös. Så jag bestämde mig för i helgen att han får vara min nya fling. När man inte har någon så där kär som man ibland behöver, så får man roa sig med något annat. Och jag känner för att beundra lite på avstånd ett tag. Berättade för kompisar lite skämtsamt att jag hittat ett nytt offer. En kul grej. Det underliga var att det vände tvärt en kväll. Jag tänkte på det, och kom på att jag är ju livrädd för det, trots att det bara skulle vara en kul grej. Julhelgen kom tillmötes, och mycket kan hända på någon vecka eller två. Jag föreställde mig honom med en annan när jag stöter på honom nästa gång. Och det kändes som att jag hade kunnat bli neddragen och ledsen. Varför? Jag är ju inte kär. Jag är bara så jävla rädd att bli sårad...igen. Betyder detta att jag inte kommer att kunna älska på ett väldigt bra tag? Jag menar...kan jag inte ens lite skämtsamt ta en liten oskyldig, från min sida, flört så känns det som att även allt annat blir omöjligt. Det jag egentligen vill ha är ju omfamningar. Någon att sitta bredvid och inte känna att man behöver prata om intellektuella saker för att hävda sina styrkor, utan bara att vara.
Är jag hopplös, bortom all hjälp och/eller självhjälp på ett bra tag?
Jag vet att jag är trött. De kommande dagarna är fullspäckade, och mitt vin är snart slut.
Dör jag för Er alla gång på gång, för att Ni skall Ha något att jonglera med och tolka? Jag vill ha min uppskattning snart.
Thursday, December 25, 2008
Wednesday, December 17, 2008
Minnen Pt. Panikångest I
För några år sedan, ungefär i gymnasietiden, så råkade jag ut för panikångest. Då det är vanligt att man som människa då och då bryter ihop p.g.a. system overload, så finns det vissa kriterier för att kalla det just för panikångest. För att vi inte skall missta en åkomma som panikångest med naturligheter?
Nåväl, det man tar med i beräkningarna är t.ex. hur ofta man får sina ångestattacker och under hur lång tid dessa varar. Och under hur lång period detta pågått samt även hur pass mycket man oroar sig för nästkommande attack, Jag satte mig aldrig ned och kalkylerade mitt känsloliv men jag var observant nog att förstå att det som en gång började som lite tyngre andning och ängslighet utvecklades till ett helvete.
Jag satt i min brors rum första gången, det var natt och en av de nätter jag satt där ensam i huset. Jag satt vid datorn och skrev ned mina känslor på datorn, något som jag vid den tiden just hade börjat med. Jag kan ha varit femton år. Jag visste att mors ex vid flera tillfällen hade befunnit sig i vår trädgård. Vi hittade fimpar och några enstaka tomma ölburkar. Saker försvann. Jag var livrädd att han strök runt där om natten, och jag trodde alltid att trädet utanför som grenade ut sig framför fönstret var han. Vissa nätter körde han runt kvarteret och ställde sig med helljuset rakt in i min storebrors rum. Jag var så uppjagad och mitt hjärta slog för tre. Jag började höra telefonen ringa, men i verkligheten var det inte så. Varje natt så ringde telefonen. Utan att jag svarade, det var ju lönlöst.
Första gången, så satt jag där i min brors rum. Allt ståhej runt omkring mig just då punkterade mitt hjärta och lungorna som skrumpnade ihop likt vissna löv. Min andning blev tyngre och tyngre och jag hyperventilerade samtidigt som jag blev rädd och grät. Den gången var det lindrigt, det pågick i några sekunder och sedan var det över.
Nästkommande gånger kom hyfsat regelbundet och det handlade ungefär om samma procedur, bortsett från att angsten i sig satt kvar längre. Jag trodde då efter en tid att min panikångest hade nått sin kulmen, om inte annat så hoppades jag innerligt att det skulle vara så. Och innan ni fortsätter att läsa så vill jag att ni skall vara medvetna om att det som jag kommer skriva härnäst är en aning diffust, även för mig. En del av dessa saker vet jag inte riktigt om det skett eller ej. Jag kunde inte skilja på dröm och verklighet ibland. Det var när jag började få panikångest nattetid och när jag låg i sängen. Det lutar dock åt att jag tror att allt hände, men att en del av händelserna består av hallucinationer.
Det började krypa i huden, från nacken och upp i huvudet, ned över halsen och svalget. Tungan krampade och spändes. Krypningarna i nacken spred sig till stickningar i hela min kropp, det susade och ringde i mina öron som en ofantlig våg rullande mot land. Hjärtat började rusa iväg och huvudet bultade som om man sprungit maraton med sjukt kass kondition. Jag skulle sätta mig upp, men upptäckte att jag inte kunde röra en lem. Försökte med benen men det gick inte. Kämpade för att komma på knä men jag rörde mig inte en decimeter. Armarna följde inte mina order och jag förstod snabbt att jag inte skulle komma någonstans. Jag öppnade munnen för att ropa på min mor som låg i rummet bredvid men jag fick inte fram något annat än ett lamt kvidande. Min tunga och min mun kunde inte forma ord.
Det var vad som började hända på natten när jag gått och lagt mig. Jag kände alltid på mig precis innan, när tungan började krampa och det ringde i öronen. Jag spände hela skallen och kved och bad om att få slippa helvetet som snart skulle ta vid men det spelade alltid sina kort över mig. Det var ytterst plågsamt.
Ofta kändes det som att någon var närvarande i rummet. Jag visste inte vem, men jag kände det som att jag inte var ensam. Vad som då gjorde mig rädd var varför denne/denna person inte hjälpte mig. Varför personen inte bar mig ur sängen och ut ur mitt rum. Jag var lam och jag var stum, och det fortsatte så här ett bra tag. Vid ett tillfälle gav jag mig dock fan på att lösa skiten, och jag kom på det. När allt var som värst kämpade jag med att röra armarna, och även om det tog tid, så lyckades jag till slut tända fönsterlampan. Ångesten försvann. Jag var slut, men ångesten var borta. Jag hade klarat det.
Nåväl, det man tar med i beräkningarna är t.ex. hur ofta man får sina ångestattacker och under hur lång tid dessa varar. Och under hur lång period detta pågått samt även hur pass mycket man oroar sig för nästkommande attack, Jag satte mig aldrig ned och kalkylerade mitt känsloliv men jag var observant nog att förstå att det som en gång började som lite tyngre andning och ängslighet utvecklades till ett helvete.
Jag satt i min brors rum första gången, det var natt och en av de nätter jag satt där ensam i huset. Jag satt vid datorn och skrev ned mina känslor på datorn, något som jag vid den tiden just hade börjat med. Jag kan ha varit femton år. Jag visste att mors ex vid flera tillfällen hade befunnit sig i vår trädgård. Vi hittade fimpar och några enstaka tomma ölburkar. Saker försvann. Jag var livrädd att han strök runt där om natten, och jag trodde alltid att trädet utanför som grenade ut sig framför fönstret var han. Vissa nätter körde han runt kvarteret och ställde sig med helljuset rakt in i min storebrors rum. Jag var så uppjagad och mitt hjärta slog för tre. Jag började höra telefonen ringa, men i verkligheten var det inte så. Varje natt så ringde telefonen. Utan att jag svarade, det var ju lönlöst.
Första gången, så satt jag där i min brors rum. Allt ståhej runt omkring mig just då punkterade mitt hjärta och lungorna som skrumpnade ihop likt vissna löv. Min andning blev tyngre och tyngre och jag hyperventilerade samtidigt som jag blev rädd och grät. Den gången var det lindrigt, det pågick i några sekunder och sedan var det över.
Nästkommande gånger kom hyfsat regelbundet och det handlade ungefär om samma procedur, bortsett från att angsten i sig satt kvar längre. Jag trodde då efter en tid att min panikångest hade nått sin kulmen, om inte annat så hoppades jag innerligt att det skulle vara så. Och innan ni fortsätter att läsa så vill jag att ni skall vara medvetna om att det som jag kommer skriva härnäst är en aning diffust, även för mig. En del av dessa saker vet jag inte riktigt om det skett eller ej. Jag kunde inte skilja på dröm och verklighet ibland. Det var när jag började få panikångest nattetid och när jag låg i sängen. Det lutar dock åt att jag tror att allt hände, men att en del av händelserna består av hallucinationer.
Det började krypa i huden, från nacken och upp i huvudet, ned över halsen och svalget. Tungan krampade och spändes. Krypningarna i nacken spred sig till stickningar i hela min kropp, det susade och ringde i mina öron som en ofantlig våg rullande mot land. Hjärtat började rusa iväg och huvudet bultade som om man sprungit maraton med sjukt kass kondition. Jag skulle sätta mig upp, men upptäckte att jag inte kunde röra en lem. Försökte med benen men det gick inte. Kämpade för att komma på knä men jag rörde mig inte en decimeter. Armarna följde inte mina order och jag förstod snabbt att jag inte skulle komma någonstans. Jag öppnade munnen för att ropa på min mor som låg i rummet bredvid men jag fick inte fram något annat än ett lamt kvidande. Min tunga och min mun kunde inte forma ord.
Det var vad som började hända på natten när jag gått och lagt mig. Jag kände alltid på mig precis innan, när tungan började krampa och det ringde i öronen. Jag spände hela skallen och kved och bad om att få slippa helvetet som snart skulle ta vid men det spelade alltid sina kort över mig. Det var ytterst plågsamt.
Ofta kändes det som att någon var närvarande i rummet. Jag visste inte vem, men jag kände det som att jag inte var ensam. Vad som då gjorde mig rädd var varför denne/denna person inte hjälpte mig. Varför personen inte bar mig ur sängen och ut ur mitt rum. Jag var lam och jag var stum, och det fortsatte så här ett bra tag. Vid ett tillfälle gav jag mig dock fan på att lösa skiten, och jag kom på det. När allt var som värst kämpade jag med att röra armarna, och även om det tog tid, så lyckades jag till slut tända fönsterlampan. Ångesten försvann. Jag var slut, men ångesten var borta. Jag hade klarat det.
Monday, December 15, 2008
Sunday, December 14, 2008
Håll käften, din självgoda jävel
En sak slog mig idag helt utan föraning. Det kan för Er tyckas som en självklarhet, men det är inte alltid så enkelt.
Jag sätter stor, kanske störst, vikt i lojalitet. Jag har många gånger känt mig sviken och sårad, känt att jag ger så mycket mer än vad jag tar tillbaka. Jag tror dock att jag behöver bena ur situationer totalt för att faktiskt inte köra fast något mer. Och för att gå tillbaka till det mest grundläggande, det som helt plötsligt slog mig idag - jag måste se över min tillit till andra människor. Jag måste sluta straffa nya personer som kommer in i mitt liv enbart för att jag sedan tidigare blivit sårad gång på gång, och istället sluta lita på de som faktiskt redan har gjort mig illa. För oftast ger jag människor en andra och en tredje chans, jag vill inte släppa dem och jag vill behålla dem i mitt liv, fast varför? Visst kan de få bita sig fast i en liten, liten del av mitt hjärta, det vill jag förmodligen, men därav inte sagt att jag behöver lita på dem.
Jag tror att jag kommit på något bra att bygga på här.
_
Så idag har jag blivit hyfsat upprörd, och faktiskt påmind om varför jag går och håller mycket för mig själv. När jag dagligen kämpar med mitt inre samtidigt som jag sköter mitt heltidsjobb och mitt sociala liv men försummar mig själv, och någon pissar på hela alltet så blir jag rosenrasande. När personer får mig att framstå som en börda för andra så ser jag svart. Jag vet nämligen att jag inte är en börda för andra. Jag ställer själv upp i vått och torrt, är lojal som ytterst få och sätter mitt egna känsloliv på spel när jag väljer att inte prata om saker.
När personer får mig att framstå som en hopplös liten lantlolla, ung och oförstående, och ser på mig som en försökskanin, så är de ute och cyklar. Tappar mycket respekt gör man också. Jag är en kvinna av ung ålder med ofantligt stort och varmt hjärta, med skarpt sinne och som säger saker som är äkta. Jag är mycket medveten om mitt psykiska tillstånd och hur det fungerar, och även om det inte fungerar med bravur så vet jag åtminstone om det och lever inte i förnekelse.
Jag är så jävla grym, men ändå så envisas folk med att trycka ned en. Och även om det inte alltid är medvetet, så är det så jävla tröttsamt. Jag har alltid varit en hackkyckling, tydligen en som borde tåla stryk kontinuerligt. Få berättar för mig om vad de faktiskt tycker om hos mig, oftare får jag höra det motsatta. Man är kvick med att tala om för mig när jag felar och jag står och tar emot det eftersom jag inte är mer än människa. Jag önskar att folk hade kunnat sluta bete sig som några jävla grisar så att jag kan få slippa skriva om sådant här.
Jag blir så utmattad. Sköt sina egna jävla issues innan man förstorar upp mina. Usch är ett underskattat ord. Alltid.
Jag sätter stor, kanske störst, vikt i lojalitet. Jag har många gånger känt mig sviken och sårad, känt att jag ger så mycket mer än vad jag tar tillbaka. Jag tror dock att jag behöver bena ur situationer totalt för att faktiskt inte köra fast något mer. Och för att gå tillbaka till det mest grundläggande, det som helt plötsligt slog mig idag - jag måste se över min tillit till andra människor. Jag måste sluta straffa nya personer som kommer in i mitt liv enbart för att jag sedan tidigare blivit sårad gång på gång, och istället sluta lita på de som faktiskt redan har gjort mig illa. För oftast ger jag människor en andra och en tredje chans, jag vill inte släppa dem och jag vill behålla dem i mitt liv, fast varför? Visst kan de få bita sig fast i en liten, liten del av mitt hjärta, det vill jag förmodligen, men därav inte sagt att jag behöver lita på dem.
Jag tror att jag kommit på något bra att bygga på här.
_
Så idag har jag blivit hyfsat upprörd, och faktiskt påmind om varför jag går och håller mycket för mig själv. När jag dagligen kämpar med mitt inre samtidigt som jag sköter mitt heltidsjobb och mitt sociala liv men försummar mig själv, och någon pissar på hela alltet så blir jag rosenrasande. När personer får mig att framstå som en börda för andra så ser jag svart. Jag vet nämligen att jag inte är en börda för andra. Jag ställer själv upp i vått och torrt, är lojal som ytterst få och sätter mitt egna känsloliv på spel när jag väljer att inte prata om saker.
När personer får mig att framstå som en hopplös liten lantlolla, ung och oförstående, och ser på mig som en försökskanin, så är de ute och cyklar. Tappar mycket respekt gör man också. Jag är en kvinna av ung ålder med ofantligt stort och varmt hjärta, med skarpt sinne och som säger saker som är äkta. Jag är mycket medveten om mitt psykiska tillstånd och hur det fungerar, och även om det inte fungerar med bravur så vet jag åtminstone om det och lever inte i förnekelse.
Jag är så jävla grym, men ändå så envisas folk med att trycka ned en. Och även om det inte alltid är medvetet, så är det så jävla tröttsamt. Jag har alltid varit en hackkyckling, tydligen en som borde tåla stryk kontinuerligt. Få berättar för mig om vad de faktiskt tycker om hos mig, oftare får jag höra det motsatta. Man är kvick med att tala om för mig när jag felar och jag står och tar emot det eftersom jag inte är mer än människa. Jag önskar att folk hade kunnat sluta bete sig som några jävla grisar så att jag kan få slippa skriva om sådant här.
Jag blir så utmattad. Sköt sina egna jävla issues innan man förstorar upp mina. Usch är ett underskattat ord. Alltid.
Wednesday, December 10, 2008
Minnen Pt. X
Jag lyssnar på låten som jag fällde tårar till för några år sedan i min rena ångest. Den jag satt med själv som fjorton-femtonåring och jag minns det än som igår. In Flames med Everlost Pt. II. Av ren slump kom jag över den bland alla mina listor och det är både intressant men även jobbigt med vissa minnen. Nu när jag ligger och skriver det här så har jag inte tillgång till nät då mitt wlan fortfarande är krasst, men när detta publiceras så kommer det även att hänga med en del youtubeklipp som för att sätta färg på vad jag satt och lyssnade på om nätterna då, för sju år sedan.
Den sommaren är som en ihärdig dimma. Eller sommar/höst kanske det var, jag vet inte. Jag rökte ibland, jag vet inte om det var som tröst eller varför jag satte mig på altanen och tittade på de mörkblå, skiftande till gråsvarta molnen som täckte månen, som passerade den och drog vidare (till nästa måne?) Jag hade öppet altandörren en aning så att jag kunde höra cd-spelare inne i köket i vilken Cradle of Filth och Alice In Chains spelades. Ibland kom Yasse över, och jag tackar dig Yasse för att jag fick dela stunder av den tiden med dig. Det har varit ovärderligt. Så där satt vi, neogotiska och tände någon cigarett. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad vi samtalade om, kommer du ihåg det Yasse? Ibland gick vi ut och promenerade i byn istället, oftast på kvällen.
När jag däremot var ensam så var det annat. Min utflugne bror hade lämnat sitt rum, och jag tog det till mitt direkt. Inte som i att flytta mina möbler dit, nej, utan jag bara spenderade all min tid där. Bland alla hans målade warhammer-gubbar och Iced Earth- Iron Maiden och Metallicaalbum. Ibland kunde jag sätta mig på sängen och känna överkastet mellan fingrarna. Det där turkosgröna och blåa, underbara överkastet som var så mjukt och skönt. Där satt jag ytterligare några år tidigare när mor förhörde storebror på sina läxor. Det var främst engelska och franska jag var intresserad av. Andra gånger satt jag där inne tillsammans med bara storebror, och vi åt chips och drack läsk. Chips som vi gömde under filten och läsk tog vi ur backen som stod under storebrors säng. För att mors ex inte skulle se det. Och så fick mor umgås med svinet ensam ute i köket. Fy fan vilket jävla liv. Hon förtjänar alla medaljer i världen, min mor. Och jag är så jävla glad att hon gick ifrån honom! Det är det bästa som hänt mig hittills i mitt liv, förutom att ha träffat Josh Homme.
Hur som, de där nätterna kunde blir mycket märkliga. Jag lärde mig att bli ett med natten och gick aldrig och lade mig. En natt gjorde jag svartvinbärskyckling med ris mellan midnatt och morgon, tände några ljus, och satt och åt för mig själv med silverbestick. Iklädd långklänning. Andra mycket tidiga morgnar satte jag mig på min EU-moppe och körde ned till hamnen. Där tittade jag på soluppgången alldeles ensam. Någon gång satte jag mig på sandstranden fast lite högre upp i sanddynerna. Jag visste nog inte riktigt var jag skulle ta vägen.
Den sommaren är som en ihärdig dimma. Eller sommar/höst kanske det var, jag vet inte. Jag rökte ibland, jag vet inte om det var som tröst eller varför jag satte mig på altanen och tittade på de mörkblå, skiftande till gråsvarta molnen som täckte månen, som passerade den och drog vidare (till nästa måne?) Jag hade öppet altandörren en aning så att jag kunde höra cd-spelare inne i köket i vilken Cradle of Filth och Alice In Chains spelades. Ibland kom Yasse över, och jag tackar dig Yasse för att jag fick dela stunder av den tiden med dig. Det har varit ovärderligt. Så där satt vi, neogotiska och tände någon cigarett. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad vi samtalade om, kommer du ihåg det Yasse? Ibland gick vi ut och promenerade i byn istället, oftast på kvällen.
När jag däremot var ensam så var det annat. Min utflugne bror hade lämnat sitt rum, och jag tog det till mitt direkt. Inte som i att flytta mina möbler dit, nej, utan jag bara spenderade all min tid där. Bland alla hans målade warhammer-gubbar och Iced Earth- Iron Maiden och Metallicaalbum. Ibland kunde jag sätta mig på sängen och känna överkastet mellan fingrarna. Det där turkosgröna och blåa, underbara överkastet som var så mjukt och skönt. Där satt jag ytterligare några år tidigare när mor förhörde storebror på sina läxor. Det var främst engelska och franska jag var intresserad av. Andra gånger satt jag där inne tillsammans med bara storebror, och vi åt chips och drack läsk. Chips som vi gömde under filten och läsk tog vi ur backen som stod under storebrors säng. För att mors ex inte skulle se det. Och så fick mor umgås med svinet ensam ute i köket. Fy fan vilket jävla liv. Hon förtjänar alla medaljer i världen, min mor. Och jag är så jävla glad att hon gick ifrån honom! Det är det bästa som hänt mig hittills i mitt liv, förutom att ha träffat Josh Homme.
Hur som, de där nätterna kunde blir mycket märkliga. Jag lärde mig att bli ett med natten och gick aldrig och lade mig. En natt gjorde jag svartvinbärskyckling med ris mellan midnatt och morgon, tände några ljus, och satt och åt för mig själv med silverbestick. Iklädd långklänning. Andra mycket tidiga morgnar satte jag mig på min EU-moppe och körde ned till hamnen. Där tittade jag på soluppgången alldeles ensam. Någon gång satte jag mig på sandstranden fast lite högre upp i sanddynerna. Jag visste nog inte riktigt var jag skulle ta vägen.
Saltlakrits
Tårarna blir allt färre just nu. Så där spontant skulle det väl ha känts bra, men jag vet ju vad det handlar om. Det som stärker är inte alltid en solid lösning. Allt har ett pris och just nu är det inte jag som ropar in det jag får betala för. Jag tycker inte ens om auktionering.
Nu drar jag ned på tempot en aning, nu får det vara nog för ett tag. De senaste två veckorna har jag knappt, hör och häpna, haft tid åt att sätta mig vid datorn här hemma. Är det något jag tar mig tid för på privat tid så är det min dator, vilket bara gör det klarare och tydligare att jag varit jävligt upptagen. Aktiviteter har avlöst varandra och jag har helt enkelt bara ryckts med. Det har varit julfest, konserter, after work och diverse andra nöjen. Jag har haft himla trevligt men min kropp har tagit mycket stryk. Jag har helt glömt bort att vila och se vikten i att ägna tid åt sin egen kropp och själ.
Konserterna räknar jag dock inte med i den form av dekadens jag omgivit mig i då musik har högsta prio i mitt liv. Jag lyckades pricka de tre konserter jag inte hade velat vara utan - Tiger Lou, Isobel Campbell & Mark Lanegan samt Ladytron. Tre akter fullspäckade med så genomtänkt och professionell teknik i musiken att jag blev förvånad som tusan, nästan på samtliga spelningar. När man känner att man inte behöver se något mer på ett tag, då har det varit bra. Jag skulle visserligen vilja se Black Rebel Motorcycle Club snart, verkligen. Jag får tjata på Daniel i Ladytron som tydligen kände någon i BRMC om att han får styra upp något trevligt.
Mor sade idag att det är femton dagar kvar till jag kommer ned. Det skall bli skönt, jätteskönt. Jag hoppas bara att den här förkylningen jag tycks dragit på mig över natten skall vara över då så att jag friskt kan hänge mig åt västkusten. Jag vill träffa tjejerna, jag vill träffa Yasmin, Anneli och Mica. Jag vill kela med min katt, min mor och åka till Eckes dödsplats. Sätta handen mot trädet som så många gånger innan. Och för Er som inte hängt med och vet vem Ecke är, så skall jag snart berätta igen. Jag vill även köra till den ort jag blev döpt i, Gunnarp, där min farmor och farfars gravplats ligger. Jag vill stå där, förmodligen ensam, med två starka influenser i mitt liv, sätta mig på huk och kanske fälla en tår. Låta mitt högra pekfinger följa de graverade namnen i stenen, känna spåren av något som dessvärre inte finns kvar. Sedan kan jag åka hem. Åka hem, hämta mormor, och dricka kaffe med den enda mor- och farföräldern jag har kvar. Någon man skall hålla fast vid.
Nu drar jag ned på tempot en aning, nu får det vara nog för ett tag. De senaste två veckorna har jag knappt, hör och häpna, haft tid åt att sätta mig vid datorn här hemma. Är det något jag tar mig tid för på privat tid så är det min dator, vilket bara gör det klarare och tydligare att jag varit jävligt upptagen. Aktiviteter har avlöst varandra och jag har helt enkelt bara ryckts med. Det har varit julfest, konserter, after work och diverse andra nöjen. Jag har haft himla trevligt men min kropp har tagit mycket stryk. Jag har helt glömt bort att vila och se vikten i att ägna tid åt sin egen kropp och själ.
Konserterna räknar jag dock inte med i den form av dekadens jag omgivit mig i då musik har högsta prio i mitt liv. Jag lyckades pricka de tre konserter jag inte hade velat vara utan - Tiger Lou, Isobel Campbell & Mark Lanegan samt Ladytron. Tre akter fullspäckade med så genomtänkt och professionell teknik i musiken att jag blev förvånad som tusan, nästan på samtliga spelningar. När man känner att man inte behöver se något mer på ett tag, då har det varit bra. Jag skulle visserligen vilja se Black Rebel Motorcycle Club snart, verkligen. Jag får tjata på Daniel i Ladytron som tydligen kände någon i BRMC om att han får styra upp något trevligt.
Mor sade idag att det är femton dagar kvar till jag kommer ned. Det skall bli skönt, jätteskönt. Jag hoppas bara att den här förkylningen jag tycks dragit på mig över natten skall vara över då så att jag friskt kan hänge mig åt västkusten. Jag vill träffa tjejerna, jag vill träffa Yasmin, Anneli och Mica. Jag vill kela med min katt, min mor och åka till Eckes dödsplats. Sätta handen mot trädet som så många gånger innan. Och för Er som inte hängt med och vet vem Ecke är, så skall jag snart berätta igen. Jag vill även köra till den ort jag blev döpt i, Gunnarp, där min farmor och farfars gravplats ligger. Jag vill stå där, förmodligen ensam, med två starka influenser i mitt liv, sätta mig på huk och kanske fälla en tår. Låta mitt högra pekfinger följa de graverade namnen i stenen, känna spåren av något som dessvärre inte finns kvar. Sedan kan jag åka hem. Åka hem, hämta mormor, och dricka kaffe med den enda mor- och farföräldern jag har kvar. Någon man skall hålla fast vid.
Sunday, December 07, 2008
Am I only one of you?
Ligger i min nybäddade säng och skall alldeles strax somna. I natt har jag de kallaste fötter man kan tänka sig, jag förstår inte hur en alldeles livs levandes människa kan bli så kall. Jag lyssnar på Black Rebel Motorcycle Club - Baby 81 och jag tänker, som vanligt.
Nothing seems to show,
The feelings come and go
And everythings so strange
People never change
Am I only, only one of you?
Jag har tänkt lite på min tid de senaste åren, på min tid här uppe i Stockholm. Vad har jag åstadkommit hittills och vad har jag fått uppleva? För tro mig, jag har skaffat mig ett händelserikt liv.
Jag har bott på sex, snart sju ställen, misslyckats med två tentor och åkt vilse tusenfalt. Jag har haft några småromanser, skålat i champagne med Wille Crafoord på Riche, blivit utslängd från Spy bar och dansat på tok för många gånger på andra stureplanshak. Jag har gått på två vernissage, ätit på Pizza Hut för första gången och än så länge även den enda gången, byggt några IKEA-möbler och fyllesvamlat med “någon i Fattaru” på Ljunggrens.
Jag har gråtit, jag har svettats, jag har blött och jag har dött.
Jag har socialiserat med Queens of the Stone Age, fått komplimanger som heter duga av Josh Homme och utnämnt mig till personlig livvakt åt densamme. En stor händelse, något jag förmodligen inte kommer att glömma på ett bra tag. Jag har snott en GB-gubbe på götgatsbacken och blivit jagad av kioskägare, lärt känna enormt många fina människor, varit något besviken på utbudet här i Stockholm vad gäller vackra pojkar och bett en del dra åt helvete.
Jag har gått många sena nätter hem till någon, någon som aldrig kommer att bli min men det är ok nu, jag har också gått hem i förmiddagssolen efter bortamatch och tänkt att “det är ok nu” men samtidigt velat lägga mig ned på trottoaren och dö på fläcken.
I förrgår drack jag öl med Ladytron efter en lyckad spelning, och för något år sedan friade jag till Alexander i Raised Fist. En tidig morgon efter en svettig natt på 2:35:1 badade jag i dammen utanför Berns och satt någon halvtimme senare upp på den där häststatyn mellan Berns och Kungsträdgården. Har planerat erövra hästen utanför Debaser Slussen, åkt oekonomiskt mycket taxi och utnämnt Bröderna Olsson och Debaser Slussens uteservering som mina andra hem.
Och det där känns blott som en liten bråkdel av allt, och det finns så mycket som kvarstår för mig att erövra, att göra misstag i och fallera men först och främst - skapa mig något.
Nothing seems to show,
The feelings come and go
And everythings so strange
People never change
Am I only, only one of you?
Jag har tänkt lite på min tid de senaste åren, på min tid här uppe i Stockholm. Vad har jag åstadkommit hittills och vad har jag fått uppleva? För tro mig, jag har skaffat mig ett händelserikt liv.
Jag har bott på sex, snart sju ställen, misslyckats med två tentor och åkt vilse tusenfalt. Jag har haft några småromanser, skålat i champagne med Wille Crafoord på Riche, blivit utslängd från Spy bar och dansat på tok för många gånger på andra stureplanshak. Jag har gått på två vernissage, ätit på Pizza Hut för första gången och än så länge även den enda gången, byggt några IKEA-möbler och fyllesvamlat med “någon i Fattaru” på Ljunggrens.
Jag har gråtit, jag har svettats, jag har blött och jag har dött.
Jag har socialiserat med Queens of the Stone Age, fått komplimanger som heter duga av Josh Homme och utnämnt mig till personlig livvakt åt densamme. En stor händelse, något jag förmodligen inte kommer att glömma på ett bra tag. Jag har snott en GB-gubbe på götgatsbacken och blivit jagad av kioskägare, lärt känna enormt många fina människor, varit något besviken på utbudet här i Stockholm vad gäller vackra pojkar och bett en del dra åt helvete.
Jag har gått många sena nätter hem till någon, någon som aldrig kommer att bli min men det är ok nu, jag har också gått hem i förmiddagssolen efter bortamatch och tänkt att “det är ok nu” men samtidigt velat lägga mig ned på trottoaren och dö på fläcken.
I förrgår drack jag öl med Ladytron efter en lyckad spelning, och för något år sedan friade jag till Alexander i Raised Fist. En tidig morgon efter en svettig natt på 2:35:1 badade jag i dammen utanför Berns och satt någon halvtimme senare upp på den där häststatyn mellan Berns och Kungsträdgården. Har planerat erövra hästen utanför Debaser Slussen, åkt oekonomiskt mycket taxi och utnämnt Bröderna Olsson och Debaser Slussens uteservering som mina andra hem.
Och det där känns blott som en liten bråkdel av allt, och det finns så mycket som kvarstår för mig att erövra, att göra misstag i och fallera men först och främst - skapa mig något.
Monday, December 01, 2008
Muskelvärk
Om det hade varit socialt accepterat så hade jag lagt mig på golvet varje dag och vilat en liten stund på jobbet, jag är nämligen jämt något oerhört trött. Ett försök till en lugn helg slutade åtminstone hyfsat bra, jag höll mig hemma på fredagen och gick ut en sväng på lördagen. Söndagen var lugn även den, med en bit middag på Bröderna Olsson framåt kvällningen. Och sömnen behövde jag förmodligen - i fredags somnade jag i soffan och gick inte att väcka och igår, morgonen till advent, var P uppe vid 06:00 och såg mig sova djupt i hennes Fatboy med datorn i knät. Jag satte mig där, kommer jag ihåg, när jag kom hem från Medusa i lördagsnatten.
Jag är för en gångs skull glad att jag var trött dock, då en ytlig bekant till herre satte igång med att vara hotfull via telefon när jag var på väg hem från krogen i lördags. Jag blev förvirrad och irriterad, förstod inte alls vad personen ifråga pratade om och misstänkte att grav snedfylla eller narkotika var inblandat. Jag blev arg. Skrev att jag blev arg. Medan jag satt avdäckad väl hemma hade han ringt mig hela natten ända till klockan 06:00. Jag vaknade dock inte av det och det var skönt. Dagen därpå kommer förklaringen att det tydligen var ett ”skämt”. Ja men fy i helvete vad roligt då, synd att jag saknar den sortens humor!
Jag skickade ett mail idag, då jag inte vill skicka sms med risk för att bli uppringd eller något:
Tja!
Du, det vart lite konstigt i fredags. Jag blev väldigt förvirrad och irriterad av vårt samtal och ditt skämt(?), jag och de flesta jag känner ser mig som en ganska så humoristisk person men bespara mig gärna den sortens humor. Jag förstår inte alls det roliga, jag tror inte ens att jag hade tyckt att det varit kul om det hade varit från en person jag känner. Då vi inte känner varandra alls så har jag ingen aning alls om avsikterna bakom ditt sätt att uttrycka dig. Jag vill inte vara en drama queen, men snälla, gör inte så där igen.
Kram.
Jag har inte tid för trams.
Fast anställd har jag i alla fall blivit, och ökat på min ersättning, visst något blygsamt, men utan att be om det själv. Med en tillhörande kommentar om att vi kommer att diskutera det närmre efter årsskiftet.
Slutkörd efter förra veckans schema som dessutom toppades av en mycket blöt julfest med bl.a. företaget jag jobbar för, så avslutade jag veckodagarnas rabalder med Isobel Campbell & Mark Lanegan på Debaser, på torsdagen. Det var så ofattbart vackert och jag är jätteglad att jag släpade mig till Sjätte Tunnan och sedan Debaser trots att jag var mycket, mycket trasig. Det enda som kanske saknades var någon speciell att hålla om, men jag börjar, tro’t eller ej, ta de facto att jag inte har någon sådan nu med ro. Jag börjar känna mig mer och mer stark för varje dag och flexar muskler för de som stått bredvid och verkligen inte gjort saker och ting bättre för mig.
There ain't no easy way out.
Jag är för en gångs skull glad att jag var trött dock, då en ytlig bekant till herre satte igång med att vara hotfull via telefon när jag var på väg hem från krogen i lördags. Jag blev förvirrad och irriterad, förstod inte alls vad personen ifråga pratade om och misstänkte att grav snedfylla eller narkotika var inblandat. Jag blev arg. Skrev att jag blev arg. Medan jag satt avdäckad väl hemma hade han ringt mig hela natten ända till klockan 06:00. Jag vaknade dock inte av det och det var skönt. Dagen därpå kommer förklaringen att det tydligen var ett ”skämt”. Ja men fy i helvete vad roligt då, synd att jag saknar den sortens humor!
Jag skickade ett mail idag, då jag inte vill skicka sms med risk för att bli uppringd eller något:
Tja!
Du, det vart lite konstigt i fredags. Jag blev väldigt förvirrad och irriterad av vårt samtal och ditt skämt(?), jag och de flesta jag känner ser mig som en ganska så humoristisk person men bespara mig gärna den sortens humor. Jag förstår inte alls det roliga, jag tror inte ens att jag hade tyckt att det varit kul om det hade varit från en person jag känner. Då vi inte känner varandra alls så har jag ingen aning alls om avsikterna bakom ditt sätt att uttrycka dig. Jag vill inte vara en drama queen, men snälla, gör inte så där igen.
Kram.
Jag har inte tid för trams.
Fast anställd har jag i alla fall blivit, och ökat på min ersättning, visst något blygsamt, men utan att be om det själv. Med en tillhörande kommentar om att vi kommer att diskutera det närmre efter årsskiftet.
Slutkörd efter förra veckans schema som dessutom toppades av en mycket blöt julfest med bl.a. företaget jag jobbar för, så avslutade jag veckodagarnas rabalder med Isobel Campbell & Mark Lanegan på Debaser, på torsdagen. Det var så ofattbart vackert och jag är jätteglad att jag släpade mig till Sjätte Tunnan och sedan Debaser trots att jag var mycket, mycket trasig. Det enda som kanske saknades var någon speciell att hålla om, men jag börjar, tro’t eller ej, ta de facto att jag inte har någon sådan nu med ro. Jag börjar känna mig mer och mer stark för varje dag och flexar muskler för de som stått bredvid och verkligen inte gjort saker och ting bättre för mig.
There ain't no easy way out.
Subscribe to:
Posts (Atom)
