Minnen Pt. Panikångest I

För några år sedan, ungefär i gymnasietiden, så råkade jag ut för panikångest. Då det är vanligt att man som människa då och då bryter ihop p.g.a. system overload, så finns det vissa kriterier för att kalla det just för panikångest. För att vi inte skall missta en åkomma som panikångest med naturligheter?

Nåväl, det man tar med i beräkningarna är t.ex. hur ofta man får sina ångestattacker och under hur lång tid dessa varar. Och under hur lång period detta pågått samt även hur pass mycket man oroar sig för nästkommande attack, Jag satte mig aldrig ned och kalkylerade mitt känsloliv men jag var observant nog att förstå att det som en gång började som lite tyngre andning och ängslighet utvecklades till ett helvete.

Jag satt i min brors rum första gången, det var natt och en av de nätter jag satt där ensam i huset. Jag satt vid datorn och skrev ned mina känslor på datorn, något som jag vid den tiden just hade börjat med. Jag kan ha varit femton år. Jag visste att mors ex vid flera tillfällen hade befunnit sig i vår trädgård. Vi hittade fimpar och några enstaka tomma ölburkar. Saker försvann. Jag var livrädd att han strök runt där om natten, och jag trodde alltid att trädet utanför som grenade ut sig framför fönstret var han. Vissa nätter körde han runt kvarteret och ställde sig med helljuset rakt in i min storebrors rum. Jag var så uppjagad och mitt hjärta slog för tre. Jag började höra telefonen ringa, men i verkligheten var det inte så. Varje natt så ringde telefonen. Utan att jag svarade, det var ju lönlöst.

Första gången, så satt jag där i min brors rum. Allt ståhej runt omkring mig just då punkterade mitt hjärta och lungorna som skrumpnade ihop likt vissna löv. Min andning blev tyngre och tyngre och jag hyperventilerade samtidigt som jag blev rädd och grät. Den gången var det lindrigt, det pågick i några sekunder och sedan var det över.

Nästkommande gånger kom hyfsat regelbundet och det handlade ungefär om samma procedur, bortsett från att angsten i sig satt kvar längre. Jag trodde då efter en tid att min panikångest hade nått sin kulmen, om inte annat så hoppades jag innerligt att det skulle vara så. Och innan ni fortsätter att läsa så vill jag att ni skall vara medvetna om att det som jag kommer skriva härnäst är en aning diffust, även för mig. En del av dessa saker vet jag inte riktigt om det skett eller ej. Jag kunde inte skilja på dröm och verklighet ibland. Det var när jag började få panikångest nattetid och när jag låg i sängen. Det lutar dock åt att jag tror att allt hände, men att en del av händelserna består av hallucinationer.

Det började krypa i huden, från nacken och upp i huvudet, ned över halsen och svalget. Tungan krampade och spändes. Krypningarna i nacken spred sig till stickningar i hela min kropp, det susade och ringde i mina öron som en ofantlig våg rullande mot land. Hjärtat började rusa iväg och huvudet bultade som om man sprungit maraton med sjukt kass kondition. Jag skulle sätta mig upp, men upptäckte att jag inte kunde röra en lem. Försökte med benen men det gick inte. Kämpade för att komma på knä men jag rörde mig inte en decimeter. Armarna följde inte mina order och jag förstod snabbt att jag inte skulle komma någonstans. Jag öppnade munnen för att ropa på min mor som låg i rummet bredvid men jag fick inte fram något annat än ett lamt kvidande. Min tunga och min mun kunde inte forma ord.

Det var vad som började hända på natten när jag gått och lagt mig. Jag kände alltid på mig precis innan, när tungan började krampa och det ringde i öronen. Jag spände hela skallen och kved och bad om att få slippa helvetet som snart skulle ta vid men det spelade alltid sina kort över mig. Det var ytterst plågsamt.

Ofta kändes det som att någon var närvarande i rummet. Jag visste inte vem, men jag kände det som att jag inte var ensam. Vad som då gjorde mig rädd var varför denne/denna person inte hjälpte mig. Varför personen inte bar mig ur sängen och ut ur mitt rum. Jag var lam och jag var stum, och det fortsatte så här ett bra tag. Vid ett tillfälle gav jag mig dock fan på att lösa skiten, och jag kom på det. När allt var som värst kämpade jag med att röra armarna, och även om det tog tid, så lyckades jag till slut tända fönsterlampan. Ångesten försvann. Jag var slut, men ångesten var borta. Jag hade klarat det.