Håll käften, din självgoda jävel

En sak slog mig idag helt utan föraning. Det kan för Er tyckas som en självklarhet, men det är inte alltid så enkelt.

Jag sätter stor, kanske störst, vikt i lojalitet. Jag har många gånger känt mig sviken och sårad, känt att jag ger så mycket mer än vad jag tar tillbaka. Jag tror dock att jag behöver bena ur situationer totalt för att faktiskt inte köra fast något mer. Och för att gå tillbaka till det mest grundläggande, det som helt plötsligt slog mig idag - jag måste se över min tillit till andra människor. Jag måste sluta straffa nya personer som kommer in i mitt liv enbart för att jag sedan tidigare blivit sårad gång på gång, och istället sluta lita på de som faktiskt redan har gjort mig illa. För oftast ger jag människor en andra och en tredje chans, jag vill inte släppa dem och jag vill behålla dem i mitt liv, fast varför? Visst kan de få bita sig fast i en liten, liten del av mitt hjärta, det vill jag förmodligen, men därav inte sagt att jag behöver lita på dem.

Jag tror att jag kommit på något bra att bygga på här.
_

Så idag har jag blivit hyfsat upprörd, och faktiskt påmind om varför jag går och håller mycket för mig själv. När jag dagligen kämpar med mitt inre samtidigt som jag sköter mitt heltidsjobb och mitt sociala liv men försummar mig själv, och någon pissar på hela alltet så blir jag rosenrasande. När personer får mig att framstå som en börda för andra så ser jag svart. Jag vet nämligen att jag inte är en börda för andra. Jag ställer själv upp i vått och torrt, är lojal som ytterst få och sätter mitt egna känsloliv på spel när jag väljer att inte prata om saker.

När personer får mig att framstå som en hopplös liten lantlolla, ung och oförstående, och ser på mig som en försökskanin, så är de ute och cyklar. Tappar mycket respekt gör man också. Jag är en kvinna av ung ålder med ofantligt stort och varmt hjärta, med skarpt sinne och som säger saker som är äkta. Jag är mycket medveten om mitt psykiska tillstånd och hur det fungerar, och även om det inte fungerar med bravur så vet jag åtminstone om det och lever inte i förnekelse.

Jag är så jävla grym, men ändå så envisas folk med att trycka ned en. Och även om det inte alltid är medvetet, så är det så jävla tröttsamt. Jag har alltid varit en hackkyckling, tydligen en som borde tåla stryk kontinuerligt. Få berättar för mig om vad de faktiskt tycker om hos mig, oftare får jag höra det motsatta. Man är kvick med att tala om för mig när jag felar och jag står och tar emot det eftersom jag inte är mer än människa. Jag önskar att folk hade kunnat sluta bete sig som några jävla grisar så att jag kan få slippa skriva om sådant här.

Jag blir så utmattad. Sköt sina egna jävla issues innan man förstorar upp mina. Usch är ett underskattat ord. Alltid.