Saltlakrits

Tårarna blir allt färre just nu. Så där spontant skulle det väl ha känts bra, men jag vet ju vad det handlar om. Det som stärker är inte alltid en solid lösning. Allt har ett pris och just nu är det inte jag som ropar in det jag får betala för. Jag tycker inte ens om auktionering.

Nu drar jag ned på tempot en aning, nu får det vara nog för ett tag. De senaste två veckorna har jag knappt, hör och häpna, haft tid åt att sätta mig vid datorn här hemma. Är det något jag tar mig tid för på privat tid så är det min dator, vilket bara gör det klarare och tydligare att jag varit jävligt upptagen. Aktiviteter har avlöst varandra och jag har helt enkelt bara ryckts med. Det har varit julfest, konserter, after work och diverse andra nöjen. Jag har haft himla trevligt men min kropp har tagit mycket stryk. Jag har helt glömt bort att vila och se vikten i att ägna tid åt sin egen kropp och själ.

Konserterna räknar jag dock inte med i den form av dekadens jag omgivit mig i då musik har högsta prio i mitt liv. Jag lyckades pricka de tre konserter jag inte hade velat vara utan - Tiger Lou, Isobel Campbell & Mark Lanegan samt Ladytron. Tre akter fullspäckade med så genomtänkt och professionell teknik i musiken att jag blev förvånad som tusan, nästan på samtliga spelningar. När man känner att man inte behöver se något mer på ett tag, då har det varit bra. Jag skulle visserligen vilja se Black Rebel Motorcycle Club snart, verkligen. Jag får tjata på Daniel i Ladytron som tydligen kände någon i BRMC om att han får styra upp något trevligt.

Mor sade idag att det är femton dagar kvar till jag kommer ned. Det skall bli skönt, jätteskönt. Jag hoppas bara att den här förkylningen jag tycks dragit på mig över natten skall vara över då så att jag friskt kan hänge mig åt västkusten. Jag vill träffa tjejerna, jag vill träffa Yasmin, Anneli och Mica. Jag vill kela med min katt, min mor och åka till Eckes dödsplats. Sätta handen mot trädet som så många gånger innan. Och för Er som inte hängt med och vet vem Ecke är, så skall jag snart berätta igen. Jag vill även köra till den ort jag blev döpt i, Gunnarp, där min farmor och farfars gravplats ligger. Jag vill stå där, förmodligen ensam, med två starka influenser i mitt liv, sätta mig på huk och kanske fälla en tår. Låta mitt högra pekfinger följa de graverade namnen i stenen, känna spåren av något som dessvärre inte finns kvar. Sedan kan jag åka hem. Åka hem, hämta mormor, och dricka kaffe med den enda mor- och farföräldern jag har kvar. Någon man skall hålla fast vid.