The Death of Thumbelina

Ännu en sen afton, på självaste julafton. Jag har lite rött vin kvar i mitt glas och huset är kolsvart. Det är bara jag som är vaken, och julgranen där borta vars belysning gör de röda julgranskulorna och halmet till sin rätta. Inte mig dock, det lämnar jag för tillfället till Current 93 i mina hörlurar.

Jag har varit på västkusten nu i fyra dygn snart. Innan dess var det en ganska lugn helg, jag var totalt utmattad. Jag är så trött nu för tiden, och natten till i fredags blev jag attackerad i Gamla Stan. Jag blir förbannad och ledsen när jag tänker på det. Mina sår i ansiktet är snart läkta och jag bryr mig inte så mycket om dem, men de kala fläckarna på min skalle bevittnar om hur sjuka människor kan vara. Jag blev av med så jävla mycket hår under fighten då det var en äkta catfight. Jag blev även spottad i ansiktet och allt kändes fruktansvärt förnedrande. Som en psykisk käftsmäll som hånade en för att man är vänlig mot folk. För att jag är ganska godtrogen och tror väldigt bra om folk. Jag förväntar mig en ganska hög nivå, om man säger så, och jag blir sårad när jag blir bevisad motsatsen. Eller kanske mer illa till mods.

Två dagar innan hoppade jag över after work, som sedvanligt sker på tisdagar (och nu även torsdagar p.g.a. synth-after work på Sjätte Tunnan), och åt middag med O på Primo för att sedan kolla på två filmer hemma hos honom på Åsögatan. Jag är glad att någon kan få mig att känna mig avslappnad och bekväm, och jag behöver sådana där kvällar. Den underbara människan gav mig sin mp3-spelare innan jag gick mot t-banan vid 23:00 och ett par hörlurar då det är något jag saknar. Jag är inte van vid att få saker, och tycker att det är otäckt men jag kanske skall sluta vara så jäkla motsträvig jämt. Och se det som ett lån. Jag tycker om att ses med honom igen och verkligen kunna hänga som vänner. Det är perfekt.

Har fått upp ögonen lite smått för en annan O. Känner inte personen ifråga utan vi har bara setts ganska platoniskt två gånger. Men han verkar vara rar, är väldigt attraktiv och ambitiös. Så jag bestämde mig för i helgen att han får vara min nya fling. När man inte har någon så där kär som man ibland behöver, så får man roa sig med något annat. Och jag känner för att beundra lite på avstånd ett tag. Berättade för kompisar lite skämtsamt att jag hittat ett nytt offer. En kul grej. Det underliga var att det vände tvärt en kväll. Jag tänkte på det, och kom på att jag är ju livrädd för det, trots att det bara skulle vara en kul grej. Julhelgen kom tillmötes, och mycket kan hända på någon vecka eller två. Jag föreställde mig honom med en annan när jag stöter på honom nästa gång. Och det kändes som att jag hade kunnat bli neddragen och ledsen. Varför? Jag är ju inte kär. Jag är bara så jävla rädd att bli sårad...igen. Betyder detta att jag inte kommer att kunna älska på ett väldigt bra tag? Jag menar...kan jag inte ens lite skämtsamt ta en liten oskyldig, från min sida, flört så känns det som att även allt annat blir omöjligt. Det jag egentligen vill ha är ju omfamningar. Någon att sitta bredvid och inte känna att man behöver prata om intellektuella saker för att hävda sina styrkor, utan bara att vara.

Är jag hopplös, bortom all hjälp och/eller självhjälp på ett bra tag?

Jag vet att jag är trött. De kommande dagarna är fullspäckade, och mitt vin är snart slut.

Dör jag för Er alla gång på gång, för att Ni skall Ha något att jonglera med och tolka? Jag vill ha min uppskattning snart.