Om att ge.

Så länge jag kan minnas har det alltid skänkt mig tillfredsställelse i att ge till människor. Att ge trygghet, tröst, presenter, uppmuntran och vänskap. Även möjligheter, sköna stunder och sprida harmoni. Jag vet inte om det ligger mer i vissas natur än andras, egentligen skulle jag vilja att det bara fanns där hos alla. Som ett behov, i liknelse med att man behöver äta, sova och vara produktiv. Jag ser det i stort sett enbart som en fin egenskap och en tillgång. Men så är det ju det där att man behöver få något tillbaka. Jag avskyr att känna frånvaron från det och otacksamhet.

Jag blev totalt rasande häromdagen då jag fick en smäll rakt upp i nyllet och det slog mig att folk kan vara så jävla elaka och dumma i huvudet. Det finns inte för mig att jag är "för snäll". Det är folk som är för dumma. Och jag blir så sårad och less när jag märker att jag beblandat mig med en av dem och byggt upp en vänskap eller något form av partnerskap, för jag vill inte bli utnyttjad av människor jag bryr mig om.

Att få ett sms eller meddelande på msn av kaliber som "kan du hämta mig i Göteborg?" eller "tja, du har ingen bil att låna ut?" av en människa som man faktiskt tycker om men inte hört av på evigheter resulterar i en rosenrasande men också ledsen Maria. Sedan att jag är hyperkänslig och lätt tar hårt på saker gör inte saken bättre. Det är inget jag förväntar mig att människor skall ta hänsyn till, jag vill inte daltas med eller särbehandlas på något vis, men däremot förväntar jag mig dessvärre folk med lite finkänsla och vett innanför pannbenet. En till favorit är frånvarande som plötsligt hör av sig för att berätta något nytt och kul som hänt. För jag finns ju alltid här för alla. Tillgänglig och öppen, hjärndöd.

Minns B, ett gammalt ragg som lämnade Sverige för jobb. Jag fick lite starkare känslor för honom än vad jag hade räknat med och tog åt mig av hans därefter korta och koncista bemötande. Månader gick och jag försökte frenetiskt i alla fall hålla igång en jävla konversation, men det gick rätt åt helvete.
En kväll satt jag med rödgråtna ögon, allt gjorde fruktansvärt ont och tårarna frigjorde sig och blötte mitt knä. Plötsligt, ett meddelande från B på msn. Han kanske kunde göra mig på gott humör?

B: Hej, hur är det?
Jag: Mja, jag vet inte...jag klarar mig. Du då?
B: Nja, det är skit.
Jag: Vadådå?
B: Gått och kärat ned mig i en flicka...
Jag: Jaha, vad kul...eller?
B: Nja, lite krångel.
Jag: Mhm..
B: Ja, hon har tjej.
Jag: Oj. Jobbigt.
B: Jo...men samtidigt så har hon allt en tjej skall ha. Jag har aldrig träffat en sådan som henne.

Jag kunde inte hjälpa det, men jag kände mig så jävla dålig. Och sådär fortsatte konversationen, jag satt och grät medan jag gav honom råd om hur han skulle göra med den sjuttonåriga, bisexuella och härliga flickan som var så fantastisk. Som dessutom hade helt skiljda politiska åsikter än B, men det funkade ändå och det var ju bara så bäst!

Och pengar. Dessa fördömda pengar som ställer till med så jävla mycket problem. Jag skulle inte säga nej till en förmögenhet, men ser det aldrig så stort att bjuda en kompis på några öl eller en fika. Ser det heller inte stort att göra det än en gång, den tredje gången kanske det svider lite i plånboken men absolut, inga problem. Men när några öl blir tusen spänn som bara byggs på så är det ta mig fan inte roligt längre. Jag har inte fast eller säker inkomst, så det är klart att det vissa månader känns ovisst, rent ekonomiskt. Men jag resonerar alltid som så att det ordnar sig, jag kommer inte att ligga på gatan om två veckor. Men ändå, det handlar om respekt och det är jag värd från min omgivning.

Fan säger jag bara. Ni får gärna ifrågasätta och kritisera, men jag kan inte annat än att se ned på människor mer och mer, jag ser mig som högre stående när folk är så jävla korkade och tror att jag skall krypa där nere i leran, precis där de vill ha mig.

Jag har för snälla långfingrar.

Farfar

Den västkustska morgonsolens värme trängde in genom de gröna gardinerna och fåglarna jämförde melodier i de gamla och högresta träden som sträckte sina grenar långt ut över Johans håla. En linblond liten flicka kramade täcket och förstod att en ny dag nalkades. Tyst smög hon de små fötterna fram ur täcket och ned på trägolvet för att inte väcka personen tvärs över rummet, satt och plirade med ögonen. Hon såg finurlig ut som få, och avbröt sin tysta existens med att hastigt halvspringa fram till den blå bäddsoffan och satte sig på kanten. Hon kikade, som så många andra gånger, på det blonda rufset som knappt syntes under täcket, och viskade i örat: vakna bror. Då hon såg att det blonda rufset började röra på sig lite morgontamt så reste sig hennes taniga flickkropp upp och skyndade mot dörren som skulle leda till ett helt universum av saker som skulle komma att betyda barndom och tillhörande minnen. Hon var så full av liv.

Väl ute ur rummet tog hon vänster och sedan höger ned för trappan som svängde höger tvåfalt, girade till höger igen och möttes sedan av en kärleksfull famn. När hon släpptes ur famnen fick hon ett knäckebröd med smör och ost på. "Famnen" visste var flickan skulle ta vägen och skickade därför med lite välbehövlig färdkost. Flickan kikade ut genom fönstret, rusade mot ytterdörren, öppnade den och gav sig sedan iväg. Som ett kreatur som nyss släppts ut på en klargrön och saftig betesmark. Fötterna följde stenplattsgången till sitt slut, fortsatte tvärsöver en nykrattad grusväg och kände äntligen gräs under sig. De rörde sig livligt och glatt, snubblade ibland till på det långa nattlinnet och flickan höll sitt knäckebröd hårt. En bit längre fram körde en åkgräsklippare i raka längor, och när den vände nästa gång stannade den till och mannen som satt på den gav ifrån sig ett av världens mest älskvärda leenden. Han älskade det lilla livet som kom springandes mot honom, nyvaken och i ett alldeles för långt nattlinne. Och så knäckebrödet som han visste att hans äkta hälft brukade ge till henne, just det.

Några minuter senare satt flickan i mannens knä och fick åka med. De sade inte så mycket till varandra, de hade förmodligen inte hört bland gräsklipparens oljud, men hon älskade det ändå. När den lätta sommarvinden drog i hennes tunna och ljusa hårslingor samtidigt som hon satt och knaprade på sin frukost. Och han, han avgudade henne. Han avgudade allt som omgav dem, gården, djuren, familjen, alla bus och att gå ned med sin sondotter om kvällarna till köket i smyg och vispa ägg och socker. Att komma hem från Riksdagshuset i Stockholm till detta, var det bästa han visste.
Det var farfar och jag.

Insomnia

En sak slog mig i natt när jag låg och vände och vred på mig i sängen. Den senaste tiden har jag försökt lägga mig i alla fall innan 03:00 men lite då och då förbryllats kring mitt problem med att inte kunna somna. Många gånger har jag också funderat kring varför jag egentligen håller mig vaken så länge och har gjort i flera flera år, för mina sömnvanor har så länge jag kan minnas varit värdelösa. Men är det så jävla konstigt att man sitter och drar på att gå och lägga sig, när man aldrig kan somna? Nej, just det. Jag kom alltså på att det är inte för inte som jag har futtiga Stilnoct i mitt nattduksbord sedan drygt ett år tillbaka.

Men ibland kan sådana där självklara saker slå ned som en blixt. Jag avskyr att ligga sömnlös i sängen om natten. Man ligger och vrider och vänder på sig. Lägger sig i fosterställning, på mage, på rygg. Ibland har jag lagt mig ovanpå täcket med en filt över mig, och en gång lade jag mig t.o.m. med huvudet nere där fötterna egentligen skall vara, och vice versa. Man ligger och tänker helt maniskt på något ibland, man kan inte sluta tänka, hjärnan går på högvarv som om den vore i världens jävla flow och man rabblar sångtexter om och om igen i hjärnan, plötsligt dyker en enda mening upp och man ligger och funderar kring den medan melodislingor och aktuella tankar far förbi.

Där har jag och ni förklaringen till att jag hellre sitter uppe vid datorn till 06:00, och inväntar läget då man är så trött att man i stort sett däckar. No misery, no pain. Sedan att sådana som jag är ständigt trötta får liksom blir själva straffet. Priset vi betalar. Men det är fan inte roligt. Fast det är ett lyxproblem. Jag har alltid sagt att jag helst av allt skulle vilja vara oberoende av sömn, och sitta vaken dygnet runt. Det är spännande att vara vaken.

Sedan skulle jag gärna slippa alla dessa mardrömmar. Jag har snackat med folk som aldrig ens har mardrömmar. Är det möjligt? Och vad beror det på? Är man mer tillfreds med sitt liv och sin vardag då? Jag förstår inte. Jag drömmer väldigt ofta hemska drömmar, som mycket handlar om, tyvärr, jordens undergång, min mors ex och att bli jagad. Häromdagen drömde jag om att jag hade extremt dåligt blodvärde, hade varit på sjukhuset för att stabilisera min fysik men att jag inte minns något av de tre dagarna. Dagen efter drömmen tackade jag nej till ett jobb då de ringde in mig eftersom jag var nyvaken och inställd på att jag behövde vila ut efter min svaghet. Haha. Jag har även två typexempel på någon form av sanndrömmar, men jag kan berätta mer om dem någon annan gång. Dessutom har jag befunnit mig i situationer då jag inte vet om det är i sovande eller vaket tillstånd, då i samband med min dåvarande panikångest. Även mer om det snart.

Äh, häromdagen hade jag en sexdröm om en norsk gutt, vem fan är jag att klaga? Det var görtrevligt.

En diskret prick.

Jahaja. Blev väckt av mor strax innan lunch idag, hon hade en order. Mormor och hennes pensionärspolare behövde skjuts till Sibbarp, och det var tydligen min uppgift. Men vad gör man inte för ett gäng rara oldies, va? Jag skuttade upp ur sängen och in i duschen. Kallt som attsingen var det, men jag slängde snabbt på mig lite kläder. Sedan åt jag spaghetti och köttfärssås och satte mig i bilen, redo att agera färdtjänst. Först hämtade jag upp mormor som stod utanför sin lägenhet och väntade (de gör så, gamlingarna). Mormor är väldigt tjock och på så sätt flåsig och andfådd, så när hon satte sig i bilen och vi körde iväg till de resterande tre gamlingarna så satt hon där som vanligt och flåsade. Jag brukar i stort sett alltid finna det lite irriterande i längden att höra på det där, men det skulle jag bli varse om att det där var ingenting. När de andra satte sig i bilen (Elin, Gösta och Lisa eller något), så skulle man nästan kunna tro att det kunde vara möjligt att försörja åtminstone Tvååker med el med hjälp av vindkraftverk i bilen. Jag tycker att det är oroväckande att det blir sådär med många oldies. Man kanske skulle fimpa cigaretten och börja motionera? Fy bubblan.

När jag lämnat av dem körde jag till Varberg för att möta upp Anneli. Hon tittade i affärer med sin brors flickvän och deras dotter Vilma. Tanken var att Anneli och jag skulle hitta en gemensam present till Mica som fyller år idag, den 29 november. Men, som de tjejer vi är, så gick vi direkt till Ströget och fikade. Jag tog en bakelse och kaffe, men det var faktiskt inte särskilt gott. Usch. Sandra och Anneli förundrades över att Vilma log och skrattade så mycket åt mig, hon brukar tydligen aldrig tycka om främlingar. Så synd, jag som har svårt för barn. Fast jag får väl erkänna att jag kände mig rätt smickrad och charmad av den lilla krabaten. Ok då, jag satt t.o.m. och gjorde mig till för henne, och touchade henne lite lätt på nästippen gång på gång då hon tyckte att det var extremt roligt.

Tiden började bli knapp då jag var tvungen att vara tillbaka med bilen en viss tid, så vi skyndade till Vero Moda där Anneli hade presentkort. Hon stod och provade kläder en bra stund, dock utan resultat. Vi gick till gallerian och in på H&M där vi sett något som skulle kunna passa Mica, i skyltfönstret. Jag letade upp plagget och vi bestämde oss för att Anneli skulle prova det, men jag hittade några go'bitar som jag tyckte verkade tjusiga, så jag hoppade in i provrummet jag med! Jag vart stormförtjust i mina fynd, men Micas plagg däremot dumpade vi rätt fort. Det såg hemskt ut. Inne på Gina Tricot hittade jag inget särskilt till Mica, men självfallet en flashig jacka åt mig. Ka'ching! Jag tittade på klockan och såg att tiden i stort sett var ute. Och; vi var utan present. Jag föreslog presentkort, men det var tydligen inte populärt, så vi gick snabbt in på H&M igen, och kollade på en likadan klänning som jag köpte, fast en blå, med svarta diskreta prickar på. Vi gjorde en vild chansning, både när det gällde färg och storlek, och slog till!

Jag körde snabbt hem och överlämnade bilen, och Anneli och jag försvann in på mitt rum. Jag provade mina nya inköp, och Anneli fick prova Micas present. Till vår besvikelse. Mica har större byst än vad Anneli har, och den satt riktigt riktigt tight. Nu går man som på nålar inför imorgon. Det är SÅ tråkigt att köpa saker som verkligen är helt fel. Tänk om inte ens färgen passar henne? Nåväl, vi kör på, och lämnar kvittot i handen på henne direkt! Eller kanske inte. Anneli och jag hade i alla fall en trevlig stund här hemma hos mig innan jag följde henne till bussen. Vi drack öl, kaffe, käkade chips och lyssnade på musik. Kul!

PS. Idag när Anneli frågade oss vad vi tyckte om en korselettliknande topp hon provade, så sade Sandra "den är jättefin!" Anneli vände sig mot mig och väntade på ett utlåtande, vilket blev "ptja...nä, den är inte riktigt 'du' om jag skall vara ärlig." Jag såg att hon blev stött först, så jag sade "men alltså, köp den om du gillar den, och ha på den ett tag så kanske jag vänjer mig!" Både Sandra och Anneli skrattade som om jag sagt något roligt, men jag menade det. Så sade hon att det var lugnt, att det var bra att jag var ärlig, och hängde tillbaka den. När jag en liten stund senare kollade på ett görsnyggt linne och sade "åh, det här var fint", så sade Anneli med en förlöjligad röst "kanske, men det är inte riktigt DU!"
Jag avskyr tjejer. :) Vad är problemet? DS.

Fuck fuck fuck/Knulla knulla knulla

Om jag skall vara uppriktig så är jag ledsen. Det kan kanske för många tyckas vara oerhört mjäkigt och dramatiskt om man får höra själva anledning; det blir inget Woven Hand på Sticky Fingers för mig. Jävla skit, på riktigt. Så går det om man inte har vänner som lyssnar på samma musik som en själv. Då hade jag förmodligen köpt biljett tidigare, tillsammans med någon, men nu är de slutsålda. Och jag är ledsen.

Först tänkte jag att jag skulle kunna dra ned till Malmö och se fantastiske Woven Hand på fredag istället, men då jag är väldigt mycket beroende av sovplats och sällskap så känns Malmö rätt kört - jag umgås inte med skåningar. Så istället tänkte jag att jag kunde åka upp till Stockholm och se honom på söndag istället. Känner lite fler människor där, och jag skulle säkert kunna få med mig någon, om jag så skulle bjuda. Men nä, då var det slutsålt där med.

Det är inte utan att jag känner en gnutta ångest. Ni vet när man ser fram emot något, tackar nej till andra tillställningar, vilket jag gjort, och går och tänker på det där man skall göra flera flera veckor innan. Och sedan BAM!!! så bara försvinner det. För lite drygt ett år sedan var jag med om samma sak. Sigur Rós sålde slut snabbt som in i helvete, och jag grät faktiskt. Jag gick och kände vemod och tomhet i två dygn, innan jag började släppa det lite smått. Först planerade jag att åka till närmsta ställe som hade lediga platser kvar. Kollade upp, och: Dresden. Jo men tjena.

Blä, vad ledsen jag är, klump i bröstet :(
Nu blir i alla fall mina gamla tjejkompisar glada då jag ändå kan komma till Maddes feta födelsedagskalas som jag tackade nej till för någon månad sedan p.g.a. Woven Hand. Och jag får träffa dem. Hoppas man får tårta...

So prom.

Jodå, även den här bönan har putsat revären och övat på att sitta fint. Det var slutet på min gymnasietid, det var sent i maj, och det var år 2004 (tror jag). Jag hade en sådan fruktansvärt ångest då på våren, det kostar ta mig tusan sinnsykt mycket att gå ut gymnasiet. Avslutningskläder skall bekostas, likaså balutstyrsel, alla olika förberedelser, studentfester, fjantmössor samt studentdagen. Och lärarmiddag. För att inte tala om den mängd öl man var tvungen att hälla i sig för att hålla nerverna i schack bland allt kaos. Hur som helst, det kostar skjortan, och jag var pank. Som tur var har jag en snäll mor, och en snäll mors sambo. De hjälpte mig med allt, mor avskydde att se mig må så dåligt p.g.a. all jävla ångest som trängde på när ekonomin skar i min hjärna. Dessutom hade jag mängder med restarbeten att tänka på. Det var en plågsam tid.
Mors sambos svägerska är en firre på att sy upp kläder, så hon åkte hit en kväll och tog mina mått. Hon lämnade dessutom mängder med mönster på klänningar som jag fick titta igenom, huvudsakligen var det ursprungligen mönster till brudklänningar. Fancy. Anledningen till att jag lät sy upp var att jag är lång och smal, knappt de extra långa klänningarna i de fina klänningsaffärerna räckte, och passade någon i längden så satt det djävulskt fult över bysten som jag knappt har.

Jag hade redan en klänning i mina drömmar och tankar, och hittade ett mönster på en brudklänning som skulle kunna vara jävligt lämplig. Jag bestämde mig för en svart klänning à la 40-tal, den skulle vara enkel och stilren då jag inte riktigt klär i en massa krimskrams. Så, svart tyg som föll vackert, med lite djupare rygg, halterneck och en krage i blazerstuk på det. Till kragen blev det vitt glanstyg. Det kändes jättespännande och roligt att uforma sin egen klänning, så man slapp att gå där som en jävla prinsessbakelse som alla andra.

Jag beställde tid hos min frisör för uppsättning av hår och makeup men stod däremot utan kavaljer. Jag gick och önskade att någon stilig herre på t.ex. Göteborgs gator skulle gå fram till mig och säga att "hörredudu, jag skulle nog allt kunna tänka mig att gå som din kavaljer på en bal!" men så blev det självfallet inte. Jag fick helt enkelt gå dit som en diva. Mica sade att jag gärna fick sitta jämte hon och hennes kavaljer vid bordet, och det slutade också med att jag åkte samma skjuts dit som Anneli och hennes pojkvän, och då även äntrade röda mattan med dem. Vi skulle samlas i Annelis lägenhet först, några par (och jag) för att dricka lite skumpa. Jag sade då att jag skulle stå för tilltugget och snittarna, tyckte liksom att det skulle vara på riktigt. Finfint!

Jag vaknade, struntade i skolan och inväntade min tid hos frisören. Hon lade först sminket vilket jag tråkigt nog blev missnöjd med, och sedan sattes frisyren. Vilket jag heller inte blev så nöjd med. Det drog ut på tiden, och jag blev allt mer stressad. Jag sprang hem när det var färdigt, packade på mig det jag skulle ha med mig. Mor skjutsade mig in, och jag sade att vi struntade att ta med brickan med snittarna eftersom jag praktiskt taget enbart skulle hinna dra på mig klänningen innan det var tid för avfärd mot Hotell Strandbaden där balen skulle äga rum. När jag kom fram till Falkenberg stod alla redan färdiga med skumpa i handen. Jag sprang upp i lägenheten och bökade med klänningen. Någon kom och hjälpte till, och sedan åkte de flesta. Anneli, hennes pojkväns och min skjuts kom även den, och jag var SJUKT stressad. "Men åh, nu hann ju inte du få någon champagne", sade Anneli av medlidande. Mitt svar var att hon skulle ta med en flaska i bilen, och så fick det bli. När jag kom ned blev jag så jävla besviken. Där stod en amerikanare. En fucking raggarbil. Jag avskyr raggare. I förarsätet satt en gammal raggare. Toppen. Nåväl, jag tänkte att det skulle inte få förstöra kvällen, och satte mig glatt men lite stressat i baksätet. Man var väldigt spänd på något vis, och Anneli och jag satt och fnittrade lite, som två balprinsessor väl bör. Bilen började rulla ut från parkeringen, och vad händer? Jo, mina kära läsare, raggarjäveln sätter på Eddie Meduza på stereon. "Nu öppnar vi skumpan", sade jag till Anneli och bet i min tunga för att stoppa alla svordomar som ville lämna min rödmålade trut. Fast sedan ändrade jag mig en aning, och tänkte att livet kan allt vara riktigt roligt ibland, även om saker inte alltid blir som man tänkt sig. Jag började guppa med i musikens takt, och Anneli och jag lyckades sluka flaskan på en mycket liten stund.

När vi närmade oss, och åkte i bilkön så började jag tänka lite så där igen. Jag skämdes för vårt kassa vrålåk. Hela grejen bar på något vis emot alla mina principer. Men jag kom i alla fall ur bilen, fick ordning på mitt släp och gick sedan efter Anneli och Karl. Jag ville att de skulle ha sin egen stund. Jag kunde lika gärna gå ensam in, så jag höll mig en bit bakom. En sliten jävla ful röd matt sträckte ut sig under mina fina balskor. Jag ville fnysa. Lite fotoposering, och sedan fick jag nog och satte mig en bit från folkmassan med några kompisar och rökte cigarr. En stund efter ställde vi oss i den obehagliga kön som ledde till fotograferingen som hölls av JPS foto. Köandet tog kanske en timme vilket var jävligt drygt. Jag ställde mig på trappan jämte Mica och Johan, och lät dem sedan få några foton ensamma. Sedan gick vi upp och tog varsin välkomstdrink - som förmodligen bestod av apelsinjuice. Så jävla fattigt. Man gick runt och minglade lite och berömde varandras utstyrslar. Fast jag fick knappt någon komplimang. Kommer ihåg att jag var lite smått ledsen, vi flickor vill ju ha bekräftelse! Mina stay ups satt obekvämt och gled ned hela tiden, och trosorna skar in i rumpan. Vi satte oss till bords och började på skaldjurskanapéerna som serverades. De var väl ok, en aning torra bara. Sedan fick Mica vänta ungefär 45 minuter på sin tallrik med mat, och enligt tydlig regel så väntade både Johan och jag på att äta från våra tallrikar. Jag svansade iväg till köket och sade att det fattades en rätt, och efter många om och men kunde vi alla tre äta - när alla andra var färdiga. Och vår mat var kall. Jag hade ont i huvudet.

Efterrätten var slabbig, och vi lämnade sedan borden för att antingen deltaga eller beskåda första dansen. Jag gick ut och rökte på balkongen som vette ut mot havet, det var vackert. Efter en stund började folk att kasta glas utför balkongen, och de var tvungna att stänga av balkongen. Jävla ungjävlar, utbrast jag. Folk hade även ändrat bordsplaceringar innan maten, så det kändes inte som en bal utan mer ett jävla barnkalas. Utan godispåsar. Jag gick till baren, köpte alkohol och beklagade mig över de höga priserna. Finvalsen gick över till vanlig jävla dansmusik som spelas på Grand, och då började jag tröttna på riktigt. Jag hade börjat bli lite på örat, och gick mest runt och drog upp klänningen vulgärt högt upp för att rätta till mina stay ups och började störa mig djävulskt på alla som trampade på mitt släp. Sedan fick jag nog. Jag hade skittråkigt, och styrde upp en taxibuss in till stan. Hurra hurra! Jag fyllde den med folk, och lämnade skitstället. Först drog vi in en sväng på Bratt, dansade lite i våra fina outfits och sedan splittrades de flesta. Jag släpade med mina kompisar till Zätas, och det var många som inte kände igen en för att man för en gångs skull hade kammat håret. Där satt vi och hinkade öl, och jag blev oerhört berusad. När det stängde vid 02:00 så gick vi in på Havets pizzeria och beställde mat. Det kändes busigt att sitta där i festblåsa och slafsa i sig pizza. Sedan var det dags att ringa kära mor då hon skulle agera taxi. Så här hade jag tydligen låtit: Hej...mamma...d e Mia. *hick* Nu vill vi hem...*hick*
Mor hann knappt säga ok och lägga på, innan hon fick ett till samtal: ...och du?!*hick* Kan du inte ta mä dej nåra schnittar*hick*...ta mä dej hela brickan...
Jodå, sedan gick vi upp till torggrillen, rökte och väntade på mor. Jag stod och vinglade och hickade tills hon till slut kom med bilen. Det var ett glatt partygäng som satte sig i bilen, och vi skulle ut mot Skrea strand för att lämna av det andra folket. Jag satte mig i framsätet med brickan i mitt knä. Jag föredrar vanligtvis inte rom, men nu gick snittarna åt som smör. Jag bjöd mitt sällskap men de flesta tackade nej. Jag satt och beskrev i detalj vad det var på dem, satte brickan under näsan på dem och satt och mumsade högt och ljudligt. Det skulle visa sig vara mycket korkat gjort, då Mica ber mor stanna bilen när vi nästan var framme då Sanna började må riktigt dåligt. Det är klart, är man lite överförfriskad och någon sitter och äcklar sig med snittar, så är väl risken ganska stor att man behöver kräkas. Alla steg ur bilen förutom min mor, Mica höll i Sannas hår, Patrik som är Sannas pojkvän klappade henne lite på ryggen och jag...erbjöd henne snittar. De bestämde sig för att gå sista biten, och mor körde hem till Tvååker. Väl hemma proppade jag i mig resterande snittar medan mor förmodligen tog 500 kort med kameran på en svettig och alldeles för salongsberusad Mia. Mycket spännande dag.




//Oj, det blev skitfult med fotona, men jag skiter i vilket!

Lejongap

Jag, efter champagnefrukost och utanför Bratt - full.

Jag, hemma efter bal - full.

I wanna be adored

Oj oj oj. Vilken helg. Det är efter helger som den här som man helst skulle vilja sova några år, eller kanske längre än så.

I fredags roade jag mig själv genom att dricka öl tills jag blev lagom lullig, och dansade sanslöst mycket till gamla 80-talshits framför mina speglar. Det var nästan roligt. Jag såg det som en förfest inför min Göteborgsvisit jag skulle genomföra dagen efter.

Dagen efter vaknade jag på tok för sent, ungefär vid lunchtid då jag egentligen hade tänkt redan befinna mig i Götet. Jag var skadat trött, och tråkigt nog kände jag mig på dåligt humör. Jag stressade som vanligt, och kom till slut iväg och hoppade av i Mölndal strax efter 16:00. Köpte cigaretter och skyndade sedan vidare till Erik med spårvagn. Några timmar efter så hade festen börjat och vårt sällskap utökades allt eftersom. Det var trevlig stämning, och efter mängder med spray på toaletten så tog vi spårvagnen från Lana. Jag hoppade av tillsammans med Emelie, en tjej jag lärde känna lite på festen, vid Valand och tog en annan spårvagn till Järntorget. De andra skulle hämta lite folk och vi orkade inte ta en omväg. Jag hade vid det här laget fått i mig ca. sju öl, vilket skulle bli åtta då jag snabbt beställde en Kilkenny inne på Sejdeln. Där satt vi jämte Eriks storebror och hans sällskap, och jag fick för mig att han var skitsur på mig. Han är en sådan där person som man typ är rädd för, haha. Lömsk som jag är så fick jag lurat Ola från Kingshead till Sejdeln, det var trevligt att ses! En liten stund senare kom även en viss Manne, han var trevlig och rödhårig! Kvällen var då fortfarande under kontroll och det var mest trevligt, alltihop. Sedan tog vi en cigarett utanför Sejdeln, och jag fick bekräftat av Eriks bror att han inte alls var sur på mig. Därför snodde jag en kram av denne mycket suspekta människa. Vi gav oss iväg till Henriksberg, men dessvärre ställde vi oss i kön bara en timme innan stället skulle stänga. Jag drygade mig lite i kön, blev glad över att vi slapp betala och hängde in min rock! Jag ställde mig direkt i baren och beställde en Cuba Libre till mig, samt varsin öl åt Ola och Erik. Aldrig en eftertanke när det kommer till alkohol.

Ola sade att han snackat med två falkenbergare, så jag var givetvis tvungen att se om detta kunde stämma. Sprang fram till bordet där de satt och slog mig ned vid sleazehasarna. Jodå, mycket riktigt kom de från Falkenberg, men jag tröttnade snabbt då den ene som tydligen var lika gammal som mig och gick i en parallellklass i gymnasiet tycktes veta det mesta om mig och på något jobbigt vis romantiserade och glorifierade mig som människa. Jidder som att jag gick runt och såg skittuff ut i skolan och var en sådan där tjej man inte vågade gå fram och prata med ville jag inte ens höra talas om, och när han sedan tog upp modelltjafset så slurkade jag snabbt upp min grogg, sög på min limeklyfta och gjorde en snygg sorti. Jag vill aldrig vara otrevlig, men ibland blir bara vissa saker så jävla tjötigt. Och jag var egentligen, som jag nämnt tidigare, inte på mitt allra bästa humör. Jag kanske trodde det, men icke.

Jag gick och köpte varsin öl åt Erik och mig, och sedan lirade bl.a. Ola och jag biljard. Jag var verkligen totalt värdelös och gick in för att försöka psyka mina motståndare så mycket som möjligt istället. Ytterligare ett barbesök gjordes, men eftersom de skulle stänga så fick jag enbart ett glas med vatten. Mycket futtigt, tyckte jag. Lika futtigt som att jag någon halvtimma tidigare inte fick gå ut och röka. Hämtade iaf ut min rock och satte mig precis utanför och rökte medan jag inväntade sällskapet. Pratade med en snubbe från Västerås och en stund senare satt vi allihop på en spårvagn till Majorna. Vi skulle på svartklubb, och jag var helparty och inställd på att festa loss ännu mer. Men det var dock då jag kände att något inte stämde inuti mig. Något låg och tryckte på hjärtat, men jag valde att ignorera det. Vi kom till klubben, jag köpte ett glas vitt och hällde i mig snabbt. Satt en liten stund med Erik och några till, och gick sedan för att köpa en öl. Jag ställde mig i kö, och fick då höra att allt var slutsålt. Samtidigt som jag såg en fröken precis jämte mig få det sista glaset med vin, varpå jag stod och funderade på att bjuda över. Då vände allt.

Som en blixt som slår ned på öppen mark började ångest växa fram och jag började nojja som in i helvete. Jag gick snabbt tillbaka till Erik och sade att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, jag var tvungen att få i mig alkohol. Erik offrade sin öl och jag höll den med en nästan skakande hand. Han förstod nog då att något var fel, kommer dock inte ihåg om tårarna börjat kika fram redan då. Han frågade mig i alla fall om jag ville lämna stället och sticka hem till hans lägenhet där vi kunde köra efterfest. Där det fanns alkohol. Jag tyckte att det lät som en mycket bra idé och vi gick ned för alla trapporna. Folket som stod där längs med väggarna fick mig att på något konstigt vis må illa. Jag ville inte kolla någon i ögonen på det där stället, men nu när jag blev ensam med Erik så släppte jag allt. Precis allt, och det har i stort sett aldrig hänt. Jag har mått kasst för mig själv. Tårarna forsade ut och jag kved av smärta. Jag tog av mig min jacka, jag ville inte vara varm. Jag stod i Eriks famn en bra stund innan vi fortsatte mot spårvagnen, men tårarna ville inte ge sig ens efter det. Jag struntade i allt folk runt omkring och fortsatte att vara min ångest till lags. Mängder med tårar på Eriks axel, och vi hoppade av vid Järntorget. Vi skulle hitta en tjejkompis till Erik som var med på förfesten som tyvärr lämnats ensam utanför Henriksberg.

Vi kom överens om att shoppa på 7eleven, och jag tror mig minnas att Erik, när vi stod utanför, sade något i stil med att "Fan Mia, du är sjukt bra på att dölja hur du mår". Och jag vet det. Även om jag också vet med mig att Erik är en av de få som iaf ibland genomskådar de där välanvända fasaderna.
Vi shoppade cigaretter, snus, folköl, chips, ostbollar, choklad, två stycken sallader och jag skulle tvunget köpa med mig fyra klubbor också. Sedan vidare in på Burger King där jag köpte en meny, och gick sedan ut och satte mig jämte Erik på en parkbänk mitt på Järntorget för att invänta Mathilda. Hjärnan gick på helvarv, men jag försökte tona ned det med att sluka lite mat. Plötsligt kom stackars Mathilda springandes, överlycklig att se folk hon kände efter att ha virrat omkring ensam. Vi tog en taxi hem till Erik, och när jag satt där i baksätet undrade jag hur allt skulle sluta. Det kändes inte bra alls.

Vi kom innanför dörren, och satte oss i soffan. Äntligen fick jag min öl. Lycklig över att Erik hade kvar en starköl i kylen som han offrade, slog jag upp en sådan åt mig istället för simpel folkis. Den slank snabbt ned, och jag kommer knappt ihåg vad vi pratade om. Mathilda blev trött, klockan var kanske runt 05:00 på morgonen och Erik stoppade om henne i soffan. Jag gick på en folköl, och började bli sådär orolig igen. Vi tog några rökpauser, och jag började få nya saker i tankarna. Jag tjatade på Erik att han skulle fixa fram något. Något som skulle få mig att känna något annat om så bara för en liten stund. Han vek sig aldrig, även om jag satt och tjatade och grät i kanske en timme. Jag försökte ringa till Sthlm för att se om någon där uppe kunde hjälpa mig, och då ingen svarade slängde jag mobilen över rummet och in i väggen. Nästan in i Eriks och hans lägenhetskamrats flashiga tv. Jag var totalförändrad. Erik höll om mig ännu en gång, hårt. Jag vet att jag bet mig själv i kinden med vilje vid något tillfälle, vet dock inte om det var då. Hårt var det i alla fall, vilket känns idag.

Klockan 08:00 imorse gav jag upp. Erik lade sig i ena soffans ände, och jag var utmattad. Jag tyckte att det var att slösa på komfort, att alla skulle ligga i soffan, så jag snodde Eriks säng och kröp ihop i fosterställning under en filt. Egentligen ville jag ha någon jämte mig, men jag drog mig ändå undan.

Blev väckt vid 12:30-tiden idag tror jag, och jag satte mig i soffan med Erik och Mathilda. Jag kände inte för att säga något, det var nog det mest tysta ögonblicket i mitt liv, jag som annars brukar vara mycket talför. Jag försökte få i mig lite sallad och kaffe, men det kändes inte skitbra får jag väl erkänna. Vi tittade på komik, och efter en stund var det dags för Mathilda att ge sig iväg hemåt. Erik och jag följde henne till spårvagnen, och gick sedan till ICA Maxi för att shoppa. Jag var förmodligen den mest slitna bruden i hela stan, men jag orkade inte riktigt bry mig. Med rödgråtna ögon hittade jag en stickad rosa mössa som någon lagt på en hylla, och ingen verkade sakna den så jag satte den på huvudet och lunkade mot kassorna med Erik. När vi kom hem lagade vi mat och gjorde oss dumma tillsammans, lekte med maten och tog kort. Jag sjöng "Här dansar Herr Gurka, både vals och mazurka" medan jag lekte dockteater med gurkbitarna på min tallrik. Jag hade knappt hunnit få i mig något när vi tvärt bestämde oss att förflytta oss till tv-rummet och spela Final Fantasy VII, en personlig favorit. Vi drack ännu mer kaffe, och jag hade beställt en tågbiljett över internet medan jag skrålade med i en vettig låt. När vi sedan tog en rökpaus får jag bara en fix idé om att jag beställt fel. Och jodå, visst var det så:

Varberg stn - Göteborg C 2006-11-26 (Söndag)
Avgång: 21:37 Ankomst: 22:20 Total restid: 00:43 Byten: 0

Det var bara att beställa en ny biljett, med avgång från Göteborg. Ja, för det kunde ju liksom vara hyfsats smidigt, då jag befann mig i fucking Göteborg! Jävla klantarsle.
Ännu mer kaffe skulle drickas medan vi tittade på Animal Planet och apor. Ungefär vid 20:45 skulle mitt illamående som oidentifierat grott i mig under hela dagen ta ut sin rätt. "Jag tror jag mår lite illa", sade jag där vi satt i soffan. "Jag måste nog fan spy". Jag gick lugnt till toaletten, låste om mig och knäböjde. Sedan spydde jag som en kalv. Kaffebrunt med små bitar av t.ex. tomater och kantareller forsade ur munnen på mig och än värre, ur näsan. Jag snöt mig, spolade och torkade mig runt munnen. Nu skakade jag mycket mer än innan, och jag kände mig så jävla uppgiven. Tog direkt efter farväl av Erik då jag var tvungen att rusa mot spårvagnen.

Spårvagn > Tåg > Hemma > Jävligt trött. Och fundersam. Hade uppskattat sådana där kramar.

The truth

Er blogvärd sitter med snus i käften och gråter. Full som fan, förlåt random släkting som hade tagit illa upp.

Erik har funnits hela tiden då mitt partyhumör gick över till alkobaserat ångesttillstånd. Han är fan i mig en utav världens bästa människor. Tänk att ha en sådan konstant människa att tillförlita sig på. Jag tog inte chansen, helt ärligt. Han finns alltid, men det hade kanske kunnat vara på ett annat sätt.

Jag har problem med alkohol. Och har haft de senaste åren. Jag är en hopplös alkis till depressiv människa. Jag har fått söka mig till alkoholen när ingen annan fanns.

Mor

Fick precis ett samtal från Malmö.

Mor: Här är rätt många skåningar...

Men no fucking shit?! Heja mamma.

Lönebesked = suicide

Började 07:00 imorse på jobbet och gick till 15:00, kom hem, gjorde inget vettigt alls, stack till jobbet vid 18:30 och kom nu hem igen. Innan jag cyklade iväg andra gången så matade jag brasan i kaminen jävligt generöst, nu är det som en bastu här inne. Tänkte nu tappa upp ett bad, ta en cigarett och varva ned, leka i bubblet, stiga ur, duscha, fixa något att äta samt ta kvällens första välförtjänta öl. Det är nu förfesten börjar och jag inviger helgens första ensamma kväll i huset. Herrskapet begav sig ned till Malmö och Köpenhamn över helgen, och det var med en butter min jag tog farväl av min mor. Jag var tjurig för att jag inte kunde låna en bil upp till Göteborg imorgon. Fan vad barnslig jag är. För det är ju så jobbigt att ta tåget. Men äh, jag är sådan. En slackerbitch.

Vem vet, kanske blir det något kristallglas med alkoholhaltigt i, redan i bubbelbadet? Cheers laddies, och på återseende.

PS. Dyker inget inlägg upp på några dagar, gör er inget besvär med att vidta åtgärder, bubbles are fun! DS.

Caught in action

Mia säger:
Jag försöker faktiskt få ordning på mina sömnvanor här!

Sänt kl. 05:27.
...

Maria Lejonhjärta

Alltså. Ibland kan man bli sådär tom och jobbig, och då fastnar man lätt där. Men fan, inte inatt! Fick precis ett samtal från Amsterdam som verkligen fyllde mitt hjärta med värme totalt, och jag kom precis fram till att jag har inget jävla harhjärta. Jag har ett lejonhjärta. Och det känns skönt att förstå! Tack för att du ringde. Tack för att du är så fruktansvärt jävla snäll mot mig och behandlar mig med full respekt och värdighet. Tack för att du jämt stöttar mig och uppmuntrar mig. Tack för att du får mig att förstå vem jag är. Framförallt, tack för att jag får se vem du är. Det är ta mig tusan guld värt. Och brudarna...de är bara lömska, av ren natur.
Jag ser fram emot boktipset!

Fast, med hjärtat fyllt av värme så vart jag påmind om att jag bryr mig mycket om en annan människa också som jag dessutom är lite orolig för. Denna ständiga oro. Precis lämnat rehab, befinner sig på en fest där folk runt omkring skjuter droger...vad fan gör du på ett sådant ställe? Du är ta mig fan sanslös. Kan du inte någon gång låta mig känna mig någorlunda säker på att du har det helt bra, att du är i total trygghet? Jag vet att tryggheten i sig kanske kan kännas väldigt otrygg och rastlös för dig (sluta skratta, E), men jag finner ett jävligt stort affektionsvärde i dig, gå inte och slarva bort dig. För även du har fått mig att förstå vem jag är. Och du vet hur vilsen jag har varit. Jag behöver dig. Vem skall jag annars gå runt med på söder och kräkas utanför pubar? Nej, just det.

Åh, vilket flow jag känner nu, jag kan likagärna vara rättfram och fortsätta. Haha, fan vad jobbigt det här blev. Jag brukar blotta mig själv rätt rejält, men det här tar priset.

David, jag saknar dig som in i helvete. Relationen som råder efter att vi avslutade den tidigare relationen känns så jävla konstig att jag liksom inte riktigt vet vad som händer, vad som kommer att hända. Även om det inte kommer att fortsätta på det viset så...det finns ju alltid en form av fortsättning på allt? Eller nej...jag glömde. Det är så jag vill se det. Ok, visst, men jag avskyr iaf när saker och ting tar tvärt slut. Det är ju fan helt fuckat. Jag blir paranoid helt enkelt.
Hur som helst, jag vill iaf att du skall veta att du betyder fortfarande enormt mycket för mig och har lämnat ett stort avtryck. Ibland svärtar det lite för mycket och gör ont, särskilt när jag t.ex. läst din blog som du vet, men i det stora hela ångrar jag absolut ingenting. Du är så jävla fin. Jag tar det dock jävligt hårt att det gör så ont bl.a. med tjejer hit och dit. Men hey, jag är inte mer än tjej. Och det är deras tur, där. Och min tur på mitt håll. Shoot me. Och...inget "du är fin, jag kan inte ge dig det du är värd och det vet du"-mail. Det är jättefint, jag tackar och jag niger men blä...jag blir så ledsen då. Jag kräver ingen sådan respons. Jag blir bara så jävla nere då. Dum tant.

För att lura och avleda mig själv från det här jävligt öppna, pinsamma, blottade och känslosamma läge så kan jag ju avsluta med att HA HA, på lördag blir det nog Göteborg. Då skall jag dricka öl med Erik, Oscar och Felicia. Sedan kanske jag tar några bärsa med Ola och hans stökvänner. Och kanske med dig också. Då skall vi besöka Henriksberg. Där är det 18-årsgräns. Det är 60-talsrocktjosanhejsantema också, tydligen. Jag vill vara rolig och hipp, och tänker kanske ha på mig min skitsnygga blommiga skjorta. Den är för liten. Och blommig. Jag kanske vill känna mig lite mer hipp och tar på mig mina gamla jeans som säkert är sedan sjuan-åttan som jag sytt in kilar i bensluten på (syns dock inte på bilden). De är nästa lite för korta, kilarna, men lite 60/70-tal blir det allt ändå.

[HYPE]Jag är bra[HYPE]

Never and forever/bekännelser

Nä. Vem försöker jag lura?

Jag kommer alltid att vara ett kärlekskrankt litet harhjärta som suktar efter närhet och omtanke.
Jag kommer aldrig att vara som de där coola rockersbrudarna som flashar brösten på krogen (även om det nästan hände en gång i Sthlm, ofrivilligt) och följer med kille efter kille hem.
Jag kommer alltid att stå med min öl i handen på krogen och antingen fly från komplimanger eller skratta bort dem.
Jag kommer aldrig att attraheras av tanken vid lössläppthet även om det ändå blir sådana tendenser ibland.
Jag kommer alltid att söka så mycket mer än de jag möter, kanske alldeles för mycket.
Jag kommer aldrig att släppa längtan efter att träffa någon som kan ge mig mycket mer än andra i min omgivning gör, någon som faktiskt finns där no matter what (bristvara).
Jag kommer alltid att vara en nörd när det gäller känslor.
Jag kommer aldrig att kunna skriva en sådan här text utan att hålla tårarna i schack.
Jag kommer alltid avundas de personer som får privilegiet att komma någon jag tycker jättemycket om nära.
Jag kommer aldrig i tid.
Jag kommer alltid att besitta någon form av särskild utstrålning som faktiskt får de flesta killar löjligt förtjusta i mig snabbt (har det efter mor), vilket hittills nästan enbart ställt till med bekymmer.
Jag kommer aldrig bortprioritera värdighet.
Jag kommer alltid att vara en killtjusare, men det är få som faller mig i smaken på riktigt (kräsen). Är du en av dem? Ta för dig jävligt mycket, du är i sådana fall en fin människa!
Jag kommer aldrig att utnyttja folk när känslor är inblandade.
Jag kommer alltid att värna och vara hängiven de mina. Eftersom de är mina.
Jag kommer aldrig att vara som dem. Ja, tjejerna alltså.
Jag kommer alltid att vara skör och känslig (som ett okokt spaghettistrå).
Jag kommer aldrig att upphöra vara en tönt eller söka efter den där efterlängtade JÄVLA tryggheten.

...men det skadar fortfarande inte om karlar är pilska närhelst jag vill att det skall vara så.

Shoegazer

Kolla. Vad fan skall jag med er till, egentligen? Hädanefter räcker det med att ni är kåta när jag är, och tacksamma! /Och skickar länkar, cred till Mårten!

Des Héroïnes

A ringde precis. En kollega till både mig och mor, jag brukar gå in och ta hennes nätter närhelst hon vill. Dessutom ses vi på fritiden på div. tillställningar, förfester och efterfester. En jävligt trevlig fröken, trots att hon är hypokondriker som fan och oftast tjötar om sitt eget. Men på något vis så är det något jävligt äkta och ärligt över A som gör att jag verkligen tycker om henne och ser henne som en av mina bästa kollegor. Det är ok att rangordna.

Jag jobbade en gång kväll tillsammans med A innan jag skulle lämna henne ensam för natten. Vi hade en jävligt lugn stund (eftersom vi jobbar på det viset. Effektivt arbete, sedan slappt.) och satt och pratade om det mesta. Vi kom in lite på mors ex, och självfallet då vidare på A's liv, men som i detta fallet inte gjorde ett smack. Det jag skulle få höra var totalt ofattbart.

Hon levde tillsammans med en karl innan H, som är skittrevlig, som då påminde om Benny Gustavsson fast så mkt mkt värre. Mannen jobbade som vakt och hade uppenbarligen stort behov av att hävda sig. A berättade att han vid flertal tillfällen brutalt hade misshandlat henne, släpat henne i håret och slagit ut tänder på henne. Dessutom hade han våldtagit henne och i samband med detta fört upp en batong i underlivet på kvinnan. Jag blev så jävla förbannad. Och hon berättade förmodligen inte allt.

Hur som helst, A tog mod till sig och började träna i hemlighet, blev starkare, tuffare och kunde göra motstånd. Jag kommer inte ihåg hur det sedan började den där kvällen, men jag antar att han gick till angrepp ännu en gång, den här gången med kniv. A fick kniven ur hand på honom, satte sig grensle över honom och höll kniven mot halsen på svinet. "Du rör inte mig en enda mer gång. Rör du mig igen, så skär jag halsen av dig, det skall du ha jävligt klart för dig!"
När jag cyklade hem den kvällen så kände jag mig totalt uppgiven efter att ha fått höra det där. Egentligen ville jag inte ens lämna henne där ensam, utan tanken på att stanna kvar, hålla om den vuxna kvinnan och kanske servera henne te, värmde mitt lilla harhjärta.
A lovade också, tillsammans med mor när de var rätt så packade att om den där stockholmskillen inte skötte sina kort rätt så skulle de åka upp och skära snoppen av honom. Haha!

A är fan mycket häftigare än Turtles och alla andra muskelhjältar.

Nu kom jag även att tänka på M som också jobbar nätter på jobbet. Hon har berättat en hel del mardrömslika scenarier om t.ex. hur hon blivit nedslängd i nacken rakt ned i asfalt, fått whiplashskada och en jävla massa ärr i hjärtat gång efter gång. Dessvärre tror jag att det kommer vara svårare för henne att ta sig ur det än för A. Hon träffar killar som gång på gång behandlar henne som skit, och hon har nog på sätt och vis gett upp. Precis som jag kände att jag ville göra alldeles nyligen, och jag är tio år yngre än henne. Jag måste skärpa mig! Dessutom har mina killar aldrig behandlat mig sådär. Fy farao.

En sak som ibland förbryllar mig är att människa efter människa släpper in mig på det där viset, låter mig veta, få höra om hur de haft det. Inger jag någon känsla av tillförlitlighet? Mor, som är relativt bra polare med A, hade ingen aning om att A hade blivit behandlad av sin förre kille på det viset. Så brutalt och respektlöst. Fast det handlar ju inte bara om kvinnomisshandlare, utan allting! Varför får jag veta? Jag vet att jag kan vara en väldigt bra lyssnare och kommer även med råd och uppmuntran om det så behövs...men ändå. För att inte tala om de åtskilliga gånger jag tröstat för mig helt okända människor. I taxibilar, på konserter, på festival eller på damtoaletten på krogen. Livet är allt bra konstigt ibland...i mitt fall ofta.

Syns det på mig att jag förstår?

WCH

Såja. Nu blir det godnatt, och till er som snart kliver upp till jobbet så säger jag godmorgon!
Och ja, John Lennons version är väl sketafin, men jag bryr mig inte för Blind Melon är så jävla äg. Mer om dem senare.

Son of Evil

I Wanna Piss On You, Legalize Murder, Fuck the Dead, Kill the Children, Save the Food, I Wanna Fuck Myself, I Kill Everything I Fuck...ja, det var verkligen inga vackra låttexter som G.G. och alla hans kompanjoner genom åren levererade. Om och huruvida de hade ett budskap att framföra råder det förmodligen delade åsikter om, själv har jag såklart mina egna teorier kring hela G.G.-fenomenet.

G.G. Allin, eller Jesus Christ Allin som han döptes till, föddes sommaren 1956 till ett hem med en överreligiös fader som sade sig fått besök av en ängel som kom med bud om att hans näste son skulle bli en stor gestalt i Jesu namn, därav "Jesus Christ" Allin. Då den nyföddes storebror Merle Jr. inte kunde uttala Jesus så kallade han sin lillebror för G.G. istället vilket kom att bli den store rebellens artistnamn later on.
Ungefär när G.G. var sex år så lät hans mor döpa om honom till Kevin Michael Allin då hon inte ville att hans namn skulle prägla hans uppväxt bland andra. Dessvärre var nog redan G.G. och hans familj allt för präglad då det ryktas om att deras make och far var både fysiskt och psykiskt våldsam i hemmet. Hans skolgång gick som beräknat dåligt och hans musikkarriär började ta form.

1977 blev han frontfigur i G.G. Allin and the Jabbers (en personlig favorit av alla G.G.-konstellationer), men med tiden började G.G. att gå in väldigt mkt i sig själv och utforma en perfomance art som inte passade de andra. Det handlade om allt från att kasta sin avföring på publiken eller äta upp den, till att angripa sin publik med bl.a. slag och sparkar. Han blev helt enkelt för oberäknelig att stå på scen med, och i samband med att han började bruka droger så såg de andra inget ljus i tunneln.
G.G. fortsatte med att uppträda naken och slå sig själv blodig på scenen med ett gäng andra konstellationer, bl.a. The Scumfucs, Antiseen, The Texas Nazis och The Murder Junkies för att bara nämna några ur mängden. Mängder med spelningar genomfördes, det enda som stoppade G.G. själv var fängelsevistelser och sjukhusbesök vid bl.a. frakturer och blodförgiftning.

G.G. myntade att han skulle begå självmord på scen, och dessutom ta med sig en mängd av hans publik och fans på vägen. Så blev inte fallet, G.G. dog av en heroinöverdos år 1993, och begravningen genomfördes i bästa G.G.-anda med fest, sprit och droger.

Highlights från G.G. Allin: Hated

För att se behöver man vara medlem i youtube.com då det förekommer en hel del våldsamma scener och div. annat "eew", men det är ta mig tusan värt det. Våga!

G.G Allin på Jane Whitney Show
En hel del gnuttor skitsnack, någon gnutta sanning.

G.G. Allin and the Jabbers - Live Fast, Die Fast
Urgullig video

G.G. Allin and The Criminal Quartet - Outskirts of Life
Country + minnesbilder

För kanske drygt ett år sedan kom jag över en låt med G.G. Allin som heter Blood For You. Det är nog en av de låtar jag fastnat mest för, just för att den är så jävla bra. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag började lyssna på snubben, för det är verkligen inget som någon av mina kompisar lyssnar på, utan det blev väl bara så när man flummade runt på DC ännu en natt. Rent moralmässigt skall jag inte påstå att jag stödjer G.G. fullt ut, långt ifrån, men jag tycker att han var en helt genuin människa! Så som jag ser det så ville han förmedla så mkt mer än vad han någonsin lyckades med. Han ville förmedla något fruktansvärt vackert, men det blev totalfel. Hur lyckades karl'n? Man kan väl tänka sig att eventuella psykiska sjukdomar och störningar i kombination med en pissig uppväxt och droger och sprit inte kan sluta i annat än katastrof, men ändå beskyllde han aldrig sin far och sin uppväxt för den han blev.

G.G. levererade en hel del skön punkrock, vilket jag älskar, spoken word-projekt och även ett countryalbum tillsammans med The Criminal Quartet som jag blev positivt överraskad av. Givetvis har han gjort massvis med skit också, rösten var i slutet inte det den en gång var, i sedvanlig rockmusikers-anda. Däremot kan jag ändå (fy skäms på mig) sitta och tycka att även hans texter är ursköna och klockrena. Det kan göra mig till en sexistisk och sinnessjuk människa som romantiserar nekromani, mord och div. andra synder, men hey! Jag får väl ta den chansen då, jag gillar't!

Man får för all del inte glömma att han till största del bekämpade det amerikanska systemet och samhället, och det är ju för fasiken skithäftigt idag. Fuck authority!

"With G.G. you don't get what you expect - you get what you deserve."

Bajs

Jag har ett seriöst problem.

Jag tänkte kila upp till goa Göteborg, dricka öl med Ola och dra till Pustervik och se ett band och ha skitkul. Sedan tänkte jag stanna, och besöka Yacht Club imorgon, dricka öl och ha skitkul.

Men jag orkar inte, och har saker att göra, och får då sitta och ha skittråkigt i fucking Tvååker. Dessutom tror jag att ett jävla Herpes Simplex börjar inkräkta på min läpp. Lajf sux.

Before and after

Händelsen jag återgav i föregående inlägg är nog ett av de mest omtumlande ögonblick jag någonsin varit med om. Det är oftast väldigt svårt och jobbigt för mig att tala om, men jag gör det gärna. Det är viktigt att prata om saker och ting, människor fokuserar för lite på sådana saker. Allting skall glömmas bort. Bara glöm det, så mår du väl. Men det fungerar tyvärr inte så.

Dagen efter kom han hem, jag stod bakom friggeboden med en telefon, redo att ringa om det skulle bli mer kaos. Mor och han satt på altanen och pratade om saker och ting, han var självfallet ångerfull och en helt annan människa. Det fungerar så, för er som aldrig riktigt erfarit sådana här saker. "Det här var sista gången darling, jag skall verkligen ändra på mig nu. Skaffa ett riktigt jobb, ta upp bekantskapen med min dotter och allting skall bli såååå bra." Hur som helst, mor stod på sig som tur var, och han flyttade ut. Jag fick hem ett brev där det stod att jag skulle infinna mig i Varbergs tingsrätt vid ett visst datum och en viss tid. Jag har för mig att jag inte ville, men jag var i stort sett illa tvungen. Mor hittade snabbt kärleken i Tvååker och flydde på så vis från huset vi bodde i och hemska gamla minnen. Lämnade mig ensam i Glommen, då min storebror flyttade till Göteborg för att studera på Chalmers, han var blott arton år. Jag satt sena nätter och förde dagbok, fick erfara min förmodligen första panikattack, rökte inomhus, grät. Många gånger strök mors ex runt i trädgården. Ibland ställde han bilen mot huset, med helljusen riktade in i rummet där jag satt. Han knackade på om dagarna, grät och var bedrövlig. En natt förstörde han hela trädgården. Det var också då jag började höra saker som egentligen inte existerade. Jag började även utveckla min känsla av tomhet och ensamhet. Känslor som fortfarande greppar taget om mitt hjärta.

Några dagar innan rättegången knackade han på och var ledsen. Han bad mig vara snäll mot honom vid rättegången. Jag sade att jag inte tänkte ljuga för varken hans eller vår fördel. Det där handlade inte om hämnd, vi var färdiga med honom. Men rätt skall vara rätt. Det tog lång tid innan jag kunde släppa taget om honom, innan jag kunde känna att jag faktiskt hatar honom för det han gjorde mot oss. Jag tyckte väldigt synd om honom i början. På rättegången satt jag i ett litet rum med vittnesstöd medan jag väntade på att det skulle bli min tur att ansluta mig till dem i rättegångssalen. Jag gick ut och tjuvrökte en stund innan det var dags, och när det var dags så gick allt väldigt fort. Och man skall förstå att det är svårt att återge en sådan där berättelse, det blir på sätt och vis som en black out som svärtar ens minne och rör ihop saker och ting. Min fd. styvfar gjortde bort sig totalt med helt ohållbara berättelser, och jag satte dit honom. Grov kvinnofridskränkning samt Grovt rattfylleri. Men alla tolv år då?

Vi hörde inte av honom så mkt därefter, däremot ringde han ofta till mors bror och beklagade sig. En gång sade han att han skulle slå huvudet av min mor, och om inte han kunde göra det så skulle han se till att någon annan gjorde det. Jag var livrädd och såg det som ett indirekt mordhot riktat mot min kära mor. Senare hade han även hotat mig till livet på krogen när min kusin stött på honom på Grand. "Låt inte Maria gå ut i Falkenberg något mer, jag råder dig" sade min kusin till mor. Jag själv stötte på honom utanför krogarna i Falkenberg en gång, men den händelsen kan jag ta i ett annat inlägg.

Vi fick ett brev hem där det stod att han överklagat domen. Fast det var bara rattfyllan han satte sig emot, örfilen såg han bara som en "lätt tillrättavisning". Fucking bastard. Jag infann mig i hovrätten i Göteborg då jag inte kände för att bli hämtad av polis. Det var en något mer nervös fröken som klev in i salen, och tydligen kom jag inte riktigt ihåg natten rätt, men vi kunde iaf till slut lämna hovrätten och livet återgick till det normala.

Jag levde livet med mina kompisar. Vi söp så det stod härliga till, jag gjorde avkok på änglatrumpet och sökte så mkt istället för livet. Jag sökte något så mkt mer än vad mina kompisar gjorde. Många gånger inväntade jag soluppgången och begav mig ensam ned till hamnen eller stranden, satt och rökte och filosoferade. Den tänkande Mia växte fram och jag började sönderanalysera min hjärna med allt man kan tänka sig. Vilket jag fortfarande gör. Typiskt qvinns.

Innan den där natten hade vi som jag innan nämnt levt med karl'n i tolv år. Mor märkte tidigt att något inte var som det skulle. En man med oerhört behov av att hävda sig, kontrollera, domdera. Hade konstiga relationer till folk och ett sanslöst ovettigt liv. Vi åkte alltid omkring och samlade upp pengar på olika ställen som folk var skyldiga honom innan vi åkte iväg på semestrar, och till ingen nytta alls. Jag minns inte en enda semester som varit lyckad. Det finns ingen som han inte förstört.
Han kastade saker på mor. Det var alltid ett ständigt jävla tjafsande hemma, bråk jämt. Genomförde min första demonstration i Sälen som liten. Vi gjorde plakat där det stod "Sluta bråka!" på, och gick i samlad trupp (min storebror, låtsassyster och jag) genom köket och skrek "Sluta bråka" och viftade med plakaten. Vi lekte, och skojade bort det. Men jag kan nästan sätta en femma på att man i nästa stund, i samband med att man kom ut ur köket, glimtade ut på snön som föll och önskade att man befann sig någon annanstans. Det där var inte rätt.

Han kapade mors sociala nätverk. Hon hade inga vidare vänner efter ett tag. Han kom med massvis av gliringar, främst till min bror. Så jag utvecklade väldigt tidigt en förmåga till att såga folk verbalt, jag sade jämt emot honom. Försvarade min storebror och mor. Mor ville alltid att jag skulle vara tyst, då det ofta blev mer liv när jag öppnade käften, men jag ville inte.
Vi fick gömma godis och läsk, för han tyckte inte att vi skulle få sådant. Bara när hans dotter kom varannan helg. Då skulle vi ut på restaurang och äta pizza, köpa hem läsk och godis och chips. Hitta på saker. När hon åkte igen, så skulle allt stå still.

Ja, det finns så sjukt mycket att berätta, så många minnen av trasig vardag som murade upp början av mitt liv. Saker som jag gärna tar med folk öga mot öga, folk som vill lyssna. För nej, alla vill ju inte det, och det får man respektera.

Hade jag kunnat döda honom? Ja, givetvis. Men han får förmodligen en mer långsam och smärtsam död om man låter honom vara. Jag skäms över att resonera som jag gör, men så är det.

Tack för att ni läser, allihop.

Tolv år och ett slut

Juli 2001, Glommen

Mor och jag sitter på altanen, klockan kan vara några timmar efter midnatt och mor smuttar på ett glas vitt. Storebror sitter på sitt rum som han alltid gör framför datorn. Det är sent i juli och den årliga kräftfestivalen äger rum. Fiskebyn Glommens alla invånare samlas i öltältet nere i hamnen, sjunger, dansar och njuter av mat och dryck. Ungdomarna stryker runt i hamnen och ute på piren, dricker medhavd dryck, röker och har den bästa tiden i deras liv, såklart. Och ej att förglömma, man försöker sätta skräck på alla badjävlar. Markera, visa vars skåpet skall stå, för det här är vårt ställe. I fyra dagar ungefär, och det här var nog den näst sista kvällen, om jag inte missminner mig.

Mor och jag hade haft följe halva vägen hem, och jag undrar såklart vars hennes sambo Benny är. Väl på altanen förklarar hon hela situationen; en man hon hade dansat med som inte var från Glommen frågade om hon inte kunde hjälpa till att hitta hans försvunna cykel. Mor i sin tur försöker övertala sambo att följa med, men han ville inte. Hon ber sambo att stanna i öltältet på samma plats, och följer snabbt med mannen med den borttappade cykeln. Hon kommer tillbaka rätt snabbt igen, och sambon är borta. Efter att ha letat någon halvtimme ger hon upp, och beger sig hemåt.

Jag hör att ytterdörren öppnas. Känner dåliga vibbar efter att mor berättat historien. Adrenalinet börjar pumpa genom min femtonåriga kropp och något allvarligt driver över den atmosfär som innan rått på altanen. Kylskåpet i hallen öppnas och sekunder senare hör man en ölburk öppnas. Ljudet som jag senare i mitt liv skulle förknippa med frihet var nu likamed fara, oro och en varningstriangel. Jag sluter mina ögon och försöker i vanlig ordning att även sluta mina sinnen. Spelar död.

Min styvfar passerar mig i den ljumna sommargryningen ut på träaltanen. Han stinker sprit och ovett som vanligt. Jag tittar som vanligt nervöst på mor, och han utbrister med stora bokstäver "Var fan har du varit?!". Mor säger det hon precis hade sagt till mig, och de tjafsar precis som de alltid gör. Jag försöker att blunda, drar istället in röken från deras cigaretter i mina näsborrar. Fast diskret.
Benny kliver in i köket, öppnar en ny öl som tar slut rätt fort, och går på toaletten. Som vanligt sitter jag och spänner mina käkar. Biter ihop och lugnar mor. Det är ingen fara, du har inte gjort något fel mor. Du är vackrast.

Ännu en gång kommer sambon ut på altanen. Han rör sig jämt på något konstigt hotfullt sätt. Det är aldrig rofyllt. Aldrig. "Hit med dina bilnycklar, din jävla subba". Mor tar upp nycklarna ur fickan, nycklarna till bilen som stod i hennes namn då Benny hade kronofogden efter sig, med skulder på flera hundra tusen kronor. Nycklarna till den blå Audin som hon var så glad över. Att sådana som vi kunde ha en annan bil än hennes gamla Toyota Starlet, som jag f.ö. saknar. Han sliter dem ur handen på henne och går in i huset igen. Ut till farstun. Jag hade lärt mig att identifiera alla möjliga ljud under de tolv åren med Benny. Han tar på sig skorna, klarar inte att knyta dem eftersom han är för full. Går ut ur dörren och slänger igen den. Jag hör några enstaka snubblande steg på grusuppfarten, och Benny sätter sig i bilen. Jag går försiktigt in i huset, ut i farstun och ser honom köra iväg med bilen genom fönstret. Tassar tillbaka till mor och bekräftar för henne att ja, han körde iväg med bilen. Vi är vana, det är inte första gången han kör full.

Mitt emot altanen ligger ett obebyggt kvarter, så allt man ser är vägen. Jag blev förvånad då jag ser den blå Audin komma in på vägen, kör första vägen in till höger och stannar lite snabbt. Jag vet att mor tittade bort, hon ville inte se. Backljusen börjar lysa, och bilen rullar snabbare och snabbare bakåt, och backar vänster, rakt in i en lyktstolpe. Jag trodde inte mina ögon, vad fan gjorde han? Vilket jävla svin! (Yrrol)

Adrenalinet rusar i kroppen på mig medan några tårar tränger sig ut ur mina tårkanaler. Jag kramar om mor och väntar på det helvete jag förstod vi skulle möta. Någon minut efter öppnas ytterdörren igen, jag har nu släppt mor ur min famn och Benny äntrar altanen. Bilnycklarna slänger han i mors ansikte och skriker "Här har du. Nu har du en bilreperation på femton tusen spänn, det kan du gott ha din jävla subba!" Jag antar att han räknade ut det väl, då han försökte försörja sig som bilmekaniker, svart. Benny går in igen men kommer ut snabbt, går mot min mor och tilldelar henne en hård örfil, mitt framför ögonen på mig. Jag såg på mors ansikte. Jag hann knappt tänka. Nervimpulserna gick från min hjärna och nedför nacken, jag sprang fram till honom och tog hans arm hårt. "Du slår inte min mamma!" ropar jag och skärrad som fan skakar jag honom i den mån mina klena tonårsarmar kunde. Jag kommer inte ihåg hur, men vi båda hamnar på gräsmattan och han håller ett hårt tag om mig samtidigt som han höjer sin knytnäve upp i skyn. Jag väntar på slaget medan jag försöker frigöra mig, och i sista sekund dras min styvfar bakåt. Min storebror hade nu förstått vad som hände utanför hans rum, han kom utevägen och drog Benny bort från mig. Han skrek på honom, jag kommer inte ihåg vad som hände efter det. Styvfar gick in och öppnade en öl för att sedan gå på toaletten. Min mor, storebror och jag hade gått in i köket, storebror sade att nu får hon ta mig fan ringa polisen och anmäla svinet. Jag äcklas av ljudet av Benny som tömmer sin blåsa på toaletten.

Han kommer ut och mor säger att hon tänker ringa polisen. Han säger att han skiter i vilket och mor lyfter luren. Innan hon hinner slå numret så sliter han luren från henne, rycker ur jacket och förstör telefonen. Jag tar med mig bror och mor till mitt rum och låser. "Vi kan ringa från min mobil" säger jag och slår 112. Jag bara väntade på att han skulle försöka ta sig in. En röst svarar och jag försöker få fram alla uppgifter telefonisten behöver, men jag klarar det inte. Min bror tar över, och sedan var det bara att vänta. När vi äntligen ser polisen utanför hoppar min storebror ut ur mitt fönster och möter bilen.

De tar hand om min styvfar. Hans promille visar sig vara ofattbart högt. Jag sitter i ett rum med en polis, mor i ett annat med en polis hon med. Vi gör en polisanmälan och jag gör mitt bästa för att återge hela händelsen till polisen. Han avslutar samtalet med att påpeka för mig att även jag förmodligen kommer att beblanda mig med liknande karlar. Karlar i behov att hävda sig. Karlar som skulle komma att göra mig illa. Ord som jag aldrig kommer att glömma.

Innan de åkte iväg med kadavret säger de att de inte kan hålla honom längre än till 09:00 i fyllecell, och frågar om de skall ringa innan de släpper honom.
Vi sover inget den natten.

/Tolv år och ett slut? Det tar aldrig slut, mina vänner.

Jag är SÅ man.

Kommer inte ihåg vad jag gjorde igår förmiddag, en naturlig förklaring kan dock vara att jag förmodligen låg och sov. Lite senare på dagen anlände min käre storebror, jag hann hälsa en liten stund, retas och tetas i vanlig ordning och körde sedan iväg till Falkenberg där jag skulle hem till Anneli och festa.

Jag svänger in på Utmarksvägen och ringer Anneli för att se så att hon var hemkommen igen, då hon tidigare varit med sin pojkvän hos några kompisar och ätit lite. Hon svarar, något lullig, och säger att hon sitter hos grannen och säger åt mig att komma dit så han kunde bjuda på en öl. Efter att ha fått beskrivning till vilken lägenhet jag skulle komma så knackade jag på dörren där det stod "L. Andersson". Jag kliver in och får av mig skorna i hallen och fortsätter sedan till nästa rum. Där sitter Anneli i ena sidan av soffan, och ett, att döma av det yttre, skabbigt socialfall till värd i andra sidan. Och nej, jag är inte så pass ytlig och korkad att jag dömer en människa p.g.a. deras yttre och vägrar beblanda mig, men jag fick dåliga vibbar direkt. Då det inte fanns något att bjudas på så tog jag upp en öl ur min påse och satte mig mellan de två partydjuren. Vi satt där i ca. 45 minuter, och under den tiden hann jag märka att 1) Anneli var aspackad och skitjobbig, 2) socialfallet var ett socialfall och inte bara detta utan ett skitdrygt socialfall som gjorde att jag kände mig väldigt illa till mods. Han tog vara på alla tillfällen att ta på mig, kände på mina armband och tjötade verkligen bara en massa jävla skit. Anneli var också klabbig och tjötig, och jag satt på helspänn hela tiden. Värden påminde mig på något konstigt sätt väldigt mkt om mors ex, och det finns inget som gör mig på sämre humör.

Till slut fick jag oss äntligen därifrån, och när vi gick mellan lägenhetshusen påpekade jag för Anneli att hon hade gjort mig väldigt irriterad. Jag kände mig som en mor som tillrättavisade sin dotter som varit ute och supit, men allt kändes verkligen helfel. Vi kom in i hennes lägenhet, jag kramade om henne en massa och sade att jag älskar henne men att hon också borde tänka efter lite mer ibland. Vad hon säger och vad hon gör, ungefär. Vi käkade lite, jag åt makaroner och ketchup, och sedan började vi dricka. Det tog inte lång stund förrän Anneli knäade framför toalettstolen och var ur form. Fan, tänkte jag. Jag var jättepepp på utgång, och hoppades på ett mirakel så att Anneli skulle repa sig och hänga med mig ut. Ett stycke mirakel lyste med sin frånvaro, och jag kollade upp vad Jocke gjorde, och stack vid 23:00 ned till stan med snabba och långa kliv. Först in på Harry's för att hälsa på min fd. låtsassyster och sedan knappade jag in portkoden till samma hus som Upstairs låg i, och gick upp för trapporna som ledde mig närmre och närmre den höga punkrocken. Hann slurka en bärsa, knacka på hos Henke i By Night som är inneboende och visa mina feta skills i Quake 3 för honom. Ej att förglömma alla killars pilska blickar då jag var ensam tjej på festen, som om de aldrig sett en tjej förut. Jag kände mig på tok för mkt uppmärksammad och omringad för att känna mig bekväm. Sedan bröt helvetet loss. En kille som mer eller mindre spårat ur totalt löpte amok i den stora lägenheten. Han började lugnt med att gå mot Henkes rum och in, eftersom jag förstod att han var opålitlig så gick jag in efter honom och körde ut honom. Han vart riktigt upprörd, och sedan skulle han döda en bekant för att han fick för sig att han hade ljugit för honom. Han fäktade hejvilt med armarna omkring sig, och hans kompis började bära honom för att få ut honom ur lägenheten. Det slutade dock på golvet där han hotade honom med att bryta nacken på honom om han inte lugnade ned sig. Han släpptes, men började hota min vän igen. Jag såg verkligen ingen annan utväg. Jag gick emellan, som så många andra gånger. Jag höll fast honom och sade att nu fick han ta mig tusan lugna ned sig, och om han inte gjorde det så skulle jag ringa polisen med detsamma. Plötsligt riktades alla ilskna ögon mot mig. "Du ringer inte polisen". Klart som fan att jag gör det om man inte har vett nog i skallen att bete sig som folk bör, sade jag. Killen menade då på att han var skitarg, och jag sade att det gör mig detsamma. Att jag också kan bli förbaskat jävla rosenrasande ibland men att jag ändå aldrig gör sådär. "Du kan inte bli såhär arg. Du skulle aldrig döda". Vadfan vet du om det, sade jag, stick nu illa kvickt innan jag ringer polisen. De stack, äntligen. Men jag skulle få oturen att se mer av idioten senare.

Jag slog följe med Jocke ned till Zätas, hälsade på favoritvaktis-Göran och anslöt mig till Affe som var en sväng hemma i Falkenberg. Jag bjöd den första rundan och vi ställde oss vid Black Jack-bordet och lirade lite. Vi fortsatte med öl, Farväl Falkenberg-snack då Affe ibland umgås med gänget samt åtskilliga rökpauser. Den efterblivne idioten dök upp från ingenstans och började mucka med F jämte mig, men då jag ställde mig i vägen så skallade han en annan herre lite lätt, jag höll fast honom i kragen återigen och sade att jag ångrade att jag inte ringde polisen tidigare. En vakt kom och körde bort honom och vi kunde socialisera som folk igen. Vi drog vidare till Harry's efter 02:00. Jag köpte oss två Cuba Libre, vi satt och smed jävligt stora men hemliga planer. Kanske var det drömmar, kanske var det fyllesnack...det är ibland svårt att veta. Men spännande! Det är mycket flumflum och fuffens vi i Falkenberg hänger oss åt, det är sådant som gör oss speciella (för att romantisera lite grann) och sådant som får våra ögon att lysa av...vi vet nog inte vad. Falkenberg.

Efter Harry's blev det pizza och efter det satt vi på marken vid en skoaffär med lite lä och rökte. Uteliggaren som man brukar skymta till ibland kom och satte sig jämte oss. Vi pratade om hans förflutna, hans nuvarande liv och Affe lade fram en vision av hur Bosses framtid skulle kunna se ut, om han ville. Jag gav honom min cola och en cigg, och jag såg att han inte hade sockar på fötterna. Dessvärre hade jag strumpbyxor under jeansen, men Affe tog av sig sina och Bosse accepterade. Vi skrattade alla tre tillsammans åt massvis med saker, men det var hela tiden något allvarligt, öppet och djupt i konversationen.













45 min. senare klev jag in i Annelis lägenhet, lade mig i soffan och skickade iväg några sms för att sedan somna. Idag kom Lotti förbi och vi tog oss ned till stan för att fika på Falkmanska. Jag älskar att umgås med Lotti, det finns inte en sekund av positiv anda utan mer sarkasm, sarkasm och sarkasm. I love it!

Nu en lugn kväll. Det känns konstigt, men skönt.

Publicerar

Vincent_Van_Validiet O75 från Arboga i Västmanlands län, 27/10-06 kl 15:45
jag har inge vidare brett ordföråd...... publicera??

Too spanish to fuck

Ok. One two three four OI!

Igår skulle vara en trevlig dag. Jag försov mig och fick lite panik då jag ville äntra Göteborg hyfsat tidigt på dagen. Det slutade med att jag klev av i Mölndal lite över 17:00, skyndade mig upp på gångbron, köpte luckies och kontantkort för att sedan kila ned på andra sidan vägen och hittade Maria och hennes bil direkt. En förfest utan alkohol är ju inget vidare alternativ, så jag ilade in på Systembolaget i Mölndals centrum. Innan jag stegade in genom de härliga spritdörrarna kom jag att tänka på att det kändes lite som att själv befinna sig i spelet GTA när man skyndade över gatorna där inne i Mölndals centrum. "Koolt", tänkte jag. Nåväl, det blev iaf Kilkenny för hela slanten och vi kunde bege oss till Balltorp och Marias lägenhet.

Någon timme senare hade vi fått i oss lite mat, började bli färdiga med hår, makeup och kläder och någon öl hade slunkit ned. Jag lekte traditionsenligt lite med Marias webcam och runt 20:00 tog vi bussen till spårvagnarna, och sedan vidare med spårvagn till Krokslättstorg. Det skulle bli riktigt roligt att träffa Erik igen då det var ett rejält tag sedan vi sågs, och efter att han öppnat dörren för oss så satt vi ett lagom sällskap på fyra personer och snackade allt möjligt. Relationer, politik, psykvård, eskapader på fyllan à la Mia (t.ex. Garderobsblomman) och Erik och jag slank även in på lite diskussioner som handlade om sex och one night stands och allt som hör därtill.

Mellan 23:00 och 00:00 tog vi farväl av Erik och fortsatte mot stan. Jag hade då haft hemsk huvudvärk i stort sett hela kvällen, men såg ändå fram emot Yacht Club och party. Vi nådde Valand och steg ur spårvagnen. Det regnade och vi gick bestämt ned för Avenyn, men bestämdheten vart jävligt slak och byttes till slut till ett tvärstopp mitt emot Aveny No. 1. De enda människorna vi såg var på väg ut, och det kändes på något vis väldigt dött. Kom vi för sent? Bangade folket p.g.a. jobb dagen efter? Skit också. And such pain in the huvud, nej nu kändes det bara skitjobbigt. "Vi kollar Rockbaren" sade jag och vände på klacken samtidigt som jag kände att jag svek min egen vilja en gnutta, det hade känts soft att befinna sig i de ljusa rummen på yachten då jag hade väldigt trevligt där första gången. Rockbaren var äckligt tomt och dött, vilket till slut tog oss till Diamond Dogs. Det var åtminstone lite roligare människor där än förra gången jag besökte stället, och vi satte oss ned med varsin dricka. Vi skålade för Girl Power, Led Zeppelin, snoppar(?) och även oss själva ca. 3-4 ggr, rökte på toaletten för att känna oss busiga och en stund senare blev jag dränkt i regnvatten då Maria snubblade in i parasollstolpen. Sedan fick jag en vän.

Vi satt vid baren, jag hade grimaserat illa åt den äckliga avgiften på tio kronor vid kortköp i baren VILKET INTE ÄR TILLÅTET, faktiskt, och blivit lite småarg på den ene bartendern som uppenbarligen inte vet vad god service är när någon petar mig på axeln. Jag vänder mig om och jämte mig står en kort, tjock och ful snubbe som skulle visa sig vara spanjor. Han höll febrilt konversationen vid liv i början, men efter ett tag kändes det mest naturligt att sitta där och snacka musik med honom. Han spelade oboe. Rock!
Jag lärde mig ännu en gång att man skall fan i mig sitta tyst i ett hörn på krogen och inte yppa minsta lilla ord, för om man så gör så får man inte vara i fred för resten av kvällen/natten. Jag drog på mig en stalker. När jag själv gick ut och rökte så kom så småningom fucking José och började dilla om att jag såg ut att frysa och behövde sällskap. Trevlig och snäll som man är så avfärdar man inte någon bara sådär. Prata kan man ju alltid göra. Eller? Cigaretten tog slut ofattbart fort, och jag sade att jag skulle gå och leta efter Maria på toaletten. När jag hade gjort en vända där nere och upptäckt att hon inte var kvar, så gick jag ut. Där stod José i trappan.

"Uhm, hola. I gotta find my friend Maria, ok? Bye!" sade jag och skyndade förbi honom och vidare mot baren. Med spanska steg bakom. Han ville bjuda på öl och jag tackade vänligt men bestämt nej, jag tyckte att jag hade druckit tillräckligt för kvällen. José tyckte att jag gott kunde ta någon öl till, men jag sade återigen nej tack. Jag ställde mig i baren jämte Maria och en kille, och han insisterade ännu en gång på att köpa något åt mig. Min spritgom började sukta efter Cuba Libre, och jag sade att jag skulle betala för en själv. Men jag "fick inte". Jaja, tänkte jag, är du så jävla dum så du skall bjuda så fine. Gör det då, dina jävla siestaröv. Maria satt i en soffa med tre killar, och jag skyndade dit med min drink. Jag beklagade mig snabbt över situationen för sällskapet, och gick sedan till baren och sade att slemproppen fick sätta sig med oss om han ville, "but feel no need to do it, ok?" Jo men klart att José skall vara med. Jag fick ta till nya fulknep. Var gång han skålade med mig så sade han att om man inte tittade varandra djupt in i ögonen så skulle man som följd få dåligt sex i sju år. Jag menade då på det att I don't mind, bara jag har garanterad bäst musik under de åren så skulle jag nog kunna uthärda prövningen. Jag tänkte att om han ser mig som en osexuell människa så kanske intresset skulle sjunka, men nä.

Nästa steg - personligt angrepp. "I hate catholics". Då Josékuken var katolik, så satt jag och talade vitt och brett om hur mycket jag verkligen avskydde katoliker, men allt misslyckades och det slutade med att jag nästan råkade säga att jag hatar judar och jag kände mig med ens en gnutta nazi. Fast jag var på god väg, han verkade ta lite illa upp men inte tillräckligt. En kille mitt emot mig avbröt lite diskret vår diskussion och sade att "snart kanske det börjar bli dags att min kompis spelar din storebror?" och syftade på killen som satt bredvid vilken jag f.ö. ändå hållit ögonen lite på tidigare under kvällen. Jag sade att det hade uppskattats, men nästan precis då tändes lokalen upp och DD stängdes. Vi hämtade ut våra jackor, och gick ut. Jag var full och trött på att vara trevlig. Eftersom José fortfarande var som en svans, så sade jag att jag var tvungen att springa. Jag sprang skrattandes upp för Avenyn men då jag såg att idioten följde efter stannade jag upp och sade att jag tydligen tog fel håll och började springa ned mot Maria och killarna. Han stoppade mig och skulle prata. Jag orkade vara trevlig en liten stund till, men sedan satte jag demonstrerande handflatan i nyckelbenet på honom och sade ifrån lite mer på skarpen att jag skulle gå till mina kompisar, själv. Jag fick upprepa det fem gånger, och gick sedan mot killarna och slog armarna om min "storebror" för att pusta ut samt gardera mig mot fler jävla stalkerattacker. Och helvetet upphörde. Men inte min huvudvärk.

Dagen efter, idag, hoppade jag av vid Brunnsparken ungefär klockan 17:09. Mörkret hade redan omgett staden, och jag gick genom Nordstan till centralstationen. Köpte cigg och beställde biljett. 18:10-18:49 och sedan var jag framme i Varberg. En kvart senare befann jag mig i Tvååker och fick i mig lite näring, Davids goda kantarelltjosanhejsan med pasta (I love it), och sedan var det bara till att svida om till klänning och strumpbyxor! Kalas är ju kalas. Det var rätt trevligt, men vi fick inga godispåsar.

Kalas

Precis hemkommen från Götet, fått i mig lite näring och tänkta svida om till klänning då jag planerar uppvakta Anneli på hennes 21-årsdag i Falkenberg om någon timme eller två. Gårdagen vart galet kul, även om de ursprungliga planerna för kvällen ändrades en aning och en del av festmomenten blev påfrestande. Mer om det senare ikväll.

Jag hoppas man får tårta och godispåse.

Party

Nu är det dags för party och tjosanhejsan! Är uppe hos Maria i Göteborg, och efter mkt stress och ståhej så kan man ta det lugnt och dricka öl. Min första Kilkenny är nu slut, det känns tungt. När Maria målat färdigt sina naglar så kilar vi förmodligen så småningom till Erik som bor ett stenkast härifrån, delar några bärsa, lite skitsnack och sedan bär det iväg till Avenyn och förhoppningsvis Yacht Club en sväng. Det var riktigt skönt att komma upp till Göteborg idag, gubbgôtt!

Skål.