Des Héroïnes

A ringde precis. En kollega till både mig och mor, jag brukar gå in och ta hennes nätter närhelst hon vill. Dessutom ses vi på fritiden på div. tillställningar, förfester och efterfester. En jävligt trevlig fröken, trots att hon är hypokondriker som fan och oftast tjötar om sitt eget. Men på något vis så är det något jävligt äkta och ärligt över A som gör att jag verkligen tycker om henne och ser henne som en av mina bästa kollegor. Det är ok att rangordna.

Jag jobbade en gång kväll tillsammans med A innan jag skulle lämna henne ensam för natten. Vi hade en jävligt lugn stund (eftersom vi jobbar på det viset. Effektivt arbete, sedan slappt.) och satt och pratade om det mesta. Vi kom in lite på mors ex, och självfallet då vidare på A's liv, men som i detta fallet inte gjorde ett smack. Det jag skulle få höra var totalt ofattbart.

Hon levde tillsammans med en karl innan H, som är skittrevlig, som då påminde om Benny Gustavsson fast så mkt mkt värre. Mannen jobbade som vakt och hade uppenbarligen stort behov av att hävda sig. A berättade att han vid flertal tillfällen brutalt hade misshandlat henne, släpat henne i håret och slagit ut tänder på henne. Dessutom hade han våldtagit henne och i samband med detta fört upp en batong i underlivet på kvinnan. Jag blev så jävla förbannad. Och hon berättade förmodligen inte allt.

Hur som helst, A tog mod till sig och började träna i hemlighet, blev starkare, tuffare och kunde göra motstånd. Jag kommer inte ihåg hur det sedan började den där kvällen, men jag antar att han gick till angrepp ännu en gång, den här gången med kniv. A fick kniven ur hand på honom, satte sig grensle över honom och höll kniven mot halsen på svinet. "Du rör inte mig en enda mer gång. Rör du mig igen, så skär jag halsen av dig, det skall du ha jävligt klart för dig!"
När jag cyklade hem den kvällen så kände jag mig totalt uppgiven efter att ha fått höra det där. Egentligen ville jag inte ens lämna henne där ensam, utan tanken på att stanna kvar, hålla om den vuxna kvinnan och kanske servera henne te, värmde mitt lilla harhjärta.
A lovade också, tillsammans med mor när de var rätt så packade att om den där stockholmskillen inte skötte sina kort rätt så skulle de åka upp och skära snoppen av honom. Haha!

A är fan mycket häftigare än Turtles och alla andra muskelhjältar.

Nu kom jag även att tänka på M som också jobbar nätter på jobbet. Hon har berättat en hel del mardrömslika scenarier om t.ex. hur hon blivit nedslängd i nacken rakt ned i asfalt, fått whiplashskada och en jävla massa ärr i hjärtat gång efter gång. Dessvärre tror jag att det kommer vara svårare för henne att ta sig ur det än för A. Hon träffar killar som gång på gång behandlar henne som skit, och hon har nog på sätt och vis gett upp. Precis som jag kände att jag ville göra alldeles nyligen, och jag är tio år yngre än henne. Jag måste skärpa mig! Dessutom har mina killar aldrig behandlat mig sådär. Fy farao.

En sak som ibland förbryllar mig är att människa efter människa släpper in mig på det där viset, låter mig veta, få höra om hur de haft det. Inger jag någon känsla av tillförlitlighet? Mor, som är relativt bra polare med A, hade ingen aning om att A hade blivit behandlad av sin förre kille på det viset. Så brutalt och respektlöst. Fast det handlar ju inte bara om kvinnomisshandlare, utan allting! Varför får jag veta? Jag vet att jag kan vara en väldigt bra lyssnare och kommer även med råd och uppmuntran om det så behövs...men ändå. För att inte tala om de åtskilliga gånger jag tröstat för mig helt okända människor. I taxibilar, på konserter, på festival eller på damtoaletten på krogen. Livet är allt bra konstigt ibland...i mitt fall ofta.

Syns det på mig att jag förstår?