Jag ringde upp Danilo några dagar efter och sade som det var. Att jag dessvärre inte mådde så bra och skulle ha en helt ledig sommar. Utan krav eller press whatsoever. Och att jag därför heller inte tyckte att det var någon idé att träffa de sliskiga italienarna. Han tyckte att det var väldigt synd, men bad mig att krya på sig, sade att vi skulle höras framöver, och sedan lade vi på. Det var lite ångest precis efter. Vadfan hade jag gjort? Varför tog jag inte tillvara på chansen när den väl kom?
Innan Milanogrejen åkte jag upp till Göteborg en dag då vi skulle ta porträttfoton till Avenuemodellers årliga plansch. Nu skulle även jag och några till tjejer som värvats ungefär samtidigt som mig pryda planschen, mycket spännande kan jag lova. Jag dök upp på angiven plats, knackade lite lätt på en stor dörr och öppnade försiktigt dörren. Jag kom in till en stor studio, högt i tak och på min vänstra sida riktades ca. sexton ögon mot mig. Ögon som skulle visa sig tillhöra åtta snorungar. Ahh, de var modeller, nu förstod jag. Jag sade mjukt hej till dem, fick något lamt tillbaka, och jag stod kvar vid dörren. Det var nämligen så att de satt i ofantligt stor och inbjudande soffa, men de som satt i den kändes inte lika inbjudande. Ahh, modeller, tänkte jag igen. De satt där med sina cpigt stora packningar med kläder och grejer, och ingen av dem flyttade på något. Soffan vart alltså helt ockuperad.
"Det finns nog pallar inne i det där rummet, du."
Precis intill mig satt en kärring, förmodligen mor till någon av dockorna, och pekade mot en dörr. Jag tackade för tipset och gick och hämtade en hård och obekväm pall. Satte mig i samma rum som de andra och ja...jag vet faktiskt inte vad jag sysselsatte mig med. Inte lång stund efter så kom ännu en tjej in i studion. Hon var i samma situation som jag befunnit mig i några minuter tidigare, sade lite försiktigt hej och stod vid dörren. Jag satt lite handlingsförlamad först.
"Du kan sitta här om du vill?" hörde jag en röst säga. Men halleluja, någon som vaknat ur sin hjärnkoma? Nähe, det var visst jag som sade det. Jag reste mig från pallen efter att hon tackade ja, tog min plastpåse med kläder i och kände mig lika vilsen igen för några sekunder, men satte mig sedan pladask på golvet. Satte mig med benen i kors, och förstod att jag gjorde det där för att på sätt och vis visa hur det skall gå till. Jag kände mig lite nöjd, och log säkert massvis! När fotografen kom och frågade om vi ville ha något, vatten, kaffe, cola, så spred sig en tystnad...över den redan rådande tystnaden. Nej, ingen ville ha. Men jag ville ha. Jag sade att jag gärna tog en cola om det gick för sig, och fan vad gott det var! Jag satt där och slurkade i mig sockersöta kalorier medan de satt och skruvade på sig. Fuck off, pretty flies.
Sommaren gick, jag var ledig och hade skönt, sommaren försvann och min nästa destination var Nässjö. Jag steg upp vid 06:00, tog tåget till Göteborg och mötte upp en makeupartist. Därpå mötte vi tillsammans upp två till modeller, hämtade ut nya biljetter och satte oss på ett tåg. I Alingsås steg ytterligare en modell på, och vi var plötsligt fyra modeller och en sminkflicka. Hon började lägga grunden på mig på tåget, och vi kom fram två timmar senare ungefär, åkte med busstaxi långt utanför Nässjö till en fotoskola som samarbetade med min agentur. Vi blev tilldelade två fotografer var, och plåtningen kunde börja. Gah, det vart katastrof! Jag var nöjd med stilen, sminkingen och kläderna jag skulle posa i, men de gjorde mig hypernervös. Sprang och justerade ljuset hela tiden, inget stämde och ja...jag hade självfallet överseende, jag var ju newbie som de var. Men jag kom inte tillrätta någon gång under hela plåtningen.
Så kom jag till det där att...jag är modell, då röker man inte. Jag gick och var röksugen hela dagen, och till slut gick det inte. Mellan två fotoset frågade jag om det var ok att jag gick ut och rökte. Min fotograf vart lättad; "vad bra, då kan jag också ta ett bloss". Sedan kröp det fram att sminkösen också gick som på nålar, och vi tre ställde oss utanför byggnaden och rökte. Snackade musik och då, då kände jag faktiskt att det kan vara jävligt soft också. Släpper man bara de där murarna och rättesnörena ang. hur saker och ting skall vara så kan det bli väldigt avslappnat och naturligt.
Tiden på fotoskolan blev förbrukad, jag var helt slut i kroppen och vi modeller åkte hem. Sminkösen stannade kvar då hon skulle hjälpa en ny grupp dagen efter. På tåget hem satt vi och pratade om ditten och datten, mest uteliv där jag förespråkade mina sunkiga ölhak i Falkenberg medan de snackade om ställen på Avenyn. Snorungar. Den ena av dem var så fruktansvärt jävla ful också, pardon.
Så nästa gång jag hörde av Avenuemodeller så hade de ett lite enklare jobb som skulle äga rum på Skrea strand i Falkenberg. En kille och jag skulle posa med lite surfprylar och grejer, och allt skulle vara naturligt. Man skulle ta med sig egna kläder, där fanns ingen sminkös OCH detta skulle ske nästa dag. Jag tackade ja, körde iväg till olika kompisar och samlade på mig strandkläder, flip flops och div. andra bra prylar att ha. Och jag kom hem rätt sent på kvällen. Jag kom hem och möttes av tiometers-vågor ångest.
Vadfan, jag har ju studenten att tänka på. Balen är snart och öh, studentdagen. Jag har fan femton restarbeten som ligger på hög och skall vara inne om några dagar. Min hy är skitdålig, jag är tjock och ful. Fan, min hy är katastrofal, och det skulle inte finnas någon sminkös där? Fy fan. Stå där och vara ful, jag pallar inte. Vadfan skall jag göra...det går inte, det här. Skolan går ju före och jag måste få in så mkt som möjligt för att bättra på mina slutbetyg.
Jag går och tittar mig i spegeln igen.
Jag kommer att känna mig så ofattbart obekväm där på stranden om jag ser ut såhär, det kommer inte att funka. Och de här kläderna...de sitter helt fel och är i fel storlek och nä!
DET FUNKAR BARA INTE!
Det slutade med att jag bröt ihop totalt på natten, tårarna forsade och jag ville dö. Eller nej, kanske inte dö, men nästan. Jag pratade med mor, och hon sade att jag gör som jag vill. "Det har du ju alltid gjort". Så jag ställde klockan, försökte somna om, och vaknade till tjutet. Tog fram min mobil och fotografens nummer, tvekade först men slog sedan numret. Bad så hemskt mycket om ursäkt, sade att jag fått förhinder och absolut inte kan medverka. Som tur var hade hon inte lämnat Göteborg än, men hon hade ju ändå en modell kort. Jag somnade om igen och vaknade av att telefonen ringer. Det är Danilo. Han är irriterad. Varför hade jag ställt in det? Visste jag inte att så funkar det inte i modellbranschen, då kommer man ingenstans om man beter sig på det viset? Jag bad om ursäkt, och sade att jag tyvärr fått förhinder. Sade att jag visste att det var dålig stil men hade inget val. Han pressade mig då till att säga vad det var för förhinder. Ville han veta? Var det verkligen lämpligt? Ok. Jag berättade precis som det var, att jag brutit ihop på natten, att jag hade fullt upp i skolan och att det är prio ett. Han blev lite lågmäld, och sade att jag skulle krya på mig. Det var det sista jag hörde från Danilo.
Ett halvår senare fick jag brev från Avenuemodeller, där de samlat några av mina bilder och skickat hem. Några månader senare var jag raderad från deras hemsida. Allt borta.
Men jag är här.
Fortsättning följer...
No comments:
Post a Comment