Om att ge.

Så länge jag kan minnas har det alltid skänkt mig tillfredsställelse i att ge till människor. Att ge trygghet, tröst, presenter, uppmuntran och vänskap. Även möjligheter, sköna stunder och sprida harmoni. Jag vet inte om det ligger mer i vissas natur än andras, egentligen skulle jag vilja att det bara fanns där hos alla. Som ett behov, i liknelse med att man behöver äta, sova och vara produktiv. Jag ser det i stort sett enbart som en fin egenskap och en tillgång. Men så är det ju det där att man behöver få något tillbaka. Jag avskyr att känna frånvaron från det och otacksamhet.

Jag blev totalt rasande häromdagen då jag fick en smäll rakt upp i nyllet och det slog mig att folk kan vara så jävla elaka och dumma i huvudet. Det finns inte för mig att jag är "för snäll". Det är folk som är för dumma. Och jag blir så sårad och less när jag märker att jag beblandat mig med en av dem och byggt upp en vänskap eller något form av partnerskap, för jag vill inte bli utnyttjad av människor jag bryr mig om.

Att få ett sms eller meddelande på msn av kaliber som "kan du hämta mig i Göteborg?" eller "tja, du har ingen bil att låna ut?" av en människa som man faktiskt tycker om men inte hört av på evigheter resulterar i en rosenrasande men också ledsen Maria. Sedan att jag är hyperkänslig och lätt tar hårt på saker gör inte saken bättre. Det är inget jag förväntar mig att människor skall ta hänsyn till, jag vill inte daltas med eller särbehandlas på något vis, men däremot förväntar jag mig dessvärre folk med lite finkänsla och vett innanför pannbenet. En till favorit är frånvarande som plötsligt hör av sig för att berätta något nytt och kul som hänt. För jag finns ju alltid här för alla. Tillgänglig och öppen, hjärndöd.

Minns B, ett gammalt ragg som lämnade Sverige för jobb. Jag fick lite starkare känslor för honom än vad jag hade räknat med och tog åt mig av hans därefter korta och koncista bemötande. Månader gick och jag försökte frenetiskt i alla fall hålla igång en jävla konversation, men det gick rätt åt helvete.
En kväll satt jag med rödgråtna ögon, allt gjorde fruktansvärt ont och tårarna frigjorde sig och blötte mitt knä. Plötsligt, ett meddelande från B på msn. Han kanske kunde göra mig på gott humör?

B: Hej, hur är det?
Jag: Mja, jag vet inte...jag klarar mig. Du då?
B: Nja, det är skit.
Jag: Vadådå?
B: Gått och kärat ned mig i en flicka...
Jag: Jaha, vad kul...eller?
B: Nja, lite krångel.
Jag: Mhm..
B: Ja, hon har tjej.
Jag: Oj. Jobbigt.
B: Jo...men samtidigt så har hon allt en tjej skall ha. Jag har aldrig träffat en sådan som henne.

Jag kunde inte hjälpa det, men jag kände mig så jävla dålig. Och sådär fortsatte konversationen, jag satt och grät medan jag gav honom råd om hur han skulle göra med den sjuttonåriga, bisexuella och härliga flickan som var så fantastisk. Som dessutom hade helt skiljda politiska åsikter än B, men det funkade ändå och det var ju bara så bäst!

Och pengar. Dessa fördömda pengar som ställer till med så jävla mycket problem. Jag skulle inte säga nej till en förmögenhet, men ser det aldrig så stort att bjuda en kompis på några öl eller en fika. Ser det heller inte stort att göra det än en gång, den tredje gången kanske det svider lite i plånboken men absolut, inga problem. Men när några öl blir tusen spänn som bara byggs på så är det ta mig fan inte roligt längre. Jag har inte fast eller säker inkomst, så det är klart att det vissa månader känns ovisst, rent ekonomiskt. Men jag resonerar alltid som så att det ordnar sig, jag kommer inte att ligga på gatan om två veckor. Men ändå, det handlar om respekt och det är jag värd från min omgivning.

Fan säger jag bara. Ni får gärna ifrågasätta och kritisera, men jag kan inte annat än att se ned på människor mer och mer, jag ser mig som högre stående när folk är så jävla korkade och tror att jag skall krypa där nere i leran, precis där de vill ha mig.

Jag har för snälla långfingrar.