So prom.

Jodå, även den här bönan har putsat revären och övat på att sitta fint. Det var slutet på min gymnasietid, det var sent i maj, och det var år 2004 (tror jag). Jag hade en sådan fruktansvärt ångest då på våren, det kostar ta mig tusan sinnsykt mycket att gå ut gymnasiet. Avslutningskläder skall bekostas, likaså balutstyrsel, alla olika förberedelser, studentfester, fjantmössor samt studentdagen. Och lärarmiddag. För att inte tala om den mängd öl man var tvungen att hälla i sig för att hålla nerverna i schack bland allt kaos. Hur som helst, det kostar skjortan, och jag var pank. Som tur var har jag en snäll mor, och en snäll mors sambo. De hjälpte mig med allt, mor avskydde att se mig må så dåligt p.g.a. all jävla ångest som trängde på när ekonomin skar i min hjärna. Dessutom hade jag mängder med restarbeten att tänka på. Det var en plågsam tid.
Mors sambos svägerska är en firre på att sy upp kläder, så hon åkte hit en kväll och tog mina mått. Hon lämnade dessutom mängder med mönster på klänningar som jag fick titta igenom, huvudsakligen var det ursprungligen mönster till brudklänningar. Fancy. Anledningen till att jag lät sy upp var att jag är lång och smal, knappt de extra långa klänningarna i de fina klänningsaffärerna räckte, och passade någon i längden så satt det djävulskt fult över bysten som jag knappt har.

Jag hade redan en klänning i mina drömmar och tankar, och hittade ett mönster på en brudklänning som skulle kunna vara jävligt lämplig. Jag bestämde mig för en svart klänning à la 40-tal, den skulle vara enkel och stilren då jag inte riktigt klär i en massa krimskrams. Så, svart tyg som föll vackert, med lite djupare rygg, halterneck och en krage i blazerstuk på det. Till kragen blev det vitt glanstyg. Det kändes jättespännande och roligt att uforma sin egen klänning, så man slapp att gå där som en jävla prinsessbakelse som alla andra.

Jag beställde tid hos min frisör för uppsättning av hår och makeup men stod däremot utan kavaljer. Jag gick och önskade att någon stilig herre på t.ex. Göteborgs gator skulle gå fram till mig och säga att "hörredudu, jag skulle nog allt kunna tänka mig att gå som din kavaljer på en bal!" men så blev det självfallet inte. Jag fick helt enkelt gå dit som en diva. Mica sade att jag gärna fick sitta jämte hon och hennes kavaljer vid bordet, och det slutade också med att jag åkte samma skjuts dit som Anneli och hennes pojkvän, och då även äntrade röda mattan med dem. Vi skulle samlas i Annelis lägenhet först, några par (och jag) för att dricka lite skumpa. Jag sade då att jag skulle stå för tilltugget och snittarna, tyckte liksom att det skulle vara på riktigt. Finfint!

Jag vaknade, struntade i skolan och inväntade min tid hos frisören. Hon lade först sminket vilket jag tråkigt nog blev missnöjd med, och sedan sattes frisyren. Vilket jag heller inte blev så nöjd med. Det drog ut på tiden, och jag blev allt mer stressad. Jag sprang hem när det var färdigt, packade på mig det jag skulle ha med mig. Mor skjutsade mig in, och jag sade att vi struntade att ta med brickan med snittarna eftersom jag praktiskt taget enbart skulle hinna dra på mig klänningen innan det var tid för avfärd mot Hotell Strandbaden där balen skulle äga rum. När jag kom fram till Falkenberg stod alla redan färdiga med skumpa i handen. Jag sprang upp i lägenheten och bökade med klänningen. Någon kom och hjälpte till, och sedan åkte de flesta. Anneli, hennes pojkväns och min skjuts kom även den, och jag var SJUKT stressad. "Men åh, nu hann ju inte du få någon champagne", sade Anneli av medlidande. Mitt svar var att hon skulle ta med en flaska i bilen, och så fick det bli. När jag kom ned blev jag så jävla besviken. Där stod en amerikanare. En fucking raggarbil. Jag avskyr raggare. I förarsätet satt en gammal raggare. Toppen. Nåväl, jag tänkte att det skulle inte få förstöra kvällen, och satte mig glatt men lite stressat i baksätet. Man var väldigt spänd på något vis, och Anneli och jag satt och fnittrade lite, som två balprinsessor väl bör. Bilen började rulla ut från parkeringen, och vad händer? Jo, mina kära läsare, raggarjäveln sätter på Eddie Meduza på stereon. "Nu öppnar vi skumpan", sade jag till Anneli och bet i min tunga för att stoppa alla svordomar som ville lämna min rödmålade trut. Fast sedan ändrade jag mig en aning, och tänkte att livet kan allt vara riktigt roligt ibland, även om saker inte alltid blir som man tänkt sig. Jag började guppa med i musikens takt, och Anneli och jag lyckades sluka flaskan på en mycket liten stund.

När vi närmade oss, och åkte i bilkön så började jag tänka lite så där igen. Jag skämdes för vårt kassa vrålåk. Hela grejen bar på något vis emot alla mina principer. Men jag kom i alla fall ur bilen, fick ordning på mitt släp och gick sedan efter Anneli och Karl. Jag ville att de skulle ha sin egen stund. Jag kunde lika gärna gå ensam in, så jag höll mig en bit bakom. En sliten jävla ful röd matt sträckte ut sig under mina fina balskor. Jag ville fnysa. Lite fotoposering, och sedan fick jag nog och satte mig en bit från folkmassan med några kompisar och rökte cigarr. En stund efter ställde vi oss i den obehagliga kön som ledde till fotograferingen som hölls av JPS foto. Köandet tog kanske en timme vilket var jävligt drygt. Jag ställde mig på trappan jämte Mica och Johan, och lät dem sedan få några foton ensamma. Sedan gick vi upp och tog varsin välkomstdrink - som förmodligen bestod av apelsinjuice. Så jävla fattigt. Man gick runt och minglade lite och berömde varandras utstyrslar. Fast jag fick knappt någon komplimang. Kommer ihåg att jag var lite smått ledsen, vi flickor vill ju ha bekräftelse! Mina stay ups satt obekvämt och gled ned hela tiden, och trosorna skar in i rumpan. Vi satte oss till bords och började på skaldjurskanapéerna som serverades. De var väl ok, en aning torra bara. Sedan fick Mica vänta ungefär 45 minuter på sin tallrik med mat, och enligt tydlig regel så väntade både Johan och jag på att äta från våra tallrikar. Jag svansade iväg till köket och sade att det fattades en rätt, och efter många om och men kunde vi alla tre äta - när alla andra var färdiga. Och vår mat var kall. Jag hade ont i huvudet.

Efterrätten var slabbig, och vi lämnade sedan borden för att antingen deltaga eller beskåda första dansen. Jag gick ut och rökte på balkongen som vette ut mot havet, det var vackert. Efter en stund började folk att kasta glas utför balkongen, och de var tvungna att stänga av balkongen. Jävla ungjävlar, utbrast jag. Folk hade även ändrat bordsplaceringar innan maten, så det kändes inte som en bal utan mer ett jävla barnkalas. Utan godispåsar. Jag gick till baren, köpte alkohol och beklagade mig över de höga priserna. Finvalsen gick över till vanlig jävla dansmusik som spelas på Grand, och då började jag tröttna på riktigt. Jag hade börjat bli lite på örat, och gick mest runt och drog upp klänningen vulgärt högt upp för att rätta till mina stay ups och började störa mig djävulskt på alla som trampade på mitt släp. Sedan fick jag nog. Jag hade skittråkigt, och styrde upp en taxibuss in till stan. Hurra hurra! Jag fyllde den med folk, och lämnade skitstället. Först drog vi in en sväng på Bratt, dansade lite i våra fina outfits och sedan splittrades de flesta. Jag släpade med mina kompisar till Zätas, och det var många som inte kände igen en för att man för en gångs skull hade kammat håret. Där satt vi och hinkade öl, och jag blev oerhört berusad. När det stängde vid 02:00 så gick vi in på Havets pizzeria och beställde mat. Det kändes busigt att sitta där i festblåsa och slafsa i sig pizza. Sedan var det dags att ringa kära mor då hon skulle agera taxi. Så här hade jag tydligen låtit: Hej...mamma...d e Mia. *hick* Nu vill vi hem...*hick*
Mor hann knappt säga ok och lägga på, innan hon fick ett till samtal: ...och du?!*hick* Kan du inte ta mä dej nåra schnittar*hick*...ta mä dej hela brickan...
Jodå, sedan gick vi upp till torggrillen, rökte och väntade på mor. Jag stod och vinglade och hickade tills hon till slut kom med bilen. Det var ett glatt partygäng som satte sig i bilen, och vi skulle ut mot Skrea strand för att lämna av det andra folket. Jag satte mig i framsätet med brickan i mitt knä. Jag föredrar vanligtvis inte rom, men nu gick snittarna åt som smör. Jag bjöd mitt sällskap men de flesta tackade nej. Jag satt och beskrev i detalj vad det var på dem, satte brickan under näsan på dem och satt och mumsade högt och ljudligt. Det skulle visa sig vara mycket korkat gjort, då Mica ber mor stanna bilen när vi nästan var framme då Sanna började må riktigt dåligt. Det är klart, är man lite överförfriskad och någon sitter och äcklar sig med snittar, så är väl risken ganska stor att man behöver kräkas. Alla steg ur bilen förutom min mor, Mica höll i Sannas hår, Patrik som är Sannas pojkvän klappade henne lite på ryggen och jag...erbjöd henne snittar. De bestämde sig för att gå sista biten, och mor körde hem till Tvååker. Väl hemma proppade jag i mig resterande snittar medan mor förmodligen tog 500 kort med kameran på en svettig och alldeles för salongsberusad Mia. Mycket spännande dag.




//Oj, det blev skitfult med fotona, men jag skiter i vilket!