Dagen efter kom han hem, jag stod bakom friggeboden med en telefon, redo att ringa om det skulle bli mer kaos. Mor och han satt på altanen och pratade om saker och ting, han var självfallet ångerfull och en helt annan människa. Det fungerar så, för er som aldrig riktigt erfarit sådana här saker. "Det här var sista gången darling, jag skall verkligen ändra på mig nu. Skaffa ett riktigt jobb, ta upp bekantskapen med min dotter och allting skall bli såååå bra." Hur som helst, mor stod på sig som tur var, och han flyttade ut. Jag fick hem ett brev där det stod att jag skulle infinna mig i Varbergs tingsrätt vid ett visst datum och en viss tid. Jag har för mig att jag inte ville, men jag var i stort sett illa tvungen. Mor hittade snabbt kärleken i Tvååker och flydde på så vis från huset vi bodde i och hemska gamla minnen. Lämnade mig ensam i Glommen, då min storebror flyttade till Göteborg för att studera på Chalmers, han var blott arton år. Jag satt sena nätter och förde dagbok, fick erfara min förmodligen första panikattack, rökte inomhus, grät. Många gånger strök mors ex runt i trädgården. Ibland ställde han bilen mot huset, med helljusen riktade in i rummet där jag satt. Han knackade på om dagarna, grät och var bedrövlig. En natt förstörde han hela trädgården. Det var också då jag började höra saker som egentligen inte existerade. Jag började även utveckla min känsla av tomhet och ensamhet. Känslor som fortfarande greppar taget om mitt hjärta.
Några dagar innan rättegången knackade han på och var ledsen. Han bad mig vara snäll mot honom vid rättegången. Jag sade att jag inte tänkte ljuga för varken hans eller vår fördel. Det där handlade inte om hämnd, vi var färdiga med honom. Men rätt skall vara rätt. Det tog lång tid innan jag kunde släppa taget om honom, innan jag kunde känna att jag faktiskt hatar honom för det han gjorde mot oss. Jag tyckte väldigt synd om honom i början. På rättegången satt jag i ett litet rum med vittnesstöd medan jag väntade på att det skulle bli min tur att ansluta mig till dem i rättegångssalen. Jag gick ut och tjuvrökte en stund innan det var dags, och när det var dags så gick allt väldigt fort. Och man skall förstå att det är svårt att återge en sådan där berättelse, det blir på sätt och vis som en black out som svärtar ens minne och rör ihop saker och ting. Min fd. styvfar gjortde bort sig totalt med helt ohållbara berättelser, och jag satte dit honom. Grov kvinnofridskränkning samt Grovt rattfylleri. Men alla tolv år då?
Vi hörde inte av honom så mkt därefter, däremot ringde han ofta till mors bror och beklagade sig. En gång sade han att han skulle slå huvudet av min mor, och om inte han kunde göra det så skulle han se till att någon annan gjorde det. Jag var livrädd och såg det som ett indirekt mordhot riktat mot min kära mor. Senare hade han även hotat mig till livet på krogen när min kusin stött på honom på Grand. "Låt inte Maria gå ut i Falkenberg något mer, jag råder dig" sade min kusin till mor. Jag själv stötte på honom utanför krogarna i Falkenberg en gång, men den händelsen kan jag ta i ett annat inlägg.
Vi fick ett brev hem där det stod att han överklagat domen. Fast det var bara rattfyllan han satte sig emot, örfilen såg han bara som en "lätt tillrättavisning". Fucking bastard. Jag infann mig i hovrätten i Göteborg då jag inte kände för att bli hämtad av polis. Det var en något mer nervös fröken som klev in i salen, och tydligen kom jag inte riktigt ihåg natten rätt, men vi kunde iaf till slut lämna hovrätten och livet återgick till det normala.
Jag levde livet med mina kompisar. Vi söp så det stod härliga till, jag gjorde avkok på änglatrumpet och sökte så mkt istället för livet. Jag sökte något så mkt mer än vad mina kompisar gjorde. Många gånger inväntade jag soluppgången och begav mig ensam ned till hamnen eller stranden, satt och rökte och filosoferade. Den tänkande Mia växte fram och jag började sönderanalysera min hjärna med allt man kan tänka sig. Vilket jag fortfarande gör. Typiskt qvinns.
Innan den där natten hade vi som jag innan nämnt levt med karl'n i tolv år. Mor märkte tidigt att något inte var som det skulle. En man med oerhört behov av att hävda sig, kontrollera, domdera. Hade konstiga relationer till folk och ett sanslöst ovettigt liv. Vi åkte alltid omkring och samlade upp pengar på olika ställen som folk var skyldiga honom innan vi åkte iväg på semestrar, och till ingen nytta alls. Jag minns inte en enda semester som varit lyckad. Det finns ingen som han inte förstört.
Han kastade saker på mor. Det var alltid ett ständigt jävla tjafsande hemma, bråk jämt. Genomförde min första demonstration i Sälen som liten. Vi gjorde plakat där det stod "Sluta bråka!" på, och gick i samlad trupp (min storebror, låtsassyster och jag) genom köket och skrek "Sluta bråka" och viftade med plakaten. Vi lekte, och skojade bort det. Men jag kan nästan sätta en femma på att man i nästa stund, i samband med att man kom ut ur köket, glimtade ut på snön som föll och önskade att man befann sig någon annanstans. Det där var inte rätt.
Han kapade mors sociala nätverk. Hon hade inga vidare vänner efter ett tag. Han kom med massvis av gliringar, främst till min bror. Så jag utvecklade väldigt tidigt en förmåga till att såga folk verbalt, jag sade jämt emot honom. Försvarade min storebror och mor. Mor ville alltid att jag skulle vara tyst, då det ofta blev mer liv när jag öppnade käften, men jag ville inte.
Vi fick gömma godis och läsk, för han tyckte inte att vi skulle få sådant. Bara när hans dotter kom varannan helg. Då skulle vi ut på restaurang och äta pizza, köpa hem läsk och godis och chips. Hitta på saker. När hon åkte igen, så skulle allt stå still.
Ja, det finns så sjukt mycket att berätta, så många minnen av trasig vardag som murade upp början av mitt liv. Saker som jag gärna tar med folk öga mot öga, folk som vill lyssna. För nej, alla vill ju inte det, och det får man respektera.
Hade jag kunnat döda honom? Ja, givetvis. Men han får förmodligen en mer långsam och smärtsam död om man låter honom vara. Jag skäms över att resonera som jag gör, men så är det.
Tack för att ni läser, allihop.
2 comments:
Är väldigt imponerad att du verkar kommmit ut som en bra människa trots den här skiten. Säger till dig som jag säger till min lillasyster; "Med våra föräldrar blir man en fuck-up, men tro inte att det enbart är negativt. Nästan alla intressanta människor är fuck-ups och är man bara medveten om det och accepterar att man har riktigt mörka dagar ibland, så kommer livet på det stora hela bli helt ok. Ibland kommer man till och med må sjukt bra!"
Jag älskar att vara en fuck-up! Har man rejält med självdistans dessutom så kan man ha det riktigt roligt, och jag tycker om att ha sjukt kul.
Samtidigt som det stundtals varit väldigt tufft, så får man ju ändå påpeka att det finns folk som har det mkt värre och som dessvärre varken har chans eller tar tillvara på sina erfarenheter och tar lärdom av dem. Det har jag gjort, man växer som människa osv.
Hur som helst, det var kloka ord till en lillasyster! (Vet själv hur viktigt det ibland är med uppmuntrande ord från ens käre storebror.)
Post a Comment