Slå alla dumma.

Jodå, de senaste dagarna har jag varit ofattbart trött. Det beror på väldigt mkt, men mest sitter det nog i sedan några dagar tillbaka. Jobbade ju två oförberett vakna nätter i slutet av förra veckan för att sedan festa friskt i lördags på fotbollstillställningen, och jag styrde givetvis upp en efterfest här hemma också som varade till 10:00 på söndags morgon. Jag glömde stänga skjutdörrarna in till huset från uterummet när vi rökte inomhus, och bjöd dessutom hela sällskapet på Irish Coffee som jag slängde ihop i ett nafs. Säga vad man vill om mig, men jag bjuder iaf inte halvdant när det kommer till fest och umgänge. Mat och sprit skall finnas så det förslår. På den första bilden ser man förresten dessutom min nya söta lugg. Eller ny är den kanske inte, men blott några veckor.

Igår var ni ännu en gång sådär vackra och fina och oerhört duktiga på att läsa min blogg, och vad fick ni för det? Ett jävla skitinlägg att läsa. Jag ber om ursäkt, men jag hade inget annat att tillägga än det där. Jag var arg, frustrerad men framför allt så vart jag otroligt ledsen. Efter att ha avreagerat mig framför datorn så lade jag mig i sängen jämte min käre Caesar som låg och värmde mig ända till han fick ett dampryck, hoppade upp på fönsterbrädan och började käka på mina växter. Jag låg på en tårdränkt bädd och det var fruktansvärt svårt att sova, men till slut så fungerade det tydligen. Mor tvingade upp mig vid elva, för idag skulle vi åka till Gekås. Jag fick köpt lite skit men inget jag egentligen behövde. Möjligtvis tops och klädrulle.

Tyckte dock lite synd om mor som hade mig som följeslagare hela dagen då jag varit lite disträ och frånvarande i stort sett hela dagen, men det är inte så mkt att göra åt. Jag tycker bara inte om när det går ut över andra, särskilt inte mor. Dessutom kom jag nu precis på att jag inte gratulerat far på fars dag. Jävla skit också. Jag tänkte på det igårkväll men var rädd att jag skulle väcka dem om jag ringde så jag tänkte göra det idag. Men icke. Jag är
värdelös, verkligen.

Jag tycker verkligen att jag är det ibland. Men ofta handlar det om min besvikelse gentemot folk i min närhet. Jag försöker ge så mkt till alla och blir fett besviken när jag inte får detsamma tillbaka. Och när jag känner sådär så känns det ibland som att den enda utvägen för mig att slippa bli sviken och sårad gång på gång är att sluta beblanda mig med människor för jag kommer alltid att ha lika höga förväntningar. Nej, inga krav, utan förväntningar! Det spelar liksom ingen roll vad vi än har för drifter, gott folk, jag förväntar mig ändå ett gott bemötande. Rättvisa och det ena efter det andra. Inte för att jag är fulländad som person och kanske lever upp till andras förväntningar fullt ut. Inte för att jag rättfärdigar något mer än vad ni gör. Men jag tror att jag faktiskt försöker.

De sista dagarna när jag mått som jag gjort så har jag ändå haft en del vid min sida. Vissa vet jag att jag alltid och ständigt kommer att ha vid min sida, och de andra är jag så evigt tacksam över att jag fått värmande ord och kramar åtminstone i skriftform. Jag är jättetacksam över att ni bryr er om mig, behöver det nu. Det är ni som sätter färg på mig. Tack. Det är fortfarande inte så mkt bättre, men jag hoppas att ni har tålamod med mig. Jag klarar allt med er.

Nu tar jag mig en liten cigarett. Maria, jag hoppas att det blir party i Göteborg i övermorgon, längtar efter dig.