Fucked Girl Syndrome

Ända sedan småbarnsålder springer flickor omkring och drömmer om sina prinsar som kommer med blommor och fina löften, den där perfekta pojken som bara är hennes. För alltid. Ädel som en riddare, söt som sockervadd. Jag tror att vi tjejer alltid har och alltid kommer att vara väldigt duktiga på att romantisera vardag och måla upp den bild vi själva vill se, för att sedan bli mycket besvikna. Ständigt sökande efter något speciellt, med höga krav. Kanske talar jag enbart utifrån egen erfarenhet, men det känns som att de flesta är lika naiva och dumma som jag.

Efter att ha blivit bränd gång efter gång i situationer som skulle likna relationer, så känner jag att jag enbart gör mig en otjänst om jag inte öppnar ögonen. Fast jag känner även att jag är jävligt hård mot mig själv som på sätt och vis dumförklarar mig. Är man naiv för att man tror på någon, om man tror på något? Det hoppas jag inte, ibland är det det enda jag har.

Jag gav hela mig själv och min kropp till en kille för första gången när jag var arton. Det där med att strula runt med killar i början av tonårsperioden kändes aldrig som min grej, jag befann mig på en helt annan nivå av livet just då och med hyfsat tungt bagage som tyngde mina nötta tonårsaxlar. Istället söp jag sönder mina tankar, rökte och satt uttråkad och väntade på tjejkompisar som pussades med sådana där brådtuffa killar. Tyckte att de flesta var retarderade apor, ville inte beblanda mig med dem men fick trots allt min första kyss när jag var femton-sexton år av Rökar-Danne. Jag hade inte ens pussat en kille innan dess. Han ville bara lura mig i säng, jag var ointresserad och tur var väl det. Men när jag väl blev intresserad av någon, då blev jag totalt hängiven, knäsvag och allt det där. Inför en nyårsafton köpte jag min första BH. Jag såg ingen mening med det lika tidigt som de flesta andra köpte, jag var alltid den vandrande plankan, men nu var det min tur. Jag visste att killen jag tyckte så mycket om skulle fira nyår på samma ställe som jag, och jag skulle lägga in dödsstöten, och jag skulle ha BH på mig! Jag kände mig fin den kvällen, men efter tolvslaget fick jag reda på att han hade flickvän och jag blev totalförstörd. Kände mig dum som hade gått och köpt en BH, till vilken nytta?

Sedan blev jag arton, det var sensommar, och J tog min oskuld. Vi dejtade någon vecka innan han drog tillbaka till Norge där han jobbade, men han lovade att vi skulle ses till jul igen. Till dess skaffade jag p-piller, vi hördes väldigt sporadiskt och på juldagen får jag reda på på krogen av en bekant att han skaffade flickvän i Norge men hade kommit hem till julen redo för att erövra någon ny i Falkenberg. Den natten fick jag panikångest och körde tre mil full medan tårarna nästan dränkte mig, jag ville hem. Jag hade väntat på honom, gått till ungdomsmottagningen och styrt upp grejer "för vår skull", men fick inget tillbaka. På nyårsafton samma jul gick jag till en tillställning som han bjudit in mig till när vi hördes, hade skaffat biljett för att få träffa honom som vi sade att vi skulle göra. Han gav mig en kram i entrén, jag gick runt med kompisar, och vid tolvslaget var jag själv bland en massa folk jag inte kände. Jag flydde stället gråtandes, men som tur var med Mica vid min sida. Vi sprang in till stan tillsammans.

En bra stund efter J kunde jag inte vara med någon annan, så fort någon blev intim fick jag otäcka flashbacks och kläckte ur mig saker rent spontant i sängen som "nej det funkar inte, jag blir bara påmind om honom", varpå killarna lämnade mina trosor nere vid knäna och känslokallt fnös och vände ryggen till. Jag önskar att jag var hård och okänslig, men jag blev sårad varje gång. Jag ville aldrig någon illa, men for så illa själv.

Jag kom till slut ur den där ständigt återkommande mardrömmen, och har upplevt en hel del fina stunder sedan dess, men problemet jag egentligen ville ta upp i det här inlägget var tjejers förmåga till att klampa rakt i den där fällan. Man träffar någon, ger och tror att man skall få tillbaka. Man bygger upp en massa förväntningar, tror att man fått trygghet när man i själva verket bara får det vilken tjej som helst fått innan. Många gånger har jag funderat på det där med att man tycker att man är värd så mkt mer. Jag vill inte vara en i mängden, jag vill inte vara vem som helst. Då lever jag hellre i ensamhet, för det tär på mitt inre att känna den där känslan att man inte betyder mer än kött. Det kan också vara det att jag blir människor, som står mig nära och jag vill ha nära, oerhört hängiven. Och jag förväntar mig så mkt tillbaka utan att vara krävande, för jag vill inte veta av relationer där någon snor min positiva energi och ersätter med minus. Det är bortom min stolthet och värdighet.

Så vad skall jag göra? Jag känner mig ibland rådlös. Jag har gett så ofattbart mycket i den mån jag haft relationer hittills och blivit besviken och sårad gång på gång. Jag vill inte bli hård, men kanske är det det enda rätta? Jag vet inte om jag kan bli hård. Jag vet inte om jag kan ha sex med någon för att sedan vända ryggen till och låtsas som ingenting. Jag vet att jag inte kommer att förändra mig, jag vet att jag alltid kommer att vara mjuk och hängiven, öm och känslig. Så i det stora hela så är alltså egentligen det här inlägget totalt meningslöst. Det handlar mest om att jag måste acceptera mig själv. Fast ibland tänker jag att...fan, bevisa att ni är värda det jag ger, låt mig slippa dessa lidelsefulla timmar av längtan eller ett ständigt sökande efter tecken på något som säger att det jag gör för er inte är bortkastat. Jag betackar mig klyschor. Jag vet att jag är ung. Att jag kanske har lång tid kvar, skall passa på att leva livet nu och inte oroa mig. Jag är ju bara tjugo. Men även en tjugoåring kan ha ärliga känslor och begär. Snubblar jag över fler klyschor så kräks jag.

Jag hoppas på ett välförtjänt tecken snart, annars tror jag att jag ger upp. Motgångar i våra olika livselement är nyttigt, men inte gång på gång. Jag är trött på att intala och övertyga mig själv om att jag är värd något.