Fin.

Nu lade himlen sin stjärnpoesi som ett täcke över alla mina drömmar, tankar och den punkt i mitt huvud som dör medan klumpen som består av varbildning och bubblande blod sakta men säkert och smärtsamt pressar sig upp från min magmun till strupen och bränner vid och får mig att aldrig mer vilja tala igen, min heshet förvandlas till rosslande kväljningar, torra kväljningar och det vidbrända blodet blir till aska. Aska som faller fritt nedåt igen medan min skalle pressas uppåt och bakåt, så häftigt att jag vill skrika men jag kan ju för fan inte skrika och hudpartiet som fäster huvud vid axlar och torso tänjs på och strupen slits i sär. Eller nej, men det känns så, och askan matar det som under mitt vänstra bröst vill implodera och inget jävla fetto skall komma och säga att det är dåligt för maten gör det bördigt och det är nyttig mat och jag ser det fina.