Tolv år och ett slut

Juli 2001, Glommen

Mor och jag sitter på altanen, klockan kan vara några timmar efter midnatt och mor smuttar på ett glas vitt. Storebror sitter på sitt rum som han alltid gör framför datorn. Det är sent i juli och den årliga kräftfestivalen äger rum. Fiskebyn Glommens alla invånare samlas i öltältet nere i hamnen, sjunger, dansar och njuter av mat och dryck. Ungdomarna stryker runt i hamnen och ute på piren, dricker medhavd dryck, röker och har den bästa tiden i deras liv, såklart. Och ej att förglömma, man försöker sätta skräck på alla badjävlar. Markera, visa vars skåpet skall stå, för det här är vårt ställe. I fyra dagar ungefär, och det här var nog den näst sista kvällen, om jag inte missminner mig.

Mor och jag hade haft följe halva vägen hem, och jag undrar såklart vars hennes sambo Benny är. Väl på altanen förklarar hon hela situationen; en man hon hade dansat med som inte var från Glommen frågade om hon inte kunde hjälpa till att hitta hans försvunna cykel. Mor i sin tur försöker övertala sambo att följa med, men han ville inte. Hon ber sambo att stanna i öltältet på samma plats, och följer snabbt med mannen med den borttappade cykeln. Hon kommer tillbaka rätt snabbt igen, och sambon är borta. Efter att ha letat någon halvtimme ger hon upp, och beger sig hemåt.

Jag hör att ytterdörren öppnas. Känner dåliga vibbar efter att mor berättat historien. Adrenalinet börjar pumpa genom min femtonåriga kropp och något allvarligt driver över den atmosfär som innan rått på altanen. Kylskåpet i hallen öppnas och sekunder senare hör man en ölburk öppnas. Ljudet som jag senare i mitt liv skulle förknippa med frihet var nu likamed fara, oro och en varningstriangel. Jag sluter mina ögon och försöker i vanlig ordning att även sluta mina sinnen. Spelar död.

Min styvfar passerar mig i den ljumna sommargryningen ut på träaltanen. Han stinker sprit och ovett som vanligt. Jag tittar som vanligt nervöst på mor, och han utbrister med stora bokstäver "Var fan har du varit?!". Mor säger det hon precis hade sagt till mig, och de tjafsar precis som de alltid gör. Jag försöker att blunda, drar istället in röken från deras cigaretter i mina näsborrar. Fast diskret.
Benny kliver in i köket, öppnar en ny öl som tar slut rätt fort, och går på toaletten. Som vanligt sitter jag och spänner mina käkar. Biter ihop och lugnar mor. Det är ingen fara, du har inte gjort något fel mor. Du är vackrast.

Ännu en gång kommer sambon ut på altanen. Han rör sig jämt på något konstigt hotfullt sätt. Det är aldrig rofyllt. Aldrig. "Hit med dina bilnycklar, din jävla subba". Mor tar upp nycklarna ur fickan, nycklarna till bilen som stod i hennes namn då Benny hade kronofogden efter sig, med skulder på flera hundra tusen kronor. Nycklarna till den blå Audin som hon var så glad över. Att sådana som vi kunde ha en annan bil än hennes gamla Toyota Starlet, som jag f.ö. saknar. Han sliter dem ur handen på henne och går in i huset igen. Ut till farstun. Jag hade lärt mig att identifiera alla möjliga ljud under de tolv åren med Benny. Han tar på sig skorna, klarar inte att knyta dem eftersom han är för full. Går ut ur dörren och slänger igen den. Jag hör några enstaka snubblande steg på grusuppfarten, och Benny sätter sig i bilen. Jag går försiktigt in i huset, ut i farstun och ser honom köra iväg med bilen genom fönstret. Tassar tillbaka till mor och bekräftar för henne att ja, han körde iväg med bilen. Vi är vana, det är inte första gången han kör full.

Mitt emot altanen ligger ett obebyggt kvarter, så allt man ser är vägen. Jag blev förvånad då jag ser den blå Audin komma in på vägen, kör första vägen in till höger och stannar lite snabbt. Jag vet att mor tittade bort, hon ville inte se. Backljusen börjar lysa, och bilen rullar snabbare och snabbare bakåt, och backar vänster, rakt in i en lyktstolpe. Jag trodde inte mina ögon, vad fan gjorde han? Vilket jävla svin! (Yrrol)

Adrenalinet rusar i kroppen på mig medan några tårar tränger sig ut ur mina tårkanaler. Jag kramar om mor och väntar på det helvete jag förstod vi skulle möta. Någon minut efter öppnas ytterdörren igen, jag har nu släppt mor ur min famn och Benny äntrar altanen. Bilnycklarna slänger han i mors ansikte och skriker "Här har du. Nu har du en bilreperation på femton tusen spänn, det kan du gott ha din jävla subba!" Jag antar att han räknade ut det väl, då han försökte försörja sig som bilmekaniker, svart. Benny går in igen men kommer ut snabbt, går mot min mor och tilldelar henne en hård örfil, mitt framför ögonen på mig. Jag såg på mors ansikte. Jag hann knappt tänka. Nervimpulserna gick från min hjärna och nedför nacken, jag sprang fram till honom och tog hans arm hårt. "Du slår inte min mamma!" ropar jag och skärrad som fan skakar jag honom i den mån mina klena tonårsarmar kunde. Jag kommer inte ihåg hur, men vi båda hamnar på gräsmattan och han håller ett hårt tag om mig samtidigt som han höjer sin knytnäve upp i skyn. Jag väntar på slaget medan jag försöker frigöra mig, och i sista sekund dras min styvfar bakåt. Min storebror hade nu förstått vad som hände utanför hans rum, han kom utevägen och drog Benny bort från mig. Han skrek på honom, jag kommer inte ihåg vad som hände efter det. Styvfar gick in och öppnade en öl för att sedan gå på toaletten. Min mor, storebror och jag hade gått in i köket, storebror sade att nu får hon ta mig fan ringa polisen och anmäla svinet. Jag äcklas av ljudet av Benny som tömmer sin blåsa på toaletten.

Han kommer ut och mor säger att hon tänker ringa polisen. Han säger att han skiter i vilket och mor lyfter luren. Innan hon hinner slå numret så sliter han luren från henne, rycker ur jacket och förstör telefonen. Jag tar med mig bror och mor till mitt rum och låser. "Vi kan ringa från min mobil" säger jag och slår 112. Jag bara väntade på att han skulle försöka ta sig in. En röst svarar och jag försöker få fram alla uppgifter telefonisten behöver, men jag klarar det inte. Min bror tar över, och sedan var det bara att vänta. När vi äntligen ser polisen utanför hoppar min storebror ut ur mitt fönster och möter bilen.

De tar hand om min styvfar. Hans promille visar sig vara ofattbart högt. Jag sitter i ett rum med en polis, mor i ett annat med en polis hon med. Vi gör en polisanmälan och jag gör mitt bästa för att återge hela händelsen till polisen. Han avslutar samtalet med att påpeka för mig att även jag förmodligen kommer att beblanda mig med liknande karlar. Karlar i behov att hävda sig. Karlar som skulle komma att göra mig illa. Ord som jag aldrig kommer att glömma.

Innan de åkte iväg med kadavret säger de att de inte kan hålla honom längre än till 09:00 i fyllecell, och frågar om de skall ringa innan de släpper honom.
Vi sover inget den natten.

/Tolv år och ett slut? Det tar aldrig slut, mina vänner.