Domino

Mhmm. Vet sällan var jag skall börja, eller sluta, när jag skriver här numera. Det går ganska långt mellan gångerna och det är verkligen förändringens tid för mig, ständigt.

Jag såg dokumentären om Joy Division, eller främst Ian Curtis, i tisdags och blev fruktansvärt inspirerad. Det kan vara så att det är sista knuffen som behövs då vi håller på att så ett litet frö, min kära vapendragare Paulina och jag. Vi får se vad det blir av det men båda börjar brinna av iver nu. Jag är ganska så säker på att vi är ett bra team. Det är spännande som fan och jag tror att resultatet kommer att bli jävligt äkta för det är så vi jobbar. Vi skalar av prestigen och fokuserar istället på ambitionen och djupet i det vi verkligen vill göra.

Tillbaka till Ian Curtis, och många andra stora artister med psykiska åkommor – det som gjorde mig så inspirerad är att jag ser det som ett stort attribut egentligen. Vilket givetvis gör mig lite lugnare, för jag tror aldrig att jag kommer att bli kvitt min skit. Jag har det stabilt nu, rent generellt. Jobb, socialt umgänge, självförtroende, träning. Men bara för att jag har slutat med min medicin så betyder det inte att jag mår utmärkt. Det går upp och ned vilket kanske märks här. Det brukar aldrig märkas utåt, men jag tar itu med det när jag är ensam.

Det är ingen som vet, men det händer rätt ofta. Man är på fest, träffar vänner, går ut och har skitroligt. Det finns nog ingen som inte skulle säga att jag skrattar väldigt mycket. Att sedan knappt behöva tvätta bort mascaran när man kommer hem kan kännas som lyx, men inte för mig. Senast ringde jag dock min mor som ringde upp trots att klockan var runt fyra på morgonen. Jag nöjer mig med att inte se något slut på sådana stunder, däremot jobbar jag hela tiden på att kunna hantera det bättre och bättre.

Och göra något utav det.