Stockholm. Jag bor här nu och ibland slår den tanken mig och det känns mycket underligt. Jag trodde nog aldrig att jag skulle dra runt på Stockholms gator tidiga helgmorgnar eller sitta på ett kontor bredvid Globen. Jag trodde nog aldrig att tunnelbana och rulltrappor skulle bli en vardag för mig, inte här och inte just nu. Det är ju helt fantastiskt.
Jag gillar Stockholm på många sätt och vis. Vackra vyer, trevliga små smultronställen och tillmötesgående folk. Jag har lärt känna oerhört många människor och vidgat mina nätverk. Inte på ett sådant där sneaky sätt heller utan det hela har nog skett hyfsat naturligt. Ett samförstånd liksom om att man får plats i varandras liv. Inte nödvändigtvis en enorm plats, men ibland kan det vara ganska skönt att få vara ytligt bekanta och nyfikna på varandra. Det är lite det som är charmen och inget jag har problem med än så länge. Folk ställer sig ibland över mig och menar på att det där kommer ändras med åldern, naiviteten kommer växla till misstänksamhet och jag kommer nog minsann också att vara på min vakt tids nog. Fy fan vad bittert uttryckt! Kan man förvänta sig mindre av livet eller vad?
Hur som haver, det jag egentligen ville skriva om var de där delarna jag gillar mindre med Stockholm. Storstad som storstad måhända, jag vet inte, men nu är det faktiskt just Stockholm jag bor i och Stockholm som jag skriver om. Se så.
Det framgångsrika folket som härjar skrämmer mig här i Stockholm. Personer som skulle kunna sälja sina mödrar för att få lite fame and glory. Och för vad? Vad blir man uppmärksammad för? Nej, det har inte så jävla stor betydelse faktiskt utan huvudsaken är att folk vet vem du är. Och det är ju liksom inte bara själva karriärsprocessen som är läskig. Den känns minst läskig, istället är det allt runt omkring som får mig att rysa ibland. Jag träffar det framgångsrika folket ibland. De är väldigt medvetna och de tolererar faktiskt att just Du inte är lika intressant.
Jag tycker att det är läskigt med prettomingel. Evenemang för de speciella, de som är lite förmer. Till slut glömmer jag fan ta mig bort vad personerna ifråga faktiskt är duktiga på. Vad kan de, vad blev de kända för? Ett namn säger tydligen allt men vars är prestationerna och när får man se något nytt? Det är dessutom ett perverst släkte för på något jäkla hörn så lyckas de snärja in sig i varandra och två projekt blir ett, blir bättre.
Det finns gott om talangfulla männniskor här i Stockholm, det är inte det jag säger. Men jag är fan allergisk mot Svenssons som blir taggade på facebook med en drink i handen, stående bland likasinnade med ett par fula jävla glasögon på nästippen som de fan ta mig inte ens är i behov av! Alla ser ut som modeller fastän de enbart är 1,60. Längden räckte aldrig riktigt till men egot fick sätta in och göra en emergency makeover och voilà! En idiot.
Och ibland kan det vara en kompis till en kompis. ”Jo men jag lovar, hon är verkligen en underbar människa, du skall få se!” Jaha? Nej vet du vad, när första, andra och tredje intrycket av en människa är likamed skitkuk så spelar det liksom ingen roll för mig hur viktig den där personen är. Om den där personen kan ge mig gästlista eller nästla in mig på en catwalk har inte ett dugg betydelse, nej jag, jag fjäskar enbart för människor som kan ge mig förmåner men också är bra och vettiga personer! Usch, jag är uppriktigt skamsen när jag säger det men jag har sagt det innan och jag säger det igen – ibland föredrar jag till och med Stureplan framför söderfolk. Prettofittorna på söder kan vara de värsta av dem alla och i stor utsträckning tjejer.
Tjejer, som är framgångsrika. Ja men det är väl helt jävla fantastiskt! Att verkligen tjejer kan, även de! Stoppa pressarna, tryck upp ett stort fucking mittuppslag på detta förstummande fenomen, för nu är det tjejernas tur. Men vet Ni vad jag är trött på? Något jag är riktigt trött på är att så fort en kvinna (gärna ung) blir uppmärksammad så skall det jublas och instämmas. Utan att man tänker på vad det är för värderingar som ligger som grund för denna uppståndelse, bara det är en tjej som lyckas så skall man tycka att detta är bra. Den unga, tärda men starka kvinnans uppgång i samhället tycks ibland inte vara något mer än en konstruktion.
Jag skiter fullständigt i om det rör en man eller en kvinna. Jag skiter fullständigt i var personen växte upp. Det jag vill se är duktiga, jordnära och ödmjuka men ändock ärliga talanger som kan berika en trist och grå vardag för vem som helst. Jag är villig att överösa folk med creds för något jag tycker är bra, men enbart om de förtjänar det. Jag trodde att alla gjorde så men jag har helt enkelt bara fått för mig att det är så fruktansvärt mycket hyckleri i den här staden. På något sätt tycker jag att saker är jävligt amatörmässiga också. Dieselbutiken som jag tittade på jeans i igår kan vara med på bild på facebook dagen efter, föreställande ett mingelparty bland kläderna där hippa människor i solglasögon, pälsmössa och fula kläder dricker skumpa och krälar runt i filmjölk på golvet. Så crazy, så Stockholm.
Friday, January 30, 2009
Tuesday, January 20, 2009
Esc
Jag vet ju att det inte funkar. Att allt kan kännas åt helvete när jag gör så här, för det är så lätt att tappa räkning och vardagen skenar iväg när man inte får sina substanser i sig. Just nu har jag dock inget val, nej det har jag inte, och jag har heller inget annat val än att bara ta mig igenom det någorlunda helskinnad.
Sådana här dagar orkar jag inte le, inte ens åt någon jag verkligen älskar och håller av. Det spelar ingen roll, utan egentligen vill jag helst slippa se människor. Är det egotrippat så finner jag mig i det, ibland är det mina behov som gäller för mig och ingen annans.
Jag tror att jag kände det på mig under helgen som var. Inte så väldans medvetet, men det låg där hela tiden och grodde inom mig. Särskilt när jag vet vad jag gör mot mig själv både fysiskt och psykiskt. Det är kört, ännu en gång. Jag önskar att jag var pojken med de gyllene byxorna fast med stabiliseringsmedel istället för klirr.
Vill inte vara och ältar benämningar. Jag blir aldrig sjuk, jag blir aldrig trött och jag är en fighter. Utan att slåss. Är jag dålig så är någon sämre. Inte fan kan man beklaga sig för en sekund utan att någon skall kontra med en jävla bitchslap av självömkan. Givetvis blir jag tyst för jag är alltid rädd för att framstå som självömkande själv. Det tillhör ju min natur att vara självmedlidande och jag är så jävla rädd för att leva utefter min natur! Därför håller jag käft.
Jag skriver här istället, här har man ett val som läsare och det betyder frivilligt engagemang.
Jag kan inte fokusera på något jag borde utan vrider min torso till höger och till vänster, hoppas på att något skall knäcka till ordentligt och sätta igång blodflödet i mina vener på riktigt. Nej, jag behöver komma hem, ta en kvick promenad och sedan komma hem till ett varmt bad. Det kommer inte att hjälpa något, just nu kan det inte ersätta det jag förlorat i Escitalopram.
Jävla helvete.
Sådana här dagar orkar jag inte le, inte ens åt någon jag verkligen älskar och håller av. Det spelar ingen roll, utan egentligen vill jag helst slippa se människor. Är det egotrippat så finner jag mig i det, ibland är det mina behov som gäller för mig och ingen annans.
Jag tror att jag kände det på mig under helgen som var. Inte så väldans medvetet, men det låg där hela tiden och grodde inom mig. Särskilt när jag vet vad jag gör mot mig själv både fysiskt och psykiskt. Det är kört, ännu en gång. Jag önskar att jag var pojken med de gyllene byxorna fast med stabiliseringsmedel istället för klirr.
Vill inte vara och ältar benämningar. Jag blir aldrig sjuk, jag blir aldrig trött och jag är en fighter. Utan att slåss. Är jag dålig så är någon sämre. Inte fan kan man beklaga sig för en sekund utan att någon skall kontra med en jävla bitchslap av självömkan. Givetvis blir jag tyst för jag är alltid rädd för att framstå som självömkande själv. Det tillhör ju min natur att vara självmedlidande och jag är så jävla rädd för att leva utefter min natur! Därför håller jag käft.
Jag skriver här istället, här har man ett val som läsare och det betyder frivilligt engagemang.
Jag kan inte fokusera på något jag borde utan vrider min torso till höger och till vänster, hoppas på att något skall knäcka till ordentligt och sätta igång blodflödet i mina vener på riktigt. Nej, jag behöver komma hem, ta en kvick promenad och sedan komma hem till ett varmt bad. Det kommer inte att hjälpa något, just nu kan det inte ersätta det jag förlorat i Escitalopram.
Jävla helvete.
Saturday, January 17, 2009
Minnen Pt. Panikångest II
Jag hade klarat det, åtminstone den gången. Att kunna tillförlita sig på en simpel jävla lampa som tog bort den påträngande ångesten som kom på natten kändes som en ytterst enkel lösning. Lite för enkel?
Det kunde inte få vara så lätt. Återkommande angstnätter ägde rum. En natt låg jag och började bli ängslig i kroppen ännu en gång, när jag plötsligt kände närvaro i mitt rum. Var det min mor som befann sig i mitt rum? Eller någon annan? Jag kunde ju inte yttra mig, men närvaron av en varelse blev allt mer och mer påtaglig. Plötsligt tog någon min hand, och det var den mjukaste beröringen jag någonsin erfarit. Känslan av genuin trygghet spred sig i kroppen och jag kände en oerhörd lättnad. Jag ville krympa, bli mindre och kunna krypa upp i någons famn, brista ut i tusentals tårar och berätta allt för denne Någon. Jag ville trycka min kind hårt mot en annans och hålla kvar, känna förståelse och tillit.
Handen, den trygga jävla handen, förrådde mig den natten. Långsamt bytte den sin lättsamma beröring till att krama allt hårdare om min hand. Jag blev förvirrad och förtvivlad som fan, men personen slutade inte utan höll till slut min hand med ett järngrepp enda till jag kände något vasst i min handflata som skar in i huden. Jag dog, så ännu en natt.
Jag återfann någon form av medvetenhet. Vaknade upp ur min död, min schemalagda död som så många andra gånger. Döden, som torde vara värre än ett nackskott, än en snara, fyllde mig jämt med en ofantlig förtvivlan över livet jag fick tillbaka. Att få, för att sedan bli fråntagen, och en ond cirkel som följer detta mönster är något som jag personligen utan svårighet skulle kunna vara utan. Det är hemskt, förödande, förstörande. Det dödar.
Mina kinder och min kudde var alldeles blöta av tårar, saltstänk. När jag rörde mitt huvud åt höger ser jag min högra hand. Den är knuten, och mina naglar pressas in i huden. Det var alltså jag, det var ingen annan. Och ingen inbillning heller, för den delen. Det som hände hände, och detta är en av de gånger då jag nästan bara kunnat bli rosenrasande och vilja slå allt som kommer i min väg för att jag så gärna aldrig vill uppleva något sådant igen. Jag vill slå, av ren rädsla för nästa gång det blir ett helvete igen.
Men hur som helst, det var alltid Någon eller Något närvarande. För en enstaka gång så var det en negativ grej.
Det kunde inte få vara så lätt. Återkommande angstnätter ägde rum. En natt låg jag och började bli ängslig i kroppen ännu en gång, när jag plötsligt kände närvaro i mitt rum. Var det min mor som befann sig i mitt rum? Eller någon annan? Jag kunde ju inte yttra mig, men närvaron av en varelse blev allt mer och mer påtaglig. Plötsligt tog någon min hand, och det var den mjukaste beröringen jag någonsin erfarit. Känslan av genuin trygghet spred sig i kroppen och jag kände en oerhörd lättnad. Jag ville krympa, bli mindre och kunna krypa upp i någons famn, brista ut i tusentals tårar och berätta allt för denne Någon. Jag ville trycka min kind hårt mot en annans och hålla kvar, känna förståelse och tillit.
Handen, den trygga jävla handen, förrådde mig den natten. Långsamt bytte den sin lättsamma beröring till att krama allt hårdare om min hand. Jag blev förvirrad och förtvivlad som fan, men personen slutade inte utan höll till slut min hand med ett järngrepp enda till jag kände något vasst i min handflata som skar in i huden. Jag dog, så ännu en natt.
Jag återfann någon form av medvetenhet. Vaknade upp ur min död, min schemalagda död som så många andra gånger. Döden, som torde vara värre än ett nackskott, än en snara, fyllde mig jämt med en ofantlig förtvivlan över livet jag fick tillbaka. Att få, för att sedan bli fråntagen, och en ond cirkel som följer detta mönster är något som jag personligen utan svårighet skulle kunna vara utan. Det är hemskt, förödande, förstörande. Det dödar.
Mina kinder och min kudde var alldeles blöta av tårar, saltstänk. När jag rörde mitt huvud åt höger ser jag min högra hand. Den är knuten, och mina naglar pressas in i huden. Det var alltså jag, det var ingen annan. Och ingen inbillning heller, för den delen. Det som hände hände, och detta är en av de gånger då jag nästan bara kunnat bli rosenrasande och vilja slå allt som kommer i min väg för att jag så gärna aldrig vill uppleva något sådant igen. Jag vill slå, av ren rädsla för nästa gång det blir ett helvete igen.
Men hur som helst, det var alltid Någon eller Något närvarande. För en enstaka gång så var det en negativ grej.
Wednesday, January 14, 2009
Catfight i Gamla Stan
Idag är både en bra och en dålig dag. Den började med dåligt humör och jobbiga känslor, men när jag äntligen kom hem från jobbet så tog jag en mycket rask promenad om än bara i trettio minuter, och sedan en dusch. Dessutom har jag fått bokat en tid hos frisören vilket är oerhört behövligt.
Det kan tyckas ytligt men jag vantrivs med mitt hår just nu, jag tycker att det är himla tråkigt och det drar ned min självkänsla. Och det i kombination med viktuppgång känns bedrövligt. Därför var det skönt när min vän Maria som jobbar på Sacha Juan i stan ringde upp mig efter att jag hade skickat ett sms till hennes man Alessandro och undrat om han visste hur upptagen hon var på jobbet framöver. På lördag sker det äntligen, lite klippning och lite färgning.
Den jävla paddan förstörde mitt hår. Jag hade varit på after work i Gamla Stan, haft jättetrevligt och stod och pratade med en bekant i väntan på färd hem. Hon kom fram och bad mig om en cigarett vilket hon fick utan större problem. Jag tog min näst sista, tände den och fortsatte att prata med R. Femton minuter senare kommer samma tjej fram igen.
-Hej, jag skulle inte kunna få en cigarett?
-Nja, jag har bara en kvar...dessutom fick du ju en av mig för bara en liten stund sedan.
-Va? Nej, det var DU som fick en av MIG.
-...alltså, nej så var det väl ändå inte. Du kom fram till mig, bad om en cigarett och du fick en.
Hon fortsatte att tjafsa emot, jag står på mig och jag får till slut hennes spott i ansiktet. Så jävla motbjudane. Först tänkte jag att det bästa var att behålla lugnet och kanske gå därifrån, men sedan var jag bara tvungen att upprätthålla min värdighet, så jag gav henne en knuff i bröstet. Innan jag visste ordet av så flyger hon på mig, tar ett ordentligt grepp om min skalp och klser mig över ansiktet. I början försökte jag prata vett med henne. "Nu lägger du ned. Nu får du fan ta och sluta!" Givetvis utan resultat. Hon slet i min hårbotten och jag kände hur hårt hon gick loss på mig. Jag blev rädd men mest förbannad, måttade några knytnävar mot hennes ansikte men det var svårt att röra sig normalt när hon låste mig genom att dra i håret. Till slut tog jag själv ett riktigt hårt tag om hennes hår och drog ned hennes skalle mot järnstaketet. Det sista hon gör är att dra med sig ytterligare hår, när R gick emellan och jag satte mig i en busskur och var riktigt ledsen.
Jag tog taxi hem den natten. Jag grät och kände försiktigt över mitt huvud som för att känna att allt var ok. Efter att ha känt efter vid höger tinning så hade jag blod på fingrarna. Jag slängde mig på sängen när jag kom hem, ville inte se mig i spegeln över huvud taget. Några timmar senare vaknade jag, släpade mig upp för att med en hemsk magkänsla upptäcka allt löst hår som låg överallt och fanns på mina kläder. I badrummet och spegeln såg jag främst ett rivmärke över vänster öga och ögonlock, och ett sår vid höger tinning som redan verkade infekterat. När jag snabbt slängde upp håret i en uppsättning för att skynda mig till jobbet som jag var försenad till så upptäckte jag flera små kala fläcker på huvudet.
Jag trodde aldrig att det kunde kännas så, men det kändes bedrövligt. Jag brydde mig inte om rivmärkena och såren, det var håret. Håret som kändes som den största förlusten.
Händelsen har jag lämnat bakom mig, det är ingen idé att älta. På lördag kommer jag förhoppningsvis få lite bättre självkänsla igen efter att ha varit hos Maria på Sacha Juan, och imorgon innan jag går till jobbet tänkte jag ta den där übersnabba rundan. Vilket betyder att jag får gå upp ungefär strax innan 06:00. För jag måste börja motionera och sluta käka skräp. Jag är trött på det här nu, jag är trött på att må skit på grund av ytligheter.
Pussa grodor, aldrig paddor.
Det kan tyckas ytligt men jag vantrivs med mitt hår just nu, jag tycker att det är himla tråkigt och det drar ned min självkänsla. Och det i kombination med viktuppgång känns bedrövligt. Därför var det skönt när min vän Maria som jobbar på Sacha Juan i stan ringde upp mig efter att jag hade skickat ett sms till hennes man Alessandro och undrat om han visste hur upptagen hon var på jobbet framöver. På lördag sker det äntligen, lite klippning och lite färgning.
Den jävla paddan förstörde mitt hår. Jag hade varit på after work i Gamla Stan, haft jättetrevligt och stod och pratade med en bekant i väntan på färd hem. Hon kom fram och bad mig om en cigarett vilket hon fick utan större problem. Jag tog min näst sista, tände den och fortsatte att prata med R. Femton minuter senare kommer samma tjej fram igen.
-Hej, jag skulle inte kunna få en cigarett?
-Nja, jag har bara en kvar...dessutom fick du ju en av mig för bara en liten stund sedan.
-Va? Nej, det var DU som fick en av MIG.
-...alltså, nej så var det väl ändå inte. Du kom fram till mig, bad om en cigarett och du fick en.
Hon fortsatte att tjafsa emot, jag står på mig och jag får till slut hennes spott i ansiktet. Så jävla motbjudane. Först tänkte jag att det bästa var att behålla lugnet och kanske gå därifrån, men sedan var jag bara tvungen att upprätthålla min värdighet, så jag gav henne en knuff i bröstet. Innan jag visste ordet av så flyger hon på mig, tar ett ordentligt grepp om min skalp och klser mig över ansiktet. I början försökte jag prata vett med henne. "Nu lägger du ned. Nu får du fan ta och sluta!" Givetvis utan resultat. Hon slet i min hårbotten och jag kände hur hårt hon gick loss på mig. Jag blev rädd men mest förbannad, måttade några knytnävar mot hennes ansikte men det var svårt att röra sig normalt när hon låste mig genom att dra i håret. Till slut tog jag själv ett riktigt hårt tag om hennes hår och drog ned hennes skalle mot järnstaketet. Det sista hon gör är att dra med sig ytterligare hår, när R gick emellan och jag satte mig i en busskur och var riktigt ledsen.
Jag tog taxi hem den natten. Jag grät och kände försiktigt över mitt huvud som för att känna att allt var ok. Efter att ha känt efter vid höger tinning så hade jag blod på fingrarna. Jag slängde mig på sängen när jag kom hem, ville inte se mig i spegeln över huvud taget. Några timmar senare vaknade jag, släpade mig upp för att med en hemsk magkänsla upptäcka allt löst hår som låg överallt och fanns på mina kläder. I badrummet och spegeln såg jag främst ett rivmärke över vänster öga och ögonlock, och ett sår vid höger tinning som redan verkade infekterat. När jag snabbt slängde upp håret i en uppsättning för att skynda mig till jobbet som jag var försenad till så upptäckte jag flera små kala fläcker på huvudet.
Jag trodde aldrig att det kunde kännas så, men det kändes bedrövligt. Jag brydde mig inte om rivmärkena och såren, det var håret. Håret som kändes som den största förlusten.
Händelsen har jag lämnat bakom mig, det är ingen idé att älta. På lördag kommer jag förhoppningsvis få lite bättre självkänsla igen efter att ha varit hos Maria på Sacha Juan, och imorgon innan jag går till jobbet tänkte jag ta den där übersnabba rundan. Vilket betyder att jag får gå upp ungefär strax innan 06:00. För jag måste börja motionera och sluta käka skräp. Jag är trött på det här nu, jag är trött på att må skit på grund av ytligheter.
Pussa grodor, aldrig paddor.
Tuesday, January 13, 2009
Vad som återstår
Jag behöver bara lite mer vila. Det sprudlar i fingrarna, men jag måste bara vila någon dag mer. Jag hinner inte. Jag måste sova nu och vila tankarna.
Tuesday, January 06, 2009
Monday, January 05, 2009
Procentdag
Jag trodde att den här dagen skulle bli någorlunda normal, att jag skulle känna för att uträtta en hel del ärenden. Gå in på Telia i Skanstull och klaga över min trasiga mobiltelefon, ringa till HP och klaga över mitt trasiga wlan, göra en adressändring, ordna med läkarbesök och spela lite gitarr.
Istället sitter jag här, gick upp runt 13:00, har tvingat i mig lite fil med müsli, känner en oerhörd längtan efter något och oroar mig för de där ynkliga små 4-5% som inkräktar i mina tankebanor. Och jag känner inte alls för att styra upp saker. Visserligen gick jag precis in på adressandring.nu precis, men enbart för att upptäcka att jag inte riktigt har alla uppgifter som krävs.
Nåväl, det är väl bara att vänta. Och det är ok att ha sådana här dagar, särskilt med tanke på den föregående veckan som inneburit nyårsfirande, Spy Bar (hör och häpna), lite sömn och allt som hör därtill.
Äh, jag får ha min lata dag idag. Försöka kurera halsen samt önska att jag idag har de 95% med mig som jag förtjänar. Kanske ta en promenad till Farsta och handla.
Istället sitter jag här, gick upp runt 13:00, har tvingat i mig lite fil med müsli, känner en oerhörd längtan efter något och oroar mig för de där ynkliga små 4-5% som inkräktar i mina tankebanor. Och jag känner inte alls för att styra upp saker. Visserligen gick jag precis in på adressandring.nu precis, men enbart för att upptäcka att jag inte riktigt har alla uppgifter som krävs.
Nåväl, det är väl bara att vänta. Och det är ok att ha sådana här dagar, särskilt med tanke på den föregående veckan som inneburit nyårsfirande, Spy Bar (hör och häpna), lite sömn och allt som hör därtill.
Äh, jag får ha min lata dag idag. Försöka kurera halsen samt önska att jag idag har de 95% med mig som jag förtjänar. Kanske ta en promenad till Farsta och handla.
Jäkt
Nu är det nytt år och jag har haft svårt att hänga med den senaste veckan. Åtminstone när det kommer till skrivandet. Jag har velat så många gånger men aldrig funnit ro vilket är skittråkigt. Det är dock inget man inte kan ta igen.
Västkustvisiten fortsatte med fart och fläkt och jag fick träffat de flesta jag hade räknat med. Tråkigt nog hann jag varken med farmor och farfars grav eller Eckes dödsplats men jag får ta det nästa gång. Jag passade på att åka med kära Sara upp till Stockholm dagen innan nyårsafton, och det kändes helt ok att återvända. Jag firade nyår med goda vänner och avslutade med efterfest i Gamla Stan som varade till strax efter 06:00 så dagen efter var jag inte allt för alert. Sedan har det varit utgång även fredag och lördag i vanlig ordning, så nu är jag verkligen helt utslagen och i stort behov av vila.
Det enda jag åstadkommit i skrift är några rader på mobilen som jag på fyllan känt för att skriva ned. Jag kan ibland skriva ned sådant där när jag åker t-bana.
Ibland är en känsla mer än så. Det är en början på något, ett tvivel eller så är det ett avslut. Kanske något bittert sammanfattat på t-banan på väg hem. Jag vill slå nävarna röda, för det finns inget annat för mig, inte här just nu, ingen kärlek, ingen förståelse, inte ens ett intet.
Sitter på t-banan bland idioter. Med mp3-spelaren jag fptt låna av O. Den är guld värd, O likaså. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade någon som han till min hjärtevän. Han är på många sätt något form av ideal, trodde aldrig jag skulle ha ett ideal. Vi fångade aldrig varandras känslor, vi synkade aldrig. Det känns ok nu. Faktiskt. Mer sedan.
Västkustvisiten fortsatte med fart och fläkt och jag fick träffat de flesta jag hade räknat med. Tråkigt nog hann jag varken med farmor och farfars grav eller Eckes dödsplats men jag får ta det nästa gång. Jag passade på att åka med kära Sara upp till Stockholm dagen innan nyårsafton, och det kändes helt ok att återvända. Jag firade nyår med goda vänner och avslutade med efterfest i Gamla Stan som varade till strax efter 06:00 så dagen efter var jag inte allt för alert. Sedan har det varit utgång även fredag och lördag i vanlig ordning, så nu är jag verkligen helt utslagen och i stort behov av vila.
Det enda jag åstadkommit i skrift är några rader på mobilen som jag på fyllan känt för att skriva ned. Jag kan ibland skriva ned sådant där när jag åker t-bana.
Ibland är en känsla mer än så. Det är en början på något, ett tvivel eller så är det ett avslut. Kanske något bittert sammanfattat på t-banan på väg hem. Jag vill slå nävarna röda, för det finns inget annat för mig, inte här just nu, ingen kärlek, ingen förståelse, inte ens ett intet.
Sitter på t-banan bland idioter. Med mp3-spelaren jag fptt låna av O. Den är guld värd, O likaså. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade någon som han till min hjärtevän. Han är på många sätt något form av ideal, trodde aldrig jag skulle ha ett ideal. Vi fångade aldrig varandras känslor, vi synkade aldrig. Det känns ok nu. Faktiskt. Mer sedan.
Subscribe to:
Posts (Atom)
