Favorit i repris

Det gamla IQ-fotot.
Jag känner mig döensam.
Godnatt.

Appropå bussolyckan i Uppsala...

...tycker att det är skittragiskt och tjosanhejsan, men jag förstår verkligen inte vad en person tänker på som gör ett sådant här reportage. Vem i helvetet bryr sig om Emma Lager, 21, hade "änglavakt" den morgonen eller ej, andra hade inte det. Jag blir riktigt upprörd, och vore tacksam om någon kan förklara det relevanta i bifogad artikel.

Vilken dag, jag åker till Prag.

Hade väntat mig massvis med gratulationer och presenter idag, men näe. Även en massa myspussar och vad nu kan tänkas, men inte det heller. Det blir ju tyvärr inte så mycket sådant som singel.

Jag tog saken i egna händer.

Efter plugget och lägenhetstitt åkte jag in till stan och shoppade loss lite. Två tröjor (varav en var ful vilket jag upptäckte precis), tre BH:ar, ett par trosor och sex par sockar. Sedan vart det in på ICA Kvantum i Ringen där jag shoppade mig en prinsesstårta, pepparchips och godis samt trekorns-frallor. Innan jag vek av till Skanstull så gick jag in i fiskaffären och köpte kräftsallad. 59 pix, billigt. Men en sådan här dag skall inte vara billig. Särskilt dyr skall den vara när ingen bryr sig.

Avsaknaden av alkohol känns tung, men jag får frossa i godsaker istället.

Drömmar

För inte så länge sedan så fick jag klart för mig att den största andelen av människor faktiskt inte kan återberätta sina drömmar. Att, när man frågar "vad brukar du drömma?", så får man svaret "jag drömmer aldrig". Vilket iofs inte är fallet, men jag antar att det känns så när man inget kommer ihåg utav sitt drömmande.

Jag kommer i stort sett alltid ihåg mina drömmar, och kan återberätta dem till in i minsta detalj. Färger, känslor, ansiktsuttryck o.s.v. Jag har alltid trott att alla kunnat göra det, men tydligen inte. Detta är ju dock både på gott och på ont; jag drömmer huvudsakligen inte om några muntra saker utan snarare tvärtom. Jordens undergång, misär, blod, knivar, otrygghet, svek, förlust av nära & kära och allt vad det innebär.

I natt hade jag en omfattande dröm om min fd. styvfar. Förmodligen eftersom jag fumlade igenom en massa gamla minnen och intryck när jag skrev Käre styvfar. Det var inte roligt vill jag lova.

Om jag hade varit en förmögen regissör, däremot, så kan jag lova Er att jag hade haft en hel del fina koncept till dramatiseringar att bjuda på. Svåra, mörka och djupa apokalyptiska filmer hade det blivit. Helt i min smak. Det blir nästa projekt.

Debbather

Idag har jag nästan skrivit färdigt nästa veckas GX, det känns riktigt bra. Föreläsning imorgon och sedan ut till Fisksätra för att titta på rummet. På torsdag är det också föreläsning, men även veckans sista.

Helgen ser fullspäckad ut med tjejmiddagar och utgång, samt spelning på söndag. Abramis Brama och Black Debbath besöker Debaser Slussen, och 90 pix tycker jag är ett schysst pris. Abramis Brama har jag sett innan, och de var en himla bra liveakt, och vem tackar nej till lite politisk humorhårdrock à la Black Debbath? Som dessutom är norsk sådan, och Norge we like!

Nästa vecka är det återigen ett GX samt två föreläsningar. Sedan kilar jag ned till västkusten på torsdag och stannar förmodligen till på måndag veckan efter. Då skall jag tvångsgosa med kisemisen, försöka få mor och hennes sambo att gilla Flogging Molly, kanske klippa mig och så blir det säkerligen utgång i Falkenberg.

Den 15 mars lirar Raised Fist på Debaser Medis, det blir grejer! Nu öl och chill.

Käre styvfar

Jag satt på kökssoffan som var klädd med blå- och vitrutigt tyg. Iakttog mannen som satt mitt emot. Han var min styvfar, mitt hatobjekt. Med urfårat heroinansikte, skäggstubb och rufsigt, råttfärgat hår. Jag ville kräkas när jag såg honom. Hans händer var grova, och så länge han jobbade svart som bilmekaniker så var hans nedbitna naglar och händer solkiga av olja som inte gick bort med tvål och vatten.

Han visste precis vad för saker som irriterade oss andra i huset. Han var sluskig, äcklig och ett avskum. De få gånger jag satt ute i köket och inte gömde mig på mitt rum fick man bevittna en människa som kunde konsten att förpesta en fucking tillvaro.

Han slängde alltid upp sina fötter på en av rottingstolarna runt matbordet medan han tittade på vår lilla vita frukost-tv. Det räckte att se dag efter dag för att reta gallfeber på mig. Gärna med en öl framför sig, och knäckebrödsskivor med fem lager ost på. Han brukade kalla mig för sulätare när jag tog en och en halv skinkskiva på smörgåsen. Och där satt han med fem jävla lager ost. Dessutom kallade han det för "knäckis". Han sade det på ett sådant barnsligt sätt att jag ryser än idag när någon använder sig av samma uttryck.

Han tyckte om att dricka öl, som jag gör idag. Men efter varje klunk gav han ifrån sig en sådan där njutningsfull suck som man gör när man dricker svalkande fläderblomssaft en varm julidag, och han visste att det var irriterande. Han gjorde det för att retas. Han brukade även suga på tänderna så att han lät som en jävla gnagare.

Vi vantrivdes, min mor, min storebror och jag. Vi brukade sitta vid köksbordet innan han kom hem och prata. Ibland pratade vi om hur skönt det skulle vara att bo utan honom, och det var säkert fem-sex år innan mor lämnade honom. Rätt som det var öppnades dörren, och det som kom att reta oss värst de senaste åren. Han visslade. Som om han kallade på en hund eller något, för att säga att ”nu är jag hemma”. Min bror och jag gick direkt in på våra rum, och lämnade mor kvar i köket.

Några år senare vittnade jag mot aset.

Någon som sett en svart tröja?

Den är min.

Fyndig titel

Ni är så tysta. Jag har påpekat det innan, men jag börjar nästan bli lite förundrad nu. Både på gott och ont.

I alla fall, i lördags satt jag hemma med Sara en stund på kvällen. Vi hade förfest på två personer; jag satt och drack vin här framför datorn medan Sara gottade framför Melodifestivalen. Jag avskyr schlager. Det är nästan det värsta jag vet. Men Sara älskar det, och må så vara. Fast jag vill gärna säga att det faktiskt är rent ut sagt orimligt att finna någon tjusning i det.

Vi sprang till pendeltåget strax vid 22:00 och åkte vidare till Mariatorget och Rocks. Det blev först en hel del öl och sedan massvis med dans. Jag fick värja mig mot en iransk rocker från Malmö vid ett flertal gånger vilket vart lite smådrygt. Jag förstår inte varför människor inte kan ta en på orden när man säger rakt ut (fast vänligt) att man inte är intresserad och att man vill gå hem utan personen ifråga.

Det blev en snabbvisit på Rival precis jämte, men det kändes stiff som fan varpå vi kilade tillbaka till Rocks. Beställde ett maxmål, en cheddardip att ha i hamburgaren samt en söt liten potatisgratäng på Max innan Sara och jag tog bussen hem.

Idag var det gruppexamination numero fyra på universitet och jag fick mitt fjärde poäng inför tentan. Känns riktigt skönt. Åkte hem vid 12:00, slängde på en tvätt och stack sedan in till stan för att fika med bl.a. Jenny.

Kom hem för en stund sedan med Sara, har tydligen lyckats tvätta några av hennes 30-plagg i 40 istället. Ojsan hoppsan. Så går det när man slänger allt i en hög på golvet. (Du vill inte att jag skall tvätta åt Dig.)

Idag har ni varit flitiga besökare. Inte unika, men återkommande, och det är Er jag vill åt.

På onsdag blir det destination Fisksätra för att kika på ett rum som verkar helt ok. Tack David och Isa.

Vi som vill dö.

För att komma tillbaka till det där, som sångerna framkallade i mig...jag vet att folk finns där för mig. Men inte här. Och det är det som spelar roll nu. Jag har ingen här i närheten. Det ligger en brud två meter från mig som jag känt sedan sexan i högstadiet, och jag kan inte ens med tårfyllda ögon väcka henne för att söka tröst eller trygghet. Eller kramar. För jag vill inte. Istället sitter jag här och försöker hålla andan medan jag trycker handflatorna mot tinningarna. Kvider ljudlöst medan jag gång på gång håller på att sätta i halsen. Men det är bara till att kväva.

Varför kan inte någon ge det jag vill ha eller behöver? Även om jag aldrig tänker ta det steget själv, så förstår jag verkligen att folk kommer till det stadiet då de inte ser någon annan utväg än att släcka lågan för alltid. Ja, jag förstår de personer som resonerar så. Jag bryr mig inte ett dugg om det är egoistiskt, som många säger. För det är fullt förståeligt.

Jag vill dö. Det finns många tillfällen som påminner om det här, då jag skulle vilja lämna jordelivet och den här plågan. Särskilt när man sitter så här som jag gör nu. Att sitta och pressa fram tårar tills det inte finns mer, tills man får huvudvärk och däckar, det är inte värdigt. Att sitta så ensam är inte värdigt. Fy fan vad man avskyr det när man haft det så några år. Om det hände någon enstaka gång, så visst...

...för cirka ett halvår sedan så stod jag i Tvååker i vårt uterum och rökte. Tittade som vanligt upp i det svarta och på alla stjärnor. Tänkte på mina tabletter i nattduksbordslådan. Jag grät, i vanlig ordning och tänkte så här. Tungt är det. Jag kom snabbt fram till att jag skulle försöka överdosera så grovt som möjligt, men först skulle jag skriva ett brev. Jag skulle skriva ett brev till mina kära mor och lägga på min huvudkudde. Började dikta ihop början på brevet, men det tog inte fyra minuter innan jag bröt ihop, på nytt, och släppte idiotin.

Att jag ens funderade på att lämna min mor.

Det sticker in nålar i min ryggmärg. Jag är jätteledsen. Men som jag uttryckt innan, så blir det nog bättre om en stund. Jag skall sova. Och måste skärpa till min hjärnverksamhet till imorgon och plugga, GX 4 på måndag. Hej och hå vad roligt vi har.

Ibland säger en sång mer än vad man själv kan komma på att skriva.

Pills and champagne

Just nu sitter jag och lyssnar på Joy Division och dricker vin. Det där Gazela som jag uppgav i listan på vad jag hade i mitt kylskåp för någon vecka sedan. Det är inte gott, köp det inte. Däremot är Joy Division skitbra. Köp dem.

Igår var Sara, Paulina, Jenny och jag i Blåsut hos Martin på förfest. Det var mycket trevligt, 2/3 av folket var gotlänningar, och 1/3 var falkenbergare. Blott en var ursprungligen från Stockholm. Perfekt blandning. Vi blåste vidare till Debaser Medis där det var någon speciell klubb för kvällen. Skön dansmusik som utgjordes av någon form av kvasi-electro och gott öl. 100 riksdaler i inträde däremot sved något oerhört, men vad gör man väl inte för lite party? Strax innan 04:30 tog Sara och jag bussen till Bagartorp från Vasagatan och sängen nalkades.

Idag gick vi upp någon gång runt 16:00, ångest! Jag avskyr när en hel dag bara försvinner så där. Ikväll är en relativt oplanerad utekväll, men det blir nog att jag släpar med Sara till Rocks och svirar lite. Just nu sitter hon som klistrad framför Melodifestivalen - ett fenomen som jag verkligen förkastar totalt. Hon blir förmodligen skitglad när det på Rocks vid enstaka tillfällen spelas låtar med Slayer och diverse andra band som är ungefär lika hårda som Lordi. Kanske kan hon charma Damon och be honom spela Carola. Jag tror det.

Oh, such pain in my rygg. Jag förväntar mig att minst EN erbjuder massagetjänst inom tre dagar, fritt fram.

Party.

Failures (of the modern woman)

Är mycket tacksam över att det finns en hel del som bryr sig. Jag blir mest trött på mig själv när jag ser tillbaka på hur mina inlägg ser ut - prototyp berg- och dalbana.

Man tycker absolut inte om det man känner. Min depression har alltid varit fruktansvärt självdestruktiv där det ibland går ut på att trycka ned sig själv så mycket som möjligt. Att stå och predikera för sin spegelbild om hur ful och äcklig den är. Att trivas med det mörka och alla tårar. Att inte kunna leva utan det. Att gå tillbaka till inlägg där jag förbannar mig själv för att jag vid just det tillfället framställer mig som ett offer - det är fult att vara ett offer. Det kan inte sägas emot, för så är det och kommer nog alltid att vara.

Jag tror att det mycket handlar om att trycka ned sig själv innan andra gör det. Att inte vilja kunna glädjas åt saker. Man känner emotionellt utanförskap; ibland känns det faktiskt bra då man placerar sig själv som en högre stående människa rent mentalt än alla som omger en, men självfallet känns utanförskap sällan ok. Jag skall villigt erkänna att jag vid många tillfällen inbillar mig själv och tycker att jag faktiskt är en högre stående varelse. Det kan låta helt absurt, det vet jag. Om det har med min psykiska störning att göra eller om jag helt enkelt är en vanlig dryg och mallig jävla fitta vet jag inte än. Men jag har funderat mycket kring det. Jag ser det som en klar brist i mig själv, och jag söker upp så många brister i mig själv som möjligt för att försöka åtgärda efter många tanketimmar. Kanske är jag något av en perfektionist.

Det som varit det centrala problemet de senaste åren är min känsla av ensamhet. Många ledsamheter har kretsat kring det. Det började med en känsla av total tomhet. Fast ändå inte. Jag minns en dag hos psykologen då hon ville att jag skulle sätta färg på mina känslor, förklara. Och jag hade en förklaring men jag hade aldrig velat ge ut den.

Det känns som att jag har ett barn i min mage, eller ett embryo. Men det är ett dött och förkolnat sådant, och det gör så fruktansvärt ont att jag bara vill slita ut det med naglar och nypor. Känslan att ha en död sak i sin mage som man aldrig blir av med, som man gått med i flera år och som inte gör nytta utan onytta är outhärdlig. Jag vet inte hur jag skall bli av med det...

Försök att tänka Er in i samma situation. Jag vet att det kan kännas lustigt för handjur, men det finns mycket här i livet som är lustigt, så försök. Om Ni vill förstå hur jag kände. Jag lever inte med embryot längre, det är borta och det är skönt. Jag vet inte när jag blev av med det, eller känslan, men det är i alla fall borta. När jag förlorade det så satte nog känslorna av total ensamhet och avskiljdhet in. Varför känner jag mig så oerhört ensam?

Vad jag än skriver eller säger åt min omgivning, så skall denna veta att jag innerst inne alltid vet att folk känner med mig väldigt mycket. Jag vet att jag har personer runt omkring mig som vill mig väl, som hjälper mig med saker vilket jag är så jävla tacksam över. Jag försöker att ge tillbaka tvåfalt, minst.

Och till Er som inte känner mig utanför blogen, så vill jag mest försäkra Er om att jag är en glad person. Jag är en stark person. Jag ler och skrattar mycket. Ibland är det en fasad, men oftast så är det fullkomligt naturligt och direkt från hjärtat. Jag vill ge så mycket. Snälla, låt mig ge allt.

Jag tycker om Er. Jag behöver Er, och jag uppskattar Er.

Who named the days

Ibland känns det onödigt. Måndag, tisdag, onsdag...skitdag, skitdag, skitdag.

Äh, jag har bitit ihop rätt bra det senaste. Knappt reagerat på saker, kämpat på och sovit. Eftersom jag haft min vän här i några dagar så har det inte blivit så mycket utrymme för tårar och känslor i den mån, men nu kan jag inte hålla inne längre. Hon ligger i alla fall och sover två meter från mig, ser inte när tårarna lämnar sitt hem medan jag själv inte hittar hem till mitt. Jag är anonym för några minuter.

Min ryggrad vill förräda mig. Ni också. Jag litar inte på Er. Jag är ledsen. Men jag litar inte ens på mig själv. Jag vill ha Någon.

Att låtsas glömma

Kollade grundligt igenom mina låtregister på datorn, och fann Ratata - Drömmar. Jag är förmodligen i grund och botten en metaltjej. Det var In Flames gamla slagdänga Lunar Strain som ens fick mig att intressera mig så pass mycket för musik som jag gör idag, och det är jag glad över. Jag borde inte ens kunna stava till Ratata. Men...

...i slutet av oktober år 2006 så satt jag i ett vitt rum med en öl framför mig. Jag hade fått fördelen att bli inbjuden till Yacht Club i kära Götet och tog med mig Maria. Och ja, det var verkligen ett vitt rum. Efter att ha presenterat mig och hälsat på H, som var en av tjommarna eller tjommen som bjöd mig, så tackade jag för inbjudan och kilade vidare.

När vi först kom till stället så såg jag ett knippe Dill förbiskyndande. Han såg lika glad ut som han gjorde i TV-soffan och Maria och jag vart förtjusta direkt. Han verkade ju vara himla rar. Sedan hörde det bara till hyfs och fason att kila fram till honom när han agerade DJ och visa sitt deltagande. Jag var framme några gånger, kanske allt oftare när alkoholintaget tätnade likt en dimridå i mitt blod, och det skulle inte förvåna mig om jag kom med diverse korkade musikönskningar. Mest med tanke på ställets mentalitet.

Men för fan, för att komma till poängen någon jävla gång, så kom H fram där i det vita rummet alldeles exalterad av musiken och kanske annat.

-Vet du vad det här är för något? utbrast han.
-Njae?
-Det är Ratata med Drömmar! Den är underbar.

Nu vet jag inte riktigt om det var exakt det här som sades, men på ett ungefär i alla fall. Och det som följde var att H satt jämte mig och brast ut i skönsång tillsammans med Mauro Scocco. Det var riktigt roligt, H kan verkligen konsten att se ut att må förträffligt med massvis av livsglädje och jag hoppas att det inte alltid bara är en fasad. Helst att det aldrig är det, men jag vet väl själv hur det är. Och visst tyckte jag mig skönja en bekymmersam glimt i hans ögon någonstans långt där inne.

Jag kommer i alla fall ihåg i vilket stycke H sjöng med, och efter den där kvällen så såg jag till att ladda ned Drömmar med Ratata.

Och du bär på så mycket längtan,
jag kan se den i din blick.
Alla drömmar som du hade
och den verklighet du fick.
För sanningen är en svår vän att leva med,
för han öppnar dina ögon för sådant som du inte vill se.
Men en dag kanske vinden vänder,
ja det kommer en ängel och knackar på din dörr.

Och på något sätt så fylls jag av hopp. Jag skall inte förneka att jag skrattar en del så där allmänt åt händelsen, eller låten. Men det kändes så bra på ett konstigt sätt.

Det är så lätt att nästan glömma allt bra som omger en. Alla nya trevliga människor jag fått kontakt med här uppe. De är så jävla snygga också, och jag trivs med att omges av vackra människor. Och nu skall jag röka med Sara.

Tack H.

BKÖ

Sitter och lyssnar på Bruno K. Öijers Dödens Tal, väntar på Sara. Tror jag. Lade mig och sov flera timmar innan och dreglade i omgångar. Jag brukar nog dregla i sömnen när jag sover oroligt tror jag. Hade jobbiga drömmar natten till idag och försov mig på köpet. Visserligen hann jag till föreläsningen i tid, men i all stress glömde jag att här skulle vara en visning klockan 10:00, så tanten fick städa undan lite. Nu vet jag inte vars något är.

Har kommit till ett ifrågasättande skede för tillfället, jag ser inte så mycket glädje i konkreta saker och en tryckande bekymrande känsla präglar mig varje sekund numera.

Samtidigt känns det jävligt tråkigt att hela tiden gå runt så där. Det slutar med att man rent mentalt spyr över sig själv. Så jag försöker att vara glad.

Sitter nu med Sara och äter choklad. Hon pratar i telefon med sin far och skriver till sin mor på msn medan jag precis gav fingret åt snön som singlar ned utanför fönstret. Jag vill kramas istället för att göra vulgära tecken åt vädret.

En tjock och ful dag.

Äh. Så tråkigt skall vi inte ha det.

Idag steg jag upp med tuppen, fixade frukost till Sara och följde henne till pendeltåget. När jag kom hem yttrade hyresvärden sitt missnöje och demonstrerade hur mycket man hör ned när vi är två här uppe.

Grejen är så här...att det gjorde mig på så sjukt jävla dåligt humör. När hon gick upp till mina rum medan jag skulle stanna där nere för att höra, så gick hon hyfsat hårt på golvet och drog i stolarna. Men jag gör aldrig så där. Det var så jävla orättvist av henne att överdriva att jag nästan blir besviken, för jag har hittills annars tyckt att hon varit helt ok och snäll liksom.

För att kompensera det där så ställde jag mig i duschen, hängde upp tvätt och klädde mig sedan i klänning innan jag kilade till skolan. Man kan må bättre av att piffa till sig.

Nästa missöde var när jag levde upp till min hårfärg i en av skolans alla datorsalar. Det enda som fanns ledigt var datorer med Linux, och jag har aldrig befattat mig med Linux. Resten kan ni säkert fundera ut själva. Efter sju minuter fick jag dock min utskrift, så allt vart frid och fröjd. Jag kostade mig till och med på att skjuta människor på universitetet med mitt flashminne och trots mina ljudeffekter så gjorde jag det mycket diskret. Inga dog.

Sedan störde jag mig på fittan i min GX-grupp ännu en gång, ibland vill jag strypa syretillförseln i hjärnan på henne men då jag fick mitt tredje GX-poäng lugnade jag ned mig en bit och tog bussen hem. Lagade middag lagom till när Sara kom hem från praktiken, och sedan stack vi till Sollentuna för att jaga semlor. Utan resultat drog vi istället ihop en marängsviss, kilade till Jenny och spelade Wii för att sedan frossa.

På vägen hem ramlade jag i trappan.

Har betalat hyran, måste kicka ut min gäst (som för övrigt varit en god vän sedan nio år tillbaka, drygt), och det lutar åt läggdags. Måste hitta någon annanstans att bo. Jag vill verkligen inte något. Kan inte bara någon skjuta mig?

Jag är på uruselt humör. Jag är det verkligen på riktigt. Är totalknäckt och började precis gråta. Allt kan dra åt helvete.

Tråk men gull

I brist på allt annat, eller inget:

[18:57:18] Marie-Louise Lorentzon skriver: Pisen är nog kissig, för han jamar och det är fullt med snö på toaletten.

Wiimani

Det ligger en brud i min säng. Vad som hade varit värre är om det hade legat en brud i min någons säng. Nu är det Sara, och Sara är min goda vän sedan nio år tillbaka. Det känns ganska bra att veta att hon är här hos mig och att hon är trygg. Låter henne sova här några dagar då hon pluggar i Sundsvall men är nere på praktik i fjollträsk och inte hade någonstans att bo. Min hyresvärd var inte så där jättepigg på det i början, men det där är en lång historia och tråkig likaså. Därför besparar jag Er den.

Har plockat upp alla mina ägodelar och spritt runt i rummen, äntligen kan jag börja leva i mitt eget krypin igen efter att ha röjt undan allt inför husvisningar.

Igår vart jag riktigt förvånad över hur svårt det är att vänja sig vid att gå i kängor när man varit ifrån den vanan ett tag. Mor fick med sig mina Underground upp, nyputsade var de och finfina. Men när jag fick dem på mig så kändes det som att gå i pjäxor. Riktigt konstigt. Jag har dock börjat vänja mig nu, och förstår varför jag hade på mig dem jämt periodvis.

Dagarna går, jag drar till Sollentuna och slappar med Jenny och Paulina. Idag sällskapade jag förkylda Paulina och spelade lite 8-bits Nintendo och Wii. Wii är riktigt skoj, jag önskar att jag kommer att kunna fixa ett eget - snart! Vem fan behöver träning när man har Wii?

Trötta ögon

Min Last.Fm verkar ha gått i kras och själv mår jag inget vidare just för stunden. Känner mig oerhört otillräcklig, varför vet jag inte. Vilse likaså. Det är som vanligt med andra ord, antar jag. Läppar som bränner, tårar som faller omotiverat och ögon som svider. Inget extremt, för jag är ok och läget är liksom stabilt...

...tror jag. Men det känns som om mitt liv går baklänges. Jag vet inte vad som är värt något, vad jag själv håller på med. Om det betyder något. Och det känns verkligen som att jag kan komma att befinna mig här i alla evighet. Om någon hade tagit min hand på rätt sätt så hade jag förmodligen brustit ut i skälvande tårar och helst velat vända bort mitt ansikte, men samtidigt hade det varit så skönt.

Ibland, eller rätt ofta, så tänker jag på människor som betyder något för mig. Undrar vad de tänker, hur de mår, vad de gör. Tänker på vad de tänker om mig. Är jag bra, är jag dålig? Och egentligen spelar det väl kanske ingen större roll. Men på sätt och vis gör det det. Det känns som något slags kvitto på att det jag ger, ger något tillbaka. Om det jag ger är värt att ens ta.

Jag och mina dilemman. Jag borde nog söka mig till sängen och sova bort tankarna just nu. Imorgon skall jag hålla mig borta härifrån en stund på eftermiddagen/kvällen då en ny visning äger rum. Har ingen aning om vad jag skall hitta på, det känns tråkigt. Om det är någon som har något förslag så hojta till.

Spansk helg

Helgen som nu varit kan definitivt sammanfattas som en jävligt trevlig sådan. Fick besök hemifrån i fredags av mor, hennes sambo och storebror. Det var ett kärt återseende, och var dessutom skönt att få upp lite mer av mina saker. Jag följde med till deras hotell, och det slutade med att vi bodde i samma hotellrum hela helgen, alla fyra. Har hållit mig borta härifrån en del då det varit förberedelser inför visningar av huset, det skall nämligen säljas.

Vi var sent ute i fredags med bordsbokning, och det slutade på Picante (tror jag), en tapasbar på Fleminggatan. Mycket god mat, och vi begav oss glatt vidare mot Allmänna Galleriet efter att Mårten föreslagit stället. Tyvärr fanns det inga möjligheter för min mors rullstolsbundna sambo att ta sig upp till lokalen, så vi avrundade kvällen med öl på Flying Scotsman. Somnade sedan jämte mor på hotellrummet i hennes kimono.

I lördags åkte mor och jag ut hit för att städa mina rum inför visningen. Det blev sedan lite effektiv shopping, dusch, öl i hotellbaren och, tack vare min bristfälliga fantasi, tapas på stället Ramblas i Hornstull. Där satt vi en lång stund innan jag drog med min storebror till Rocks. Öl, öl och öl, och även lite Paulina och Jenny. Vi tog t-banan till hotellet vid 03:00 och jag somnade ytterligare en natt jämte mor.

Idag har vi åkt runt med bilen lite, handlat hem mat åt mig och nu senare på dagen beslöt jag mig för att kila över till Jenny i Sollentuna en stund. Kom hem för en timme sedan, trött.

Gosigos.

Just ja, innan jag kryper ned och värmer mig under täcket - blev riktigt överraskad häromdagen, och idag vart jag det igen! Har nämligen upptäckt att det finns de som länkat till min blog på deras sidor. Det känns jätteroligt och icke allra minst smickrande. Jag är inte så värst överförtjust i blogbögeri, men jag har ta mig tusan inte bögat för att få smicker (tror jag) så det känns skitkul.

Ett hjärtligt tack, Ni värmer min själ. I den mån det går (med smicker alltså).

Sov gott.

Aptråkigt

Jag har aptråkigt.

Sluta blogga om du vill bli chef!

Ja, det var ungefär det första jag fäste ögonen på när jag satt på bussen hem från universitetet häromdagen och tog upp tidningen Dagens teknik som jag erhållit på väg till Södra huset på morgonen.

Det visar sig alltså att det blir allt mer vanligare att företag som gör nyrekryteringar väljer att granska sina jobbsökande med hjälp av olika källor - bl.a. google.com. Där kan saker som extrema politiska åsikter, bilder som framställer Dig i olämplig dager eller förtal av helt klart inflytelserika människor, (appropå att Åsa Hagelbäck, kommunikationschef på IOGT-NTO, fick lämna sitt jobb efter att ha anklagat Lasse Berghagen för att ha köpt porrtidningar på en mack) utesluta Dig som kandidat till ett jobb.

Gillar du att ta ut svängarna på din blogg eller på MySpace? Tänk dig för. En alltför hård ton eller vågade bilder kan bli ett hinder i din karriär.
(Dagens Teknik v. 7)

Det där är ju jävligt svårt alltså. Hur skall jag veta vars andra drar gränsen till vad som är en ok attityd i min blog? Samtidigt som jag tycker att det är helt förståeligt att man kollar upp personer som kandiderar till ett jobb så beror det liksom lite på hur pass långt man kan tänka sig gå. Om jag t.ex. kommer ut som en nyutexaminerad kriminolog och söker mig till olika arbetsplatser, skall jag då uteslutas för att jag vid ett flertal tillfällen öppet skrivit om min psykiska ohälsa eller mina inte alltid sunda alkoholvanor?

Vad tycker Du? Hade Du kunnat tänka Dig att radera Dina dokumentära saker som blog, MySpace eller what so ever, i syftet att satsa på en hederlig karriär?

Kraftwerk - Das Model

Jasmine plåtade Paulina och mig på Rocks i lördags. Paulina ser ut att ha större bröst än vad hon har, och jag...jag ser mest för jävlig ut. Men det gör inget!

Vi hade vår andra gruppexamination i tisdags, och det gick bra ytterligare en gång, så nu har jag plockat med mig två poäng hittills att tillgodose på den kommande tentan. Grattis, tack. Var så fruktansvärt trött på GX:et bara, satt mest och inspekterade mina kurskamrater. Upptäckte att vi har en äkta fitta i klassen. Hon verkar vara riktigt dryg och otrevlig! Satt och grinade illa så fort någon annan öppnade munnen och försökte dessutom smälla professorn på fingrarna när han en gång ifrågasatte hennes grupps teorier. Riktigt orutinerat. Usch. Men nog om henne.

En annan tjej i rummet fick mig att tänka till. Hon såg så där söt, osminkad, mystisk och Stina Nordenstam-liten ut. Det jag tyckte var konstigt var att hon satt och tittade på mig i stort sett konstant. Känner vi varandra? Känner hon igen mig? Borde jag känna igen henne? Och jag vet inte, hon kändes bekant på något vis. Men det kändes konstigt och faktiskt lite jobbigt. Människor som inte kan sluta titta på en gång på gång skrämmer mig. Jag kände mig jagad - som om hon var ute efter mig. Mycket knepigt.

Igår var det ju som bekant Alla hjärtans dag. Jag hoppas att ni alla hade en himla mysig dag och kväll, själv tog jag pendeln till Sollentuna och Jenny. Vi shoppade varsin godispåse på ICA och kilade sedan hem till henne där vi drack några glas vitt, käkade godis och tjötade skit. Sprang till pendeln vid 00:20 och hann precis med hem till Ulriksdal.

Idag hade vi en föreläsning om missbruk. Sjukt jävla tråkigt, bruden som stod där framme var riktigt dålig som föreläserska. Jag tror att det handlar om att vi varit himla bortskämda hittills med duktiga föreläsare, men dagens tog priset. Jag övervägde att gå därifrån till och med. Satt kvar en stund och pluggade i biblioteket och kom sedan hem. Det tråkiga är att jag blir så trött när jag kommer hem. Hinner inte läsa mer än några rader i kurslitteraturen innan jag rent ut sagt måste lägga ifrån mig boken för att vila. Men jag är i alla fall snart klar med GX 3 som äger rum nästa vecka, det är bra.

Och så imorgon får jag träffa mor. Hon, hennes rullstolsbundna sambo samt min storebror besöker Stockholm och moi, och det skall bli riktigt roligt tror jag! De blir här till söndag, och när de åkt tänkte Paulina och jag styra upp lite hemlisar vilket också blir intressant.

Sedan vill jag bara flytta. Hjälp.

Happy Violentine

Och så den här jävla dagen. Alla hjärtans dag. Har aldrig förstått mig på det över huvud taget. Högtider över huvud taget, tvi och fy. Så skall man hitta på något med sin hjärtevän. Man sitter och väntar och väntar hela dagen, funderar på vad det är för överraskning som väntar till kvällen. Kommer hem från jobbet eller studierna, känner sig förväntansfull och fixar kanske till håret lite. Slänger pappret som omger rosorna man köpte på vägen hem, sätter i en vas med ljummet vatten. Häller i tjacket ur påsen man fick på köpet. Betraktar sitt inköp och tänker att jodå, visst fan är rosorna lika vackra i år som förra året. Men det borde ju vara givet, tjugofem spänn per styck är ju ett jävla ockerpris också. Jävla Alla stjärtans dag.

Tänker att man gärna hade velat köpa det där raffsetet på Lindex, men man ser ju så jävla fet ut. Och vem fan vill vara fet. Det är ju bara tjockisar som är feta, och vem fan vill ha en tjockis till brud. Vem fan vill ha en brud över huvud taget.

Klockan tickar, och om tio timmar skall man upp till jobbet eller studierna igen. Varför kommer han inte? Eller jo, kanske är det hans fotsteg i trappuppgången. Nycklarna i låset, krångla lite. Låset har varit kärvt i tre år nu. Förhållandet också, men kanske idag...?

Man ställer fram rosorna på bordet och möter sin älskade i dörren.

-Hej darling, utbrister man och slår armarna kring sin bredaxlade karl.
Blir halvt omhändertagen på grund av mobilsamtal. Jobb. Man vet att han arbetar hårt, alltid. Men till slut får man kontakt.
-Tjena kexet! Åh, har du fått blommor, följer ett halvt nonchalant försök till intresserad kommentar efter att han sett vasen på bordet.
-Jo...nej, de är ju till dig, säger man efter att ha kommit av sig halvt.
-Fina.

Eftersom han åt kvällsmat på MackeDonkan på vägen hem så blir det inget gemensamt, man avslutar med en snabbis varefter man har en snarkande karl jämte sig. Varför kom han?

Caesar

Nu kan jag inte hålla tillbaka längre. Jag saknar verkligen min katt något djävulskt. Han var alltid en tröst när man kände sig nere. Jävligt dryg periodvis, men de flesta katter brukar vara det på ett himla charmigt sätt. De sista månaderna innan jag drog hit till Sthlm så låg han i min säng dygnet runt. Om inte, så låg han i mitt knä. Jag struntade alltid i om han hårade ned mina svarta kläder eller mina lakan när jag inte hade bäddat sängen, för det var bara så att där skulle han vara.
Det kan nog för många tyckas vara sjukt att sakna ett djur så pass mycket att man tar till tårar. Men det är så det är. Och David, om du får för dig att skriva något elakt om min katt eller skämta kring situationen så hackar jag din blog, alternativt väntar utanför Debaser vid stängningsdags med knogjärn och baciller.

RESPEKT.

E18

Dumma dag. Försov mig imorse och missade därför dagens föreläsning och stunden efter som vi hade tänkt spendera i studiernas tecken. Gick upp ungefär vid 14:30, klädde mig och kilade till Zinkensdamm där jag pratade av mig lite och skrev ut inför GX:et imorgon. Sedan hem igen, duscha, tvätta och äta makaroner med ketchup.

Drömde bl.a. om D i natt. Det var som vanligt en plågsam dröm som faktiskt tvingade fram tre tårar nu när jag skriver om det. Ibland vill jag vara helt bedövad från sådant där. Fast samtidigt inte. Det är saker som behöver bearbetas, jag har tydligen metamängder. Det är väl just det som är det jobbiga. Att jag aldrig blir kvitt hjärnspöken hur mycket jag än försöker. Eller inte försöker.

Bla
Bla
Bla

Pratade i telefon med densamme tidigare idag, och det var skönt på många vis. Kanske en stor del p.g.a. min dröm i natt.

Och nu blir det E18-sömn igen, utan några avfarter eller påfarter. Bara jag.

Hjartað hamast

Efter att ha skrivit ihop tisdagens skriftliga GX-uppgifter så känner jag mig sjukt trött och sliten. Vill inte sitta här ensam, det är så fruktansvärt jävla tråkigt så det finns inte.

Men jag antar att det bästa är att gå och lägga sig. Somna, inte känna av något sådant där för att imorgon vakna relativt tidigt och gå på föreläsning. Men jag vill inte sova ensam ju. Känner mig så ofattbart mycket tryggare när jag får sova precis bredvid någon. När jag ligger ensam hör jag mina egna hjärtslag flämta, som om något inte är som det skall.

Nåväl, nu får det bli så ändå.

Köldtjock

Fredag

• Föreläsning på SU.
  
• Möte med internetkompisen Sara, shopping samt öl på Axela och Broder Tuck.
• Full klockan 20:00.
• Pendeltåg hem.
• Pendeltåg till stan.
  
• Öl på Söders hjärta.
• 7-eleven
• Taxi hem till Ulriksdal.
• Sömn

Det var riktigt trevligt att träffa den där Sara, vi fungerade precis lika bra som jag trodde att vi skulle göra, om inte ännu bättre till och med. Shopping, öl och espresso blandat med skitsnack är hur bra som helst. Dessutom pratar hon dalmål. Lovely!


Lördag

• Någon stunds pluggande.
• Dusch
• Pendeltåg till Karlberg.
• Biljard och öl vid Fridhemsplan med Jenny.
• Skrattattacker.
• Äcklig Cuba Libre på Dining Club vid St. Eriksplan.
• Köldchock
• T-bana till Mariatorget.
• Öl och dans på Rocks.
• Dregen
• Trevligt folk.
• Äckligt folk.
• Tjack
• Hemgång till Paulina.
• Sömn

Varken Jenny eller jag kände oss pepp på party inför kvällen, så vi beslöt oss för att ta samma pendeltåg till stan, spela biljard, dricka öl och bara vara bittra tillsammans. Det blev en riktigt lyckad start på kvällen vilket resulterade i att det även blev en fortsättning på vår utekväll.

Hela kvällen var riktigt rolig. Vi anslöt oss till Paulina & co. på Rocks och dansade som tokar. Något som dock kändes lustigt var killars beslut att ta sig friheten till att antasta en, har nog aldrig varit med om så mycket tallande och rumpklatschar under en och samma kväll. Oanständiga förslag och till slut fick jag även en drink över mig. Förstår mig inte på människor ibland, och det är vid sådana där tillfällen man önskar att man hade en pojkvän att dra sig undan med. Att man hade varit tingad.

Något som var dumt från min sida, som jag tänker på lite så här i efterhand, är att jag drack många öl som andra ställde fram åt mig. Fast även om jag vet att man bör vara försiktig med sådant där, så krävs det nästan att någon tar bort alkohol från mig som jag fått av andra för att jag skall avstå. Litar kanske en aning för mycket på människor runt omkring, men det kommer jag förmodligen att fortsätta med.

Blev till slut riktigt full och trött, och efter lite tjat och gnat p.g.a. relationer och tjack så somnade jag på Paulinas soffa när vi gått hem när Rocks stängde.


Söndag

• Game Cube
• Slappa
• McDonald's
• Sällskapssjuk
• Ulriksdal

Precis som det ser ut. Känner mig väldigt ensam och sällskapssjuk, vill kramas, pussas, hånglas och ha sex. No biggie, men det känns lite vemodigt. Det sistnämnda är givetvis inte det viktigaste, helst hade jag velat ha någon att bara vila jämte just för tillfället.

You and your charms

Tack för kommentarer jag ibland inte förstår eller typ...just nu inte orkar svara på, fast jag vill. Jag är drucken, och skall snart på det igen. Ni är rara, and I like it.

Vad söt du är!

Jag vet.

That's when I reach for my revolver

Long time no see. Tänkte reda ut lite grejer här som jag precis satt och funderade på.

Jag har inte tagit min medicin på jag vet inte hur många dagar. Det kan förmodligen ligga bakom min smålustigt uppgivna känsla som jag har. De två senaste kvällarna, och nu, dricker jag i min ensamhet och sådant bör man passa sig för. Jag fick även idag en otäck illamåendekänsla en bra stund, och jag hoppas verkligen att det är biverkningen av utebliven medicinering och inget annat.

Känner mig oerhört sällskapssjuk och ensam, och i stort behov av uppmuntrande ord och kramar. Det känns som att man mest fått höra vilket svineri man bedriver och fått smällar på fingrarna den senaste tiden av olika personer i min närhet. Vilket givetvis gör att jag faktiskt nästan enbart känner mig som ett svin slash kass människa. Och det är ju inte så roligt. Lustigt nog börjar jag dessvärre känna mig hyfsat likgiltig gentemot detta faktum.

Jag känner mig rådlös. Jag känner mig vilsen. Redlös, kanske? Och alla är vi vilsna då och då. Så jag vet att det är OK.

Kan sitta med huvudet i handflatan i evigheter. Känner mig inte duktig. Ögonen svider och jag har bara en cigarett kvar. Som jag tänkt att ta imorgon på väg till bussen, men det är nu jag behöver det. Jag får väl klara mig utan imorgon istället, och köpa på universitetet.

Maten jag lagade idag blev äcklig. Jag skall sluta äta mat. För att det är så äckligt.

Vinet är slut och jag är så jävla röksugen.

Eg gidder ikkje noe mer

Oh what a day. Jag är riktigt trött. Och ändå har inget hänt.

Igår spenderade jag kvällen med att dricka körsbärsvin, lyssna på punkrock och sitta horisontellt i soffan medan jag lirade lufttrummor med armarna sträckta mot taket.

Idag steg jag upp strax efter 08:00, bryggde kaffe som smakade avskyvärt och gjorde mig i ordning. Packade mina saker och gick till bussen som tog mig till universitetet. Efter många om och med så fick vi reda på att vår föreläsning som skulle börjat 10:00 sköts fram till 14:00. Jag satte mig med två tjejer i ett grupprum i biblioteket, det resulterade i mycket snack och lite plugg innan vi åt lunch och sedan återvände till E10 vid 14:00.

Bytte nummer med den tredje tjejen och tog sedan bussen hit. Kom på att det vore skönt att kanske inte leva i sin resväska och lade ut kläderna i hyllorna och hängde upp lite på galgar.

Förstår inte, men jag är så sjukt jävla slut i kropp och själ - fortfarande. Känns som om man aldrig får någon vila över huvud taget, trots att så inte är fallet. Borde egentligen ha ringt ett samtal ikväll; pratade med Sillen över msn och han sade att han visste en etta som kanske är ledig i Stureby för 3000 kr i månaden. Och det vore ju skitbra, tror jag. Men fan, jag orkar inte. Och hur jobbigt är det att ringa ett jävla samtal egentligen? Fast jag skulle iofs ringa A som visste om den var ledig, eventuellt få nummer till B som förmodligen då ger mig numret till C.

Som sagt, jag orkar inte. Om jag bara kunde få låna lite jävla kraft eller vila ostört.

A sad sadness song

På väg hem från pendeltåget idag så sjöng jag klassiska svenska visor så som Ack, Värmeland du sköna och Uti vår hage. Mest för att tänka på annat än kylan i min kropp. Jag tittade mig omkring ibland för att se så att ingen kunde höra min sång, och så fortsatte jag med min viskande skönsång med ibland sprickande röst. En frusen röst.

Och så saknade jag mitt piano. Mitt Zimmermann som jag försummat de senaste åren, men aldrig förskjutit. Ibland har det känts så satans bra att gå och sätta sig där i mörkret, med en ljuskandelaber att tillförlita sig på. Och läppja på tonerna.

Solbacka och jag.

Svullade precis i mig 1000 kg stuvade makaroner, lade mig på magen och rullade lite för att packa och lugna magverksamheten. För att låta något annat rinna som en svart flod i mina ådror.

Hur håller man egentligen en låga vid liv?

Har fortfarande inte brutit ut något. Kanske kommer det senare ikväll när den svarta floden svämmar över. Jag blir förvånad om det aldrig bryter ut. Jag känner mig mest betänksam. Det var skillnad den här gången. Jag kom på det igår på väg mot Zinkensdamm. Jag hade nästan börjat planera. Och nej, det handlar inte om några stora planer. Min tankeverksamhet innefattar aldrig stora planer. Men si sådär två månader framöver kanske. Det har jag aldrig gjort förr. Drömt har jag gjort, men inte planerat.

Men jag glömde. Och det som hände var bra. Bäst för alla, och då tänker jag inte enbart på två personer. Jag vill aldrig hindra blommor från att blomstra. Så är det bara.

Kattjack.

Silver ligger och pressar sina små nätta tassar mot min arm. Klorna sticks in lite då och då i huden och jag blir påmind om att jag alltid gillat känslan av trampdynor med klor som naggar mot skinn. Det gör att jag känner mig trygg, men gör mig även medveten om att jag kan ge någon trygghet tillbaka. Om inte en människa så i alla fall en kattjävel.

För första gången under min storstadsvistelse så kände jag ikväll så där på riktigt att jag vill komma hem. Åtminstone en liten stund. Jag skulle till och med kunna tänka mig att enbart vara där kvasifysiskt. Gå genom rummen, sätta mig mitt emot mor vid köksbordet när hon öppnat kylskåpet om natten eller viska saker i min tigers öra. Fastän de inte hade varit medvetna om min närhet.

Nu vill jag nå saker som gör mig gott.

Mina ögon tårar sig en aning. En snordroppe föll precis ned på min The Stooges-tshirt som storebror gav mig, men än har inte något brutit ut. Förutom ett gäng djupa andetag och något tårfyllda ögon när jag shoppade prinsesstårta, choklad och Coca Cola på vägen hit. Jag ville säga till herren i kassan vad som precis hade hänt så att han inte tog mig för antingen ett supersize me-fetto eller bulimiker. Men jag hejdade mig, drog kortet och skyndade vidare.

Nu tänkte jag försöka somna i den här röda och mjuka soffan. Jag tänker inte borsta tänderna. Och jag hoppas att det blir en lugn insomning - sminket är ämnat att återanvändas imorgon.

Allt annat kan ta sig i skitan, fuck it. Fuck fuck, fuck shit, fuck that, fuck off, fuck up, Fritiof. Fuck off och Carmenfitta. Jag vill ha tourettes! Jag vågar!

Men jag är ok. Och jag hoppas att Du är det med.
Nu är jag mest trött och fryser. Och oerhört ensam.

Candlegoat

Relationer är jävligt svårt det med. Det fick vara nog för nu, jag skruvade upp korken till min Solbacka, släckte ned och har tre levande ljus framför mig. Så att jag slipper se allt runt omkring. Fast så ljuger jag lite. Det var mest för att uppnå något form av tema. Körsbärsvin, mörker, tända ljus, goth (vilket gick över till Dead Kennedys på Kriz beordran) som i sin tur gick över till Sunn o)). Jag är jävligt trött nu, tårarna har gjort mitt ansikte alldeles stramt av saltet och resten känns bedövat. Förutom min rygg som gör förfärligt ont fortfarande.

Summer -78

Så fick jag ett samtal i lördags natt, en stund efter att vi kommit hem från krogen. Åh, den där underbara rösten. Men den var inte glad.

Att befinna sig cirka fyrtio mil från den man älskar mest är svårt i sig. Det fungerar. Men när personen ifråga dessutom är ångerfull och gråter, då gör det jävligt ont. Och jag plågas nu i natt av det då jag gått och tänkt på det ända sedan dess.

Mor höll sig lugn i början, jag kommer inte riktigt ihåg vad hon inledde samtalet med. Det slutade med att hon grät och var totalt förtvivlad över saker som hände för ungefär sex år sedan och framåt. Jag gråter ofta över saker som hände då, och är likaså förtvivlad, och har stundtals varit rosenrasande p.g.a. vad jag fick ta.

Ända sedan mor separerade från sitt ex så fortsatte han att sätta klorna i oss. Min bror stack till Göteborg för att plugga och mor flydde till Tvååker. Medan jag satt i huset och viruset började gro i mig så fick jag oräkneliga besök av mors ex. Ibland hittade man spår i trädgården av någon ölburk och hans fimpar. Ibland stod en bil ställd mot mitt fönster med helljuset på i flera minuter. En morgon var trädgården uppgrävd och förstörd. Några gånger knackade han på och grät. Jag hörde telefonen ringa med jämna mellanrum, men när jag gick för att svara så var det aldrig någon där. Det hade inte ens ringt.

Den enda som någonsin verkligen fanns där för mig var Yasmin, min barndomskompis sedan lekis. Hon brukade komma över, och vi satt på altanen om nätterna och rökte medan vi lyssnade på Cradle of Filth. När jag var själv gick jag antingen ned och satte mig på stranden, eller ute på piren i hamnen, och tittade på soluppgången. En natt klädde jag mig i klänningen från nians bal och lagade middag för två. Tända ljus och kycklinggryta med ris. Serverad med angst.

När jag berättade för mor att jag ville ha hjälp så sade hon att hon kunde skicka mig till psyket. När jag berättade för min bror så sade han att det givetvis var tonårsbryderier. De går bort. När jag grät blev mor arg. När jag började ta kontakt med kuratorn så blev mor arg. När jag hamnade hos professionell hjälp så blev hon arg och skällde ut mig. När jag grät, fortfarande, så bad hon mig sluta tycka synd om mig själv, och skällde ut mig. När jag påbörjade min medicinering så blev hon ursinnig och skällde ut mig.

Nu är hon ledsen.

Jag är också ledsen för allt som hänt. Det strömmar fortfarande i mina tankar med jämna mellanrum, men jag har lärt mig att acceptera det och leva med det. Jag tycker inte att det jag varit med om är ok. Jag tycker inte att mina närmstas reaktioner var ok, men vad skall man göra åt det idag? Vara arg? Nej nej, jag försöker förklara för mor att det var då, och nu är nu. Vilket samtidigt motsäger mig själv och mitt eget ältande av saker och ting. Vilket motsäger att jag bör sitta och gråta över saker fortfarande, men det är dessvärre inget jag kan stänga av. Och tur är väl det. Givetvis kan jag inte få mor att stänga av sina känslor heller, men jag önskar att hon kunde släppa det. Hon betyder absolut mest för mig, och att lyssna till hennes ångest fyrtio mil bort är olidligt.

Jag längtar till den sjuttonde då hon kommer upp och jag får en moderlig kram, behöver det så mycket.

Fan vad jag avskyr det. Önskar att jag bara hade kunnat avlägsna mig. Kort och koncist. Ibland tappar jag bort allt och vet inte vad som är värt något. Vet inte vad jag är värd. Det är så jävla pissigt. Och jag har inte tagit mina järnsmakande tabletter på flera dagar, det är bad.

Jag är väl en bad ass motherfucker, såklart.

L1 GX1

Så, nu kanske skrivandet kan ta sin form igen. Befinner mig i Solna, har en semi-bostad här till vilken jag köpt en egen diskborste samt disktrasor.

I kylskåpet finner man...

1 liter standardmjölk
4 burkar Falcon Export à 50 cl
2 st. drickyoghurt tranbär/jordgubb/litchi
1 pkt Lätt&Lagom Oliv
1 Billingeost
1 burk Felix tomatpuré
En bit parmesanost
2,5 dl lätt-crème fraîche
1 tub m. kräftost
1 pkt grönsaksbuljong
1 flaska Felix tomatketchup
1 flaska Solbacka körsbärsvin
1 flaska Gazela (tydligen ett nytt portugisiskt vin, vitt och überbilligt - helt klart värt att prova)
1 flaska kranvatten

...medan man i resterande delar av köket hittar:

1 kg vetemjöl
1 pkt Wasa sport
Salt
Svartpeppar
Olivolja
Ett rosenbröd
1 pkt snabbmakaroner
1 pkt pulversoppa (mexicana)
1 burk kantareller
1 pkt fullkornspasta
1 pkt spaghetti
200 gr Marabou mintkrokant
1 godispåse med två saltlakrits-bumlingar kvar

Är ovanstående typiskt student? Är det något som fattas mig?

Har även införskaffat internet som jag varit utan sedan jag flyttade hit. Det känns betryggande och bra, en gammal internetnarkoman som jag skulle förmodligen aldrig kunna tänka sig att leva en längre period utan internet om nätterna. Det är näst intill otänkbart.

Annars har jag mest slappat den senaste veckan. Eller ja, förutom att ha glidit runt med inre stress då. Har knappt pluggat (läs inte alls), handlat och burit på saker fram och tillbaka vilket halvt förstört mina stackars händer samt druckit alkohol och haft himla trevligt med människor. Var i lördags på Rocks vid Mariatorget med Paulina, Jenny och Alex. Helt ok ställe, det påminner om ett gammalt stammishak i Falkenberg (Upstairs) då liknande musik spelades, liknande människor samlades och atmosfären var ungefär i samma stuk.

Igår (söndag) försökte jag plugga till dagens GX (gruppexamination) men efter mycket suck och stön så beslutade jag mig halvt för att skippa det över huvud taget. De är inte obligatoriska utan ger mest en chans till att plocka extrapoäng inför tentan. Sex GX kommer att äga rum under våren och innan tentan, och för varje godkänd GX (skriftliga och muntliga frågor) hugger man ett poäng.

Efter att en söderkis peppat mig, så skrev jag ihop mina rader imorse, åkte till Stockholms Universitet och knep ett jävla poäng. Well, det är inte något att vara så värst stolt över då det visade sig vara alldeles för lätt. Under diskussionsdelen höll jag dock nästan på att ryka ihop med en jurist. Jävla pack.


Näe, nu är jag klar med det här. Ledsen att det blev ett brokigt inlägg, men jag var tvungen att mest förklara läget och få undan gammal skit!

X

Någon som sett Puh's önskestjärna?

Fortfarande helvetiskt trött. Jag förstår inte var all min energi tar vägen numera. Jag går inte och lägger mig lika sent som tidigare, om möjligt något undantag. Jag har inte gått upp tidigt om dagarna. Vi har inte många föreläsningar i plugget heller. Så vad är det då som norpar min energi?

Fast...samtidigt så har jag egentligen inte haft någon vidare energi över huvud taget de senaste åren. Jag har länge gått runt som en sliten ungdom som misshandlar sin kropp utan att oroa sig över konsekvenserna som komma. Visst kan jag vara en ettrig liten skit, men det är ju mest för att värja mig mot allt och alla. En överenergi som någon gång tar slut. Och visst ser jag sliten ut.

Min hy är dålig, jag är dålig, mitt humör är dåligt. Det är många gånger under de senaste dagarna som jag egentligen velat ställa mig tvärt där jag går och brista ut i tårar, dölja ansiktet i händerna eller bara falla till marken med huvudet mot en sten. Kanske...men samtidigt inte. Och inte på det viset, såklart. Den eviga blodsutgjutelsen gör inte saker bättre, jag börjar bli orolig. I natt drömde jag om blod. Ett rum med blod sipprandes genom dörrspringan. Ett avlopp fullt av blod.

Fast så var jag idag och tittade på lägenheten i Solna. Ibland känner man direkt om man kommer att trivas eller inte, och det kändes på sätt och vis sådär. Vägen dit kändes sådär...folket jag mötte kändes sådär. Men jag tror att jag känt mig väldigt trygg här på Kungsholmen. Förmodligen blir det bättre när jag släpar mina ägodelar till Solna, sätter mig ned, andas ut och känner att det faktiskt kommer att fungera mer än väl.

Senare tog jag pendeln till t-centralen och vidare för att visa mitt händiga jag. Det var skönt att ha sina tankar i något annat än det vanliga.

Men ibland önskar jag mig något helt annat.

Untitled

Usch, jag är så jävla trött nu för tiden. Både psykiskt och fysiskt. Jag är trött på att oroa mig för boende, jag är trött på all jävla snö som slaskar och har sig, jag är trött på gruset de lägger ut på trottoarerna vilket gör det svårt att gå med klack. Jag är trött på att det enda jag drömt om de senaste nätterna är vätebomber, spädbarn och giftinjektioner. Viva mina drömmar, säger jag bara. Jag hade förmodligen kunnat lägga upp en blog enbart byggd på vansinnesdrömmar och dylika spektakel, men det känns inte så roligt.

Jag är inte rolig.

Igår vid Fridhemsplan frågade en femtonåring mig om han fick lov att följa med mig hem. Först trodde jag att det var ett sjukt och vulgärt förslag från hans sida, men det visade sig att han tydligen var utslängd ur hemmet och såg mig som lämplig surrogatmor. Då jag sade att det dessvärre inte gick för sig undrade han om det berodde på att jag hade mina barn hemma. "Barn?! Ser jag så gammal ut?" utbrast jag och jag vet att jag inte ser så där gammal ut. Jag ser inte ut som en typisk morsa heller, för den delen. Sedan kom jag på att jag förmodligen såg rejält sliten och tärd ut, ljög ihop något om en sambo som väntade där hemma och inte hade blivit glad om jag släpade hem en tonåring.

Är det fel att ge en cigarett till en femtonåring? I vilket fall så gjorde jag det, önskade honom lycka till med vad det nu var han försökte uppnå, och lät klackarna ljuda nedför Fleminggatan på väg mot sängen efter lite väl mycket öl.

Idag har jag ätit två pizzor. Det är fan ta mig sinnessjukt. Fast däremot har jag ju sprungit fram och tillbaka som en jävla tok de senaste dagarna så det är nog ingen större skada skedd.

På t-banan imorse så lekte jag Extreme Makeover. Det var särskilt en liten tjej som satt mitt emot mig som verkligen skulle ha blivit ursöt med lite botox i underläppen, för hon såg knappast klok ut. Och så satt jag där, och var elak och dömde. Och jag orkade inte skämmas.

Kommer nu så här på efterhand ihåg ett litet inslag sedan i lördags utanför Debaser som verkligen är ett typexempel på sådant jag var rädd för att stöta på allt för ofta i Stockholm. Pretto, pretto, idioti. När jag står där i kön, efter nästan 30 minuters väntan, så kommer det tre jävla snorungar och ställer sig vid sidan av kön och nästan längst fram. Jämsides med mig.

Killen som stod i täten hade på sig någon form av långkalsonger. Ovanpå det, ytterligare ett par långkalsonger. Nä, skall jag vara helt ärlig så förstod jag inte vad han hade på sig, men det var säkert moderiktigt fast ändå inte. Till det ett par sneakers samt oidentifierbar jacka. På näsan vilade ett par glasögon som förmodligen hade passat i en insamlingsconteiner i ett U-land. Han behövde dem förmodligen inte, men de vart ju säkert stentuffa liksom. Han såg ju inte klok ut, han var rånöjd! Usch. Bakom sig följde en kort blond tjej samt en neutral snubbe som åtminstone såg någorlunda vettig ut. Men den där killen i täten, som tyckte att han skulle tränga sig in i kön och kanske hähä'a lite som bara korkade killar kan göra; jag ville bara slå honom. Äckliga jävla människor!

Kom även på att jag råkade i bråk med två tjejer när Debaser stängde. Jag stod och köade för att kunna hämta ut min jacka, och folket bakom började trycka på. Till slut vart det så stort tryck att folket kring mig samt jag flög åt sidan för att försöka undgå att inte bli nedtrappad av äckliga och drinkfulla tjejer. Vad var problemet? Nåväl, jag intog min ursprungliga position, men upptäckte dessvärre att två tjejer precis trängde sig före. Jag var på så jävla kasst humör den där kvällen så jag missade inte chansen att gnälla ytterligare lite.

Jag sade åt dem att jag tyckte att det var konstigt att de först stod bakom mig och nu framför mig. De sade något halvkaxigt tillbaka varpå jag av någon konstig anledning frågade dem om de var homosexuella. Det hela slutade med att de kallade mig feminist gång på gång och sedan orkade jag inte mer. Vadå feminist? Jag förstod först inte. Sedan kom jag på; de kallade mig givetvis feminist eftersom jag har örhängen i form av kvinnotecknet. Fan vilken jävla diss av dem då. Åh, människor gör mig så jävla uttråkad.

Jag är rolig.