Man tycker absolut inte om det man känner. Min depression har alltid varit fruktansvärt självdestruktiv där det ibland går ut på att trycka ned sig själv så mycket som möjligt. Att stå och predikera för sin spegelbild om hur ful och äcklig den är. Att trivas med det mörka och alla tårar. Att inte kunna leva utan det. Att gå tillbaka till inlägg där jag förbannar mig själv för att jag vid just det tillfället framställer mig som ett offer - det är fult att vara ett offer. Det kan inte sägas emot, för så är det och kommer nog alltid att vara.
Jag tror att det mycket handlar om att trycka ned sig själv innan andra gör det. Att inte vilja kunna glädjas åt saker. Man känner emotionellt utanförskap; ibland känns det faktiskt bra då man placerar sig själv som en högre stående människa rent mentalt än alla som omger en, men självfallet känns utanförskap sällan ok. Jag skall villigt erkänna att jag vid många tillfällen inbillar mig själv och tycker att jag faktiskt är en högre stående varelse. Det kan låta helt absurt, det vet jag. Om det har med min psykiska störning att göra eller om jag helt enkelt är en vanlig dryg och mallig jävla fitta vet jag inte än. Men jag har funderat mycket kring det. Jag ser det som en klar brist i mig själv, och jag söker upp så många brister i mig själv som möjligt för att försöka åtgärda efter många tanketimmar. Kanske är jag något av en perfektionist.
Det som varit det centrala problemet de senaste åren är min känsla av ensamhet. Många ledsamheter har kretsat kring det. Det började med en känsla av total tomhet. Fast ändå inte. Jag minns en dag hos psykologen då hon ville att jag skulle sätta färg på mina känslor, förklara. Och jag hade en förklaring men jag hade aldrig velat ge ut den.
Det känns som att jag har ett barn i min mage, eller ett embryo. Men det är ett dött och förkolnat sådant, och det gör så fruktansvärt ont att jag bara vill slita ut det med naglar och nypor. Känslan att ha en död sak i sin mage som man aldrig blir av med, som man gått med i flera år och som inte gör nytta utan onytta är outhärdlig. Jag vet inte hur jag skall bli av med det...
Försök att tänka Er in i samma situation. Jag vet att det kan kännas lustigt för handjur, men det finns mycket här i livet som är lustigt, så försök. Om Ni vill förstå hur jag kände. Jag lever inte med embryot längre, det är borta och det är skönt. Jag vet inte när jag blev av med det, eller känslan, men det är i alla fall borta. När jag förlorade det så satte nog känslorna av total ensamhet och avskiljdhet in. Varför känner jag mig så oerhört ensam?
Vad jag än skriver eller säger åt min omgivning, så skall denna veta att jag innerst inne alltid vet att folk känner med mig väldigt mycket. Jag vet att jag har personer runt omkring mig som vill mig väl, som hjälper mig med saker vilket jag är så jävla tacksam över. Jag försöker att ge tillbaka tvåfalt, minst.
Och till Er som inte känner mig utanför blogen, så vill jag mest försäkra Er om att jag är en glad person. Jag är en stark person. Jag ler och skrattar mycket. Ibland är det en fasad, men oftast så är det fullkomligt naturligt och direkt från hjärtat. Jag vill ge så mycket. Snälla, låt mig ge allt.
Jag tycker om Er. Jag behöver Er, och jag uppskattar Er.
No comments:
Post a Comment