På väg hem från pendeltåget idag så sjöng jag klassiska svenska visor så som Ack, Värmeland du sköna och Uti vår hage. Mest för att tänka på annat än kylan i min kropp. Jag tittade mig omkring ibland för att se så att ingen kunde höra min sång, och så fortsatte jag med min viskande skönsång med ibland sprickande röst. En frusen röst.
Och så saknade jag mitt piano. Mitt Zimmermann som jag försummat de senaste åren, men aldrig förskjutit. Ibland har det känts så satans bra att gå och sätta sig där i mörkret, med en ljuskandelaber att tillförlita sig på. Och läppja på tonerna.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment