Nu kan jag inte hålla tillbaka längre. Jag saknar verkligen min katt något djävulskt. Han var alltid en tröst när man kände sig nere. Jävligt dryg periodvis, men de flesta katter brukar vara det på ett himla charmigt sätt. De sista månaderna innan jag drog hit till Sthlm så låg han i min säng dygnet runt. Om inte, så låg han i mitt knä. Jag struntade alltid i om han hårade ned mina svarta kläder eller mina lakan när jag inte hade bäddat sängen, för det var bara så att där skulle han vara.Det kan nog för många tyckas vara sjukt att sakna ett djur så pass mycket att man tar till tårar. Men det är så det är. Och David, om du får för dig att skriva något elakt om min katt eller skämta kring situationen så hackar jag din blog, alternativt väntar utanför Debaser vid stängningsdags med knogjärn och baciller.
RESPEKT.
5 comments:
Det skulle aldrig falla mig in att ge mig på en oskyldig katt, även om den ser lite fet och bortskämd ut.
Han har kraftig benstomme.
Bortskämd? Klart som fan att han är, han är ju en katt!
Jag förstår dig. Du får åka hem till Nilla och gulla med hennes katter. Fast det är bara Matilda som vill. För hon är ju en skogis som alla gosekatter är!
Du vill inte ha en egen liten katt när du är där uppe? Jag kan säkert fixa så du kan vara stödhem.
Jag förstår att du saknar honom. Djur kan ge lugn och trygghet på ett sätt vissa inte förstår. Jag vet tex inte hur jag skulle klara mig om jag måste vara utan Kola.
mo - Nu har vi ju snackat om det där, men tack för att du är hjälpsam, vännen!
koma - Vad är Kola för filur då? Skulle ju kunna vara vad som helst, så jag sitter här och fantiserar! Gnagare?
Men visst är det som du skriver.
Post a Comment