Summer -78

Så fick jag ett samtal i lördags natt, en stund efter att vi kommit hem från krogen. Åh, den där underbara rösten. Men den var inte glad.

Att befinna sig cirka fyrtio mil från den man älskar mest är svårt i sig. Det fungerar. Men när personen ifråga dessutom är ångerfull och gråter, då gör det jävligt ont. Och jag plågas nu i natt av det då jag gått och tänkt på det ända sedan dess.

Mor höll sig lugn i början, jag kommer inte riktigt ihåg vad hon inledde samtalet med. Det slutade med att hon grät och var totalt förtvivlad över saker som hände för ungefär sex år sedan och framåt. Jag gråter ofta över saker som hände då, och är likaså förtvivlad, och har stundtals varit rosenrasande p.g.a. vad jag fick ta.

Ända sedan mor separerade från sitt ex så fortsatte han att sätta klorna i oss. Min bror stack till Göteborg för att plugga och mor flydde till Tvååker. Medan jag satt i huset och viruset började gro i mig så fick jag oräkneliga besök av mors ex. Ibland hittade man spår i trädgården av någon ölburk och hans fimpar. Ibland stod en bil ställd mot mitt fönster med helljuset på i flera minuter. En morgon var trädgården uppgrävd och förstörd. Några gånger knackade han på och grät. Jag hörde telefonen ringa med jämna mellanrum, men när jag gick för att svara så var det aldrig någon där. Det hade inte ens ringt.

Den enda som någonsin verkligen fanns där för mig var Yasmin, min barndomskompis sedan lekis. Hon brukade komma över, och vi satt på altanen om nätterna och rökte medan vi lyssnade på Cradle of Filth. När jag var själv gick jag antingen ned och satte mig på stranden, eller ute på piren i hamnen, och tittade på soluppgången. En natt klädde jag mig i klänningen från nians bal och lagade middag för två. Tända ljus och kycklinggryta med ris. Serverad med angst.

När jag berättade för mor att jag ville ha hjälp så sade hon att hon kunde skicka mig till psyket. När jag berättade för min bror så sade han att det givetvis var tonårsbryderier. De går bort. När jag grät blev mor arg. När jag började ta kontakt med kuratorn så blev mor arg. När jag hamnade hos professionell hjälp så blev hon arg och skällde ut mig. När jag grät, fortfarande, så bad hon mig sluta tycka synd om mig själv, och skällde ut mig. När jag påbörjade min medicinering så blev hon ursinnig och skällde ut mig.

Nu är hon ledsen.

Jag är också ledsen för allt som hänt. Det strömmar fortfarande i mina tankar med jämna mellanrum, men jag har lärt mig att acceptera det och leva med det. Jag tycker inte att det jag varit med om är ok. Jag tycker inte att mina närmstas reaktioner var ok, men vad skall man göra åt det idag? Vara arg? Nej nej, jag försöker förklara för mor att det var då, och nu är nu. Vilket samtidigt motsäger mig själv och mitt eget ältande av saker och ting. Vilket motsäger att jag bör sitta och gråta över saker fortfarande, men det är dessvärre inget jag kan stänga av. Och tur är väl det. Givetvis kan jag inte få mor att stänga av sina känslor heller, men jag önskar att hon kunde släppa det. Hon betyder absolut mest för mig, och att lyssna till hennes ångest fyrtio mil bort är olidligt.

Jag längtar till den sjuttonde då hon kommer upp och jag får en moderlig kram, behöver det så mycket.

Fan vad jag avskyr det. Önskar att jag bara hade kunnat avlägsna mig. Kort och koncist. Ibland tappar jag bort allt och vet inte vad som är värt något. Vet inte vad jag är värd. Det är så jävla pissigt. Och jag har inte tagit mina järnsmakande tabletter på flera dagar, det är bad.

Jag är väl en bad ass motherfucker, såklart.